Hemkommen från Dalarna och ett releaseparty som varade i dagarna tre, ska jag nu berätta om en läsvärd bok som jag redigerade och korrläste tillsammans med författaren Ami Bergöö.
(Pukor och trumpeter!)
Historien bakom är inte välkänd – men heller ingen hemlighet. Att Carl Larsson vid unga år hade en 13 år äldre flickvän som också gick på Konstakademien vet man med bestämdhet, och att hon hette Wilhelmina Holmgren (1840–77). De fick två barn, vars namn Ami med hjälp av en rejäl portion envishet har lyckats hitta.
Denna Wilhelmina stod modell för flera av Carls målningar, vilket man har lyckats lista ut med hjälp av bl.a. andrahandskällor och anteckningar samt genom att titta på (och känna igen) hennes utseende. Men alldeles bara för drygt ett år sedan dök en dittills helt okänd tavla upp för värdering vid en auktionsfirma. Den fantastiska målningen visar Wilhelmina, död efter andra förlossningen.
Boken är ett fantastiskt tidsdokument och ger en komplicerad bild av livet för särskilt kvinnorna under andra halvan av 1800-talet. ”Stockholmsäktenskap” (alltså att vara sambo) var ett känt fenomen i storstäderna, men det är kanske inte lika känt vad det innebar för de inblandade.
Många resonerade från mitten av 1800-talet liksom drängen Alfred, som till Lina sa:
– Det där gifteriet. Det tar vi och skiter i.
Orsakerna till att inte gifta sig var många och förstås skilda, men främst handlade det om att
- Stockholms befolkning ökade explosionsartat och det gick att vara lite anonym och hålla sig undan skvaller
- bostadsbristen påskyndade ihopflyttandet
- det var svindyrt att fixa med de många olika intygen inför vigseln
- yrken som blev ”tillgängliga” för kvinnor gällde enbart de ogifta
- från 1858 kunde ogifta kvinnor begära att få bli myndiga vid 25 års ålder
- från 1863 blev alla ogifta kvinnor automatiskt myndiga när de fyllde 25
- gifta kvinnor var omyndiga hur gamla de än var (ända till 1920).
Ami lyckades lista ut att när Wilhelmina (i största hemlighet) låg för döden i barnsängsfeber, var Carl på fest med sina konstnärspolare.
Inledningen av texten i modern språkdräkt:
”En avskedsfest – som dock var av den gladaste beskaffenhet – firades i onsdags i Skomakarkällarens festvåning, dit ett antal vänner och kamrater hade bjudit in tre av våra yngre konstnärer: bildhuggaren Edvard Brambeck (som har erhållit Konstakademiens resestipendium) samt figurmålaren Carl Larsson och landskapsmålaren Hjalmar Sandberg. Efter intagen supé samlades man kring bålen, och föredrag hölls på både vers och prosa. Bland talarna utmärkte sig i synnerhet Ernst Wallmark, som höll ett glänsande, bejublat tal för konsten. Festen fortsatte under muntra upptåg och livad sinnesstämning till långt efter midnatt.”
Begravningen av Wilhelmina skedde snabbt som attan, under vilken Carl stod gömd längst bak i kyrkan eftersom … ja, det vet vi ju förstås inte. Men skam hade säkert med saken att göra.
Men nu tvära kast! Hur var det på releasepartyt i Lilla Hyttnäs, Sundborn, undrar ni?
Ja, alldeles fantastiskt – som ni förstår – med bubbel, tal, spelemän och hyllandet av Konsten med stort K. Och än en gång måste jag få visa er några av de ljuvliga miljöerna som Karin och Carl Larsson skapade i sitt hem.
Boken rekommenderas varmt! Ställ frågor till Ami Bergöö i kommentatorsbåset om ni vill!
Så spännande och intressant.
