Det är tur att man inte går omkring med halm i skorna eller shorts i snöstorm, för det hade varit besvärligt. Så när jag nu gnölar över att jag har ont i fötterna pga. frivilligt irrande lagom vårdag, borde jag ju bara knipa igen.
Karnevalsområdet i Lundagård är stort, fullt av tält, mat och musik. Men … kan ni tänka er … det är även fullt av folk. När lundabon Måns Zelmerlöv skulle uppträda tänkte vi glida in på vänsterflanken och kolla lite på avstånd och tralla med till Cara Mia.
– Men kolla, vi ser honom!
– Oj, han har gitarr!
– Men … det där är ju inte MÅns, det är bara en storbildsskärm …
– Oj.
Den riktiga Måns stod vid krysset, och om han hade synts på bilden hade han väl varit 2 cm lång.
Efter att ha gnuggats mot tusentals människor som 500 laxar i en liten laxask, gav vi upp och började njuta av absurditeten i hela alltet. Vi drog oss mot ställen utan trängsel och fann – som de mogna människor vi ju är – att trängsel är för 22-åringar.
Succétips: ta fram fem kilo lego. Funkar i vilket sammanhang som helst. Det där i bakgrunden är inte lego.Förvirringstips: ställ en skotte som heter David Sim att granska något som inte är nåt egentligen. Se människorna runt omkring stanna upp och leta efter poängen. Succétips: ställ upp ett klotterplank. Trots att det var fullklottrat redan efter en timme, står folk i kö för att få sätta sitt bomärke på en liten, liten tom plätt.
Karnevalstälten är alltså fyllda av ”nåt kul”. Under 1986 års karneval var mitt jobb att locka in folk i Nisses Stuga-tältet genom att väldigt lättklädd åma och kråma mig. Ungefär samma jobb gar den här medicinstudenten framför ett tält med ”bus” på insidan.
Vi fick kasta flygplan på en lärare, dansa en fånig dans, pricka kompisens mun med popcorn, fylla en flaska med vatten, blåsa ärtrör och … jaha, sa vi.
Sekvensen med popcornen visade sig ha en baksida; de var noggrant saltade och eftersom det vad så svårt att kasta rätt, gick jag omkring med salt i ögonen resten av kvällen. (Det närmaste jag har kommit LSD, känns det som nu.)
Vi vågade inte gå in i det här tältet som förde statistik.
En attraktion inne i den av öl impregnerade AF-borgen är ”Konstifiket”. Donerad konst har fått roliga namn och påhittad info samt historia. En tavla med mumintroll och marimekko-mönster heter ”Finlands saker är våra” och en tom hyllplats har titeln ”Intighet”. En tavla sägs vara en avbild av ett stort skepp i storm. Fast utan skepp. En detaljrik tavla beskrivs ingående efter att vi har fått veta att den inte kommer att målas förrän på måndag.
Det här är studentskan Nefertiti och hennes skruvade avhandling.”Stor konst”.När klockan närmade sig halv två på natten vände jag hem till mitt nattkvarter på krypavstånd från karnevalsområdet. Idag är en annan dag!
Kön ringlade sig lång på Clemenstorget i Lund, när karnevalsinträdesbanden skulle distribueras. Men … ingen personal dök upp. Tiden gick och kön blev sådär lång att folk förmodligen ställde sig i den utan att veta varför.
Klart man tar en bild då. Japp, först i kön stod jag. (Av en slump. Jag är vanligtvis inte så välplanerad.)
När vi hade väntat så länge att det började bli lite otåligt i ledet, vände jag mig om och ropade till kön:
– Om ni känner nån som jobbar med karnevalen: ring dem!
Några minuter senare stod en nyfiken skara runt mig och undrade om jag var chef. Två killar i 11-årsåldern konverserade med mig på vårdad lundaskånska som vore de medelålders män.
– Ursäkta, har du tagit kontakt med någon ansvarig?
– Öh, nä, jag är bara bra på att ropa.
– Jaså, vad intressant. Så det här är alltså kön till armbanden?
– Javisst!
