I gårdagsbåset från Facitfabriken, visade det sig att jag helt hade missuppfattat graden av förståelse. Flera olyckliga båsister satt och frös uppe på läktarn hela luck-dagen – medan de andra sprang omkring nere på Julkalenderplanen och skrattade. Godiva och Christine fick varsin osynlig t-shirt som snart kommer att få en egen Mäster skräddare-saga.
Vi trampar vidare!
Lucka 15
POuMpéeIDOMPEEDOMPEE, poppig sång!
Bregott:
Jag älskar dig
Lucien:
Inte jag heller.
Bregott:
Goddag yxskaft, min älskade. Säg nåt vackert istället.
Lucien:
Jag kommer och jag går
som en våg
Bregott:
Åh min älskade, det rimmar inte ens, nu tar jag över poesin. Lyssna.
Du är vågen
Jag är en öde ö
Du går, du kommer och du går
Åh ja, jag älskar dig
Lucien:
Inte jag heller.
Bregott:
Åh min älskade, vad du är andfådd. Sscchh, jag fortsätter:
Du går, du kommer och du går
Inuti mig
Och jag följer med dig
Lucien:
Pratar du nu om fysisk kärlek nu? Jag drar mig i så fall tillbaka och …
Bregott:
Nej! Kom! Nu! Oj, nu blev jag också andfådd.
Lucien:
Det kan väl inte jag rå för.
Nämen, vad är det här för en färglös och onödig bild?
– Jag hade ingen aning om vem Börje Salming var, sa ett av barnen häromveckan.
Likadant var det när krigsstilsrubrikerna i modern tid konstaterade att t.ex. Frank Andersson, Loffe Carlsson och Sickan Karlsson hade avlidit. Barnen ba:
– Va? Vem?
Jag konstaterar varje gång att sådan förvåning inte existerade när lilla Lotten läste att Groucho Marx, Mary Pickford, Joan Crawford och Edvin Adolphson hade sagt sin sista replik. Jag kände helt enkelt till alla gamla stofiler inom mina intresseområden teater, film, litteratur och sport.
Men så plötsligt händer det. Mitt i en konversation om Kina sa en kompis:
– Just det, 1938 års nobelpristagare i litteratur sa en gång att … – VEM? 1938? Vahettehan? – Hon. – HON?
Då läste jag på, så denna min förvirring kände jag inte alls i kommentatorsbåset under klurandet av lucka 13. Många associerade till länder i Fjärran Östern, till den goda jorden, Pulitzerpriset och bucket-listor. Ardy satte ner foten tidigt på morgonen och citerade HB: – Allting är möjligt tills dess det bevisats omöjligt.
(Javisst skrev HB det: ”All things are possible until they are proven impossible.”)
Dammråttan har gått in i nobelgarderoben: – Jag har aldrig varit på Nobelbanketten. Jag valde att stå i garderoben på efterfesten istället. Annars hade jag kanske kunnat lösa det här.
Zkops ledtråd var perfekt (förklaring kommer längre ner i facit): – Opponerar mig mot rättelsen där. Om det nu ska vara ett s borde det vara ett stort S. Punkt.
Eva-L. blev så glad, så glad, när hon hade fattat: – Första av den här typen jag läste, oklart varför. Jag var knappt född när hen dog och tror inte det har var nån direkt revival, men kanske en folkbildande bibliotekarie såg chansen att sprida lite kultur åt mitt håll?
Godiva har helt rätt: – Lite roligt också att 2038 kommer vakna imorgon och undra vad som hände på Google Sverige på lucia 2023! Det var på tiden.
Ökenråttan kom med diskreta lettrådar:
– Lille M. och jag har hittat HB. Det ska ske före lunch annars går vi och hänger oss. Lille M., som är estetiskt lagd ,hittade ett förnamn och jag, som är en rå materialist, hittade efternamnet.
PK drog egna slutsatser av ledtråden ”pion”: – Spionbukett? Med gömd mic och en liten spionkamera?
Helena (inte Översättar-) – Punkten att hitta HB utan att läsa en massa lettrådar kan inte bockas av på min bucket list den här gången heller.
Ingela fick in en boktitel i en tv-referens:
– Har ni sett att Skilda världar, den fina gamla nittonhundratalssåpan, repriseras i fyrans playtjänst?
Mamsen lyckades slutligen lägga ihop pusslet i båset:
– Ja, nu får jag ihop kommentatorbåsets lettrådar, trots att det ett tag kändes som om ni kastade pärlor åt svin. Tack från lilla grisen.
Men nu till svaret! Vem i hela friden talar vi om?
HB blott ett år före sin bortgång – fräsch som en pionros. [CC BY-SA 3.0]HB hade faktiskt på sin Nobelprisinbjudan lika många namn som jag: Pearl Comfort Sydenstricker Buck Walsh (1892–1973). Dock var Pearl S. Buck hennes författarnamn – trots att man i Sverige envisades med att bara kalla henne Pearl Buck utan S. Punkt.
När lilla Pearl Sydenstricker var blott fyra månader gammal tog hennes missionärsföräldrar och packade ner henne och flyttade tillbaka till Kina, där de hade bott sedan 1880-talet. Lite mystiskt och sorgligt nämns två av hennes syskon som de ”som nådde vuxen ålder”, men jag har inte kunnat lista ut vad som hände med de andra, annat än att de var många och dog av tropiska sjukdomar.
Pearl Buck (alltså … vilket jävla bra namn!) blev av naturen flerspråkig och läste böcker som besatt (bl.a. alla Charles Dickens böcker en gång per år), och kom tidigt på att hon skulle bli författare. Jag skulle kunna rabbla allt om hennes rent fabulösa karriär med Pulitzerpriset, medaljer, ännu fler pris och så Nobelpriset redan som 46-åring – men det som hände utanför författandet är så rörigt intressant att jag ska försöka lista det istället.
