Lucka 3 fick sin lösning och Ingela förärades en tisha … men allt förbleknade när vi insåg att kommentatösen Karin ju hade bott granne med HB! (Eller i alla fall nästan.) Tänk om hon hade kunnat knata över och bjuda på en Bloody Mary eller två!
Nämen vad väntar vi på?
Lucka 5
– Haru nytt ånglok, Krille?
– Aaaa, sörru. En Bure 16, förti hästar.
– Tåghästar? Den verkar allright. Bättre än majens gamla Puck alla gånger, den var det nåt tjall på för jämnan.
– Amen han var ju nedrigt bra. Den bästa maje jag nånsin haft faktiskt. Jag gilla plugget då, när vi bara var 13 i hans klass.
– Du har fått det här om bakfoten, pysen.
– Ä, vaddå. Vi plugga latin me han. Laburnum, Prunus avium, Convallaria majali.
– Ja, han var styv på att hålla låda. Såg du hans morsa? Det är ett kvinns som är mera i min smak.
– Den där gumman Alberta? Inte fan kan man se hur fruntimmer är växta under alla dom där långkoftorna och långbrallorna som dom har.
Facitavdelningen slet hela lördagen och lade facit både i blöt och långbänk eftersom det var så rysligt mycket som skulle knådas, jäsa och filas på. HB är nämligen en gigant på alla håll och fronter.
Listig som få var idag Ninja, som obemärkt bytte sitt nick/alias/namn till ”Ninja från Högdahlen” (där för övrigt Skebokvarnsvägen slingrar sig fram). Hon var sprudlande i sina ledtrådar om bl.a. honungens läkande egenskaper, knusende ro, chokladkaka och HB:s (samt Maplestreams) vurmande för vaccinationer.
Samtidigt satt embryo och vred sina händer:
embryo har du löst gråtan det undrar jag nu yo
nej herregudrun det är omögligt
det är en evighetsmaskin vi kommrer hållra på såhär ända tills kallelendern går till ända: lukca efter lukca efter lukca
ellrer iallafall till lukcia det säjer jag nu
yo
Hannoia visste däremot besked:
– Arm i arm med moster Kompott går moster Komplott och smider planer och äter barn m.m.
Ökenråttan betonade det faktum att en av luckans ledtrådar ju inte ens var skymd eller luddig utan bara stod där rakt upp och ned i sin glans, samtidigt som hon stoppade in en annan ledtråd: – Och Matilda nämns vid namn, rakt av så där. Vad kallen heter får vi väl gissa då.
Kråkan hängde på med en referens till HB:s mer förvånande karriärsteg: – Jag hoppar från läktaren och siktar på plommonstopet, man lever ju bara två gånger.
Rosman klev in i båset fem itolv och deklarerade att han visste svaret, samtidigt som han sammanfattade ledtrådarna: – Inte läst ett jota av denne. Men tror jag förstår. Choklad och Matilda, norsk kompott.
Men nu till svaret. Hur i hela friden hann karln ens andas? Eller är det vi (vanligt folk) som är slöa?
Två meter lång var han!
Den som med lite svårighet gömde sig i lucka 3 (det var ju så trångt) var norskättlingen Roald Dahl (1916–90). På bilden ovan är han 38 år gammal och redan ganska trött, ser det ut som. Han var nygift och blivande far, men hade så mycket erfarenhet från så mycket att det är svårt att reda ut allt.
I skolan briljerade han i massa olika bollsporter (sådant gillar ju jag), samtidigt som han inte trivdes särskilt bra. Han var fylld av rättspatos och så ung han var, ändå vansinnigt arg på hur barn (och han själv) behandlades i skolan – särskilt vad gäller aga och kollektiv bestraffning.
Hade han gått i skolan 2022, hade han fått nån slags diagnos, men på 1920- och 30-talen var hette det bara att han var ”ett hopplöst busfrö som skriver som en kratta och hela tiden använder fel ord”.
Betyg från 1930. Men helt fel låter det ju inte! Några exempel är ”A persistent muddler”, “Has possibilities”, ”Very weak, especially in composition”.
Efter skolan tog han värvning och deltog under andra världskriget i så mycket äventyrligt att allt låter precis som Biggles, Jakten på den försvunna diamanten, The Talanted Mr. Ripley, James Bond och Gremlins på en gång. Då är det inte så underligt när man hör att det var Roald Dahl som skrev manuset till Bond-filmen ”Man lever bara två gånger” och att Spielbergs ”Gremlins” bygger på en barnbok som Roald skrev redan 1943.