– Bra, då har vi kommit rätt. Det var trevligt att talas vid. Hejdå!
Jag lösgjorde mig för att ta en panoramabild på kön.
Imponerande. MEN! Va! Där stod plötsligt Tjugotvååringen!!!
En man kom fram till mig och sa att han hade råkat hitta telefonnumret till karnevalsgeneralen (som för övrigt studerar till dirigent). Min telefonskräck var som bortblåst. Jag ringde direkt – han svarade direkt.
– Ja de e Emil Fredberg.
– Katastrof på Clemenstorget! [väldigt kul: karnevalen har temat ”katastrof”] De som ska lämna ut entrébanden är inte här!
– Oj! Jag ordnar det! Tack! Hejdå!
Jag vände mig om till kön och ropade lugnande till den ringlande skaran att jag hade ringt till generalen och att allt skulle ordna sig. Då sms:ade generalen.
Mycket väldirigerat, får man säga.
Volontärerna kom, fick applåder och hurrarop och vi fick våra band.
Vad övrigt är, är bajamajor. Överallt. Många kommer att skita i det blå skåpet under dessa tre dagar. Och de som vill, kan nyttja sig av en nyhet för mig – en pissmaja. (Heter det nog inte.)
Man undrar ju hur mycket den rymmer, hur den töms och om den är populär … Kan ni se framför er hur jag försöker nå upp? Jaså? Är den inte för mig? Hmpff.
Nu ska jag ut och irra igen! Kanske hoppar jag på den här, som står här lite nonchalant och lättillgänglig?
År 1986 deltog jag i ”Nisses stugas tält” under Lundakarnevalen. Eftersom det då var det roligaste jag någonsin hade gjort, försöker jag återskapa den känslan i Lund i maj vart fjärde år.
Det går naturligtvis åt helvete.
Men nu är jag här igen – på Lundakarnevalen 2022. Mitt i livet åker jag hit, när allt annars går ut på att
tjäna nåt slags levebröd
föreläsa för PRO där den handhållna micken skapar rundgång i alla hörapparater
massera tennisarmbågen
föreläsa för 300 halvberusade banktjänstemän
betala biblioteksböter (det är jag som ser till att biblioteksverksamheten går runt)
plugga arkitekturhistoria.
Se här, två arkitektritade hus i Eskilstuna!
Huset till höger har jag analyserat i min arkitektkurs. Huset till vänster … well. Say no more.
Arkitektkunskaper borde faktiskt alla få på något sätt. Det förändrar tankesättet, synen på skönhet, synen på fulhet och faktiskt även gångstilen. (Man går väldigt mycket långsammare.) Idag irrade jag (långsamt) i en vild jakt på en viss dörrnyckel in i helt fel port på Bantorget 4 i Lund, och höll inte på att komma ut eftersom det var så vackert där.
Man nästan dör, va? (Byggt 1899.)
Men vad är fult, då? Ptja, den här grejen på stationen i Norrköping. Jag vet inte vad det är eller varför den ser ut som den gör; den bara stod där på perrongen.
Kanske man skulle kunna sälja den för en miljon till nån som precis har köpt en vindsvåning på Söder?
Avslutningsvis ska jag visa något som jag undrar om ni har sett förut. Vackert, fult eller läbbigt? Gissa vad det är!
Nej, här står inte svaret! (Det står förstås baklänges lite längre ner.)
Wait for it.
Humdidum.
Titta på bilden igen.
Lite lax i en orm?
Nej.
Svar: torsorkcän
Fascinerande va!
(Men skulle jag inte rapportera om karnevalen? Jodå, men inte än.)
Hemkommen från Dalarna och ett releaseparty som varade i dagarna tre, ska jag nu berätta om en läsvärd bok som jag redigerade och korrläste tillsammans med författaren Ami Bergöö.
(Pukor och trumpeter!)
Historien bakom är inte välkänd – men heller ingen hemlighet. Att Carl Larsson vid unga år hade en 13 år äldre flickvän som också gick på Konstakademien vet man med bestämdhet, och att hon hette Wilhelmina Holmgren (1840–77). De fick två barn, vars namn Ami med hjälp av en rejäl portion envishet har lyckats hitta.
