I min norrländska släkt har på ena sidan vi rejäla människor som rallare och veterinärer. På andra sidan finns en miljard rejäla prostar och namn som Klockhoff, Wattrangius, Sternelius, Trankil, von Essen, Terserus, Hernodius, Futhie, Plantin, Gyllenspets, Hornaeus, Rålamb, Bryngelsson, Klefberg, Krapp, Renhorn, Steuch [stök], Blanch och Eurenius.
Med andra ord är jag av finfint genvirke. (Egen tolkning, finns inga vetenskapliga bevis för detta mitt påstående.) Jag är en norrländsk huldra med breda axlar, stora tänder och bedrövliga knäskrällen.
Men hur har vi det med legenderna då?
- Min farfar sov 1918 ihjäl en mus, när han insjuknade i spanska sjukan på en resa mot Norge med 10 000 kronor i innerfickan.
- En gammal släkting sades ha dött av ett kobett, när han i själva verket sedan flera decennier led av syfilis.
- En annan släkting pantsatte sin moders silverbestick och rymde till Tyskland.
- Min mormors syster uppträdde på cirkus genom att köra motorcykel på väggar.
Åtskilliga är historierna om ond, bråd död, bedragare, skilsmässor när man inte hade skilsmässor, stöld och lögner samt det allra bästa receptet på palt. Men vi saknar (än så länge) de riktigt smaskiga släktberättelserna. Vi må vara rejäla, men inte särskilt våghalsiga. Förutom mormors syster, förstås.
Men i kommentatorsbåset är det bättre! Jag bad om några spännande släktingar och fick två förtjusande bidrag:
Ninja i Klockrike:
Då anmäler jag studsmedelbums min farfar, ’Krigarn’ kallad enär han var en stor, stark jävel som aldrig drog sig för att klå upp folk. En gång spöade han upp en dragon från Skånes dragonregemente, så farfar själv trodde att han tagit dragonen av daga. Då drog farfar sin färde och begav sig ut på fotvandring till Stockholm, i akt och mening att undkomma lagens långa arm. Det lyckades, mest för att dragonen kom sig och inte alls var avdagatagen.
På vägen försörjde sig farfar genom att göra cigarrer, ty detta var hans yrke, och av detta hampade det sig att blev han en av förebilderna till Bolle i ’Vägen till Klockrike’.
I Stockholm blev han far till ett par tvillingpojkar, Nils och Per. Nils blev bara dryga två år och strax efter honom dog också pojkarnas mor. Farfar, sålunda lämnad ensam med Per, träffade min farmor Ebon, som också hade en överlevande tvilling, dottern Elsa.
Sen fick farmor och farfar en skrälldus ungar till, varav två tvillingpar till. Det sista paret var Sven och Gunnar, och Sven, se det var Fassan, det.
Karin:
Till de mer originella släktingarna hör en sappör som sattes på fästning och fråntogs medborgerligt förtroende i åtta år, samt en elak baronessa, eller som sondottern uttryckte saken ”en ovanligt le kärring”. Sappören gick från att vara dräng till att nästa vecka bli sappör vid Helsinge regemente, vilket får mig att undra lite över utbildningen till till yrket. Han var en våldsam typ som slog min mormorsmor halvt fördärvad. Sedan gick han alltså direkt till fängelse, utan att passera gå.
På farfarssidan kan jag bidra med en vacker vallon från Stjärnsund (”Ingen var så grann som Pierrou”), en krutbrännare samt diverse släktingar med tillnamn som Halvöre, Rus och Drucken.
Tack!
Som ni förstår måste vi nu omedelbums samla fler släktberättelser och skriva en kioskvältare som ger oss försörjning livet ut. Fyll kommentatorsbåset!
Farfar var en äventyrlig man. Föddes 1866 utanför Halmstad. Minst en tur till Sydafrika för att jobba i gruvorna, men de kastade ut utlänningarna när Boerkriget startade ”kulorna ven kring huvudet” har han antecknat sista dagen de jobbade där. Sedan bar det av till USA för att gräva guld. Han jobbade med en hel del annat på vägen också, men tog sig till Alaska och hittade inga enorma mängder guld, men tillräckligt för att åka hem och gifta sig med farmor och köpa en liten gård. I ett brev hem till farmor innan han hade kommit hem skriver han ”om du inte hör av mig på ett år ska du inte slösa bort din ungdom på att vänta på mig”. Hårda bud.
