Hoppa till innehåll

Etikett: tyfon

Hälsan för halsen: Hesa Fredrik?

Bitter, sur, utfryst och i tystnad sitter jag är första måndagen var tredje månad kl 15:00. På vårt tak är det lika tyst som vanligt.

För vår tyfon tutar ju inte. Hesa Fredrik is no more.

Under några decennier kallades slutsignalen vid sportevenemang för just ”Hesa Fredrik”. En snabbkoll i tidningsarkiven gav vid handen att det ansågs både kul och finurligt att skriva så här:

SvD den 18 mars 1970. (Till yttermera visso Ingemar Stenmarks 14-årsdag.)

Så – vad händer om jag tar saken i egna händer och klättrar upp på taket och brölar som en slutsignal?

Eh. Förmodligen ingenting – precis som när larmet gick på fullt allvar kl. 09:15 i Helsingfors den 30 november 1939. Finnarna var förstås förvarnade (på grund av sitt geografiska läge om inte annat), men inte ens när de första bomberna föll och en till och med hamnade på ryska ambassadens tak, reagerade vårt broderfolk. Den finska motsvarigheten till Hesa Fredrik tutade, men folk störtade ut på gatorna istället för ner i skyddsrummen. Några lade sig roat ner i gropar som hade grävts i trottoarerna mitt inne i stan. Men försäljarna på Salutorget fortsatte att sälja fisk och blommor.

Precis så är det där vi bor: vi bara fortsätter att sälja fisk och blommor. Men om jag då brölar? Kommer jag att spärras in? Anmälas för förargelseväckande beteende? Hamna i tidningen? Släpas ner från taket?

Och få lite ont i halsen? (SvD den 11 sep 1938.)

Aha! En ny idé!

TUT-TUT-TUT!

Nämen nu vet jag!

Bröööööööl!

 

Share
32 kommentarer

Om kriget kommer, kommer det faktiskt inte till mitt hus

Med pukor och trumpeter och massa länkar på nätet, basunerades den nya kris- och krigsfolderns releasedatum ut i förra veckan. Det är ju jättekul, för sånt kan man skratta åt i fredstid. Som åt BOB t.ex.

Vid ett atombombsanfall måste vi ögonblickligen ta skydd under ett bord; särskilt om det sker på 1960-talet.

Den nya foldern går att bläddra i på nätet, och i den betonas på två uppslag Hesa Fredriks tutanden – vilket jag ju som en papegoja har påtalat i snart tio år att vi inte längre gör. Trots att tyfontutiluren ju sitter på vårt tak och att aggregatet i källaren tar upp sina modiga två kubikmeter.

Den väldigt tysta Hesa Fredrik på vårt tak.
Komressorn i källaren. Med accessoar – som en vårhatt liksom.

Projektledaren på MSB förklarar i en tidningsartikel varför foldern har tryckts upp:

– Det finns en rad begrepp kopplat just till krigsfara och militära angrepp som vi inte har kommunicerat till människor på väldigt många år.

I klarspråk: ”peace, love and understanding” har ersatts av ”jävlar, vad som helst kan ju hända” samt ”har vi ens tändstickor hemma?” – men inte för oss här i vårt område. Jag skrev än en gång till MSB, kommunen och Räddningstjänsten, som bollar mina besvärliga tutfrågor emellan sig som en het kanonkula. Jag citerar:

”Jag bor själv i […] och har svårt att tro att behovet skulle vara jättestort kring detta område.”

Kommunen, Räddningstjänsten och/eller MSB har alltså ”plockat bort/stängt av/avaktiverat relativt många tyfoner som i dagens läge, dvs fredstid inte anses behövas och inte heller testas”, fortsätter den i och för sig väldigt trevliga människan som ger mig besked.

Men varför i så fall ge ut denna folder? De ansvariga förklarar:

”Vi lever i en tid där följderna av extremt väder, IT-attacker, terrordåd kan påverka att samhällsservicen inte längre fungerar. Regeringen, som gett MSB uppdraget, menar att informationen också är viktig sett till att den säkerhetspolitiska situationen i omvärlden har försämrats.”

Jamen jamen jamen okej, då får vi väl lita på att våra kompisar inne i stan säger till oss så attt vi hinner springa till skyddrummen? Vänta, var finns skyddsrummen?

Aha, halvvägs till stan.

Men äsch, eftersom sannolikheten att krigskrisen kommer till vårt område enligt expertisen är ytterst liten och behovet inte är ”jättestort”, kan vi ju sätta oss under ett bord istället.

Share
51 kommentarer

Hesa Fredrik hostade inte ens

Vill ni se på världens tristaste filmsnutt?

Bakgrund:

Vi bor i en gammal Icaaffär från 1932, som även har varit chinchillafarm, cembaloverkstad och församlingshem.

Så här såg huset ut 1956. (Reprisbild.)
Så här såg huset ut 1956. (Reprisbild.)

I källaren står en stor, gul grej som driver en tyfontuta som står på taket och ska tuta när kriget kommer: Hesa Fredrik.

Tyfontuta, aka Hesa Fredriks tratt.
Tyfontuta, aka Hesa Fredriks tratt.

Och eftersom man provtutar i alla svenska städer klockan 15 den första måndagen i mars, juni, september och december, ska det ju tuta även hos oss. I juni skickade jag upp min djefla man på taket, vilket inte gick så bra. Idag var det jag som klättrade – efter att först noggrant ha flärpat strömbrytaren åt rätt håll, satt på mig hjälm och hörselkåpor och laddat telefonen samt skickat ut två av barnen på gatan för att fotografera tutandet.