Denna Wilhelmina stod modell för flera av Carls målningar, vilket man har lyckats lista ut med hjälp av bl.a. andrahandskällor och anteckningar samt genom att titta på (och känna igen) hennes utseende. Men alldeles bara för drygt ett år sedan dök en dittills helt okänd tavla upp för värdering vid en auktionsfirma. Den fantastiska målningen visar Wilhelmina, död efter andra förlossningen.
Wilhelmina Holmgren, målad 1877 men daterad 1878 och såld i december 2020.
Boken är ett fantastiskt tidsdokument och ger en komplicerad bild av livet för särskilt kvinnorna under andra halvan av 1800-talet. ”Stockholmsäktenskap” (alltså att vara sambo) var ett känt fenomen i storstäderna, men det är kanske inte lika känt vad det innebar för de inblandade.
Många resonerade från mitten av 1800-talet liksom drängen Alfred, som till Lina sa:
– Det där gifteriet. Det tar vi och skiter i.
Orsakerna till att inte gifta sig var många och förstås skilda, men främst handlade det om att
Stockholms befolkning ökade explosionsartat och det gick att vara lite anonym och hålla sig undan skvaller
bostadsbristen påskyndade ihopflyttandet
det var svindyrt att fixa med de många olika intygen inför vigseln
yrken som blev ”tillgängliga” för kvinnor gällde enbart de ogifta
från 1858 kunde ogifta kvinnor begära att få bli myndiga vid 25 års ålder
från 1863 blev alla ogifta kvinnor automatiskt myndiga när de fyllde 25
gifta kvinnor var omyndiga hur gamla de än var (ända till 1920).
Ami lyckades lista ut att när Wilhelmina (i största hemlighet) låg för döden i barnsängsfeber, var Carl på fest med sina konstnärspolare.
Göteborgsposten den 5 april 1877, två dagar efter Wilhelminas begravning. (Kolla på de uppånervända citattecknen! Redan då visste man att göra fel på dem!)
Inledningen av texten i modern språkdräkt:
”En avskedsfest – som dock var av den gladaste beskaffenhet – firades i onsdags i Skomakarkällarens festvåning, dit ett antal vänner och kamrater hade bjudit in tre av våra yngre konstnärer: bildhuggaren Edvard Brambeck (som har erhållit Konstakademiens resestipendium) samt figurmålaren Carl Larsson och landskapsmålaren Hjalmar Sandberg. Efter intagen supé samlades man kring bålen, och föredrag hölls på både vers och prosa. Bland talarna utmärkte sig i synnerhet Ernst Wallmark, som höll ett glänsande, bejublat tal för konsten. Festen fortsatte under muntra upptåg och livad sinnesstämning till långt efter midnatt.”
Begravningen av Wilhelmina skedde snabbt som attan, under vilken Carl stod gömd längst bak i kyrkan eftersom … ja, det vet vi ju förstås inte. Men skam hade säkert med saken att göra.
Men nu tvära kast! Hur var det på releasepartyt i Lilla Hyttnäs, Sundborn, undrar ni?
Ja, alldeles fantastiskt – som ni förstår – med bubbel, tal, spelemän och hyllandet av Konsten med stort K. Och än en gång måste jag få visa er några av de ljuvliga miljöerna som Karin och Carl Larsson skapade i sitt hem.
Köket strax före sekelskiftet 1900.Köket och frukosten 2022. (Diskbänken vid fönstret är ungefär i knähöjd.)Den gröna färgen blev helt kajko på bilden här, men det är en och samma byrå som till vänster på bilderna ovan.Matsalen med Karins alla broderier och de fina lamporna. Och färgerna!Kanske inte så mycket färg – men samma miljö.Det roligaste av allt: August Strindbergs böcker, ställda så att man ska kunna se dem, men inte ta ut dem ur hyllan. (De hamnade där efter Det Stora Bråket 1907.)