Jag gillar gamla gruppfoton. Den till höger sittande damen i bröllopsfotot ser ut att vara äldst– vem är det?
Din farfar föddes 1866! Jeez, jag som brukar skryta med att min morfar föddes 1878!
(Mycket intellektuell man: matematiker och violinist som skrev böcker om Bach och drösslade massa understreckare i SvD.)
Åh, vad trevligt, Erik! Det är min farmors mormor, som hette … damn … det namnet for all världens väg.
Maria? Vi kan kalla henne Maria.
Min farmors mamma (alltså Marias dotter Ida, 1857–1950) sitter på hennes högra sida. Hon fick åtta barn och var snäll och förtjusande samt rolig.
Morfar Robert, kallad Napoleon, född 1881 av ogift tvätterska i Falun, aftonelev på Chalmers, fotvandrade mellan städerna vår och höst. Sedermera ingenjör grundade han Svenska Fläktfabriken, men sålde sin del till Ivar Kreuger mot bland annat tre tändsticksfabriker i Belgien. Min mormor Olga Constance, halvdanskan från Äppelviken, hade skandaliserad flytt ifrån en uppbruten förlovning med Olof Palmes farfar till Belgien och där träffades de tu. De bebodde i 20 års tid ett slott i Flandern där deras fyra barn, bland annat min mor, föddes. När tyskarna kom insåg de att de måste fly hem till Sverige, varpå morfar Napoleon placerade ut delar av sina kuriosasamlingar hos grannar med order att de skulle sändas till Sverige efter att Hitler, den apan, förlorat. Ända in under min barndom på sjuttiotalet fortsatte det att anlända egendomliga ting från Flandern, samlingar av bronsåldersverktyg, fossiler, rester från Pompeji, ja, till och med en gjutjärnskanon.
Ernst-Lothar von Knorr var musiker och eftersom han var av fin adelsfamilj kunde han göra karriär inom den tyska militärmusiken under kriget; jag undrar om han inte var ansvarig för alltsammans. Detta gjorde att han kunde hjälpa begåvade musiker att slippa fronttjänst.
Efter slaget vid Kursk nån gång (1943, när alla vettiga tyska militärer insåg att det var kört) fick han besök av någon av de namnkunniga generalerna som visade på en karta vad som nu skulle hända. Han rekommenderade Ernst-Lothar att lämna det sjunkande skeppet, hur det nu skulle ske, så att han inte tillhörde militärklassen när slutstriden ägde rum; i det kaoset skulle vad som helst kunna hända, och vem som helst skulle kunna få stå till svars för vad som helst.
Jag minns inte om han lämnade sin befattning, eller om han satt kvar till krigsslutet.
Annars så slänger jag min farfars bror Nisse Bergman i släktsoppan: han kastade en poliskonstapel (som var SM-mästare i brottning) över kyrkogårdsmuren i Karlskoga när de två blev gramse på varandra.
@Lotten Aha! Det är korrekt att din farmors mormor hette Maria Christina Englund, men hon dog 1914. Så antingen är fotot äldre eller så är det någon annan. Hm. https://www.geni.com/people/Maria-Christina-Englund/6000000025946422830
Haha, vad kul Erik! Men! Åh! Då … då är hon förmodligen … kanske … syster till Ida Ulrika Olsson (farmors mamma)?
Det här är SÅ roligt! (”Englund” hette vi alltså både på min mammas och min pappas sida. Till yttermera visso hette både min mormor och morfar Englund innan de gifte sig. Och nästan alla här i båset heter också Englund.)
Men jösses, Petras Napoleon och Olles Ernst-Lothar – sånt går ju inte att fantisera ihop!
En av min barndoms mer stillsamma hjältar var ytterligare en Englund, valsverksarbetaren mm Bror Emil Englund. Han hade varit en sväng i USA, tröttnat på det allt hårdare arbetslivet, åkt till Cuba ett tag, där han fick malaria, sedan vidare till Frankrike och så hem till Stjärnsund i södra Dalarna. Där fick han jobb som eldare i valsverket och jobbade tills han var 70 år. Det som imponerade stort på mig var att han utöver självklara språk som engelska, tyska, italienska, spanska och franska också kunde grekiska, finska och lite swahili. Jag minns honom som en nästan genomskinlig, mycket vänlig och extremt blek person. Han satt mest och läste i sin gungstol, med varma filtar eftersom han led av malarian och frös jämt. Han fick en liten spalt i Dala-Demokraten 1956 då han fyllde 85 år.