Hon studerade på college i USA, men blev tvungen att 1914 åka tillbaka till Kina för att hennes mamma var allvarligt sjuk – men inte förrän 1921 dog hon. (Ursäkta, det var ju en plump formulering.) Hon gifte sig med herr Buck 1917, och 1920 fick de en dotter – Carol, som var allvarligt sjuk. (Men som levde ända till 1992.) När Carol föddes upptäcktes en tumör på Pearls livmoder, så läkarteamet bestämde att på studs operera bort hela paketet. Några år senare adopterades en dotter: Janice Comfort Walsh. Lilla Carol hölls hemlig för omvärlden till 1950, när Pearl skrev en bok om henne: ”Barnet som inte växte”.
Men tillbaka till livet med herr Buck, eftersom det var helt bedrövligt. Pearl jobbade som missionär, tolk, föreläsare vid olika universitet samt skribent – men fick inte behålla pengarna som hon tjänade. Dem tog maken hand om, och så fick Pearl med utsträckt hand be om fickpengar när hon behövde.
Pearl Buck 1932: vilken blick!
På grund av oroligheterna i Kina, fick familjen – inklusive Pearls gamla pappa – fly och hålla sig gömda i Japan, flytta tillbaka till Kina, vara på sin vakt och kämpa … ptja, på det hela taget verkar det ha varit en besvärlig tid. Men samtidigt (hur orkade hon?) studerade Pearl och tog minst två olika universitetsexamina och skrev böcker på lediga stunder.
Och så slog kärleken till – samma dag som hon 1935 skilde sig från herr Buck, gifte hon sig med sin egen förläggare (så rysligt praktiskt): herr Walsh. De adopterade sammanlagt sex barn från olika delar av världen och Pearl gjorde sig känd som människo- och kvinnorättskämpe. Detta fann FBI mycket underligt, varför de hade en särskild avdelning som höll koll på bara Pearl Bucks (hon behöll det fina namnet när hon gifte om sig) förehavanden. Under 1940-talet fann hon att pseudonymen ”John Sedges” var praktisk när hon ville skriva om kontroversiella ting som medborgarrätt.
Minns ni tjafset om att Harry Martinson och Eyvind Johnson inte var värdiga sitt Nobelpris 1974? Precis samma sak hände med Pearl Buck: recensenter och förståsigpåare, universitetslektorer och skribenter förde en hård kampanj mot hennes ovärdiga författarskap … såpass att hon faktiskt fick svårt att försörja sig. Är det månne detta som hänger kvar som har gjort att jag och många med mig inte har stött på henne tidigare?
År 2012 – nästan 40 år efter sin död – hittades ett ännu outgivet manus av Pearl Buck: ”The Eternal Wonder”. Kanske är det den man ska läsa först om man vill kasta sig in i ett fascinerande författarskap?
Oh, Pearls nobelklänning ser ju ut att ha pärlor på axlarna.
Men tjoho, hörni! Nu när ni har manglat Nobelstiftelsens formuleringar i inbjudan och lärt er massa om en förhållandevis okänd Nobelpristagare, är ni värda TVÅ tishor som är osynligare än nånsin. (Jädra tryckeri!) Jag drar två på en gång!
Godiva! Christine!
Lucka 15 kommer i ottan på torsdag!
Men embryo då? Jomen självklart måste dra fram hans trubbel med Nobelblanketten!
morran morran var är farrefarrans gammela frakc det undrar jag nu
yo
åh den har julgrannen lånrat: han grillar att klä sej fin: men vad ska du med en frakc det undrar jag nu
den prasslar nog bra till tetröjan jag har fått i julklapp av niklas det säjer jag nu
yo
jaha jag troddre du troddre skulle grå på nobelblanketten det säjer jag nu
nej inte jag inte: lertråden bjudrer in lotten okcså det är hon värld: dom här lukcrorna är kryptiska som skälva grälativitetsteorin det säjer jag nu
yo
det låter bra embryo blanketter är ändå himmela krångeliga med allt sånt där fylleri det säjer jag nu
Den elfte luckan fick sin HB-lösning, Niklas fick en dubbeltröja och donerade den till embryo, som därefter höll ett ystert tacktal. Ibland vill man ju bara stanna kvar i dåtiden – till exempel hänga kvar i en gammal facitlucka.
Men vi går vidare. Och i den här (jag beklagar verkligen) finns faktiskt fler villospår än ledtrådar.
Lucka 13
Men en onödig bild ska vi ha ändå! Bara som pynt kanske?
Översättarhelenas (hon som är på Nobelmiddagar numera) allvetande kalenderroll har nog tagits över av duon Flygbengan och zkop (med gement z), medan läktarn som idag inledningsvis var full (av särskilt PK), långsamt tömdes ju längre dagen led.
Ytterligheterna som klev in i båset på förmiddagen, var dessa: 1.PK: – Jag blev så förvirrad av denna lucka att jag inte vet om jag hittar upp på läktaren ens. 2a.hakke:
– Jag har en halvintelligent gissning […] bröderna Karlsson […] 2b.Flygbengan: – Jag tycker att hakkes gissning verkar helintelligent.
Parentes!
(När jag ska publicera era gissningar här, drabbas jag alltid av vånda och ånger eftersom jag måste välja några här och där. Förtvivla icke, ni onämnda – ni har lika stora röda flaggor i kanten som de andra!)