För er som inte har läst Roald Dahl kan det vara ett spännande äventyr att göra det nu, när diskussionsvågorna går höga om barnbokens eventuella överlevnad.
Ur ”James och jättepersikan”. (Ni känner igen stilen från lucka 3.)
Roald Dahs dotter Tessa Dahl berättar detta om sin faders arbetsdag, och jag tror att ni kan läsa den jämförelsevis enkla engelskan:
”I think he loved the hut most of all. He never thought he’d write anywhere else… There was an equilibrium there. He had a routine. Every single day of his life was the same. He got up at the same time, he took the children to school, he made his thermos of coffee, he answered his letters, he went up to the hut, he worked to a certain time, he listened to The World at One, he had his Bloody Mary, he had his second Bloody Mary, he had his lunch, he had his nap, he watched the horse racing, he put on his bets, he got up, he took his coffee back to the hut. He was up there till about quarter to six. He’d start sniffing the scotch at six, then he’d either drive up to London or he’d have supper at home, then he’d take the dogs out they’d go out and pee and he’d go to bed. Imagine disrupting that.”
Okej. Hans tid avbröts nog aldrig av barnomhändertagande, opackade gympapåsar, matinköp eller bränd ärtsoppa på spisen. Han satt i ett litet stenskjul i trädgården och skrev och skrev och skrev och sov lite middag.
Här är Roald Dahls arbetsplats. Han sägs ha skrivit allt för hand med blyertspenna (HB).
Här kommer ett kladdboksblad som tillhör Roald Dahl från tiden när han jobbade med ”The BFG” (The Big Friendly Giant, Stora Vänliga Jätten [SVJ]). Kolla hur han arbetar sig fram till nypåhittade ord!
Det är misstänkt likt bläckpenneskrift, detta. Hm.
Ja, det är lite svårt att läsa. Så här kommer en renskriven version!
Nästa gång jag har druckit två Bloody Mary och ett par whisky ska jag göra en liknande lista med fräscha, svenska hittepåord.
Idag säger surmagade recensenter att Dahl var rasist och olämplig på massa olika sätt och vis eftersom han ju skrev sina böcker i en helt annan tid. Alla som kände honom betonar tvärtom att han var en hyvens människa – även om han inte var en så närvarande pappa.
Roald Dahl fick 1990 en fin vikinga-begravning med alla (de ännu levande) barnen närvarande. Med sig i kistan fick han biljardköer, väldigt fint rödvin, choklad och blyertspennor (HB) samt en cirkelsåg …
MEN NU SMÄLLER DET! Vi har ju massa, massa namnlappar i plommonstopet! (Fast ännu ingen tisha. Jag verkar inte kunna hitta inspirationen till den förrän Julkalendern verkligen sätter igång.)
Jag rör om, jag rör om, jag pillar loss en liten sliten lapp från det spruckan fodret och läser: Ingela! Tadaaa!
Lucka 5 kommer i ottan på måndag morgon! Nu önskar jag er en vilsam söndag med massa solsken i blick. (Själv ska jag köra 60 mil i bil. Örk)
Tänk vad tiden går! Lucka 1 kom för en evighet sedan (i förrgår) och igår var det dags för Facitavdelningens redogörelse – där Magganini förärades en alldeles osynlig tisha.
Lärdom: Det är bra att kunna rabbla sånt som sker i Bibeln.
Påminnelse: Den utförliga programförklaringen finns här.
Sensmoral: Kontentan är budskapets slutkläm.
Lucka 3
Med väskan full av citroner och marmeladburkar kom jag hem igen. Jag var 22 år när jag gav mig iväg, och nu hade jag hunnit fylla 25. Det var, som ni säkert förstår, en ganska underlig upplevelse för mina föräldrar och den övriga släkten med moster Kompott i spetsen.
Fram till 21 års ålder förde jag en lycklig tillvaro. Men så en dag mötte jag en flicka som hette Matilda, vars besynnerliga uppträdande förbryllade mig. Hon påstod att den allra bästa av efterrätter skulle tillredas med choklad.
– Choklad, sa hon till mig, choklad är ett måste i Peach Melba. Gärna en hel spann! – Enligt min åsikt, mumlade jag, är det väldigt ovanligt att ersätta hallonsåsen med choklad.
Matilda lyfte långsamt sin högra hand och riktade pekfingret mot mig.
– Du har fel! Är du kanske även av åsikten att choklad blott och enbart ska ätas vid stora högtider som till exempel födelsedagar?
Jag bestämde mig då för att det verkligen inte var rätt ögonblick att diskutera saken, mycket beroende på att Matilda verkade vara så säker på sin sak.