Hampus Klockhoff heter en specialistläkare på USÖ. Han såg till att sambon höll sig vid liv. Nån avlägsen släkting kanske? Vet inte var han kom ifrån för sambon var oftast sövd när de umgicks. Enda gången de pratade med varandra utan att morfin var inblandat så passade sambon på att sälja en släpkärra till honom.
ERB: Din sambo verkar funka lite som din fader Skogsgurra!
Ja, Jösses Napoleon och Milda Ernst-Lothar! Vad detta är fantastiskt roligt!
Min morfar hade en yngre bror Karl Ericsson 1877 – 1944. SG var mycket förtjust i Karls livshistoria och kallade honom för ”Gigolon”. Karl utbildade sig till sjukgymnast och min mamma trodde att det var för att han skulle kunna komma åt att talla på alla änkenåder, som utgjorde en stor del av hans patienter.
Karl var en mycket nervöst lagd man och han kanske inte borde ha gift sig med en dam som av fotografiet att döma, såg mycket bestämd u, lite pansarkryssare över henne som en av mina kusiner sa. De skilde sig och det var nu som Karl började resa omkring i Europa. Mellankrigstiden utövade stordragningskraft på en viss kategori av män och Karl började tycka att hans namn var lite väl bonnigt. När sedan han med charm och list lyckades fånga en och annan änka och blev hennes ”escort” presenterade han sig som Carl Cecil de Graal.
Karl vistades långa tider i Ungern. En jättetung resväska som finns här i pörtet köpte han i Budapest och brev hem till mamma och bror kom från alla möjliga ställen i Europa med begäran om ”tillskott av medel”.
Karl lyckades kanske inte klå damerna på så mycket pengar, de tröttnade väl och insåg vad han var för en typ, men en sak lyckades han med: att få en fru Burenstam-Linder att bekosta hans gravplats på Skogskyrkogården i Karlskoga.
Tänk om Olles farfars bror Nisses poliskontapel landade på Carl Cecils grav när han blev kastad över kyrkogårdsmuren!!
Mycket släkt från Skåne är det. Så även min mormorsfar.
Han hette Per Nilsson och var äldst av en åtta-nio syskon. När Per var stor nog att förstå exakt hur jävlig hans far var mot sin hustru, spöade han upp farsan och drog sen till Stockholm (är detta månne ett skånskt särdrag?)
I Stockholm blev han kusk, och gifte sig med Marie-Louise som kom från Karlskrona, där hennes far var marinskräddare. Ingenting har sagts huruvida hon spöade skräddarn innan hon drog, men troligt är det inte. Marie-Louise var en skönande, som gick drömmande genom livet. Teater, musik, litteratur var hennes passioner, men hon hade få tillfällen till dessa njutningar.
När det var dags för henne att föda sitt första barn hade Per anställning som kusk hos en grosshandlare, som bodde på Djurgården. De blivande föräldrarna gick från Djurgården till Kungsholmen där Allmänna barnbördshuset låg.
När allt var överståndet och lille Gustav gjort entré här i världen gratulerade grosshandlaren till gossen och frågade varför Nilsson i all sin dar inte tagit ut hästarna och kört fru Nilsson?
Nä, svarade Per, jag tyckte det var för dåligt väder för hästarna.
Men sen blev Per kusk hos Ibsen, som enligt ryktet skulle ha tjänstefolk med fördelaktigt utseende. Nåja. Ibsen tillhörde de människor som ansåg att man mycket väl kunde kalla en tur i täckt vagn för motion. Ungefär som drottning Dedideria som åkte varv på varv runt Logården.
Ibsen åkte runt varv på varv i Kristiania. Där föddes min mormor 1903. Svenskar var synnerligen impopulära i Norge då för tiden, kristianiaborna väste ’svenskkona’ efter Marie-Louise.
Familjen hamnade i Stockholm igen och bosatte sig i Aspudden, en av Stockholms allra första förorter. Privatkuskar var ett släkte på utdöende, så Per blev droskkusk istället. Först hästdroska, men så småningom blev det bil. Per var noga med bilen, den skulle skina både ut- och invändigt. När en dam av så kallad finare sort satte upp sin gatsmutsiga pekinges på sätet blev Per sint.
-Ta ner jycken, sa Per.