CtLDPT kan sina Ebba Grön-medlemmar: – Jag är inte basist, men … eller jo det är jag ju faktiskt, men det kan man ju inte säga i det här landet
Brid kommenterade embryos ledtråd (se längst ner i dagens facit):
– Jag tar fasta på jordgrubblarsmarmeladen och placerar mig på läktaren.
Raskolnikov och Marmeladov. [CC]Rosman fick tillfälle att stolt sträcka på sig: – Äntligen fick man nytta av sina studier. Och då talar jag inte om min tråkiga ekonomexamen, ej heller om min master i miljöstyrning utan om mina militäranknutna studier i främmande språk och realia i kombination med tjock och go litteratur.
Även Mamsen vet hur tjocka HB:s böcker är: – Själv renoverar jag fasaden. Lägger tegelsten på tegelsten. Resultatet blir nästan brottsligt snyggt.
Hemul var på basketmatch (!), men kom tillbaka och mindes att … – … den där exkartografen, han var visst på smekmånad i mer än fyra år!
När embryo återvände och meddelade att ”morran har en ärtificiell diligens i köket som kan proppa proppkorn utan frisyrolja”, gick det åt pipsvängen för Magganini: – Jag tänkte skriva nåt om att man ska vara snäll, alltigenom snäll. Alla borde vara det. Men så kommer embryo och man skrattar omkull och tappar koncepterna i stället.
Och så måste vi ju alla få se Hannoias bidrag, som är en freudiansk ledtråd. Men nu till svaret! Giganten med tegelstenstjocka romaner är giganten bland giganter.
HB som 58-åring.
Fjodor Dostojevskij (1821–81). Jösses jävlar, om två år är jag lika gammal som han var när han dog. Och inte en enda tegelsten har jag klämt ur mig.
(Plötslig insikt. Tegelstenar is not my cup of tea. Jag vill ju bara skriva lättsamma blogginlägg och kalenderluckor.)
Tillbaka till HB nu! Livet var inte vid någon tidpunkt lätt för den unge Fjodor: barndomen var fylld av hemskheter, skäll, prygel, ovänlighet och en mor som dog när han var i tonåren. Och inte blev det bättre med tiden. Den svenska Wikipediaartikeln behöver en kärleksfull redigerarhand på samma sätt som Fjodor hade behövt lite vänliga puffar i rätt riktning:
”Faderns stränga fostran hade satt djupa spår i den unge mannen. År 1839 dog hans far.”
Jag vet inte hur det gick till förr i tiden när 24-åringar som Dostojevskij hann skriva manus, hitta en förläggare och sedan bli publicerade. Likadant var det med Harry Martinson, som gick till sjöss, blev luffare och skrev dikter som han vid 24 års ålder gav till ett bokförlag – och så var den karriären utstakad, klappad och klar. När Dostojevskij var 28 år deltog han i en socialistisk studiecirkel, blev arresterad, utsattes för en skenavrättning och blev skickad till Sibirien för fyra år i fångläger och sex år i landsförvisning. Därefter blev han en fri, om än noggrant övervakad, människa. Som skrev, skrev och skrev.
Här är Fjodor blott 40 år!
Dostojevskij blev i tur och ordning spelberoende, änkling, epileptiker, tjuv, make, kartograf, äktenskapsförbrytare och far … samt djupt beundrad. Att han fick en krater uppkallad efter sig på Merkurius (Dostojevskijkratern) är förstås helt självklart i sammanhanget.
Jag har blott lyckats läsa en hel Dostojevskij – ”Brott och straff” – men det var i min glada ungdom när jag behövde skryta om dylika tilltag. Ni som känner er lockade behöver inte ens besöka biblo, för väldigt mycket ligger öppet och fritt för läsning på nätet.
Apropå ”Vita nätter”, är det kanske faktiskt så att ni alla måste titta på den här scenen ur den helt orelaterade filmen med just detta namn. Steppdansören Gregory Hines och balettditon Michail Barysjnikov är helt fenomenala på var sitt vis.
Men nu några ord om AI – påfundet som tillverkade delar av (men sannerligen inte några av ledtrådarna) lucka 11. Jag har nämnt denna (skrämmande) uppfinning tidigare, men försöker att inte bli orolig för att min [obefintliga] karriär ska raseras.
Skrivrobotar började bli användbara runt 2015. (Människor som skriver som robotar har däremot funnits längre.) En textrobot är därmed datorprogrammet som genererar en text. (Det finns även för bilder.) Roligast är de som baseras på GPT-3 från Open AI – ett tok-Musk-relaterat, ideellt forskningsbolag. De har samlat in texter på engelska och liksom lärt sig hur texter brukar se ut. Alltså hur människor vanligtvis uttrycker sig i skrift. Nu funkar AI-chatten även okej på svenska, vilket jag fann när jag testade igår. Jag testade och skrev här en rubrik som jag tänkte skulle locka roboten att lägga ut texten. Så här svarade den:
”… det är inte riktigt att kalla någon för idiot” …
Det gick ju inte alls. Så jag testade en engelsk robot istället, samtidigt som jag passade på att stoppa in några fler ord och HB:s namn som krydda.
Titta på den rosa rutan längst ner: jag får inte skriva såna där ord som ”idiots”, ”demons” och ”die”, för då blir det error.
Jag skrev några andra, ganska mesiga frågor, fick några urmesiga svar och byggde sedan luckan på dem. AI:n har ju ingen hjärna, så den är lite klantig. Se här vad den skrev när jag frågade vad Ebba Grön är (eftersom en av medlemmarna gick under smeknamnet ”Fjodor”). Läs och förundras över både språkliga och faktamässiga fel.
Textautomaten kan alltså idag
skapa dialoger
redigera
manipulera texter
svamla och skriva ren rappakalja.