Nämen. Vilken osedvanligt fascinerande och på alla sätt intressant – men onödig – bild!
Här på Facitavdelningen har vi jobbat hela dagen för att få till nåt vettigt … men vi börjar väl som vanligt med blandade småhopp från kommentatorsbåset?
(Nej, jag publicerar inte alltid den som har gissat rätt först. Dels för att det är hopplöst svårt eftersom ni är så bra på att lämna obegripliga ledtrådar, dels för att det blir trist och enahanda att göra så. Basta.)
Klockan fem i tolv lade jag ut ledtrådarna ”Jakob, Lea och Rakel”. Då accentuerade jag förstås bara det som Kerstin B. redan hade basunerat ut: – När jag var liten tyckte jag för övrigt att Rakel och Lea var de fulaste namn jag kunde tänka mig. Rakel låter tråkrakt och Lea låter elakt.
Jag hoppas att M liksom jag tänkte på melodin till ”Broder Jakob” när hen skrev: – Nynnar en melodi och allt känns lattjo lajban.
hakke kanske inte visste svaret, men han hade ju rätt: – Om det inte är Rakel utan tvärtom så kan det ju vara snedel, eller orakel.
Halva båset kan rabbla Jakobs söner, vilket vi har avhandlat flera gånger tidigare här i bloggen. Det är väldigt användbart! Kolla vad Niklas kan: – Ruben, Simon, Levi, Juda, Dan, Naftali, Gad, Asher, Isaskar, Sebulon, Josef och Benjamin.
Jag rekommenderar alla läsare att lära sig just detta. Kanske träffar ni t.ex. Cecilia N., Ökenråttan, Niklas eller Orangeluvan och kan tjoa namnen i korus!
Jossilurens hade tack och lov fel som vanligt: – Svett rimmar ju på lätt och mint rimmar ju på fint, så därför är jag helt övertygad om att Lotten försöker finta oss och att dagens HB är Orlando Bloom!
Men nu till svaret. Är det Cher?
Hemlisbloggarens eget bidrag från Instagram. Man anar att en stylist ligger bakom.
Margaret (inte Margret som liksom Ingmar Bergman istället för Ingemar Stenmark) Atwood är i Julkalendersammanhang något så ovanligt som en nu levande författare, född 1939. De flesta vet att hennes titel är ”författare som inte har fått Nobelpris än”, men hon är har i alla fall tilldelats CC,OOnt,CH,FRSC och FRSL – akronymer som för mig är lika begripiga som nånsin börsnoteringar. (Men dessa titlar betyder att Atwood har fått välförtjänta priser för sitt skapande, och de nämns överallt.)
Lilla Margaret bodde med entomologpappan och dietistmamman samt två syskon i Canada, och gick inte i skolan förrän i 12-årsåldern eftersom pappan var tvungen att resa så mycket pga. sitt yrke.
Entomologen och Margaret runt 1943.
– Vänta, va? sa jag så långt kommen. Va? upprepade jag, och ställde tre frågor.
Måste entomologer resa omkring jättemycket?
Var mamman verkligen dietist – på 1930-talet?
Huuuuur kan man inte gå i skolan förrän man är 12?
Svaren var hur enkla som helst:
Ja, insekter måste ju undersökas överallt och familjen måste följa med till dem.
Ja, yrket ”dietist” har funnits sedan grabbarna Homeros, Platon och Hippokrates skrev om näringslära för mer än 2000 år sedan.
Jamen man kan förstås bli hemskolad av sin mamma, som kan berätta om mer än blott vitaminer.
Sedan 1961 har Atwood publicerat (och nu rabblar jag precis som alla andra fakta-plejs)
17 poesisamlingar
16 romaner
10 faktaböcker
8 novellsamlingar
8 barnböcker
”one graphic novel”.
Jaha, ”graphic novel”, vad är det då? Va? (Jag är väldigt frågvis idag.)
”The Handmaid’s Tale” som tecknad bok.
Aha. Tillsammans med serieskaparen Renée Nault gjorde Margaret Atwood en tecknad serie där vi får se hur huvudpersonen Offred försöker överleva i den totalitära monoteokratin Gilead i ”The Handmaid’s Tale”. Och det heter alltså ”graphic novel”. I had no idea och känner mig nu lite bakom flötet.
Mer ur samma ”graphic novel”. Såja, nu tror jag att jag har lärt mig detta begrepp.
