Hoppa till innehåll

Etikett: telefon

Hallå! Telefonväxel från 1897!

Jag har en lillasyster som heter Orangeluvan, och hon jobbar på Telias huvudkontor i Stockholm. Det skulle man ju kunna tro är intressant, men si det förbleknar komplett och totalt redan i entrén på hennes våningsplan.

För där står ett underverk!

Det är en telefonväxel från slutet at 1800-talet och allt på den är alldeles fantastiskt. Man kan dra i spakar och öppna små luckor och flytta på sladdar och låtsasprata i en lur.

– HALLÅ!? Är det hos slaktarn? (Vid precis en sån här satt min mormor och jobbade.)
Här är en likadan växel, fotograferad runt 1920 – när min mormor var 18 år och kanske satt exakt så här? (Telefonen i fönstret ser spännande ut. Den heter tydligen ”Taxen”.)
”Telefonsladdarna” hänger som halsband under bordsskivan. (Tyngderna gör att sladden åker ner i bordet när telefonisten drar ur kontakten.)
Detta är anropsklaffar som fick stängas för hand till 1915, när de modernare ”klaffjackväxlarna” kom – med automatisk återställning.

Där stod jag och petade och klämde och öppnade och stängde medan omvärlden pratade om tunnelbanetider, skobroddar, priset på morötter, fiskfjäll och universalmedel för ugnsrengöring. Som om det skulle vara nåt att bry sig om!

– Kolla! Vad är det här? Klick.
[Inget svar.]
– Hörni, här är en till spak som låter så coolt. Schklfff.
[Inget svar.]
– Vad kan det här vara? Lyssna! Pluck.
[Inget svar.]

Jag ville jag vore telefonist runt 1920. Krrrsch! Schklfff. Det var tydligen ett populärt yrke – särskilt för de unga kvinnor som ville flytta hemifrån men inte hade någon utbildning. (Min mormor flyttade från Haparanda och hamnade i Stockholm, där hon jobbade som telefonist tills hon träffade morfar.)

En annons i SvD 1906. (Oh, hon har små pretentioner. Så trevligt.)

Ni har säkert sett den här bilden nedan – det är Telefontornet i Stockholm en vinterdag 1890 när det var frost på alla de drygt 5 000 telefonkablarna. (En kabel per telefon.)

Telefontornet hade alltså drygt 5 000 inkopplade telefonabonnenter runt 1890.

I Stockholm bodde denna vinterdag 245 000 människor. Hm. Hur många i Sverige hade telefon ungefär 15 år senare? Måste kolla …

Vi i Norden hade en himla massa telefonapparater jämfört med andra länder. (Nordisk familjebok, just detta band trycktes 1918.)

Den sista svenska telefonisten som kopplade samtal gjorde det 1972 – sedan var allt automatiserat och ingen fick längre njuta av ljuden vid telefonväxlarna. Ack. Klick.


Tillägg! Nina i kommentatorbåset skriver:

Åhh, snörväxlar! Ringsnöre, svarssnöre, delningsomkopplare!

I Flygvapnet användes manuella växlar in på 90-talet. Det fanns stationära men också små transportabla för upp till 24 abonnenter, finfint på våra flygbaser bland annat.

För att telefonisten skulle veta att samtalet var slut måste abonnenten ge slutsignal genom att veva på veven (japp, ända in på 90-talet fanns sådana telefoner). Då föll slutsignalsklaffen och telefonisten kunde koppla ner.

Slut på tillägg!


Jag undrar hur många som idag har kvar sin ”landlina” eller pratar i en gammal dialogtelefon – jag har förvisso 15 telefoner i källaren, men prata i dem kan man inte längre. Vad händer förresten om kriget kommer; kan man då ringa till Telia och be dem knäppa på vår väggfasta telefon i köket? Och sedan söka jobb som telefonist?

Vad heter dessa och vad har de för funktion?

Nåväl. Jag blev slutligen med våld sliten från de fina telefonväxelsmojängerna på Telias kontor eftersom tunnelbanor och dyra morötter tydligen var viktigare. Men först hann jag filma en snutt som jag verkligen hoppas att ni lyssnar på med ljudet på. Klick! Pluck! Krrrsch! Schklfff.