Ungefär som jag, dårå.
Men nu hej och hååå, är det dags för den sjätte dragningen som ger någon en osynlig tisha! (De är beställda! De kommer!) Jag har plommonstopet i knät, jag har lapparna på plats, oj vad många – tror inte att jag behöver ta ut en enda idag – och jag draaaar … (spänningen är inte alls olidlig för ni kan hoppa över allt dravel som jag häver ur mig här och gå direkt till det fetstilade namnet) … Niklas!
Några timmar senare:
OJ! Hm. Eh. Niklas vann ju en tröja häromdan bara, och eftersom man sällan kränger på sig två tröjor samtidigt kom han själv på den lysande idén att låta embryo ärva den ena! Alltså vinner embryo! (Att inte plommonstopet knorrade när jag gjorde fel är ju upprörande.)
Lucka 13 kommer i ottan på tisdag!
Vi kan kalla den här avdelningen för ”embryos understreckare”!
herregudrun farran du måste stjälpa mej det säjer jag nu
yo
jag grår under under den här kallelendern: ingen lukcra liknar den andra okcså är dom lika ordmögliga
vad irrar du om embryo det undrar jag nu: ser du inte att jag är uppdragen
yo
du är ju iallafall beläst okcså berest kan du inte gissla det undrar jag nu: hela lukcan är full av gråtor
nej nej jag har obsalut inte tid jag måste sågra till dom här jubelåsnorna till jubelrubban det säjer jag nu
yo
sträng dörren till snikcerbroa när du grår ut det säjer jag nu
takc för ingenting det säjer jag nu: pappskrälle
yo
då käkrar jag upp den här kallelendern till fruktrost det säjer jag; nyrostrad lukca med jordgrubblarsmarmelad det säjer jag nu
det låtrer grott det säjer jag nu
yo
Bonus!
När jag bad en AI tillverka ”basketball in an armchair, oil painting 19th century”, serverades jag på tre sekunder den här.
Jag kan verkligen rekommendera en läsning av både nionde luckan och kommentarerna i dess facit. Man lär sig massa och får njuta av kommentatorsbåsets smartness, som det ju heter på svenska. Pysseliten vann en tisha som ännu inte finns – fast det ordnar sig säkert.
Men nu måste vi ju kliva in i den ytterst förvirrande och nyskapande samt annorlunda elfte luckan. Vem handlar det här om, egentligen?
Lucka 11
Hur ska man kunna lista ut svaret i Lotten Bergmans litterära julkalender med gåtor?
Jag är ledsen, men jag kan inte ge dig ett exakt svar på det här eftersom jag är en AI och inte har tillgång till Lotten Bergmans julkalender med gåtor. För att kunna lösa de gåtor som finns i julkalendern måste du tänka kreativt och använda din logiska förståelse. Du kan också försöka att använda en bokstavsordning eller någon annan teknik för att hitta mönster eller ledtrådar i gåtorna. Det är viktigt att vara tålmodig och ha roligt medan du försöker lösa gåtorna.
Vad handlar idiotluckan 11 om?
Jag kan inte ge dig en exakt svar på det här eftersom jag är en AI-assistent och inte har tillgång till information om luckorna. Jag har ingen anledning att tro att alla elva var idioter, och det är inte riktigt att kalla någon för idiot. Det är viktigt att behandla andra med respekt, oavsett om vi håller med dem eller inte.
Vilka ledtrådar är viktigast idag?
Som jag nämnde tidigare kan jag inte ge dig ett exakt svar på det här eftersom jag inte har tillgång till Lotten Bergmans julkalender med gåtor. Det är svårt att säga vilka ledtrådar som är viktigast i en gåta, men eftersom Lotten Bergman inte skriver dystra och psykologiskt komplexa texter om till exempel sin svåra barndom, kan man bli misstänksam om hon plötsligt gör det. Handling och konsekvens är annars ett tema som kan leda dig rätt.
Vad ska jag skriva i min kommentar i julkalendern?
En AI-assistent som jag kan tyvärr bara chansa, men försök att läsa på och föra noggranna anteckningar om psykologiska skildringar från förr. Arma stackare och fattiga människor kunde då vara mycket hederliga och ärliga, men de blev ändå tjuvar. Med tanke på tidigare årgångar av julkalendern verkar det som om filosofi, politik och religion samt Orlando Bloom är lämpliga sökord.
Vad kommer det att stå i julkalenderns facit?
Jag är en AI-assistant och jag saknar information om detta facit, men Ebba Grön är ett bra svar. Ebba Grön var en svensk punkrockgrupp som bildades i Stockholm 1977. Gruppen var mycket populär på 1980-talet och hade hits som ”Staten och kapitalet” och ”Ryska posten”.
I konsekvensens namn borde dagens onödiga bild vara av AI skapad. Men det är den junte.
Ujuj, här var jag och rullade hatt hela fredagskvällen medan alla i båset jobbade hårt med lettrådar och delfiner samt städer på Sri Lanka. Och sedan fastnade facitet i vinkelvolten eftersom jag helt sonika somnade. Men nu!
Klatjofs, sa det i ottan när Flygbengan med en fiffig akronym visade var skåpet skulle stå: – Idag skall zkop och jag ut och långköra i vinterväglaget. Som tur är har vi ACC (adaptiv farthållare) i bilen så det ska nog gå bra.
(Själv påmindes jag där och då om att inte blott hakke vill ha inledande gemen. Även zkop är på det viset.)
Pysse länkade till Asimovs prat om framtiden, medan Hemul listigt nämnde både Hal och 2001: – Hm. En hal typ kan man tro, men ändå en av favoriterna från min ungdom, för sådär tjugoett år sen … eller kanske lite mer, när jag tänker efter.