Det finns dialekter och så finns det DIALEKTER. Att ”en åttondel” på pitmål heter ”hårta borti hårta och hårta borti hä” är precis hur kul som helst. Kolla här på hur man säger ”jag tyckte att jag kände igen henne” på samma pitmål:
– E töjsht e tjändå tömjen.
På Språkrådets (enligt min ringa mening) röriga sajt finns en dialektkarta där man kan klicka på olika landsändor och lyssna på (oftast) gamla inspelningar.
Men min favorit-dialektkarta är en helt annan. Den har skapats av lingvisten Robert Östling, som borde föräras en staty och några gator uppkallade efter sig. Spara denna länk, brodera bokstäverna, skriv ut en lapp och lägg den under huvudkudden:
ACK! Länken funkar inte längre!
Jag tillsätter en utredning!
/Lotten 2 maj 2023
Jag citerar:
Materialet består av cirka en miljard ord. Det kan låta mycket, men språk har den egenskapen att ett fåtal ord (som ”och”, ”jag”, ”hej”, osv.) är väldigt vanliga, medan de allra flesta ord förekommer relativt få gånger. Det gäller speciellt lokala ord. Om ett ord förekommer färre än 20 gånger i vårt material så kan vi inte rita någon karta.
Kolla om era gamla släktingars ord finns med, om tokiga grannen med konstigt ordförråd faktiskt inte bara var tokig, utan även ett dialektunikum. Och hur är det egentligen med ostkrokarna?
I dessa tider med dagliga krigsrapporter från Ukraina funderar jag på varför jag inte ”preppar” och investerar i spritkök, vevgrammofon samt trådbunden väggtelefon. Köttkonserverna lyser med sin frånvaro samtidigt som jag med min skosamling skulle kunna fotbekläda ett större kompani – om de inte hade haft något emot att marschera i basketdojor.
Men kanske är jag något på spåret nu: kan jag preppa mig med lite klädsamt kamouflage?
[Språklig hakparentes. Borde det inte numera stavas ”kamoflage”? SAOB – vår utmärka, etymologiska ordbok – tyckte i alla fall nästan det 1935, medan SAOL och SO håller fast vid ’ou’. Just sayin’.]
Kamouflagemålning och -övertäckning var inte riktigt i ropet under de historiska fältslagen, vilket vi har sett på t.ex. Nationalmuseum och OÄ-lektionerna. (Ja, barn, så hette det.)
En ickekamouflerad Gustav II Adolf som fältherre vid Breitenfeld. (Av Johann Walter 1632.)
Någon gång under 1917 började det dyka upp tidningsartiklar om hur både fransmän och britter gömde sina arméer under tygsjok och bakom målarfärg i konstiga mönster. I Frankrike ansåg man att kamouflaget skulle ske av konstnärer i basker, medan man i Storbritannien diskuterade om det inte snarare var vetenskapsmän i vita labbrockar som var lämpligast. I USA fick man snabbt två falanger med vetenskapsmän i en, och konstnärer i den andra. Snabbt konstaterade jänkarna att vetenskapsmännen lydde order samt höll tider och ordning, medan konstnärerna grälade, glömde avtal – och kom på särdeles kreativa lösningar. Det neutrala Sverige fascinerades stort, men lite på avstånd.
SvD den 9 augusti 1917.
I Storbritannien började man särskilja mellan att med kamouflage
osynliggöra: disruptive coloration
förvirra: dazzle, misdirection.
Att förvirra (dazzle) gällde särskilt fartygen – man kunde ju inte styra hur omgivningen såg ut på havet, varför krigsmålade fartyg egentligen bara funkade när de låg i hamn. Men nu sattes kvinnorna i arbete med att måla de stora båtarna randiga, rutiga och helt tokroliga. På nolltid blev ”dazzle” en trend, ett mode och en konstinriktning samt vetenskap.
Kontraproduktivt kamouflage på stranden 1919.
I Sverige relaterade man naturligtvis krigsmålningen till roliga fester – inte till nyttan som kamouflaget gjorde för att förvirra fienden.