(Växeln som kommer i bild på slutet är dötrist och hade inte alls lika fina ljud.)

Share
50 kommentarer

Rökningen och en framtidsspaning

Jag är så förbaskad på alla rökare som slänger fimpar omkring sig. Samtidigt är det lite skönt att kunna vara så himla kategorisk och arg på en specifik grupp människor som verkligen är skyldiga. Det är ju rökarna som slänger fimpar, inte t.ex. maratonlöparna.

Tillägg: Det är ju de fimpslängande rökarna som slänger fimpar!

(Javisst, det finns en brasklapp. Rökande, fimpslängande maratonlöpare från Danmark kanske?)

Nu ska jag KBT:a bort min ilska och titta på snygga rökbilder. Estetiken och the coolness är påtaglig.

Ronald Reagan på den tiden som han var skådis.
Men! David Bowie! Med cigg! Och se sedan hur det gick!
Karen Blixen och ett dött djur.
Eggande bild från det glada 20-talet. Oerhört estetiskt tilltalande!
Cary Grant – den allra roligaste snyggingen.
Uma Thurman. Men visst är det ballare med rökning i svartvitt?
Eh. På det hela taget ytterst underligt.

Att titta på gamla filmer där det röks i tid och otid, inne i sovrummen, på tågen, i flygplan och inne på toa är intressant som en studie i produktplacering – för ingen filmmakare med självaktning lade in gratisrökning i filmerna. Rökandet var big Hollywoodbusiness; Sylvester Stallone skaffade eget rökkontrakt i början av 1980-talet och såg till att hans rollfigur rökte även om det inte hade ett enda dugg med handlingen att göra. I Superman II blev ickerökaren Lois Lane plötsligt kedjerökare eftersom Philip Morris hostade upp några tusen extra dollar.

Detsamma gäller förstås mobiltelefonerna. En liten rundtur genom åren kommer här!

Michael Douglas i Wall Street.
Danny Glover i Leathal Weapon.
Tom Cruise i Jerry Maguire.
Brad Pitt i Ocean’s Eleven.

Nej, jag kan nu inte knyta ihop säcken och säga att jag är arg på alla mobilpratare som slänger mobiler omkring sig som vore de fimpar, för det gör de junte.  Jag är inte ens irriterad på folk som pratar högt och brett i mobilen på tåget – jag har väl vant mig, kanske?

Men vad tror ni om den här spaningen?

Vi kommer att i framtiden förundrat titta på filmerna från början av 2000-talet och påpeka hur folk hela tiden tittar ner i mobilen inne i sovrummen, på tågen, i flygplan och inne på toa. Vi kommer att skratta lite och säga ”vad tooookigt” ungefär som vi gör med den där svart-vita filmrökningen. Eller?

Share
97 kommentarer

Vad glömde dina föräldrar att lära dig?

– Jag kan inte spela schack.
– Jag kan inte ringa okända människor utan att bli alldeles svettig.
– Jag kan inte ta betalt!

Djup symbolik.

Den där i replikerna ovan var jag, som skyllde mina tillkortakommanden på mina föräldrar. Jag skulle kunna lägga massa annat på listan, som att jag borde ha lärt mig

  • att stycka en älg
  • hur en bilmotor funkar
  • franska.

Men dessa brister rår inte mina föräldrar för: ingen av dem styckar älgar till vardags, ingen av dem förstår sig på bilar och min mamma frankofilen försökte faktiskt att lära mig franska, men jag ville bara inte. (För många fnuttar och ohörbara bokstäver tror jag att mitt problem var.)

Schackspelandet har jag skjutit upp; det var ju meningen att min schackspelande pappa skulle ha lärt mig denna ädla konst eftersom jag ju är mattebegåvad, och matte och schack passar som hand i vante. Slutligen borde de ha lärt mig hur man tar betalt eftersom de själva borde ha lärt sig att ta betalt, så det så. (Om någon nu tycker att jag är ologisk, är det alldeles korrekt.)

