Hoppa till innehåll

Ruskiga äventyr

En gång i 19-årsåldern åkte jag helt solo på en ospecifierad resa till Rivieran. Jag hamnade i Italien, där jag blev uppraggad av en förtjusande ung man som bad mig följa med när han skulle stjäla grannens jättemonster till motorcykel. ”Javisst”, kvittrade jag eftersom jag

  • inte förstod vad han menade
  • var jättekissnödig och inte riktigt kunde fokusera på annat.

När jag åkte på klassresa till Leningrad fick vi nästan ingen mat, höll på att frysa ihjäl och sov högst två timmar per natt. En dag hällde jag en hel tallrik fadd kalops i mitt eget knä. En klasskompis klättrade en natt in i en garderob, som gick i baklås.

När jag åkte på klassresa till Rhodos (ja, jag har alltid gått i klasser som har gett järnet vad gäller resor), blev jag nästan kidnappad av en liten rhodes som höll mig i ett järngrepp och skulle ha mig att följa med i hans bil. Jag sparkade honom resolut mellan benen och sprang så fort jag kunde de 7 kilometrarna hem till hotellet på mina då inte alls skröpliga knän.

(Här tänkte jag publicera bilder från de tre nyss nämnda resorna. Men antingen är jag topless eller så ser man inte att det är jag pga vinterkläder [Leningrad] . Så det blir inga bilder.)

Med andra ord: det är spännande när det händer grejer på resor. Det här var bara tre exempel, men ni har förstås liknande och helt andra historier som ni vill fylla kommentatorsbåset med.

Men varför berättar jag nu detta? Jo, för att det ju finns banala reseäventyr. Och så finns det seriösa ÄVENTYR!

Tjugoettåringen som bor i Lund, berättade plötsligt att hennes pojkvän och dennes pappa skulle åka till Polen för att leverera pryttlar och grejer till behövande precis på gränsen till Ukraina. Vår reaktion på denna nyhet kan jämföras med när Butter spelar musik på julafton och Snövit dansar och alla ”orgelpiporna” hakar upp sig och gapar samtidigt.

Vi var storligen förvånade. Och imponerade. Samt lite avundsjuka.

Projektet organiserades av välgörenhetsorganisationen Solögat-Chamania, som samlar in pryttlar, planerar, fixar pappersarbete och som har kontakter i Ukraina. De två körde en modern, proppfull folkabuss med lika proppfullt släp: sanitetsprodukter, 40 lådor desinfektion, rullstolar och mycket mer.

En sån där bil vill jag ju ha. Men hippieblommor på.

– Berätta! Vad hände? Var det spännande? Gick det bra?
– Allt gick bra!
– Allt?
– Ja!
– Men gah.
– Okej, vi hade sommardäck och överraskades av ett plötsligt snöoväder strax efter Krakow. Det var ju inte så bra förstås.
– KÖRDE NI I DIKET?
– Nej. Men allt på släpet blev plaskblött så vi fick stuva om allt i svarta sopsäckar.
– Jamen … åh, så … eh … spännande …
– Nu kom jag på en grej! Vi fick stå i kö i ett par timmar på gränsen; de tittade på våra pass otaliga gånger, de tittade inuti bilen, t.o.m. under motorhuven.
– Gränsen …? Vilke… Men – åkte ni alltså in i Ukraina?
– Ja, vi lastade av inne i Ukraina vid 03 på natten.
– VAVAVA?!
– Det enda som vi inte överlämnade var en trasig påse socker och blött knäckebröd.
– Ni var inne i Ukraina. Wow. Sanslöst.

Gränskontrollsväntan.
Mittinattenuppackning!

– Såg ni något mer spännande?
– Näe. Eller … jo …

I förgrunden: ett stängsel med taggtråd. Innanför stängslet: en rad amerikanska surface-to-air-missiler, förberedda för inkommande luftangrepp.

Och vad gör vi på vår front för att hjälpa till? Inte mycket, måste jag tillstå. Eskilstuna Basket skippade entréavgiften och lät alla betala med pastapaket och konservburkar, som gick raka vägen till Stadsmissionens Ukraina-insamling. Det var bra. Olle (aka den djefla mannen) håller kontakt med alla sina vänner i Ukraina, och några som har flytt till Polen kommer han att hjälpa med lite förnödenheter.

Förhoppningsvis dyker det upp ett behov som jag kan tillfredsställa, för jag vill verkligen dra mitt strå till stacken. Nån som vill ha en rättstavad text?