Men tanten vägrade enär kräket minsann hade stamtavla.
-Den där, sa Per, skulle man köra upp en pinne i arslet på, och ha som dammvippa.
Därmed var konflikten löst, och vår familj hade fått ännu ett bevingat uttryck som fortfarande används flitigt.
När mormor var fjorton år 1917, tog Marie-Louise en förmiddag spårvagnen från Aspudden in till Söder och klev av vid Hornstull, i korsningen mellan Hornsgatan och Långholmsgatan. Där gick hon över gatan, men precis innan hon kom upp på trottoaren ändrade hon sig och började gå tillbaka över gatan, utan att se sig för. Det bar sig inte bättre än att hon blev påkörd av en lastbil, slog huvudet i gatan och avled omedelbart. Dock blev hon så illa tilltygad att hon inte kunde identifieras annat än på inskriptionen i hennes vigselringar. Familjen fick läsa om olyckan i tidningen dagen därpå, där det ’till familjens upplysning’ fanns en beskrivning av klädseln och inskriptionen, och först då fick de veta varför mamma inte kommit hem.
Polisutredningen gav vid handen att lastbilen ’icke framförts på ett överdådigt sätt’, varför föraren friades från allt ansvar. Vilket nog får sägas vara ganska skönt för honom, det var en ung grabb med alldeles färskt körkort.
Året därpå fick mormor spanska sjukan och tappade sitt luktsinne permanent.
Per gifte om sig med Anna, som var ett helt annat sorts fruntimmer än Marie-Louise. Hon tog ur Per en hel del fasoner och olater. Han hade för vana att ligga och dra sig större delen av söndagen, vilket är rätt bökigt för resten av familjen när man bor i en liten etta med kök. Beställde fram potta hade han också mage till. Men Anna visste hur slipsten ska dras och kände också sina löss på gången. Så en söndagmorgon låg hon helt sonika också kvar i bingen.
-Ska du inte gå upp, frågade Per, ytterligt häpen.
– Nä, jag tror fan jag skiter i det, jag med, svarade Anna, och sen gick Per upp om söndagarna samt slutade dessutom svära tvärt. Och familjen fick ytterligare ett bon mot.
Pers alla syskon blev kvar nere i Skåne, och fortsatte på den agrara banan och skaffade egen arbetskraft till gårdarna allt vad de orkade. Minst en sex-sju ungar vardera, ett sånt myller av kusiner att ingen vettig människa kan hålla reda på dem alla.
Så småningom träffade mormor morfar, vars föräldrar arbetade i slottsköket hos Oscar den andre, och omhändertog en trasig tekanna som Oscar och Sofia fått av siste tsaren när denne hälsade på på Tullgarn, i den egna lustjakten nån gång på 1890-talet. Den står nu i mitt vardagsrum.
Men allt det är ju förstås en helt annan historia.
Grattis Lotten!
Oj, Ninja! Var det den gången då ryske tsaren vid besöket i Stockholm saluterade för Danvikens ålderdomshem, i tro att det var slottet? (Den historien tål kanske inte att granskas, med tanke på den nuvarande pampiga byggnadens ålder.)
Grattis Lotten till välfunnet födelsedagsdatum!
Oj, vilka historier!
Tror inte jag har något så gammalt att komma med. (Mer om hur mormor och farmor lyckades överleva med sina barn under krigsstrapatserna.) Har ju inga kvar som kan berätta.
Hipp hipp hurra för Båsmor ida’!
LOTTEEEEN, HALLÅ!
Grattis!!
OT OT
NINJAAA!
Bor du på Skogshuggarvägen?
Jomen, gör jag så, hyttis.
I ett hus jag ärvt av min morfars lillebror.
Gratulerar Båsmor på dagen.
Min morfars far, Hugo Backteman, hade med sina bröder mekanisk verkstad och maskingjuteri i Luleå. Han var även den person riksbankens filial ringde när bankvalvet gick i baklås för att han skulle lirka upp det och den förste uppkörningsinspektören i Luleå. Inte för att han själv hade något körkort, men han kunde motorer.
När jag själv på nittiotalet som student vid LTU skulle köra upp för bilkörkortet fick jag en inspektör som ägnade hela uppkörningen åt att tala om att jag minsann inte skulle tro att det gick att komma från Stockholm och tro att man skulle glida igenom uppkörningen. Jag är fortfarande kluven till om jag ska vara stolt över att jag inte talade om att jag minsann visste precis vilka krav som ställdes på hans roll eller om jag ska sörja ett missat rappt svar på tal. Givetvis gick uppkörningen åt fanders, men nästa gång fick jag revansch.