Telefontrubblets avhjälpande kunde ha sett ut så här. I rollerna: mina föräldrar och lilla Lotten, 11 år.

– Se nu här. Lugnt och fint. Ta luren i handen och ring faster Ulla.
– NEJ! Hjälp! Hjärtklappning!
– Då tar vi det i lugn och ro. Sätt fingret i petmojen på nollan.
– Inte faster Ulla! Tänk om hon svarar!
– Luuugn. Lugn nu.
– UHUUU!
– Släpp lure… släpp luren, Lotten!
– JAG VILL DÖÖÖÖ! Uhuuuuuuu!

KBT och andningsövningar hade säkert gjort mig till telefonvän.

Men vad coola de såg ut. Egentligen.

Nu frågar jag mina två äldsta barn vad vi glömde att lära dem!

Erik, 26 år:

”Ett ganska personligt svar. Min syn på tjejer var under min uppväxt: ”Om jag är en ädel, fjäskande liten ängel som placerar tjejer på en piedestal ovanpå en piedestal så kommer jag till sist förtjäna deras uppmärksamhet.” I verkligheten visar det sig att tjejer faktist är människor. Tonåriga jag hade behövt analysera sångtexten ”Girls Just Wanna Have Fun”.

Ida, snart 24 år:

– Hur man tapetserar, målar och gör något med verktyg.
– Hur man lagar sina byxor.
– Hur man betalar en räkning.
– Hur man felsöker en dator.
– Att mens (kan) gör(a) fett ont.
– Att Hollywood-struten från glassbilen INTE INNEHÅLLER NÅN JÄVLA ALKOHOL!

Ooops. Mittåt. Jag syr och snickrar hellre själv, ser på räkningar och trasiga datorer ungefär som på bilmotorer och har ju blott ont i knäna. Och glassen …

Jag var trött på att aldrig hinna äta min favoritglass och hittade en dag på att det ju var fullt med alkohol i den. Barnen som skydde (skyr) alkhohol som pesten, ville inte ens lukta på glöggen glassen, så jag tyckte att det var ett synnerligen lyckat drag.

Tills sanningen uppenbarade sig förstås. Föräldrar bör tala sanning.

Dagens fråga är alltså: vad glömde dina föräldrar att lära dig?

Share
42 kommentarer

Samtal från Norrmalmspolisen …?

Det ringde i mobilen – 076-660 09 00 visades på displayen.

– Lotten Bergman, svarade jag samtidigt som jag tänkte ”förnicklade telefonpratare som inte fattar att man vill ha sms”.
– Ja hej, det här är från Norrmalmspolisen, sa en typisk polisröst (mogen, liksom).
– Förlåt?
– Jag ringer från Norrmalmspolisen.
– Oj, jaha …?
– Vi har fått in en man som ligger här och är helt utslagen och oregerlig.
– Jaha …?

Hur många män känner jag som skulle kunna ligga och vara oregerliga på en polisstation mitt på blanka eftermiddagen? I mitt huvud dök just då INGEN upp. Broder Jakob är på jobbet vet jag, mina kusiner är bara oregerliga under ljumma sommarkvällar och slipsgubbarna som jag umgås med kan på sin höjd ta en öl i förstaklass på tåget …

Association: ”Down and Out in Beverly Hills” (1986). Richard Dreyfuss, Nick Nolte och Bette Midler.

Norrmalmspolisen fortsatte:

– Han säger alltså ditt namn gång på gång.
– Och vad heter jag? (Listigt, tänkte jag. Jag borde ha blivit detektiv.)
– Han är helt utslagen och ligger och vrålar ditt namn och ditt nummer! sa polisen lite mer otåligt utan att svara på min fråga.
– Han rabblar mitt nummer? (Vem kan någons nummer idag?)
– Ja!
– Men förlåt, varifrån ringer du?
– Norrmalmspolisen.
– Och d…
– Kom genast hit och hämta din polare. Vi kan inte ha honom kvar här! Han är helt utslagen.
– Förlåt, men vad heter du? sa jag.

Vid det här laget var jag faktiskt fortfarande inte misstänksam.

