För drygt tolv år sedan brann det i huset. Och nu har vi en spännande vattenläcka!
Det började med att den hemmavarande (och arbetssökande, hallå alla som vill ha en speldesigner) Tjugofyraåringen hörde ett plippetiploppande som inte riktigt stämde med de vanliga ljuden i huset. Vinden ven utomhus, det snöade på tvärsen i 11 m/s (nästan som när man kör i 40 km/h) och på nedanvåningen spelade den djefla mannen elgitarr.
Det rum som for mest illa när det brann i november 2009 var ”stora barnrummet”, där vi numera kör Zoomföreläsningar och manglar lakan samt bäddar ner barnfamiljer på besök. Tjugofyraåringen klev in i just detta rum och lyssnade.
Plippetiplopp. Plopp. Plipp. Tjugofyraåringen stod stilla … var det en mus som låg och sorterade lego eller … stod upp och kissade? Men så såg han (inte musen) att det droppade från taket och rann längs väggarna. Han gick ner och rapporterade för elgitarristen.
Olle (den djefla mannen får ha sitt dopnamn nu för att förenkla) sprang upp till barnrummet, öppnade vindsluckan, såg dagsljus trots att vi inte har något vindsfönster, sprang ner och ut och tillsammans baxade han och den jättestarka sonen i snöstormen en stege på rätt plats – och så klättrade Olle upp på taket.
Utan cykelhjälm! Katastrof! Man måste ju ha cykelhjälm på taket! Som förresten ser ut så här enligt Googles kartor.
På taket såg Olle omedelbart vad som hade hänt: den sedan säkert tio år med ett rejält lås jättestängda luckan hade bänts upp av snöstormen! Vidöppen välkomnade den vädret rakt in på vinden!
Tur i oturen var att plippetiploppandet väckte Tjugofyraåringens nyfikenhet; luckan hade förmodligen inte stått öppen i mer än några timmar. Efter att luckan raskt hade spikats igen, klättrade den nu rejält frusne Olle ner igen och sedan upp på vinden inifrån stora barnrummet. Vinden har mycket lågt i tak och är välisolerad och mörk samt var, såg han när han kom upp, nu pyntad med en liten snödriva. Han lade sig ner och gjorde snöbollar som han kastade ner i takluckan som vore han basketspelare. Alla snöbollar ramlade ner på en väldigt vacker teakmöbel, som måste ha blivit sådär förvånad som man ju blir när man får snö i nacken.
Nu har vi rivit ut massa isolering och samlat ihop all snö samt satt igång en fläkt på vinden och en fläkt på översta hyllplanet under själva plippetiploppstället. Böcker och pyssellådor, serietidningar och gosedjur ligger överallt. Ja, precis som när barnen var små.
Och jag då? Vad var min roll i sammanhanget? Var jag blott hantlangare och påhejare?
[konstpaus]
Nä! Jag var inget! Jag var ju på MDU och jobbade och hade ingen aning om vad som hände! Jag – som älskar katastrofer och undantagstillstånd, snöstormar och översvämningar samt bensinransoneringen 1974 – tackar min lyckliga stjärna för att jag om en vecka återgår till frilanslivet så att jag kan vara hemma och uppleva katastroferna på riktigt. Puh.
Har man inte tillräckligt att göra så ordnar naturen det åt en!
Varför finns det en vindslucka rakt upp OCH en rakt ner? Eller har de olika funktioner? Så undrar jag vad eleverna på MDH ska lära sig nu? Eller är de färdigbakade och inga nya kommer in? Bara nya frågor … men tur att Tjugofyraåringen är så observant och nyfiken. Han sköter ju ditt jobb utmärkt på hemmaplan!
Vi vet tyvärr inte något om luckornas tillblivelse, Pysse!
Dock ska det påpekas att utomhusluckan ju sitter strax till höger om takets mittpunkt medan inomhusluckan sitter strax till vänster om mitten på huset. När man klättrar UPP på vinden måste man krångla sig ett par meter österut för att komma till utomhusluckan.
Oj, nu ringer det på dörren! Kanske är det en försäkringstjänsteman?
Studenterna mina får lära sig andra saker av de ordinarie adjunkterna! Mina specialkunskaper kommer de att få leva utan, helt enkelt!
[en djup suck hörs i fjärran]
Veni, vidi, confixi! Jag kom, jag såg, jag spikade!