Share
Publicerat iBloggen

29 kommentarer

  1. Olle Bergman

    I sitt tal till svenska riksdagen tog Zelensky upp den hjälp som behövs för att bygga upp landet. Jag tycker därför det är intressant att studera ukrainska företag, till exempel Grammarly:

    https://thelogicalindian.com/story-feed/get-inspired/rajnigandha-silver-pearls-34804?infinitescroll=1

    Eller MacPaw:
    https://macpaw.com/news/macpaw-amidst-aggression

    Eller bokförlaget A-BA-BA-HA-LA-MA-HA – notera klassen på deras tecknare!

    https://store.ababahalamaha.com.ua

  2. Har det inte kommit ukrainare till Eskilstuna? Vi har en hel radda där jag jobbar och det är spännande. Google translate-appen är en välsignelse. Ibland. Ibland blir det bara konstigt.
    Speciellt tror jag det blir fel när man talar in det man vill ha översatt. Jag troor det är mindre fel när man skriver.

  3. Agneta uti Lund

    Ett litet äventyr eller snarare en lite obehaglig upplevelse var jag med om 1958. Det var sommar och jag och en grupp andra svenska ungdomar varpå väg till Tyskland för en månads skolungdomsutbyte. Vi skulle bo i familjer där det fanns en jämnårig som sedan skulle följa med tillbaka för en månads vistelse i svensk familj.

    Vi skulle till Stuttgart och tågresan var för lång att genomföra på en dag, så vi skulle övernatta på ett Jugend-härbärge i Lübeck. Då vi hade tid att titta oss omkring i staden fick vi beskedet av våra ledare att inte prata svenska med varandra utan engelska då vi gick runt! Varför?!? Jo, i Sverige pågick Fotbolls-VM och Sverige hade slagit Tyskland och det gillade inte alla tyskar! Till exempel pågick någon internationell ryttartävling i Aachen där svenskar deltog och ilskan över fotbollsresultatet gjorde att tyskarna skar sönder alla däck på svenska bilar! Det kändes rätt märkligt att i en tysk stad gå runt och prata engelska med svenska jämnåriga!

  4. Magganini

    Inte jag men föräldrarna hade ett ruskigt reseäventyr när jag var sjutton år och tågluffade i Europa. De ansåg att jag var försvunnen, men det var jag ju inte. Jag visste precis var jag var och tyckte att det var rätt överdrivet att sätta Interpol i knapptrycksberedskap.
    (Det var förstås långt före mobiltelefonernas tid, och vykort från Sydeuropa tog det rätt lugnt.)

  5. Ökenråttan

    I dag såg vi en fluga. Den vinglade omkring på Strandvägen, ett riktigt litet vårtecken. Hurra!

  6. Nämen NU, Magganini! Nu vill man ju veta mer!

    (Jag och min broder Jakob drunknade nästan en sommardag på franska rivieran 1976. Ingen såg oss, våra föräldrar saknade oss inte. Plötsligt låg vi bara i sanden och kippade efter luft. ”Vad bra” sa nån och så var det inte mer med det.)

  7. Ökenråttan

    Nämen nu … Här lunkar vi Djurgårdsbrunnsviken runt mest varenda dag, men igår, när vi befann oss långt därifrån, på krogen med yngste sonen i huvudstadens centralare delar, då passade dom på, med stadsministerträffar och jag vet inte vad, just där. Ah, vi hade ju kunnat komma med i tävä, som det heter numera. Oj va vi grämer oss.

  8. När det gäller tävä, hade ju ingen av oss sett det! Eller … ser ni alla på tv fortfarande?

    Fopoll, OS (särskilt konståkning) och mello: SÄTT PÅ TV:N!!!

    Allt annat: var e min dator?

    Glad påsk, hörni! (Jag letar efter den gula bordsduken – men å andra sidan bor jag i ett gult hus, så det kanske räcker?)

  9. Magganini

    En som var med i tävä i går (i bakgrunden, men ändå) var en jahättestor tavla av Hannoia. Som jag bara råkade se när jag hade tittat färdigt på nåt annat!

    Hmmm… jag får för mig att jag redan har berättat om det där tågluffs(icke)äventyret i nåt annat bås nån gång? Men det låter sig förstås inte hittas så lätt i så fall. Topicdisciplinen i båsen är ju som bekant sådär.