– KOM GENAST TILL KUNGSHOLMSGATAN 43 SÄGER JAG! TA HAND OM DIN JÄVLA POLARE! HAN ÄR JU HELT UTSLAGEN! *klick*

Vid det här laget var jag däremot väldigt misstänksam.

Efter att ha kollat med 118 118 och där fått beskedet att numret inte var listat, men att ”många har ringt och frågat oss om just detta nummer”, ringde jag 114 14 och berättade. Jag togs på fullt allvar och polisen tillsatte genast en miniutredning. Medan jag väntade kvar i luren, ringde de upp vakthavande befäl på Norrmalmspolisen som berättade att de hade fått väldigt många påringningar under helgen med exakt denna fråga.

– Tydligen handlar det om något slags prank, tjuvringning alltså, sa min polis till mig.
– Men då undrar man ju vad syftet är, sa jag.
– Ja, verkligen.

Japp. Googlar man polis i kombination med telefon, så är det helt logiskt att en tardis dyker upp.

Buset busar och ställer till det. Men varför? Hur gick snacket efter samtalet med mig?

– Trist kärring. Inte ett dugg orolig.
– Bodde säkert i Kiruna eller nåt.
– Men vaff… kollade du inte först var männschan bodde?
– Eh, näe.
– Men då försvinner ju poängen helt. Dom som inte bor i Stockholm kastar sig ju inte hals över huvud till Kungsholmsgatan 43!
– Oj. Tänkte inte på det.

Share
54 kommentarer

”Några tips om hur man umgås med telefonen”

Det här med att umgås med telefonen är alltså inte något nytt!

fullsizerender

Jag har hittat en fin folder i en av mina dagböcker, som med andra ord inte bara innehåller biobiljetter, kärleksbrev och det där godispapperet som HAN slängde på marken.

– Kolla, barnen! Kom och titta! Neeej, det är roligt!
– Han ser verkligen ut att tycka om sin telefon fastän den inte har Pokémon Go.
– Gubben har ju misstolkat budskapet. Han skulle ju inte bli kompis med luren.
– Han har en one piece!
– Som Churchill!
– Men hur kan du komma ihåg Churchills mysoverall?
– Kolla, jag hittade en bild på Churchills telefon 1949!

churchill-smokes-a-cigar-as-he-holds-a-radio-to-his-ear-and-watches-the-descent-of-american-paratroopers-during-his-visit-at-fort-jackson-south-carolina
Cigarr, walkie-talkie eller radiomoj i USA.

Av mig fick barnen ärva sin förmåga att alltid fokusera på rätt saker. Tillbaka till den lilla foldern från 1983 nu. Se sådana allmängiltiga råd; det här kan vi väl sprida till allmänheten 2016?

talatydligt
Haaala hyyytnit!
ringerfel
“Nä, jag sov inte!” (Jag är supertrevlig när någon ringer fel mittinatten.)
felnummer
Jag tror att jag ringde fel senast runt 1998.

Foldern innehåller också nyttiga tips om hur man ska bokstavera, att man bör ta fram papper och penna innan man slår numret, att nån ska passa din telefon om du går ut, att man ska svara med sitt namn eller nummer och inte bara ”hallåååå” samt att man inte ska avbryta den man pratar med. Förtjusande!

Hela denna text skrevs under det att jag satt och väntade på ett telefonsamtal. Som till slut kom fyra timmar för sent, så jag hann även städa skafferiet, dammsuga köket, korra tre artiklar och lyssna till en sträng som brast. Nu vet jag vad jag ska göra med foldern …halltidenforihelvete

Jag är så väluppfostrad så.

Share
74 kommentarer

Att prata telefon i nattmössan

ringring– Pling plong ding dong klinkeriklonk! sa min mobiltelefon vid halv ett inatt.

(Det är en underlig melodi som bara plonkar när okända personer ringer. Signalen har kommit att bli riktigt ångestskapande – när okända personer ringer till mig är det nästan alltid något besvärligt som krävs i luren.)

– Förlåt att jag ringer så sent, sov du? sa en röst som jag varken kände igen eller inte kände igen.
– Ja.