När tyskarna såg den randiga båten på håll, kunde de inte uppskatta fart och riktning som förr. Alltså missade deras bomber och granater målet. (DN 16 mars 1919.)
Under våren 1918 skrev N.Y. Tribune om kvinnliga konstnärer som hade slagit sig på en ny volontärbana som kamouflöser inom Women’s Reserve Camouflage Corps.
Artikeln i N.Y. Tribune inleds med en påhittad historia om ett kärlekspar som skräms halvt från vettet av stenar som rör sig och trädgrenar som pratar med dem. Kamouflöserna själva får uttala sig och betonar att de som konstnärer ser mycket allvarligt på sitt uppdrag att skapa välfungerande kamouflage, och att detta inte ska viftas bort som ett skämt. Varpå journalisten gör just detta.
De svenska tidningarnas fascination inför kamouflaget ute i Europa mildrades något efter krigsslutet, även om det som nyord användes flitigt. Se här SvD den 11 maj 1919:
Den nya capen var enligt modekrönikören ju inte ny, utan bara en upphottad version av slängkappan – som ju under 1890-talet användes för att ”kamouflera damernas många paket” under shoppingrundan. (Kolla på skorna: de ser ju ut att vara från 1950-talet!)
När jag läser i de gamla tidningarna slås jag hela tiden av hur komplett inkorrekt jag föreställer mig världen runt förra sekelskiftet. Jag trodde att man skröt med att man hade handlat mycket, inte att man gömde påsar och paket. Jag trodde också att man som förmögen kvinna hade tjänstefolk som bar eller att allt kördes hem – inte att man själv kamouflerade och släpade på varorna. Mycket nyttigt.
Ni förstår nu att jag kommer att öva på huskamouflage (måla huset så att de gröna algerna inte döljer den gula färgen) och ansiktsmålning (underlagskräm och concealer eller vad det kallas). Och när någon läser mina blogginlägg om 150 år kommer de att tro att allt egentligen bara handlade om basket.
Kanske är det även dags att investera i ett par kamouflagetajts?
Kolla! Jätteintressant historiker berättar om kamouflage:
När jag var ungefär 4 år trillade min 66-åriga mormor över dammsugaren. Hon landade (naturligtvis) på lårbenshalsen och hamnade i sträck på Lunds lasarett.
Plötslig insikt! I sträck på Lunds lasarett borde hennes memoarer ju ha hetat. (Om hon bara hade skrivit dem.) Hon tillfrisknade, och dog inte förrän 23 år senare.
I vintras trillade min mamma på rumpan pga. en kombination av
väderlek
S:t Eriksplan
dåliga dobbar.
Vurpan resulterade i en kotförskjutning och morfintabletter som nu ställer till det för henne såpass att hon får besök av hemtjänsten flera gånger om dagen. Om mamma hade gett ut sina memoarer, hade de kunnat heta Härliga hemtjänsten i Rollatordalen.
Men nog om släktingarnas fall – nu ska vi tala om mig. För jag är en jävel på att trilla! Om lårbenshalsen och kotorna ställer till det för mig i framtiden, ska gudarna veta att jag gjorde allt för att rusta dem.
Buster Keaton, 66 år gammal:
Ni som har hängt här ett tag minns kanske hur jag föll i källartrappan och landade på armbågarna, hur jag sprang nattorientering och låg ner mer än jag stod upp, hur jag ideligen cyklar omkull, hur jag effektivt stannfaller i Vasaloppet och hur jag har legat på rygg med en stekpanna i handen inne på Coop. Och då har jag inte ens tagit med alla baskettrill i uppräkningen.
Den där bollen är på väg rakt mot mitt huvud. Tjong, så föll jag omkull – kanske av ren självbevarelsedrift.