Redan som 30-åring fick hon en roman publicerad. (”Redan?” säger ni, det är väl inte så himla redan? Well, jo, det är det eftersom jag ju är 58 och faktiskt inte ens har skrivit nän jädra roman än.) Romanen hette Den ätbara kvinnan, och är ”en tragikomisk uppgörelse med konsumtionssamhället” – men den kunde hon skriva eftersom hon redan tidigare hade fått prispengar för diktsamlingar. (Tihi. Mina stipendier och prispengar går bara till fil och flingor!)
Atwood till vänster, jag till höger. Ni ser; two minds think alike. (Jag vet inte riktigt vad det är Margaret har på huvudet, men själv har jag rabarberskräp.)
Dock dröjde det till 1980-talet innan Margaret Atwood faktiskt kunde försörja sig på skrivandet – och detta tack vare ovan nämnda ”The Handmaid’s Tale” (som på svenska heter ”Tjänarinnans berättelse”, men den titeln är relativt okänd om jag har förstått saken rätt). Dessutom har den i modern streaming-tid blivit en enorm Netflix-succé.
Margaret Atwood är fortsatt en sann kvinnokämpe som citeras överallt eftersom hon är så rysligt välformulerad. De som däremot får uttala sig om henne, pratar mest rappakalja.
– Det här är hennes chans att säga vad hon tycker, och hon får verkligen säga vad hon tycker.
– Hon kommer at bli ihågkommen som en av de stora författarna idag och hon kommer alltid att läsas.
– Hon har verkligen fått den gudomliga skrivargåvan.
– Hennes verk är verkligen viktiga och man kan inte tala om kanadensisk litteratur utan att nämna hennes namn.
– Det viktigaste om Margaret Atwood är inte hennes privatliv utan hennes verk.
Pffft. Kom igen, recensenter, bättre kan ni!
Margaret Atwood har både ett Twitterkonto (där hon mest delar andras inlägg) och ett Instagramkonto, där hon ibland delar med sig av privata skeenden. Som här, där hon har köpt en ny grillvante.
”Tired of burning self (again ) on toaster oven, finally bought silicone oven gloves..,” (Och för detta fick hon 9 000 likes.)
Margaret Atwood är mycket läsvärd, och väldigt levande. Kontakta henne vetja – kanske får ni svar av en gigant!
Men nu till viktigare ting! Plommonstopet, alla namnlappar och dragningen av en vinnare till en än så länge osynlig tisha!
Stackars plommonstopet, ja. Min morfar (född 1878) vänder sig i sin grav, där han ju ligger sedan 1962. Tänk att hans hatt sedan 18 år enbart har använts som tombolatrumma. Jag plockar upp en lapp … som … som det står Magganini på!
Lucka 3 (som alltså är lucka 2 egentligen, men som heter lucka 3 eftersom den publiceras den 3 december) kommer i lördagsottan!
Nu, mina vänner, kör vi Julkalendern för artonde året i rad. Den är som förra året ”liten” – bara tolv gåtor och tolv facit eftersom vi måste hinna tindra och glittra och lägga in sill också.
Det allra, allra viktigaste är att INTE skriva ut det rätta svaret – ni ska bara ge ledtrådar i kommentatorsbåset!
Den utförliga programförklaringen finns här! (Jag rekommenderar en läsning, för på elva månader kan man hinna glömma jättemycket.)
Rakel reste sig upp från gymnastiksalsgolvet och tittade upp mot basketkorgarna, som fortfarande saknade nät. Lukten av svett från förr hängde sig kvar, lite utblandad med mint och tvål från alla tjejerna på plats.
– Sov du? – Ja, jag hörde inte klockan. Men vad i hela friden är det du har på huvudet? – Det är hundens. Eller om det är kattens. Skyddstratt för att jag inte ska förstöra lockarna.
Och så en komplett onödig bild som inte har med nåt att göra egentligen.
Imorrn den 1 december 2022 – i ottan, kanske vid 06 – kommer första litterära gissningsluckan här på lotten.se!
Innan jag ens talar om vad det handlar om, betonar jag det allra, allra viktigaste i den här litterära leken. Håll i er, för nu kommer det.
Det allra, allra viktigaste är att INTE skriva ut det rätta svaret!
Alla som med bestämdhet vet vem som gömmer sig i luckan bör lämna ledtrådar efter sig precis som jag … (Vilket kan resultera i fantastiska gissningar när den som är bombsäker faktiskt har fel.) Om man inte har den blekaste susning om svaret, kan man alltid gissa på Orlando Bloom eller Hjalmar Söderberg eller till och med nån som har bott på Skebokvarnsvägen.
I år kommer alla luckor att vara jätteenkla. Eller så ljuger jag nu igen. Kanske är det tvärtom så att alla luckor är jättesvåra och rent av hopplösa. Ja. Eller nej. Fast jo.