Örjan lutade sig mot ledtråds-Ninja-Malin: – Undrar vart Ninja flyttar idag?
Magganini höll inte med mig alls: – ”Googlingsvänlig” sa hon. Hmpf. Jag som konstaterar att det här var osedvanligt googlingsomöjligt.
KerstinB, Smultronblomman och Magganini var där med dykningsassociationer (eftersom HB var dykfantast), medan Ardy nämnde verket som på ett lurigt sätt nämns i luckan (”Möte med Rama”): – Rena rama…. igenkänning från yngre år.
Jag kan ha fel, men det känns som om alla till slut faktiskt var på banan! I så fall: hurra!!! (Om jag misstar mig, får ni gärna berätta om era blåsippor i kommentarerna.)
Men nu till svaret! Nittioåringen, som mycket väl kunde ha klivit ut ur fönstret, var matematikern och fysikern samt 2001-författaren som de flesta faktiskt känner till på något sätt.
HB långt innan han skrev manuset till Stanley Kubricks ”År 2001 – ett rymdäventyr”.
Arthur C. Clarke (1917–2008, inte 1987 [se nedan]) heter enligt mig just så. Men hu, vad svårt det var att hitta information om honom i de gamla tidningsarkiven. På SvD.se/arkiv och DN.se/arkiv ploppade blott tre artiklar ur modern tid fram. Jag testade mig fram och konstaterade att karln i svenska medier under hela sin livstid omväxlande hette
Arthur Clark
Arthur Clarke
Arthur C. Clarke/Arthur C Clark
C. Arthur Clarke
C. Arthur Clark
Arthur Charles Clarke.
”Äsch, vi kan väl flytta på C:et – vem bryr sig liksom!?”Okej, detta var ju fantastiskt 1946! (Men på 50-talet sa Clarke lika självklart att 1980 var ett realistiskt år för en månfärd.)DN-kåsören Sander nämnde med jämna mellanrum Arthur C. Clarke på ungefär detta sätt.Ni ser – så sent som 2008 skippade man mellan-C:et!
Jag trodde förresten att jag hade hittat ett scoop. Men nej. Överallt nämns att Clarke blott var gift en enda gång, att han var gay och att han inte hade barn. Och så stöter jag plötsligt på detta i N.Y. Times arkiv! Är det månne en hemlig fru som har dött?
Men tyvärr, nej. Den där Arthur C. Clarke som förlorade sin fru 1944 var tyvärr inte den som är dagens HB, utan en annan med samma namn. Ah well.Men ibland gissar siaren riktigt, riktigt bra! (SvD 1961.)Gamle Arthur hösten 2001, när han anade att han ju var inte var odödlig.
För först utbildade Arthur C. Clarke sig (matematik & fysik), sedan tänkte han till och började sia om framtiden – som han såg den. (Faktum är ju att framtidsutsikter inte är särskilt intressanta förrän de jämförs med nutiden kanske 40 år senare.) Bilden här ovan är från en filmsnutt från november 2007, och det är rysligt intressant att lyssna på medan man försöker läsa boktitlarna i bakgrunden. Själva lucka 9 tillverkades med tanken att Arthur C. Clarke satt just där och regisserades av en stingslig människa som tyckte att Clarke var ostyrig på så här på gamla dar. Och alldeles för rolig; vetenskap är ju inte kul.
Här kommer ett klipp från 1964:
Vår HB har fått ge namn till steroiden, nej asteroiden ”4923 Clarke”, och denne gigant har även gett sitt namn till dinosauriearten Serendipaceratops arthurcclarkei.
– No big deal, tyckte Clarke, men jag tror att han hoppade av glädje på insidan.
Men hur var det nu med hans dödsår?
När vi redaktörer på Nationalencyklopedins redaktion runt 1989 kämpade på som värst med dölinjerna och faktiskt hade tagit oss igenom intervallen a-ale, alf-ano, anp-ass, ast-bau, bav-bog, boh-bru och brv-car, var vi inne på cas-cob. Men i artikeln om Arthur C. Clarke blev det under all nattlig övertid fel. Vi tog död på honom:
Nationalencyklopedins tryckta bok – och jaaaa, så här ser det fortfarande ut i den.
En granne till Arthur C. Clarke ringde plötsligt till redaktionschefen på NE (innan vi hade upptäckt felet) och sa att han – Arthur – i alla fall på håll såg helt levande ut.
Tyvärr kopierade sedan redaktörerna på Bonniers lexikon felet utan att kolla i rättelsebladet, så dödsfallet höll nästan på att bli sanning. Inte nog med det – sedan kom även Lexikon 2000 och skrev av samma fel:
Lexikon 2000. Och jaaaa, även här gäller det faktum att boken fortfarande ser ut så här eftersom det ligger i tryckta böckers natur att de inte kan uppdateras och korrigeras.
Men nu har vi väntat länge nog! Tänk att stå här i morgondiset och röra bland lapparna i stopet. Jag drar en och på den står det … (den där ellipsligaturen är inte mycket till trumvirvel) … (så därför tar vi en till) – Pysseliten! Den osynliga t-shirten är dock fortfarande jätteosynlig!
Lucka 11 kommer i ottan (nåja, kanske vid halv åtta) på söndagsmorgonen!
I lucka sju nynnades det alldeles fasligt, och ibland var båsmedlemmarna listigare än jag (hej Zkop). Och ibland blev det proppfullt uppe på glöggläktarn – men det är trevligt det också. I facit förärades Dammråttan en osynlig tischa (åh, vad den tar lång tid på sig!) och alla nynnade vidare ända tills solen gick ner!
