I dessa tider med dagliga krigsrapporter från Ukraina funderar jag på varför jag inte ”preppar” och investerar i spritkök, vevgrammofon samt trådbunden väggtelefon. Köttkonserverna lyser med sin frånvaro samtidigt som jag med min skosamling skulle kunna fotbekläda ett större kompani – om de inte hade haft något emot att marschera i basketdojor.
Men kanske är jag något på spåret nu: kan jag preppa mig med lite klädsamt kamouflage?
[Språklig hakparentes. Borde det inte numera stavas ”kamoflage”? SAOB – vår utmärka, etymologiska ordbok – tyckte i alla fall nästan det 1935, medan SAOL och SO håller fast vid ’ou’. Just sayin’.]
Kamouflagemålning och -övertäckning var inte riktigt i ropet under de historiska fältslagen, vilket vi har sett på t.ex. Nationalmuseum och OÄ-lektionerna. (Ja, barn, så hette det.)

Någon gång under 1917 började det dyka upp tidningsartiklar om hur både fransmän och britter gömde sina arméer under tygsjok och bakom målarfärg i konstiga mönster. I Frankrike ansåg man att kamouflaget skulle ske av konstnärer i basker, medan man i Storbritannien diskuterade om det inte snarare var vetenskapsmän i vita labbrockar som var lämpligast. I USA fick man snabbt två falanger med vetenskapsmän i en, och konstnärer i den andra. Snabbt konstaterade jänkarna att vetenskapsmännen lydde order samt höll tider och ordning, medan konstnärerna grälade, glömde avtal – och kom på särdeles kreativa lösningar. Det neutrala Sverige fascinerades stort, men lite på avstånd.

I Storbritannien började man särskilja mellan att med kamouflage
- osynliggöra: disruptive coloration
- förvirra: dazzle, misdirection.
Att förvirra (dazzle) gällde särskilt fartygen – man kunde ju inte styra hur omgivningen såg ut på havet, varför krigsmålade fartyg egentligen bara funkade när de låg i hamn. Men nu sattes kvinnorna i arbete med att måla de stora båtarna randiga, rutiga och helt tokroliga. På nolltid blev ”dazzle” en trend, ett mode och en konstinriktning samt vetenskap.

I Sverige relaterade man naturligtvis krigsmålningen till roliga fester – inte till nyttan som kamouflaget gjorde för att förvirra fienden.

Under våren 1918 skrev N.Y. Tribune om kvinnliga konstnärer som hade slagit sig på en ny volontärbana som kamouflöser inom Women’s Reserve Camouflage Corps.
Artikeln i N.Y. Tribune inleds med en påhittad historia om ett kärlekspar som skräms halvt från vettet av stenar som rör sig och trädgrenar som pratar med dem. Kamouflöserna själva får uttala sig och betonar att de som konstnärer ser mycket allvarligt på sitt uppdrag att skapa välfungerande kamouflage, och att detta inte ska viftas bort som ett skämt. Varpå journalisten gör just detta.


De svenska tidningarnas fascination inför kamouflaget ute i Europa mildrades något efter krigsslutet, även om det som nyord användes flitigt. Se här SvD den 11 maj 1919:

När jag läser i de gamla tidningarna slås jag hela tiden av hur komplett inkorrekt jag föreställer mig världen runt förra sekelskiftet. Jag trodde att man skröt med att man hade handlat mycket, inte att man gömde påsar och paket. Jag trodde också att man som förmögen kvinna hade tjänstefolk som bar eller att allt kördes hem – inte att man själv kamouflerade och släpade på varorna. Mycket nyttigt.
Ni förstår nu att jag kommer att öva på huskamouflage (måla huset så att de gröna algerna inte döljer den gula färgen) och ansiktsmålning (underlagskräm och concealer eller vad det kallas). Och när någon läser mina blogginlägg om 150 år kommer de att tro att allt egentligen bara handlade om basket.
Kanske är det även dags att investera i ett par kamouflagetajts?
Kolla! Jätteintressant historiker berättar om kamouflage:
Bonuslänk:
Intressant redogörelse för Edisons kamouflageförsök.
Den där historikern skulle behöva tända lampan. Att sitta tyst i ett helt nedsläckt rum är kamouflagefusk!
Men titta! Nu tände han ljuset.
Och han vart!
Tips från någon som jag har glömt:
Nästa gång du möter någon i kamouflagemönstrade kläder, gå rakt in i hen så hen förstår att det fungerar.
https://www.youtube.com/watch?v=k6s1-caKRtQ
Bästa kamouflaget har väl den där vakten som nästintill smälter in i murverket i Hasse och Tages Picassofilm.
Brids råd tycker jag visar en fin uppmärksamhet mot den kamouflerade. Kan knappast undgå att uppskattas.
Här kommer Spuling (Lundaprofil och Hasse & Tages kompis) som kamouflagestaty!
Mitt bästa kamouflage är att jag tar på mej nånting bääscht. Då försvinner jag alldeles.
Jag har ett bra kamouflagetips!
Om jag är trött och glåmig och dessutom för stökig i håret tar jag på mig en JÄTTESTOR rosett mitt på huvudet. Då ser ingen mig, utan bara rosetten.
(Illustration: Lena Nymans rosett.)
Kamouflage och förklädnad är väl inte riktigt samma, men kan fungera på ungefär samma sätt.
Sonen till en god vän berättade i morse om när han hade anledning att klä upp sig för första gången sedan pandemins början. När han var rakad, iklädd struken skjorta och kavaj, tittade hans nu sjuåriga dotter misstroget på honom och frågade: ”Vem är du?”
Kan någon säga vad slags väderlek sommaren 1919 bjöd på? Det ser på capearnas utformning ut som om man förväntade sig något rätt frostigt.
I dag gick promenaden till Jövvgårn – otipptat – och där såg vi en enorm anhopning av nyblivna studenter. Mössorna, mina damer, dom var av samma modell som dom mössor som stinsarna bar i vår barndom. Vi kände oss helt nostalgiska där i snålblåsten. Ska det aldrig bli vår?
Var studentmössorna liksom mindre och nättare eller rentav blåa? Man blir ju nyfiken – går det mode även i studentmössestuket?
(Alla våra fem barn samsades om en enda studentmössa som det stod ”Erik” på. Mycket ekonomiskt.)
Mindre och nättare, you say? No such thing. Dom var liksom utdragna fram, över skärmen och lite lösa i hullet. Bandet runt kullen var lite bredare än vanligt, tyckte vi oss också se. På vår tid fanns det Uppsala-modellen och Lundamodellen. Vi har Uppsala.
Lösa i hullet! What! Jag har då aldrig hört på maken! Mössinflation! Ett tidens tecken!
(Jag gick ju ut i Täby, så jag har Uppsalamodellen. DDM-Olle gick ut i Helsingborg, så han har Lundamodellen. Ingen av dem [eller oss för den delen] är lös i hullet, även om de har krympt betänkligt.)
Sista april i Uppsala. Vi tittade på när flottarna lades i till forsränningen, och sen var en av oss (och det var inte jag) så kall och så less på folkmassor att vi skippade mösspåtagningen. Men det blir vår ändå.
Kan de mössbärande vara blivande studenter, som valt stinsmössorna fram till att de går ut? Eller går man ut redan i slutet av april?
En ghillie suit hör till varje elegant persons garderob!
https://en.wikipedia.org/wiki/Ghillie_suit