Familjelegenden säger att morfarsmors syster arbetade en kortare tid på Sundborn, och ska vara avbildad av Carl Larsson. Tyvärr mycket oklart vilken målning det eventuellt gäller, men jag tänker inte syna något, utan bara utgår från att det är sant.
EM! Välkommen hit! Syna målningarna och bestäm dig för att DEN är det – och håll fast vid det, vetja!
Det Hyttfogden sade!
På köksmålningen tycker jag väldigt mycket om den lilla vindfläkten som fångas av gardinen. Den syns inte, bara dess fysiska påverkan på materien. Men den var där – en kort sekund för över hundra år sen. ”Dalarnas somrar ila” (fritt efter Anders Österling)
Den härliga gröna byrån. Lägg märke till hur lådorna minskar i antal
och blir färre och större ju längre ner de kommer.
Den boken såg jag i bokhandelsfönstret! Och tänkte att den måste jag läsa.
Brid, i vilket bokhandelsfönster? Jag fullkomligt dööör av nyfikenhet! (Och det är nu du ska säga att det är i en bokhandel i Skåne så att jag kan åka dit och fota.)
Beklagar, Ami, långt från Skåne. Uppsala bokhandel, tror jag den heter. Före detta Studentbokhandeln. På Sysslomansgatan.
Det här kommer Ami inte att gilla, men nu ringer jag dit och ber dem sms:a ett foto! (Nån glädje ska man väl ha av dagens moderna teknik?)
Den finns ju på Bokus också, tänkte beställa en nu och så får jag den med Early Bird en dag ihop med morgontidningen.
Privata funderingar:
Ami:
Köksfönstret v erkar ha breddat sedan målningen 1900 .När gjordes det?
Förr 6 glasrutor. Nu 9.
Diskbänkens höjd. Antagligen normal för 1900, eftersom man hade separat diskbalja, som ställdes på bänken. Arbetshöjden för handdiskaren motsvarade gissningsvis den vid modern handdiskning i nu nedsänkta hoar.
Lotten (med sin pälsdjursallerg)
Tycker mig se ett långhå rigt exemplar av släkten Candidae vid spisen, som fått dispens att vistas i Lottens närhet. Vit pudel, Labradoodle eller annan ”allergivänlig hundras”?
Ååh bokhandlar… lyllo ni som har såna. Vår ypperliga sådana är saligen avsomnad sedan åratal.
Örjan: Den lilla hunden heter Olle, och den kan jag ju inte vara allergisk mot! (Jag rör honom inte – hunden alltså – och det har hittills gått över förväntan!)
Örjan, jag vet inte riktigt när köksfönstret breddades, men det måste ha skett före 1928 när Karin dog. Jag ska luska lite och återkommer om jag hittar något mer exakt årtal.
Att diska ger ett ypperligt tillfälle till vila, eftersom man måste sitta ner för att ryggen ska överleva. När Pontus och jag gifte oss diskade några äldre damer efter 80 personer som hade ätit trerätters vid denna oergonomiska diskbänk, jag är fortfarande förvånad att de blev klara samma kväll. Förr fanns det en särskild diskhörna utanför själva köket, men där har vi idag en liten matvrå.
När det gäller Olle så är han en bolognese, en ras som är känd för att vara allergivänlig. Han är förstås döpt efter Lottens Olle, en hyllning på den tvåbente Olles födelsedag i februari för tio år sedan.
Örjan: Canidae, väl? Candidae är en familj av mossdjur, enligt Wikipedia, och det låter visserligen gulligt men inte så praktiskt att ha som husdjur, eftersom de är pyttesmå och lever i vatten.
(Jag läser för mycket korrektur.)
Har läst. En sån tragisk historia. Och ett sånt idylliskt hem. Vilka kontraster. Som kvinnohistoriskt dokument är boken mycket värdefull.
Brid: Tack, (Jag tangentbord och egen usel korrläsning)
Nähä dä geck inte! Bokus beklagar att de inte kan leverera så nu ställer jag mig i bevakningsläge och får ett ex om ett tag.