Men i punktform nu!
Varannan dag (ojämna datum) fram till julafton lägger jag ut en text i ottan. Eller en handlingslapp, en text i bild, en felanmälan, lite Scrabble eller bara ett telegram. Texten har en komplett ovidkommande bild som prydnad. Eller så är bilden kanske jätteviktig? Hur som helst talar vi aldrig om bilden, så det så.
In i kommentatorsbåset rusar ni alla för att gissa vad som ligger bakom orden. Det är oftast en författare, ett bokverk, en film eller en blåsippa – men även Clas Ohlson har julkalendrats.
Ibland kliver även jag in i kommentatorsbåset för att få ordning på era spretiga tankar. Ibland håller jag mig undan eftersom jag faktiskt inte behövs!
Nån gång efter midnatt varje jämnt datum publicerar jag facit och några av era gissningar. Alla – ALLA – som har gissat har då chans att vinna en ännu inte tillverkad t-shirt, som förmodligen kommer att vara värd lika mycket som en Picassotavla om ett par hundra år.
Alla tolv luckorna har något gemensamt: en röd tråd. Ingen begriper nånsin vad detta egentligen har med saken att göra. Men vem är väl jag att bryta en tradition, va?
Fackuttryck – såna vi svänger oss med i båset
Att göra en blåsippa: att vara bombsäker på sin sak, men ha fel.
HB: förkortning för ”Hemlisbloggaren” – alltså den som alla letar efter.
Orlando Bloom och Skebokvarnsvägen är bra att dra till med när som helst.
Hjalmar Söderberg & Dan Brown gissar du företrädesvis på när du inte kommer på något annat.
Att göra en Schubert: att slänga ur sig en tokfelsgissning som man är säker på är alldeles uppåt väggarna … när det i själva verket är det rätta svaret.
Attsitta på läktaren är att misstänka att man har så fel och är så väck att man bara är med och njuter av att de andra [nere på planen] verkar ha koll på vad som händer och sker. Glögg intages med fördel.
Att hoppa i hatten: man har inte tid/lust/ork att gissa/klura/fundera, men vill faktiskt ändå vara med på ett hörn och ha en chans att vinna tischa. Så här såg tröjtrycket ut förra året!
Plommonstopet på bilden är jätteviktigt, för det är i den som alla era namn bor.
Tågresan ner till Skåne i fredags gick obegripligt nog enligt planerna. (Nej, ”som tåget” säger vi inte numera.) Biljettköperiet gick däremot åt helskotta eftersom halva sträckan trafikeras av Mälartåg och andra halvan av SJ, och när man betalar extra för att få ombokningsbara biljetter visar det sig förstås när resan faktiskt måste ombokas, att blott SJ tillåter sådant bök. Fast SJ tillåter förstås inte sådant bök om halva resan är Mälartågs, för då säger alla logaritmer och ettor samt nollor och tågtelefonister ba näääää.
Jag är som vanligt kapten Haddock.
Under själva tågresan satt jag förundrad i ”lugn avdelning” och hörde telefonsamtal, höga skratt, fnitter och plippande datorspel. Datorspelsplipparen var ungefär tjuåttaåthalvt och tuggade dessutom tuggummi så det slafsade ända bort till mina hammare och städ.
Apropå hammare och städ – jag for ju ner till Lund för att snickra och tapetsera och fixa samt dona. Allt kom inte med på bild, men tänk er
en på ben stående tv-skärm som plötsligt svävar en decimeter från väggen
bokhylla som när som helst kunde välta över alla små barn och gamla hundar, men som numera sitter fast i en betongvägg
tre rum som tapetserades så att alla bara ooooade och aahaaade.
När jag ända höll på, fick köksstolarna nya tassar. Detta är det lutande tasstornet i Lund.Jag undrar hur det kommer sig att jag vet hur man fixar sånt här. Inget av mina barn har tyvärr lärt sig det eftersom jag finner det så tillfredsställande att pyssla med att jag helt enkelt inte har visat dem hur man gör …Japp, litermått och ballongvisp. Tapetklisterblandning eller gräddvispning – samma sak ju.Den inringade skönheten är en borrhammare, som jag kallar hammarborr. Den skär genom betongväggar som vore de klickar med skirat smör.Ajabaja Lotten, inte laga vägguttag med silvertejp! (Johodå, det gick så bra så.) Om man kisar med ögonen kan man se att jag har sågat mig i vänster pekfinger och kastat en dammsugare på min högerhand.
Efter arbetslägret fick jag hela fyra timmars sömn innan jag klev på 05.18-tåget hemåt. Detta tåg påstods enligt informationsskylten vara på yttre sidan om något. Oklart vad.