Visstja, Båsmor glattereras på dagen!
En kvinna jag egentligen inte är släkt med, men som borde få sin egen roman, kom från Tåsjö i nordligaste Jämtlandsspetsen och gifte sej med en kronojägare, som gjorde vad nu kronojägare gör i nordligaste Sverige i tio år eller så, medan hon var lärarinna och antagligen undervisade en del mellan de fem barnen, födda på fyra olika orter. Sen dog kronojägaren, och hans fru tog sej hem till Tåsjö igen med kistan, fyra barn (ett var redan begravt nånstans) och ett till i magen, begravde maken i Tåsjö, bosatte sig hos sina föräldrar igen, tror vi, och undervisade några år till, innan hon gifte sig med en av min mormors 87 kusiner och fick ett par barn till om jag minns rätt. Kusinen var en tolv femton år yngre än hon, men eftersom hon inte hade gård eller mark med i boet vad vi vet, bara de fem barnen i varierande åldrar, så hoppas vi att det var ett kärleksäktenskap.
(Återkommer med rättelser om jag hittar henne i rullorna.)
Tack för gratulaschonerna, men för i helskotta hörni:
TACK för berättelserna! Även när man egentligen inte är släkt! Jag måste baka en bok, det spritter i skrivtarmen eller vad det nu heter. Och tänk, några av dem har säkert på sin dödsbädd tänkt ”jahaja, det var det, och inget avtryck har jag gjort i denna värld”. Men det har de ju!
En grandios fanfar för alla!
Jag tycker egentligen att det är dumt att skryta om gamla släktingar som inget annat ont har gjort än fått barn som fått barn, och… Så därför hoppar jag över morfars morfars farmors morfar Erik Nilson Bomark som överlevde Armfelts marsch över fjällen nyåret 1718-19 och kunde komma hem till fästmön i Gråsäter och få barn och barnbarn… Jag hoppar över Nicolaus Magni Alphtaneus som för 11 generationer sedan blev den förste prästen i den nya kommunen Ovanåker och bytte sitt efternamn efter platsen för den nya prästgården på Högen – som latiniserades till Celsius. Jag hoppar över familjen Luth i Yg, vars gård var större än den som Karin Månsdotter vid samma tid mutades med när hon inte längre fick vara drottning. Jag hoppar över farmors far John som gick från Norra Ny till norra Hälsingland på två veckor för att få arbete som skogsarbetare och som hade turen att bli den som skulle sköta den nya färjeförbindelsen över Ljusnan och fick en liten gård, mark att odla lite på, en fru från trakten (vars far avlidit i spetälska), och kunde på den tid ingen ville komma över älven ägna sig åt att spela fiol, sy skor, tillverka näverlurar och samla ungdomarna i bygden till dans.
Alla de hundratals förfäder jag känner namnen på, och lite om vad de gjorde, har gjort vad de har kunnat för att nästa generation ska klara sig. Längre bort kunde man inte tänka. Vare sig man var stora bönder, små bönder, torpare, soldater eller något annat handlade livet om att klara sig och de sina så att nästa generation också skulle kunna göra det. Ingen som var född före 1850 skulle i sin vildaste fantasi ha kunnat fantisera ihop en värld som ser ut som vår. Ibland undrar jag om vi kan det heller.
Jag värjer mig bestämt mot att vi skulle skryta med våra anfäder. Jag är ytterligt fascinerad av deras historia, samhälket de levde i och tillvarons oändliga serendipitet.
Jag misstänker, Ninja, att Bridgroom och du är så överens man nånsin kan vara. 🙂
Bridgrom: Din ”morfars morfars farmors morfar” marscherade 1718? Fascinerande! Hur har historien om honom traderats? Finns det nedskrivna krönikor? Jag kan INGET annat än namnen på mina 1700-talssläktingar.
Nutiden och framtiden, ja. Jag undrar vad som händer med alla våra foton som sitter inspärrade i datorer som ingen kan sparka igång pga. svullna batterier och what not om bara 20–30 år. För att inte tala om alla mina egna färgfoton från 1970-talet som bara blir blekare och blekare …
Och idag damp det ner en försändelse från Hyttfogden som ställer ett och annat på ända. Min morfar skriver vykort till min mormors moster. Innan mormor och morfar oficiellt har träffats, om jag tolkat poststämpeln rätt.