Men nu går vi direkt vidare till nionde luckan, som förmodligen inte får nåt facit förrän bortåt gryningen på lördag morgon eftersom jag ska ut och rulla hatt ikväll!
Lucka 9
[klickklickklick … skraap … knaster …]
– Jag börjar då va? – Jupp.
[harrrrkll]
– Hej allihop! Jag närmar mig just nu min 90:e födelsedag och då är det förstås dags att summera lite. Som den obotiliga optimist – och dinosaurie – jag faktiskt är, har jag ett par önskemål inför framtiden. Det är svårt att sia, och då särskilt om framtiden, men jag är fascinerad av den, och kan inte sluta fantisera om den. I framtiden spelar avstånd ingen roll; vi kommer att ha omedelbart kontakt med människor oavsett om de befinner sig på Sri Lanka eller i London. En uppfinning kommer att kunna göra kopior av allt! – BRYT! – [med amerikansk accent] Vi kommer bara att resa för nöjes skull, inte i tjänsten. – BRYT! – Jag gjorde ju det. – Vi har redan kontakt med alla var de än befinner sig. Vi behöver inte längre åka på tjänsteresor. Och 3D-skrivarna fins överallt. – Oj, förlåt! Är det redan den 11 september 2077 så att vi ska förbereda oss på ett stort eldklot i skyn och a… – Nejnejnej, det är 2007! – Åh, jag som trodde att det var 1964 nu. Sorry. Då fortsätter jag – vi är alltså mitt i 2007? – Slutet av. Action!
[harrrrkll]
– Vi människor är just nu bara en så kallad ”stepping stone” mot högre civilisationer. Men då måste vi sluta använda olja och kol, och det är bråttom. Sluta kriga! Studera matematik och fysik och språk! Och alla lärare borde bytas ut mot robotar! – BRYT! – [med singalesisk accent] Vår förmåga att upptäcka bra saker slumpmässigt är f… – BRYT sa jag! – Jamen vaff… jag gjorde ju det. – Detta är tagning nummer 4 923 på ett ungefär. Du måste hålla koll på vad du säger och i vilken ordning vilken framtid kommer. Skippa humorn. – Men har jag nämnt att vi borde tämja apor och delfiner så att de får jobba åt oss, fast om de då går med i facket och kräva medb… – Äh. Vi tar fem minuters paus!
[klick]
Nä nu blommar löken. Vad är det här för skräpbild?
Välkomna till musikhörnan på Facitavdelningen! Ta på er hörlurar och njut!
Först rasslade hakke in i lucka 7 och satte tonen: – Jag nynnar och nynnar.
Nina, Christine, Loooooooo och Åsa HL nynnade med, medan några andra stackare verkligen inte alls ville hänga på. AnnaH utbrast: – Vadå nynna?
PK förvirrade mig – tänker han månne på Kal P Dal? (Det är nästan så att jag hoppas att jag har missat en ledtråd här.) – Många olika egenskaper på skor, men färgen då. Vilka färger ska skorna ha? Jag gilla blåa skor.
Pysseliten inledde (hoppas jag) en trevlig tradition där hon rabblar nya lärdomar: 1) Det var Robban Broberg som sjöng ”Vatten, stan ör full av vatten” – inte Björn Skifs. 2) Dojor stavas med ett j. 3) Imelda Marcos ägde många skor. 4) Pendeltåget och Eiffeltornet har lika många stavelser. 5) Om man googlar fraser från dagens lucka hamnar man hos SMHI eller Ola Magnell. 6) Jag är tondöv: tril-la-lu!
Men nu till svaret. Skoinnehållet skulle kunna relateras till en viss ”Dressed for Success”, men det är ganska långsökt.
HB med Orup i bakgrunden 1987.
Hemlisbloggaren i lucka 7 var alltså Marie Fredriksson (1958–2019) – Halmstadstjejen, Halmstadstösen, Halmstadsflickan och allt vad tidningarna kallade henne i inledningen av karriären. (Jag har rotat i tidningsarkiven för att hitta nåt spännande, men ack nej. Allt var helylle.) Tidningarna kunde ha kallat henne Gun-Marie också, för det hette hon egentligen.
Från början var det meningen att Marie Fredriksson skulle bli sångpedagog, men när hon bestämde sig för att sjunga i källarband och hoppa av skolan istället, sa alla – inklusive föräldrarna – bara ”jamenvisst, självklart”. Hon hade en 200 stadsband att välja mellan eftersom Gyllene tider (Halmstadskillarna, Halmstadsgrabbarna, Halmstadspojkarna) fick alla att börja lira.
Då – i början av 80-talet – approcherade Per Gessle henne med pepping och allmän uppmuntran för att han tyckte att hon skulle ge ut en egenskriven platta. Jahapp, okej, sa Marie, och ut kom ”Den sjunde vågen” … och så fortsatte karriären med Roxette. Videon Neverending Love kom 1986, och nyss tittade jag storögt på den och funderade över vart tiden tog vägen och hur det kommer sig att videon har den handling som den har. Är det ett caféprogram i inledningen?
När jag rotade i arkiven står det som sagt inte ett jota om syndigt leverne eller ens en parkeringsbot. Marie turnerade världen runt med Roxette, skrev egna låtar och bara levde livet.
SvD den 6 september 1991.
I en chatt-intervju med Per Gessle anar man deras personkemi i två enkla meningar:
Frågeställare: Är det du som skriver alla låtar?
Per Gessle: Nej, Gun-Marie skriver ungefär en låt eller två per platta. Hon är hemskt lat.