Hyttfogden, jag har sett till att Förlagssystem som distribuerar alla böcker till Bokus, Adlibris och övriga har fått en ny laddning böcker. Bra att du ställde dig i kö hos Bokus, de verkar snabbare på bollen än Adlibris :-). Det är kul att böckerna säljer, men en smula frustrerande att Förlagssystem beställer rätt få böcker per gång, vilket gör att de tar slut hela tiden.
Den vitlurvige Olle korresponderar så fint med den lilla kissekatten på målningen. Att han ser lite uppgiven och ursäktande ut kanske beror på att han inte klarar att placera sig riktigt på rätt plats, eftersom där står en elektrisk ugn.
Men vad hände med flickorna? Fick de också leva frihetsliv uppe i Dalarna med halvsyskonen eller hamnade de i fosterfamiljsvängen?
Jag blir alltid så beklämd av att läsa om alla kvinnor som dog i barnsäng, ofta i barnsängsfeber, detta eftersom jag själv drabbades när äldste sonen föddes 1993. Skillnaden är förstås vår moderna sjukvård och ANTIBIOTIKAN vi fortfarande har tillgång till.
Ett par årtionden till och vi hade aldrig hört talas om Karin Larsson.
Måtte vi dessutom lyckas bevara antibiotikan och dess välsignelser till framtida generationer,.
Med ett bensår som havererade omåttligt illa i början av året, och därav följande benröta är jag fortfarande tacksam för verksam antibiotika. Äter en lååååång kur med (smalspektrum) antibiotika, tre månader minst, och har den inte läkt ut vid kontrollen i slutet av månaden så blir det tre månader till.
Alternativet? Kallbrand och trolig amputation.
Ninja i Klockrike: Det bär mig emot att spojla (= tala om hur det går). Men inte gick det väl, nej.
Stackars små jäntor, ingen mamma och ingen pappa heller, uppenbarligen.
Dom dog, Ninja. Sorry.
Må bakterieuschlingarna dra sig tillbaka med det snaraste och ultimataste, Ninja.
Ninja, håller tummarna att långkuren hjälper!
Nu är boken på listan att inhandla i sommar. (Si, boklådorna skickar tyvärr inte utomlands.)
Apropå sommar, vad får man inte missa mellan Vänern och Vättern sista dagarna i juni och några dagar in i juli? Eller för all del, på de andra sidorna med.
Och förslag på trevliga natthärbärgen, inte allt för dyra?
Vadstena folkhögskola är vandrarhem på somrarna, mycket trevligt och fantastiskt läge tio meter från vätterstranden.
Frukostrapport från hotell Allén i Göteborg: äggröra som står för sig själv, helt ok bacon enligt groomen, rikhaltigt urval av smörgåspålägg inklusive brieost och dadlar. Klockan i frukostmatsalen har stannat på kvart över nio, vilket nog kan lura folk om en timme eller så.
Mina farföräldrar levde i stockholmsäktenskap, de3 hade aldrig råd att gifta sig. Farmor använde dock farfars efternamn, vilket ställde problem med kyrkogårdsförvaltningen som inte alls tyckte att det passade sig. Döttrarna, mina fastrar, ställde till ett jävla liv, ursäkta franskan, och naturligtvis gick de segrande ur striden, för det brukar fruntimmer ur vår familj göra. Det är en ypperlig vana, som jag med förtjusning lagt mig till med.
Farmor och farfar var däremot trolovade, vilket gjorde barnen till äkta barn, och inga plastsubstitut. Antagligen var trolovning gratis.
Intressant, Ninja – min mamma föddes ju utom äktenskapet eftersom mina morföräldrar efter att ha skilt sig på varsitt håll inte hann gifta sig. (Man var tvungen att vänta sex månader innan man fick gifta om sig.) Och det är ett himla hyschhysch om det.