Om två tåg stannar på samma perrong, är det ena yttre, det andra inre. Magnus, Brasse och Eva hade kanske kunnat få SJ att förstå att ”främre” och ”bakre” är lämpligare ord.
Under mina åtta väntande och funderande samt googlande minuter om detta yttre tågs kvalitéer, blev jag approcherad av både unga och gamla som frågade om jag visste vad ”yttre tåg” var för något. En tonårstjej sa:
– Nänu ringer jag mamma. Hon vet nog.
– Men klockan är ju tio över fem!
– Jaaa, men hon svarar säkert, hon tror alltid att nåt har hänt.
Hur nu detta kunde vara något positivt vet jag som varande en öm moder inte alls, men ringde gjorde tjejen. Tåget kom, tåget stannade vi perrongen, vi klev på tåget och sedan hände inget konstigt alls. Tåget bara åkte norrut.
Men … X2000 har verkligen börjat få skavanker. Stolen som jag satt på hade tre intorkade tuggummin och läslampan var trasig.
Den röda, lilla avbrutna mojängen är tevattenkranen i bistron.Dessa dörröppnarknappar funkar inte – och man kan inte heller få dörren att öppnas genom att fladdra med handen uppe vid en förmodad fotocell. Spaning: vi kommer att få uppleva nya dörröppnarknappar innan vi dör om 20 år eller så.
Men vad är det nu för jobb jag har nämnt allra först i rubriken ovan? Jo, jag ska vikariera på SFI hela december. Istället för att tjoa om mina älskade skrivregler inför 300–400 personer (vart tog den marknaden vägen?) kommer jag att stå inför 18 personer och visa hur man skriver och säger aaaaaaaaa. Det blir säkert otroligt lärorikt, fast … hur ska det nu gå med Lilla Julkalendern? Det är ju 1 december på torsdag! När ska luckorna skapas och tishorna skickas? (Hej Kråkan, du har ännu inte fått förra årets!) Hjääälp?!?!
Äsch, det finns ju massa timmar på nätterna. Det kommer att gå finfint!
Vi befinner oss i hufvudstaden – den djefla mannen och jag – och rullar hatt på storstadsmänniskors vis. Bioutbudet är gigantiskt (vi vill dock inte se nåt), kaféerna står som spön i backen (vi hinner tyvärr inte kvista in på dagtid) och restaurangerna är fler än granbarkborrarna i skogen. Vi är som vanligt komplett oförmögna att välja.
– Ska vi äta där? säger jag och pekar på Phil’s Burger.
– Jättegott, men den kedjan finns ju hemma i Eskilstuna, svarar DDM och spanar i fjärran.
Han lyfter näsan som en varg som känner vittring. Den asiatiska på hörnet krockar med hamburgerplejset rakt fram och tapastjosan i nästa kvarter. Vi halkar vidare i snömodden på Norrmalm.
”På grund av rådande väderlek …” skrev SL och ställde in alla bussar. Ja, ni ser ju hur hemskt vädret är.
En dryg halvtimme går. Fuktkylan kryper in under jackan och fingrarna är kalla trots tjockvantar. Näsan är röd och magen kurrar.
– Landskampen Sverige mot Algeriet börjar strax! kommer jag på, och pekar mot en pub som har stora tv-skärmar.
Perfekt. Vi går in och finner att klientelet och menyn är spretiga som två gamla tandborstar. Jätteperfekt och trevligt. Ljudnivån är hög och alla verkar trivas. Vi beställer en tacotallrik till förrätt, sedan tar jag fish’n chips (eftersom jag alltid försöker äta fisk ute på lokal), medan DDM tar en kalvschnitzel (eftersom han alltid försöker äta kött ute på lokal).
Otroligt snabbt kommer maten … men allt serveras på en gång. Servitrisen slänger fram tallrikarna på bordet. Klirr, pang bom, swiiisch.
– Eh, vi ville ha förrätten före huvudrä…
– Ja. Men nu kom de samtidigt. Det blir bra det.
Säger servitrisen och försvinner.
I förgrunden anar ni min fisk – en stor, panerad fiskpinne – och bleka, osaltade påmmfritt. Till höger förrätten. I bakgrunden schnitzeln med ”råstekt potatis”.
– Men vad har hänt med din potatis? säger jag till DDM som ju alltid äter som en get: utan problem eller eftertanke.
– Ptja. *svälj* Den går ju att äta.
– Men är det gott?