Och morfarsfar kände F.V .Thorsson, som han hade en del gemensamt med: båda sålda på auktion som nioåringar och båda skomakare. Thorsson brukade hänga i morfarsfars skomakarverkstad när han hade vägarna förbi Falun.
Jag gapar! In aw! (Svenska på det?) Alla dessa underbara historier. Om riktiga personer. Som andats och hoppats (eller misströstat) och känt och …
Lotten, skriv!!!!!
Känner igen suget i skrivtarmen men för mig blir det nog bara till bordslådan. Är alldeles för medveten om mina begränsningar.
Wow. Man häpnar verkligen över alla historier.
Jag har inte så bra koll på släkten, så jag har inte mycket att komma med.
Farsan var svensk mästare i gevärssim, det är lite kul.
Sedan går det skrönor om en förfader som flydde franska revolutionen och bosatte sig i Västerbotten, och en annan som var den som införde potatisen i Norrland. Men de känns mer som ett resultat av farfars berättarlusta än faktiska händelser.
Gevärssim! Det vore kanske något för mig. Som ung var jag rätt bra på att hantera ett mausergevär(nöjeslivet på landet, ni vet) och någonstans finns det pokaler som jag vann, bland annat i skidskytte. Men simskytte låter ännu roligare. FINNS det på riktigt, eller är det också ett utslag av CtLDPT:s farfars berättarglädje?
@Karin: Gevärssim fanns åtminstone på riktigt på den tiden farran gjorde lumpen. Det är en militär gren (förstås), där det gäller att simma samtidigt som man håller en mauserbössa ovanför vattenytan. Bara för att jävlas finns det hinder som man simmar under, samtidigt som bössan passerar över (man får byta grepp). Min far var en duktig simmare (han sägs eventuellt haft en chans att komma med i OS-truppen 1960) och kom dessutom på att det effektivaste var att simma ryggsim, medan de flesta kämpade på med någon sorts skadeskjutet bröstsim.
Vilken händelselös familj jag har då. Det enda spännande är min ingifta släkt, min söta svärmors släktingar som var björnjägare och spelmän uppe i Lima i nordvästra Dalarna. Svärmors familjegård är nu museum och med hjälp av EU-pengar har man bl.a. ordnat gamla textiler på ett skyddande sätt. Rörande är att t.ex. se små pojkbyxor som lappats och så har även lappen nötts och då sitter det en lapp på lappen. Det var en fattig trakt. Lille M:s släkt innehåller även en gren som heter Retzius, men den talar man inte så gärna om nuförtiden.
Och nu har vi fått covid. Fan också, jag blir så arg.
Det jag vet om morfars morfars farmors morfar kommer från ”dödsboken” i Övanåker där prästen i juli 1773 skrev ner nedanstående rader (jag har inte lyckats tyda riktigt allt):
fortsättningen
Oh, vilka historier! Såna finns inte här, i alla fall inte som jag har hört eller kommer ihåg. Inga märkvärdiga personer eller namn finns i min bakgrund, den består av på ena sidan skogstorpare och på den andra bönder.
Men de här berättelserna fick mej att plocka fram och läsa några historier som farfar skrev ner under sextiotalet i en anteckningsbok som min faster sedan hade hand om. Min syster och hennes andra hälft fick tag på boken och tryckte upp ett litet 32-sidigt häfte av den, med en upplaga på gissningsvis 20 ex för utdelning bland farfars barnbarn och barnbarnsbarn.
Det är inte några fantastiska historier, men mycket trevligt att läsa om bland annat minnen från tjuvjakter i början av förra seklet. Tjuvjakt låter ju inte bra, men var en mer eller mindre nödvändig del av livet i skogen. Här är det en 15-åring med mynningsladdare som hjälper till att dryga ut kosthållet i det magra torpet. Det är inte heller illa skrivet av en skogstorpsunge. Ingen amerikaflytt eller stockholmsvandring, men han utbildade sig i vuxen ålder till byggmästare i Västerås och flyttade i alla fall ner från Kilsbergen till Örebro.
Synd att han inte skrev lite mer, förmågan fanns.