Men inte faller man väl under en enkel skogspromenad? Johodå. Kanske beror det på den allestädes närvarande basketbollen som distraherar mig? Kanske är jag bara en fladdermaja? Under de två senaste av corona framtvingade promenadåren har jag bl.a.
gått baklänges ini ett träd och där fallit omkull (orsaken var en plötsligt uppdykande älg)
tagit ett steg rakt ut i luften och fallit ner i en en meter djup grop som faktiskt inte fanns där dagen innan (sa jag om fornminnet som har legat där sedan 1100-talet)
som Bambi tagit mig fram på nedisad stig, halkat till, huggit tag i närmaste träd, gliiiiidit ner mot marken och sedan med ett brultalt sprätt kastats ett par meter bort när trädet gick tvärt av
bara häromdagen mitt i en intressant mening om tingens beskaffelse handlöst halkat av en snömoddsstig utan att slå huvudet i en enda de sju stora stenar som omgav mig.
Nu slumpade det sig så att det sistnämnda fallet sammanföll med en nysattack som pågick i 24 timmar. Jag nös, nös, nös, snöt mig, nös, nös och nös och snöt mig så imponerande brutalt att man hade kunnat ha mig som ett nummer på cirkus. Nysningarna gav mig en ruskig träningsvärk i magen, medan snömoddsfallet bara gav mig blöt rumpa, smutsiga brallor, massa skratt och trasiga glasögon.
Ni ser? Jag är Buster Keaton! Det är mycket mer ansträngande att nysa än att trilla!
Men här tog jag mig fram säkert som en bergsget! (Broddar på fötterna och dubbar på cykelhjulen.)
En gång i 19-årsåldern åkte jag helt solo på en ospecifierad resa till Rivieran. Jag hamnade i Italien, där jag blev uppraggad av en förtjusande ung man som bad mig följa med när han skulle stjäla grannens jättemonster till motorcykel. ”Javisst”, kvittrade jag eftersom jag
inte förstod vad han menade
var jättekissnödig och inte riktigt kunde fokusera på annat.
När jag åkte på klassresa till Leningrad fick vi nästan ingen mat, höll på att frysa ihjäl och sov högst två timmar per natt. En dag hällde jag en hel tallrik fadd kalops i mitt eget knä. En klasskompis klättrade en natt in i en garderob, som gick i baklås.
När jag åkte på klassresa till Rhodos (ja, jag har alltid gått i klasser som har gett järnet vad gäller resor), blev jag nästan kidnappad av en liten rhodes som höll mig i ett järngrepp och skulle ha mig att följa med i hans bil. Jag sparkade honom resolut mellan benen och sprang så fort jag kunde de 7 kilometrarna hem till hotellet på mina då inte alls skröpliga knän.
(Här tänkte jag publicera bilder från de tre nyss nämnda resorna. Men antingen är jag topless eller så ser man inte att det är jag pga vinterkläder [Leningrad] . Så det blir inga bilder.)
Med andra ord: det är spännande när det händer grejer på resor. Det här var bara tre exempel, men ni har förstås liknande och helt andra historier som ni vill fylla kommentatorsbåset med.
Men varför berättar jag nu detta? Jo, för att det ju finns banala reseäventyr. Och så finns det seriösa ÄVENTYR!
Tjugoettåringen som bor i Lund, berättade plötsligt att hennes pojkvän och dennes pappa skulle åka till Polen för att leverera pryttlar och grejer till behövande precis på gränsen till Ukraina. Vår reaktion på denna nyhet kan jämföras med när Butter spelar musik på julafton och Snövit dansar och alla ”orgelpiporna” hakar upp sig och gapar samtidigt.
Vi var storligen förvånade. Och imponerade. Samt lite avundsjuka.
Projektet organiserades av välgörenhetsorganisationen Solögat-Chamania, som samlar in pryttlar, planerar, fixar pappersarbete och som har kontakter i Ukraina. De två körde en modern, proppfull folkabuss med lika proppfullt släp: sanitetsprodukter, 40 lådor desinfektion, rullstolar och mycket mer.
En sån där bil vill jag ju ha. Men hippieblommor på.
– Berätta! Vad hände? Var det spännande? Gick det bra?
– Allt gick bra!
– Allt?
– Ja!
– Men gah.
– Okej, vi hade sommardäck och överraskades av ett plötsligt snöoväder strax efter Krakow. Det var ju inte så bra förstås.
– KÖRDE NI I DIKET?