– *harkel* Den går ner. *svälj*
Jag äter min stora fiskpinne och drömmer att fiskpanetten på tallriken istället hade varit en rejäl fisk som hade doppats i frityrsmet och faktiskt friterats. Lite salt och vinäger på de halvljumma pommes fritesen förbättrar smaken lika mycket som socker bidrar till smaken i en sockerbit. Jag tuggar och sväljer – man är ju ingen fjölig fjant som klagar på flugan i soppan, liksom.
Plötsligt gör fopollskillarna mål på tv:n. Jag reser mig upp och sträcker armarna i vädret och ska precis ropa YEEEAAAAH! … när jag märker att ingen annan bryr sig. Skamsen sätter jag mig ner och avslutar måltiden med lite förrätt.
I matchens halvtidsvila reser vi oss upp för att gå, men passerar då toaletterna, vilket vi förstår av lukten.
– Det måste vara en pissoar i närheten, säger DDM med kännarmin.
– Men va … har alla pissoarer en stinkzon på tio meter från origo? säger jag förbluffat.
Ja, jag öppnade försiktigt herrtoan – bara för att få ta en bild. (Det var lika njutbart som att äta den smaklösa maten. Fast liksom tvärt om.)
Får man fara ut så här mot ett till synes trevligt och trivsamt lokus? Vem är väl jag att bedöma att maten var undermålig? Toan kanske bara hade otur just idag? Tänk om jag gör någon ledsen och bedrövad!
Jomenvisst. Blind, skrynklig och jättegammal dog min favorit-Taube igår – Sven-Bertil.
Sicket namn, va? Sven-Bertil. Och ändå så självklart eftersom ”Taube” ju kom strax efter.
Anywhoo. Det vi har gemensamt, Rösten (som jag kallade honom) och jag, är öronen: de utstående. Jag har förvisso även utstående tänder, men det är just öronen som förenar oss.
Nu måste vi nog ha en musikpaus. Enjoy!
Och en till? (Kolla öronen på bilden.)
När unge Sven-Bertil hade upptäckt sin undersköna röst, ansökte han om en operation av öronen ity de stod ut som på en vingmutter. Vad han inte anade, var att jag ungefär samtidigt föddes.
Med utstående öron.
Min mor sydde åtsittande mössor till mig. Hon såg till att hennes förstfödda – Lilla Lotten – inte råkade vika öronen åt fel håll när hon ammades och mamma vakade över mig när jag sov så att inte öronens utåtstående accentuerades.
Men vad hjälpte det. Öronen stod i givakt och vägrade lägga sig – medan Sven-Bertil lade sig under kniven och fick sina fixade.
– Se här! sa mamma till sin väninnna Mona flera år senare, och lyfte upp min ena fläta för att visa upp mitt ena utstående öra.
– Ooooooh, sa Mona hänfört.
Åren gick, Sven-Bertil gjorde strålande karriär och jag fortsatte mitt liv som Dumbo. Och nu har både han och hans öron tyvärr gått till de sälla jaktmarkerna. (Jag vingmuttrar nog vidare i några år till.)
I slutet av september kroppsarbetade jag och söstra mi – Orangeluvan – i ett förtjusande hus. Vi målade 60-talstapeter vita, vi sprättade bort murket trä och vi hittade muslortar lite här och där.
Den gångna helgen åkte vi dit igen för att ytterligare spä på känslan av ”vitt och fräscht” samt sudda bort unkna lukter. Vi köpte
ett billigt restparti med ekgolv
spackel
färg
maskeringstejp en masse
penslar och rollrar (de andra tog slut förra gången för vi målar brutalt och tvättar dåligt)
”underlagsfoam” (sånt man lägger under nya golv).
Det skulle helt enkelt vara fokus på att städa upp så att huset kan stå redo för en eventuell julinvasion.
Så blev det inte.
[Spänningen stiger, alla läsare tar sig för hjärtat, håller andan och famlar efter blodtrycksmätaren.]
Men det började precis som planerat. Jag lade fram allt som kan behövas och lite till, och hittade till min stora glädje en rostig, gammal arbetslampa i min egen källare. Perfekt!
Har jag köpt denna vackra tingest? Ärvt den? Fanns den i huset när vi flyttade in? Har jag någonsin använt den?Världens bästa grej: de självborrande skruvarna! (Den undre är en vanlig skruv.)
Vi hyrde en bil (och fick av outgrundlig anledning en pytteliten farkost, snäppet över moppebil) som inte larmade stup i kvarten som förra gången. Eftersom vi skulle forsla en motionscykel, massa verktyg, mat och skruv, blev det en prövande upplevelse och ett sant test på vår spatiala begåvning.