Även på mammas sida är det synd att det inte skrevs mer. En farbror till henne var engagerad i släkt- och bygdedokumentation och skrev en del om det och fick det utgivet. Jag har skam till sägandes inte läst det, det får jag nog ta tag i. Men mamma säger att det borde ha varit morfar som skrev i stället, han hade många roliga historier att berätta och var själv mycket roligare. Hon försökte förmå honom till det, men han hade ingen lust.
Visstja – Grattis i går, Lotten! Förlåt, ofint av mig att glömma.
Jag är född och uppvuxen i Jönköping. Men av skånska föräldrar som höll på skånskt handhavande av det vi åt och drack. Kaffe t.ex. bryggde mamma, de flesta övriga i staden kokte sitt kaffe. I november åt vi gås etc. etc. etc. Ibland kändes det som om jag var skåning född i exil. Kanske inte så konstigt för tittar jag bakåt så dräller det av skåningar och på pappas sida är släkten beforskad ner till 12:e generationen – med nöd och näppe. Där finns Lars i Tolånga som ligger utanför Ystad. Lars var möllare (mjölnare) där. Han var född 1548. Hans son hette Påhl Larsson och dennes son hette Jöns Påhlsson och han var åbo i Veberöd. Jöns levde mellan 1619–1691. Samtliga generationer fram till strax före förra sekelskiftet har bott på landsbygden. De flesta i området mellan Veberöd och Åkarp. Men jag vet just inget annat om dem.
Inte ett dugg ofint, Magganini! Kan ju inte någon minnas alla födelsedagar!
Men jag vet att berätta att AuL fyller år idag! För att effektivisera hälsar jag grattis till dig från oss alla i hela båset, Agneta!
Ser ni att några av er säger att ni inte har spännande historier eller att ni vet för lite – och så kommer förtjusande små kuriositeter krypande!
Än en gång: vi MÅSTE göra nåt av detta!
Tack Lotten och tack alla andra som ingår i grattiset.
Det är lite lustigt eller snarare konstigt att fira sin 80 årsdag på egen hand, men för säkerhets skull valde jag och mina närstående det. I stället kommer vi att ha en härlig sommarfest!
Åh vilka historier!
Å så ett grattis förstås! Eller två, AuL!
En soldatänka som på 1700-talet nångång vandrar från Östergötland med sina barn (vet inte hur många och källskriften är inre tillgänglig just nu) till Skåne där de etablerar sig. Måste leta upp släktboken från 1918 och läsa. Kanske försöka utforska fortsättningen.
Min lilla Mammas släkt i Norrland (ja, jag vet att många inte tycker att Sundsvall är särskilt Norrland, men i alla fall) stretade på med business as usual, råa materialister. Pappas släkt är mera okänd för mej. När farmor blev änka med tio barn, pappa var yngst och två år, försörjde hon hela gänget med att sy skjortor. Heja farmor. Hon dog några månader innan jag föddes och ligger begravd på en underskön kyrkogård vid Ljungans strand. Vi har hälsat på. Snälla fastrar och farbröder har jag haft i alla fall, men ingen hade nåt särskilt remarkabelt för sej. Poade på bara.
Jag tänkte på alla som, som Ökenråttan skriver, inte hade nåt remarkabelt för sig. Kanske är det så vi går till historien – vi bara poade på och överlevde coronan liksom.
Ja, fast vi har ju farbror professorn som var så himla professor! Han gick in i en skoaffär t.ex., såg förvirrad ut som vanligt (som professorer ju ska göra) och frågade sen ”Jag undrar, har ni skor här?” Medföljande professorska suckade uppgivet: ”Men kära du …”. Varje sommar hälsade sönerna på hos släkten i Norrland (Sundsvall). Pappa professorn följde med till stationen och såg till att ombordstigningen gick bra. Sen glömde han att gå av innan tåget gick, fick följa med till Gävle där han steg av och löste biljett hem till Uppsala igen. Varje sommar.
Eller så ville han umgås med sönerna ett litet tag till.
OS någon?
Tycker det är kul när länder som Jamaica och Israel har vintersporter.
Jag har varit på väg att skriva i flera dagar men det kommer alltid någonting emellan. Jag får se hur långt jag kommer nu!