– Nej. Men allt på släpet blev plaskblött så vi fick stuva om allt i svarta sopsäckar.
– Jamen … åh, så … eh … spännande …
– Nu kom jag på en grej! Vi fick stå i kö i ett par timmar på gränsen; de tittade på våra pass otaliga gånger, de tittade inuti bilen, t.o.m. under motorhuven.
– Gränsen …? Vilke… Men – åkte ni alltså in i Ukraina?
– Ja, vi lastade av inne i Ukraina vid 03 på natten.
– VAVAVA?!
– Det enda som vi inte överlämnade var en trasig påse socker och blött knäckebröd.
– Ni var inne i Ukraina. Wow. Sanslöst.
Gränskontrollsväntan.Mittinattenuppackning!
– Såg ni något mer spännande?
– Näe. Eller … jo …
I förgrunden: ett stängsel med taggtråd. Innanför stängslet: en rad amerikanska surface-to-air-missiler, förberedda för inkommande luftangrepp.
Och vad gör vi på vår front för att hjälpa till? Inte mycket, måste jag tillstå. Eskilstuna Basket skippade entréavgiften och lät alla betala med pastapaket och konservburkar, som gick raka vägen till Stadsmissionens Ukraina-insamling. Det var bra. Olle (aka den djefla mannen) håller kontakt med alla sina vänner i Ukraina, och några som har flytt till Polen kommer han att hjälpa med lite förnödenheter.
Förhoppningsvis dyker det upp ett behov som jag kan tillfredsställa, för jag vill verkligen dra mitt strå till stacken. Nån som vill ha en rättstavad text?
De äldsta årsgrupperna Den näst yngsta årsgruppenDen yngsta gruppen – Easy Basket som inte räknar poäng
Att skriva enkla matchprotokoll!
(Easy Basket-åldern: strunta i allt som handlar om poäng!)
Före matchen
Matchdatum och matchnummer och hall (plats) är redan inskrivet. Be coacherna i båda lagen att skriva spelarnas namn och tröjnummer. (Om det är bråttom behövs bara tröjnumren, namnen kan man skriva i senare.) Allt du undrar över, frågar du domarna om!
Det löpande resultatet
Det finns till höger små rutor med siffror som ser ut så här: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 … osv.
Under hela matchen drar du streck för rutor som anger det löpande resultatet. När någon gör de två första poängen, streckar du ettan och tvåan, när någon i samma lag gör två poäng till, streckar du trean och fyran. Håll ordning på vilket lag som gör poäng! (Vi markerar inte poängen på själva spelaren och kan alltså inte se hur många poäng en enskild spelare gör.)
Spelarna
När de äldre spelarna kommer in på planen för första gången, gör du ett kryss i den gråa spalten till vänster om foulrutorna. För de två yngsta åldersgrupperna kryssar du för varje period som spelaren är på plan.
När ett lag gör mål, för du resultatet genom att dra två (eller tre!) streck i rätt spalt över siffrorna till höger.
När de äldre spelarna får en foul gör du kryss i rätt foulruta som hör till den spelaren. Efter femte foulen måste spelaren sätta sig på bänken under resten av matchen. OBS! Gör ett kryss i lagfoulsrutorna som finns till höger om timeout-rutorna!
För de två yngsta åldersgrupperna kryssar du bara i lagfoulsrutorna; ingen foul sätts på spelaren.
När en spelare sätter ettstraffkast, får laget ett poäng. Dra ett streck över siffrorna till höger.
Timeout
Sätt ett kryss i rutan för timeout när ett lag tar en sådan.
I halvtidspausen
När första halvleken är slut, gör du ett tjockt streck under den aktuella ställningen i det löpande resultatet! Be gärna domarna att kolla så att du har gjort rätt.
Efter matchen
Skriv in slutresultatet och namnet på vinnarlaget. Skriv under med ditt namn (snyggt, prydligt och läsligt) och se till att tidtagaren och domarna också skriver under. Ge protokollet tillhallvärden! (Om lagen vill ta foto på protokollet går det förstås jättebra.)