Dessutom plinkade bilen till med obegripliga meddelanden då och då. ”Inlärn däcktryck startar vid stop.”I Oskarshamn var stadens gator och torg piggt pyntade med halm och kål.
Väl framme i huset satte vi omedelbart igång att måla en vägg vit. Det var så kul att vi målade en till vägg vit. Sedan råkade Orangeluvan sticka ner kofoten i en mystisk spricka vid en trappa. Det knakade till.
Det vita är alltså det vi målade förra gången …
Ritsch, ratsch fillibombombom, rev vi loss den vitmålade masoniten – och fram på scenen klev en vacker, grön pärlspontpanel.
Kofoten var vår bästa vän och vips, hade vi rivit bort allt det ljusa, fräscha!
– Vad knasigt att vi jobbade och slet i tre dagar i september och nu kommer hit i november och drar ner rubbet!
– Ja, och vad dumt att vi är så bra på att riva!
– Du … taket ser lite mysko ut.
– Oj … är det inte masonit det där också?
– Masonit … jo, man undrar ju vad som finns under …
– Jag bara testar lite kanske?
Jahadå. Där var det också pärlspont!
Vi blev helt rivningstokiga. Masonithatarföreningen har härmed fått två nya medlemmar och huset kläddes under många timmar av inpå bara mässingen. Pärlspont, pärlspont, överallt var det pärlspont!
– Dörren där … ser den inte ut som om …
– MASONITFAN!
– Ska vi?
– Jå.
– Den där också?
– Ja!
– Och den?
– Vad är klockan?
– Oj. Halv två på natten.
Min bekymrade min här har inte nåt med dörren eller kofoten att göra. Jag tänker bara på hur infernaliskt hungrig jag är och hur det egentligen är att laga mat mittinatten.Här har jag piggnat till – nattamaten fil och flingor gjorde susen!
Kampen mot masoniten var en sak. En helt annan sak var den fajt som utspelades mot de jävla gamla skruvarna som var så krokiga. De samarbetade inte det minsta lilla eftersom de varken hade kryss eller stjärnor i huvudet, utan bara ett dumt streck.
Ni kanske anar kampen?Tur att vår vän kofoten är så skärpt – dessa gamla idiotspikar stod inte mot i det långa loppet. (Men hur gamla kan de här egentligen vara?)
Kampen mot småspikarna antog tidvis löjliga proportioner. En masonitskiva på baksidan av en liten skafferidörr var fastsatt med 121 stycken! Hur en masonitskiva skulle vara såpass flyktig att den kräver 121 spikar för att inte rymma är ett mysterium.
Före: Skafferidörren med vitmålad masonit och 121 spikar. Efter: en gammal brunmålad spegeldörr strax bredvid en stor hög med 121 spikar.
Vi som skulle göra fint inne i huset, stökade alltså till å det våldsammaste på alla tillgängliga ytor. Typiska repliker:
– Spik i foten!
– Bra, stå still så kommer jag med tången.
– Färgflaga i ögat!
– Här kommer jag med vatten.
– Var är kofoten?
– Jag sitter nog på den.
Och utomhus växte högen med masonit. Som vi ju hade målat så vit och fräsch …
När tak- och väggpanelen samt alla spegeldörrar var blottade, stod vi stilla en stund och funderade på vad nästa steg var.
– Ska vi städa?
– Mmm. Men duuu. Golvet.
– Ja, den här plastmattan är jätteläbbig.
– Och ful.
– Förmodligen från 1960-talet.
– Örk.
– Vad kan finnas under den?
– Ska vi krafsa lite där borta i hörnet?
Pillerilll i ett hörn. Aha. En lika läbbig spånskiva. Men vad finns under spånskivan?
Den gamla plastmattan hade en oerhört dammig bast-trådsundersida som var helt obekant för oss – och var dessutom fastsatt med femkomponentslim som nästan tog knäcken på både oss och kofoten. Men till slut var spånskivan blottad; i all sin fulhet låg den där och log hånfullt mot oss.
– Spånskivan ska väck.
– NU! Attack!
Och vad trooor ni fanns under spånskivan?
Ett enkelt trägolv! Som man kan slipa!
Nu – hemma igen – sitter vi vid varsitt tangentbord som de yrkeskvinnor vi ju egentligen är. Fötterna och händerna är svullna. Jag har en bula efter kofoten i pannan, medan Orangeluvan har ett skrapsår på benet efter ett kliv rakt genom ett golvhål. Huset är inte längre ljust och fräscht utan istället … helt jävla underbart.
Och vi är så lyckliga!
Jag och den gamla lampan tackar för denna riv- och slithelg.