  10. Magganini! Berätta igen!!! Och visa tavlan!

    (Du kanske har berättat det i ett inlägg som inte längre ligger ute pga. bildrättighetsförbrytelserna som jag har begått under åren. För att slippa böta massa fler tusenlappar ligger bara 1/3 av alla inlägg 2006–2019 kvar på bloggen. Mycket, mycket bitter är jag. Och ARG. Samt lite ledsen.)

  11. Magganini

    (Ja, det där är i sanning bittert, Lotten. Även för mej som gärna skulle vilja läsa en massa gammalt.)

    Nå. Jag berättar väl den där historien som inte är nåt äventyr alls, då.
    Vi stack iväg på tågluff, 1974 var det, jag och killen jag var ihop med då. På den tiden, som jag antar att de flesta av er minns, var Interrailkortet en biljett som kostade sådär 400 spänn och berättigade till i stort sett obegränsat tågåkande i hela Europa utan några förbokningar i en månad. Hoppa på nåt tåg som stod där bara, på stundens ingivelse, kunde man göra.
    Vi drog mot Rimini, Italien. Vi var där ett tag, träffade lite kul folk och sen drog vi vidare. Åt olika håll, och det var där det blev knas. (I vuxen ålder har jag konstaterat att det var ett rätt korkat beslut att vi delade på oss, men det gick ju bra.)
    Den dåblivne f.d. pojkvännen (vi kallar honom fortsättningsvis T) for åt England och jag for åt Rom med några nyfunna vänner. Han skrev vykort till sina föräldrar som kom fram och jag skrev vykort till mina föräldrar som inte kom fram. På så sätt fick mina föräldrar veta att vi hade delat på oss, och sen inte ett knyst från mig på tre veckor.
    T och jag var inte osams, och när vi delade på oss gjorde vi upp att träffas en bestämd dag i Travemünde och åka hem därifrån tillsammans. Det gick bra, och vi angjorde vår hemmastation ordentligt på Interrailkortets sista giltighetsdag. När vi kom klivande uppför trapporna från tunneln under spåren stod min pappa där. Men – Vaba? Vad gör han där? Och varför är han så grön i ansiktet?
    Då fick vi alltså veta att Interpol var kontaktade och vi var efterlysta i hela Europa för vi, eller bara jag egentligen, var försvunna. Sen fick jag försöka övertyga alla om att jag visst hade skrivit massor med vykort som visade att jag levde. De kom ju drällande sen under flera veckor, de där korten, så de såg att jag hade försökt i alla fall.
    Men inte följde jag med min lättade fader hem direkt där inte. Höstterminen hade ju redan börjat några dagar tidigare, så vi gick… inte till skolan heller, utan till ett fik och satte oss såsom gymnasieungar plägar.

    Ett omedvetet äventyr för mig således, men onödigt spännande för föräldrarna.

    (Den här historien finns faktiskt förevigad i en bok förresten. Han har skrivit några sådana, den där T.)

  12. Magganini

    Och tavlan, ja. För just Ökenråttan och hennes lille make finns det särskilda förutsättningar att se den tror jag. Om jag läser ut saker rätt här så finns den inom deras normala promenadradie, nämligen på Linnégatan 4 i huvudstaden. Nästan alldeles vid Humlegården.
    Nu i ett par veckor är det inte öppet där, men den 29 april öppnar nästa utställning. Det är inte Hannoias utställning, men hennes grejor är alltid där, och oftast hon själv också.
    Så här såg det ut på tävä, jag sa ju att det var i bakgrunden. Tavlan heter ”The Chair”. (Skärmdump från SVT, är det tillåtet?)

  13. Ökenråttan

    Ja, nu vet jag inte … Adressen är hållrejt, men en massa nakna babes … Lille M är ju, som jag aldrig försummar att påpeka, en fin pojke och han skulle nog rodna väldeliga om han hamnade där hos Hannoia. Vi får se vad han tror om detta äventyrliga!

  14. Brid

    Nu är vi på äventyr i Dalarna och har tittat på en låda klänningar som min fru moder sydde åt sig (det fanns några färdigköpta också) sådär under andra halvan av sextiotalet. De är nu alla för små för henne och även för mig, så vi ska försöka leta upp någon eller några vintageintresserade smala damer. Det är ju roligare att ge till någon man känner (till) än till Myrorna, när det nu rör sig om såhär personliga ting.

  15. Magganini

    Hihi Ökenråttan, ja så kan man reagera och tänka. Jag glömmer det, jag har väl blivit van. Men det är inte bara bara damer där, det finns mycket annat att titta på också. Men hos just Hannoia är det mycket hud, det är det.
    Förresten är det helt ofarligt att rodna.