Jag kommer av outgrundlig anledning ihåg ett replikskifte i tv4:s morgonprogram, där Marie Fredriksson berättade om karriären och alla resorna och hur det var att vara en gigantisk popstjärna. Journalisten ställde en såndär ”hur & egentligen-fråga” som jag tycker så innerligt illa om. Hon sa:
– Marie Fredriksson. Hur rik är du egentligen?
Jag tycker att alla idrottare och Mellovinnare som ideligen får denna fråga ska börja svara helt uppåt väggarna:
– Hur viktig var den här segern egentligen? – 23.
– Hur viktigt var det att boken mottogs väl? Egentligen? – På en skala skulle jag säga 17,5.
Men Marie tog bara ett djupt andetag och sa lugnt:
– Tja. Svårt. Men om jag ska köpa nya gardiner eller möbeltyg, tittar jag liksom inte på meterpriset.
Så kom då den 11 september 2002, när Marie Fredriksson föll omkull hemma och fick en allvarlig hjärnskakning, som visade sig vara en hjärntumör. Från detta minns jag (det är väldigt sporadiska och synnerligen oviktiga saker jag minns när det gäller just detta ämne) hur Per Gessle någon vecka senare i någon tidning skrev en text om cancerbeskedet, där han drog en parallell till den 11 september 2001 (attacken på WTC i N.Y.) och att han svor i stil med ”detta jävla datum”.
Tyvärr kom Marie sedan inte tillbaka med full sångkraft, även om hon gjorde många framträdanden – ofta sittande på scenen precis som Monica Zetterlund. Och i morgon är det tre år sedan hon dog.
Men nu ska vi faktiskt sjunga. Ta varandra i händerna, bläddra ner till sångtexten som jag lägger upp nedanför – och sätt på en av dessa ljudillustrationer. Sjung med.
Marie sjunger Tro till rörlig bild och gör det så vackert så.
Den djefla mannen tar fram gitarren och sjunger helt orepeterad Sko-låten. Blir glatt överraskad.
1.
2.
Japp, det är kul när det är roligt.
Det var det!
Plommonstopet överlevde helgens resa ner till Skåne, men (ni skulle ha varit med!) vid ett amningsstopp (ett barnbarn var med på vift) öppnades bakluckan med en sån kraft att plommonstopet och lapparna – de år efter år återanvända namnlapparna – trillade ut på en nattsvart snögloppsparkeringsplats. Oigenkännliga slängdes de sedan relativt odramatiskt i en liten papperskorg. Några av dem hade till och med varit med sedan 2005. Så nu är lapparna nya, hårda, fräscha, datorutskrivna och rätt trista. Men de funkar! Jag drar en …
Dammråttan!
Lucka 9 kommer i ottan på fredag morgon!
Bonus igen: jag är svårt förtjust i embryos förtvivlade sökande efter rim och reson i luckorna.
nej morran nu ger jag upp den här användskalendern är ju helt hopplös att lösa: jag finner inga ord jag kännrer mej så ordbildad det säjer jag nu
yo
gråtorna är svåra som grälativitetsteorin det säger jag nu
yo
men slutra att gissla då embryo om det är så omögligt
det är svårare än så: nu är det en skomakrare dom vill komma åt
okcså det finskc ju meloner av dom
du får väl gurgla
nej det är fuskc jag spelar rent spel: men det är svårt
det är inte bara att ställra in skorna okcså tro att man hittrar den där skomakraren
Den femte luckan roade den samlade kommentatorsförsamlingen – men många var det i facitbåset som sedan kom på att de nästan inte hade läst ett enda någe av HB. Utom de som hade bokhyllorna fullproppade, förstås. Inte alls lika osynliga som tishan var däremot vinnarna av densamma: Kråkan och Niklas.
Då kör vi vidare mot julafton! Vem härmar jag här?
Lucka 7
Skor. Jag vill köpa skor. Jag vill köpa Dr. Martens låga … gå i vinterslask. I en skoaffär vill jag köpa sko-or. Jag vill känna dojan skava hål på båda hälarna. Nya skor igen: flip-flopsen jag har känns som ostekt rostbiff,
där har hålfotsinläggen ingen plats.
Det spelar ingen roll när jag gråter skavsårstårar; plåstret är en lösning och en tröst … en stund. Men skor! Jag vill köpa skor! Jag vill äga espandrillos när jag är i Spanien. I min fantasi, finns det massa sko-or som kan sitta bättre på min fot än ballerinaskor. Känner skavsåren. Att vilja men inte köpa är jättesvårt – att se Adidas’ Stan Smith (men vända sig bort).
Nu tar vi det stora klivet: platåskor är livet! I mina skor finns fina märken – och en massa svamp i naglar. Men skor. Jag vill köpa skor. Skohorn känns som heta vindar, mitt i stormen är jag lugn. Men en sandalett, är det ens en sko? Jag vill köpa skoputs så att skon får skydd mot hundskiten. Köpa skor igen.
[tankepaus, na-na-na-na]
Jag vill köpa skor. En fin basketsko, jag vill prova barfotaskor, lackpumps här i lugn och ro, och en näversko, finns det sånt måntro? Jag kan känna tårna klämmas hop så trångt och ömheten: provar skor igen. Jag vill köpa skor. Jag vill skruva fotbollsskornas dobbar fast i lugn och ro. Köpa skor.
Under den femte luckans klurande i båset, irrade jag runt i ett spögregnigt Lund. Jag försökte läsa era kommentarer på Norra Fäladen, på Östra Torn, i Nöbbelöv och på Södra Esplanaden samt inne på biblioteket. Det gick helt åt pepparn; mitt stora följe tjoade att jag sinkade dem när jag envisades med att stillastående stirra tomt framför mig eftersom jag inte förstod mer än en bråkdel av alla era lettrådar.
Men sedan klarnade dimmorna!