Pysseliten: JA, det är idiotiskt med en lucka rakt upp mot himlen. Men den har suttit på plats i 23 år på det här viset – cirka 8400 dagar. Hemmablindhetens gula fläck, skulle man kunna säga. För en kemiingenjör var det väldigt spännande att snabbanalysera den extremt ovanliga situation som lett till att luckan for upp.
Ur skadeanmälan:
”Nu kom vinden rakt från norr, samtidigt som det snöade rikligt. Tolkning: vinden byggde upp en liten vall på norra sidan som dirigerade luftströmmen så att yrsnö kom in under luckan. Gradvis byggdes ett lager snö upp längs kanterna av luckan. Till slut for luckan upp av den kanaliserade vinden från norr.
Vi upptäckte detta förmodligen inom en eller två timmar efter att det hade skett genom att det droppade från innertaket rakt under luckan.”
När det brann och de lagade taket hade vi chansen att täppa igen luckan, men det kändes som om det var något som man skulle kunna ångra längre fram: vindsutrymmet är 100 trånga kvadrat och det känns vettigt att ha två vägar in.
Jag ska ha ett allvarligt snack med Anticimex-gubben som kommer och besiktigar nästa vecka.
Någonstans i mitt bakhuvud finns minnet av en dikt (eller barnbok? hästbok? eller bara ett stycke i vilken bok som helst) om ett oväder där vindens framfart skildras, om än inte lika poetiskt som Olles beskrivning här ovanför. Den vinden ryckte och slet och när den inte fick som den ville tog den till naglarna för att bända upp fönsterluckor och slita av garagetak.
Anticimex? Sköter dom stormskador också?
DDM fick alltså möjligheten att lägga sig ner och mysa i stenullen?
Inte avundsjuk.
Förresten annars skulle man ju kunna tro att det är alldeles i sin ordning att vinden tar vägen genom vindsluckan.
Karin, tänker du på fabeln om vinden och solen? Dom slog vad om vem som kunde få en man att ta av sej sin tjocka rock. Vinden ven och slet och mannen svepte rocken tätare om sej. Solen sken och sken och mannen knäppte upp och till slut tog av sej rocken.
Så vem var fotograf??? Om du undervisade.
Jag fotograferade ju när jag kom hem och blev beordrad att ta emot massa snö, is, vatten och isolering som humpades ner från vinden.
(Jag upprepar: inget sånt här är det minsta lilla besvärligt när man kan tänka ”aha, det här kan jag ju blogga om”.)
Efter gårdagens vedervärdiga väder blev det strålande solsken, knarrande snö och blott
–6 °C. Här får ni se en bild från lunchpromenaden så att ni förstår!
Man skulle nästan tro att du var en hare.
Eller en helvetes stor ekorre.
Vi är inte nyfikna, bara vi får reda på’t.
Eller så gick jag bara på styltor, sådär som man ju gör ibland.
En skvader på styltor! Genialt och svårspårat.
I dag är det lite svårt att fnissa.
Ja, en dyster dag.
Läckande tak, bensår pch höga bensinpriser känns ju aning futtigt med tanke på världsläget, icke desto mindre undrar man ju hur det har gått med taket, fläkten och försäkringsbolaget?
Än så länge har det inte hänt nåt på vår front; på tisdag kommer nån och klämmer och känner samt bedömer!
(En positiv sak med det förfärliga världsläget är att alla andra bekymmer blir så fjuttiga.)
En annan liten positiv bieffekt av eländet är att man börjar leta upp fakta om den historia som den där karl’n, ni-vet-vem, uppenbarligen förvanskat och förfalskat. Ukraina betyder ”gränstrakter” och det har sannerligen präglat dess röriga historia. Och visste ni att Eskilstuna och Lviv är vänorter?
Det är bra att ha en taklucka att krypa ner i när man blivit utelåst. Det skulle något av mina barn kunnat hälsa, för så har det gått till då och då.
Intressant egentligen. Himla massa lås på dörrar i markplan, och så bara en hasp några våningar upp. Och försäkringsbolaget tyckte att det gjorde ingenting.
(Jag vet inte om det finns taklucka på det här huset, men å andra sidan är det kodlås så ingen hemmahörande kan bli utelåst.)
Det där vänortandet med Lviv kan inte Eskilstuna ha skrutit särskilt mycket om … eller så har jag bara varit ointresserad! Det var som attan!