    Brid, jag är alldeles säkert alldeles för stor för dina klänningar. Synd. Jag har själv i förråden en del av min egen mors snygga dräkter samt en folkdräkt från någon socken i Dalarna, inte helt säker på vilken, som hennes moder hade. Väldigt små och nätta människor var de, jag förstår inte vem som ska kunna ha det där.

  16. Magganini:
    När det gäller de ack så sorgerligen pga. bilder censurerade inläggen (med Annikas alla underbara kommentarer!), så är min plan att släppa loss dem. Men jag måste radera bilderna först – och ibland (alltför ofta) är de totalt bärande för storyn.

  17. hyttfogden

    JAA! Vem fan är den där T?
    Det är väl inte Nesser?
    I så fall blir jag avundsjuk.

  18. Brid

    Om bilderna är bärande för storyn kanske de kan ersättas? Jag är ingen god tecknare, men någon finns det väl som kan teckna en alternativ bild av prinsessan Sissi i fantastisk hatt, eller utsikten över Petersplatsen, eller vad det kan vara. Det behöver inte bli särskilt likt om du lägger till en rad om hur det skulle ha sett ut. Och somligt kanske den hågade läsaren kan bildgoggla fram själv.

  19. Magganini

    Men ujejuj va’ ni blev till er efter den där gamla flamman?! Ja, han kanske äger ett visst intresse, lite senare var han ihop även med min syster.

    Nej Hyttis, det är inte Tåkan Nesser, den kändisdigniteten är det inte frågan om. Men uppväxt i Kumla, så långt är det rätt. Den här har du faktiskt träffat, eller åtminstone varit på samma begravning som.

    (Nesser var en hygglig basketspelare i sin ungdom, vilket ni säkert vet.)

    Det här är en arkeolog, som förutom att försinka vägbyggen även har skrivit en del böcker. Det har handlat om diverse varianter med mer eller mindre historisk anknytning, både seriöst, poulärvetenskapligt och ibland lite … kuriosiskt (jag vill inte skriva ”kuriöst”, men vad heter det då? Kuriositetiskt?) och kåserande. Ofta i samarbete med andra, men en del egna också.

    Jag vet inte hur man hittar en lista på hans böcker, det verkar vara spritt på alla möjliga förlag. Men sånt är väl vissa av er proffs på. Den jag figurerar i på några rader, under namnet M, heter ”Ung på 70-talet”.

    Det finns en bok som Lotten kanske kan vara med och skriva en uppdaterad version av, hon visade ju häromdagen upp en viss insikt i ämnet. Se bild.

    Ska ni ha ett namn också, sådär rätt ut bara? Okejrå, här är ett namn: Tomas Ekman.

  20. Magganini

    (Sådärja, då har jag åter klantat mig med bilden. Det blev visst en med en del överflödigt krafs omkring, ber om ursäkt.)

  21. Dina

    Jag skall fråga syster om jag får berätta om hennes impulsiva resa genom halva Europa utan giltigt pass på den tiden man faktiskt måste ha och även fick stämpel i passet.

    Åh, vintageklänningar! Hur små är de? Vad skulle de kosta? Om man var intresserad. Och det är man.

    Sverige blir av i sommar! Tjoho!!! Båsträff? Individuella träffar? Återkommer när jag vet datum men det blir antagligen lite innan Midsommar till lite in i Juli. (När alla typiskt säkert kommer vara bortresta på semester.)

  22. Brid

    Ja du Dina, vad de skulle kosta har jag inte en aning om. Ingenting om någon i familjen vill ha dem, kanske lite mer för den som vi (mamma) inte är så bekanta med?

    De mest figursydda plaggen har en midjevidd på 65 cm. Många är mer raka i modellen och verkar som om de skulle fungera med mitt midjemått på uppåt 80, men absolut inte med min stussvidd på ca 100. Inga kurvor här inte. Och så bör man väl vara sådär mellan 160 och 175 cm lång, men det är ju mindre noga med det måttet, helst som de flesta är ganska korta oberoende av hur lång man är.

  23. Nesser var en hygglig basketspelare i sin ungdom??? VABAHAAAA???

    [arkivletarpaus]

    Jahadå! Den 10 februari 1973 står han med i DN, när han hade gjort 10 poäng! Se bild!

    (Däremot visste jag ju att ständiga sekreteraren Sara Danius var det.)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.