Farfar, Bror Ejve född Johansson, föddes i Vislanda, hans pappa var skräddare. Han hamnade via Karlskrona i Stockholm där han så småningom blev redaktör (chef?) på Tidens förlag. Han var väldigt konstintresserad och på 50-talet eldsjälade han och blev den första chefen på Folkrörelsernas Konstfrämjande. Han var socialdemokrat och godtemplare, dock upptäckte han mot slutet av livet att rödvin var väldigt gott och fick en läkare att skriva ut recept på att han skulle dricka rödvin då och då. Han var en äkta kolerisk hustyrann men mycket snäll och omtyckt på jobbet. I farmor och farfars hem fanns en liten porslinsfågel som kallades kastfågeln eftersom han ibland kastade den i golvet i vredesmod. Det fanns åtskilliga limfogar på den. Han dog redan 1962 så mina egna minnen av honom är lite vaga.
Farfar var en rimsmed. Under pseudonymen Spelorren skrev han en hel del vistexter; dels till en liten bok som heter ”Spelorrens visor på mer eller mindre kända melodier” och dels till företag och organisationer som ville ha en visa till något jubileum eller så. Efter att Povel Ramels ”Bladbergeri hursa” kommit kunde han inte skriva mer. Jag har också för mig att han ledde allsång i folkparkerna men det är en lite osäkrare uppgift.
Just det, under andra världskriget undervisade han i torrsim. Tyvärr kunde han inte följa med eleverna ut i vattnet eftersom han inte kunde simma.
Den lilla rimboken på bilden hittade jag på Bokbörsen men den har inte kommit än.
Farmor, Anna Ejve född Pettersson, föddes i Stockholm. Hennes pappa Carl Magnus Pettersson kom nog från Småland. Hans pappa spelade bort allt han ägde och hade och tog livet av sig. Hans mamma flyttade ut i skogen till något litet torp med barnen och dog så syskonen såldes på auktion till lägstbjudande. Farmorsfar blev illa behandlad och rymde. Han fick jobb på bygget av inlandsbanan och där lärde han sig spränga berg. Han kom till Stockholm och etablerade sig som bergsprängare och grundläggare och var med om att bebygga malmarna i början av 1900-talet. Han byggde ett hus åt sig själv bredvid Nacka kyrka som lär ha varit svårt att riva när annan bebyggelse skulle ske eftersom det var grundmurat hela vägen upp till taket.
Farmor utbildade sig till barnmorska men slutade jobba när hon gifte sig och fick barn. Sedan hade hon heltidsarbete med att sköta farfar om jag förstått det hela rätt. Hon tog körkort men inte han, det kom ofta någon med honom hem på middag och så vidare. När farfar dog såg Pontus Hultén till att hon fick jobb som guide på Moderna museet och där jobbade hon åtminstone 10 år. Hon var 67 år när farfar dog och blev 93.
Återkommer med morfar och mormor.
Äntligen!
(Jag låtsas att jag har väntat på Niklasses släktingar.)
Jag längtar efter resten!
Christer, for den där flyende fransosen till Vindeln, till Rosinedal i Vindeln? Det var nåt historiskt spel i Vindeln för sisådär 25-30 år sen där det förekom en sådan. Jag minns dock inte vad han skulle ha hetat.
Jag tar också med en ingift berättelse. Min mans mormors farfar var skomakare i Småland. (Minns inte mer exakt nu.) Han for till bygget av Norra stambanan. 1875 tror jag det var. Efter en sommar åkte han hem och hämtade med sig fru och barn, varav mormors pappa då var ett år. Sen flyttade de successivt norrut ända till Hällnäs. Tydligen var han mer i cateringbranchen än i själva rallandet. I Hällnäs byggde de ett stort hus (dittills största) som blev gästgiveri. Den brann tydligen ner så småningom. Sonen, mormors far, fortsatte norrut med banan och hamnade i Kiruna. Så makens mormor är en av de först svenskarna som föddes i den nya staden.
Hennes faster dock stannade kvar i Vindeln och lät så småningom bygga järnvägshotellet som änka.
Hennes kök var tydligen vida berömt och jag anar helt obekräftat att hon kan vara en av förebilderna till Hagar i Sara Lidmans jernbaneepos.
Det var lite kul att flytta till Vindeln utan att känna till att det fanns släkthistoria där. Hällnäsborna hade grav på kyrkogården.
Javisst ja, det har funnits en släktskröna att farfar var oäkta son till Oscar II men som med så många andra skrönor är det klent med sanningshalten. Hans mamma brukade kallas in till Husaby slott när farfarsfar skulle komma dit. För att laga mat alltså.