Zkop var en av många som av nån mysko anledning nämnde bl.a. ”skog”: – Efter ännu en kopp kaffe önskar jag framställa några spörsmål. Almar, granar, hela skogar? Aku: – Fnissar gott åt alla ledtrådar men ser jag skogan för alla trän?
Ninja i Kotteskogen: – Langt om länge är det väl dags för en ny lettråd? Sådär ja, då var den lämnad.
Maplestream konstaterade torrt att en av kommentatöserna är på språng:
– Ninja har flyttat igen.
Dina försökte hinta: – Under min skoltid var jag mer än en gång i HBs trappuppgång. Fast då bodde ju inte HB där längre. Fast, igen, då kanske man måste detektiva lite för att veta var jag gick i skolan.
Detta löste Ökenråttan på två röda sekunder: – Du gick i en skola mittemot ett hus där vår yngste son hade en lägenhet, Dina.
Och hakke var som vanligt – med torrt på fötterna – misstänksam: – …jag antar att det är en luring och att originalet har ett annat tonfall.
Örjan lyckades lista ut att kvinnan på den onödiga bilden faktiskt dog på femte luckans dag: den 5 december. Skarpögt, men … en ren slump! Jag önskar så att jag hade lagt märke till det!
Men nu till svaret. En känd Lange som blev en ännu kändare Lang …
Vilken kul bild på henne! (Foto: Harriet Eriksson)
Dagmar Lange (1914-91) skrev under pseudonymen Maria Lang traditionella pusseldeckare med poliskommissarie Christer Wijk i täten. Hennes hemstad Nora fick heta Skoga och i böckerna finns detaljerade beskrivningar av gator, kvarter, gårdar och personer. Listigt, för inget beskrivs lättare än just verkligheten.
Men från början var hon blott rektor och lärare i svenska och historia, och lyckades även trots erbarmligt skral kassa skriva en avhandling om den gamle filosofen Pontus Wikner. Denna avhandling fick alldeles fantastiska recensioner och omdömen, vilket gav Dagmar Lange idén att börja skriva deckare.
Till och med den annars surmagade kritikern Fredrik Böök var förtjust i SvD!
När deckarna publicerades (en bok per år) fick de till en början lovord och alla läste dem. Varje boksläpp föregicks av pukor och trumpeter, uppträden och fanfarer. Dagmar/Maria var med på noterna och verkade gilla uppmärksamheten. På Norstedts gnuggade man händerna och tjänade – liksom författarinnan själv – storkovan. Hon var med i debattprogram i tv och ställde upp på författaraftnar och hemmareportage och var helt enkelt i ropet överallt och hela tiden. Med tiden blev recensionerna sämre, och intresset för henne avtog lite.
Men ingen vet hur det kom sig att hon sedan 77 år gammal dog helt barskrapad. Vad hade Krille (Christer Wijk) sagt om det?
Jag rotar vidare i arkiven som vore hennes liv en deckare om en kvinna som lever dubbelliv. Som 35-åring höll Dagmar (som hon ju kallades) en liten föreläsning om hur det kom sig att hon hade valt att skriva om mord – varför inte en flott juvelstöld? Ungefär så här står det i SvD:
– Nä, det duger inte med nåt annat än mord i deckare, sa hon. Läsaren får en omedelbar lust att hjälpa polisen att ringa in brottslingen. Mord är också psykologiskt intressantare än stöld. En hederlig deckare måste innehålla många små pyssliga mord!
Dagmar Lange berättade även att hon bara skrev på nätterna, att hon hade en rejält genomarbetad disposition samt att bokens teori måste vara lika noggrant prövad som en vetenskaplig hypotes.
– Det roligaste är att planera, för då råder skaparyra. Sedan är det bara hårt arbete, där mitten av boken är värst. Då är man ibland så trött på sina figurer att man får lust att göra av med någon av dem utan egentligt skäl. Just därför dyker nya mord upp i mitten hos utländska författare; deras otålighet måste få utlopp!
Intressant. Tydligen var Dagmar Lange dessutom så rolig på scen att publikens skrattsalvor var bedövande.
En nyutkommen bok!
Jag har bara läst Katja-böckerna (när jag på 1970-talet var inne i min Enid Blyton-period) och var sisådär halvförtjust i dem. Men nu när jag lär mig mycket om Langs vuxenböcker och förstår att de är fulla av humor och finurligheter måste jag ju ta mig i kragen och be stadsbiblioteket ramla ner i magasinet och hämta upp några dammiga gamla deckare åt mig!
Men hallå, Plommonstopet! (Som är med mig på resan till Lund och i detta nu ligger framför mig på hotellsängen. Full med lappar. Prioriterade jag hatt framför basketboll denna gång? Ja.) Idag blir det tvåååå vinnare!!!
Niklas
Kråkan (som ju borde få två eftersom han inte fick nån förra året!)
Den fortfarande osynliga tishan kommer så fort den har framkallats!
Lucka 7 kommer i ottan på onsdag!
Bonus: kommentatören och förtvivlade gissaren embryo!
jag blir alldeles företvivlad morran dom här lukcrorna är helt omögliga att öppna
men gråt inte embryo det är ju bara en lekstruva
lekstruva: du vet inte vad du säljer: det handelar ju om tetröjor: det här är på bloderligt allvar
tetröjor det undrar jag nu
yo
då är det plättlätt: gissla på en tesort: finskc det någon mer lertråd det undrar jag
nej det är bara latrin alltihop
då kan du gissla på vadsomhelst det säjer jag nu: latrin är skitsvårt ursäkta franskcan
då gisslar jag på örtte med kramomill eftrersom det är ordbegripligt grott det säjer jag nu