Där sitter jag och väntar på att klockan ska slå 15.
Där sitter jag och väntar på att klockan ska slå 15.
Och här filmar jag mig själv i brist på tut.
Och här filmar jag mig själv i brist på tut. (Armbågsknylan kommer sig av ett källartrappsfall.)

 Så … vill ni se världens tristaste rapport med antiklimax without a twist och utan någon som helst mening eller poäng, så kommer den här:

Nästa steg är väl att kontakta kommunen för att fråga varför vi i vårt bostadsområde ska offras och döden dö eftersom vi inte kommer att hinna ner till skyddsrummen. Fast då kommer de nog bara att kontra med att vi inte har ansat äppelträden som vi borde.

Om kriget kommer ska jag ha sjalett på mig. (Vägledning för Sveriges medborgare, utgiven av Kungliga Inrikesdepartementet 1961 – ett häfte som alla hushåll fick i brevlådan.)
Om kriget kommer ska jag ha sjalett på mig. (Vägledning för Sveriges medborgare, utgiven av Kungliga Inrikesdepartementet 1961 – ett häfte som alla hushåll fick i brevlådan.)

 Uppdatering

Aha. Man ska inte kontakta sin kommun utan sin Myndighet för samhällsskydd och beredskap.  (Sedan kommer myndighetsmännen hem till alla som har sifoner utan tut och med sina vackra muskler fixar de tutet.)

Share
38 kommentarer

Tutiluren! Hesa Fredrik! Larmkontroll! Krisinformation!

Viktigt meddelande!

(Liten rekapitulering först … i januari skrev jag om vårt tokiga, gamla hus och kommentatören LL99 lade då märke till att vi har en larmtuta som kallas tyfon på taket – och då kom jag på att jag när vi precis hade flyttat in skrev ett kåseri för Sydsvenskan om detta.)

Typisk tut-tyfon.
Typisk tut-tyfon.

Förr testades tyfonerna och Hesa Fredrik-tutorna i Sverige kl. 15 första helgfria måndagen i månaden. (Att tutandet kallas Hesa Fredrik sägs förresten bero på att krönikören Fredrik Rydqvist när larmet testades för första gången 1931 var lika hes som larmet. Att han just vid detta tillfälle var hesare än till exempel hesa Hildur, hesa Tord eller hesa Dagmar – eller alla andra hesa i Sverige – kan vi förstås ifrågasätta. Förmodligen skrev Fredrik en krönika om tillfälligheten.) Numera sker kontrollen bara en gång i kvartalet och igår var det minsann dags igen.

Det skulle alltså tutas i hela Sverige klockan 15:00. På Facebook ber Krisinformation.se alla att rapportera om de hör tutet, som under minst 2 minuter består av en 7-sekunderssignal som återkommer mellan perioder av 14 sekunders tystnad. När faran är över, långtutar det i 30-40 sekunder. Jag hade skrivit in det i almanackan och satt på alla möjliga olika larm för att inte glömma bort det hela och hade tänkt sätta mig på vakt uppe på taket och dessutom filma spektaklet.

Men. Ack. Klockan 13:15 uppsökte jag en läkare som tittade på mina sargade knän, skakade på huvudet, ropade på en sjuksköterska och satte igång att tömma ena knät på inflammerad vätska för att istället fylla det med kortison.

[Saknad bild på äckligt knä.]

Och när man har fått kortison i knät säger doktorn att man på inga villkor ska upp och klättra på tak. Så man beordrar förstås upp sin djefla man istället.

Han som tycker att det är bättre att filma på högkant, ja. Vårt område heter Mesta [meeeesta], det är det han nämner strax innan han blir filosofisk och börjar tala om fred i vår tid. När det inte började tuta klockan 15, skickade jag ut Sjuttonåringen på gatan för att fotografera det som inte hände.

1. Vår jätteek som påminner om en skyskrapa. 2. Den djefla mannen. 3. Grannens lärkträd, som påminner om en konstig frisyr. 4. Tyfonen.
1. Vår jätte-ek, som påminner om en skyskrapa. 2. Den djefla mannen. 3. Grannens lärkträd, som påminner om en konstig frisyr. 4. Tyfonen.

Jahaja. Nähe. Inget tyfontut. Sicket antiklimax. Och här sitter jag med silikon kortison i knät och kan inte … fast … jo. Jag kan väl hasa mig ner i källaren och titta till apparaturen? Vi kanske har belamrat den så att den har kvävts? Den kanske har dammat ihop!

Säg inget till min läkare, men jag gav mig stelbent ner i husets hjärta.

Det är den gula ni ska fokusera på.
Det är den gula ni ska fokusera på.

Där är den. Ja. Precis som på Louvren. Den ser ju inte ens smutsig ut, trots allt. Men vad står det på väggen där bakom?

"Alarmeringsanläggning för civilförsvaret." Coolt. Och den "får ej obehörligen sättas ur funktion". Nähe.
“Alarmeringsanläggning för civilförsvaret.” Coolt. Och den “får ej obehörligen sättas ur funktion”. Nähe.

Men vänta nu, vad ser jag till höger? Säkerhetsbrytare! Vad kul, den kan man ju … vaff… Oj. Hoppsan. Här har det visst hänt något.

Nolla. Hörbarhet nolla?
Nolla. Hörbarhet nolla.
Share
59 kommentarer