Det här är faktiskt en mognadsfråga: när man har kommit till en viss ålder slutar man väl att låtsas att den som ringer inte stör? Förr sa jag alltid – oavsett hur brutalt jag väcktes – att jag var vaken.

– Förlåt, ursäkta. Men lastpallen har hittats, den är i Örebro nu så ni kommer att få allt till i morgon bitti som det var lovat.
– Vad bra.

Nej, det var förstås inte snällt att låtsas att jag ville ha en försvunnen lastpall med okänt innehåll, men jag var liksom inte på banan än. Jag tänkte inte klarare än att jag blev glad över att lastpallen hade hittats, oavsett till vem den skulle eller vad den innehöll.

– Vill ni ha ersättning för besväret med …
– Ja, egentligen vill jag ha ersättning, men i så fall bara för att du har väckt mig mitt i natten eftersom du har ringt fel.
– IGEN? DU ÄR DEN TREDJE!

Stackars karlkillen (som lät som en 24-åring i mitt sömniga öra) förklarade att han hade ett mobilnummer, men att lappen som numret stod på hade legat ute i regnet och alla siffror var suddiga och han kunde inte annat än chansa. Han bad om ursäkt och vi lade på.

mystiska pallenOch sedan kunde jag inte somna om. Så då låg jag och fnissade åt en av mina basketkompisar – den person i Eskilstuna Basket som gör mest och detta med det allra gladaste humöret: Pedda. (Som jag har berättat om tidigare.) I lördags under basketcupen föll han ner i en soffa (som turligt nog stod i hans eget hem) och somnade klockan sju på kvällen. Hans fru Sara såg till att han låg bekvämt (men borstade inte hans tänder, vilket ju är alldeles bedrövligt med tanke på tandtrollen) och såg sedan detta fantastiska ske:

Peddas telefon ringde och han svarade och talade i flera minuter på detta vis med en av de många basketungdomar som hjäper till under cupen:

– Ja, mhm. Ja. Kan du ta det igen? Mmm. Mhm. Jaså. Kan du ta det en gång till? Mmm. Ja. Just det. Kan du ta det en gång till? Jaså.

Sara lyssnade med ett halvt öra på Peddas repliker tills hon hörde avslutningsfrasen:

– Okej. Puss puss!

Och eftersom det bara är hon som är på pussnivå med Pedda, ryckte hon till och telefonen ur handen på honom. Tonåringen i andra änden av telefontråden, som alltså hade talat med en sovande människa, hade problem med massa soppåsar som skulle placeras på ett för honom okänt ställe och ett par nycklar som skulle forslas till någon på ett annat ställe. Så här:

– Hej Pedda! Vi står här och vet inte vart soppåsarna ska forslas!
– Ja, mhm.
– Vet du?
– Ja. Kan du ta det igen?
– Alltså soppåsarna efter att alla har ätit kvällsm…
– Mmm. Mhm.
– … vi vet liksom inte var de ska vara. Och nycklarna ska till nån som heter …
– Jaså. Kan du ta det en gång till?
– SOPPÅSARNA! VAR SKA DE VARA?
– Mmm. Ja. Just det. Kan du ta det en gång till? Jaså.
– Pedda? Hallå? Var ska vi sätt…
– Okej. Puss puss!

Och nu till något som inte alls har med detta att göra, men jag tyckte att bilden var så rolig att ni får den på köpet. Engelska fopollsklubbarnas namn kan ni, väl?

nottingham

Share
34 kommentarer

Kristänkande

Min djefla man suckar och suckar i ett hörn bakom mig. Jag tänker att han nog läser tidningen och blir arg på än det ena, än det andra, ty så funkar djefla män som kan många konster; de har väldigt mycket att bli ilskna över.

– Nej, det finns inget hopp, säger han och jag hör att han klämmer ihop datorn.

Jag svarar inte eftersom jag inte är förvånad. Dessutom vet jag att det kommer en förklaring snart. Och den kom. I now give you – the bloody husband:

– SMHI har inget annat att erbjuda än snöknarr, stingande luft och järnkyla. Jag säger som Garibaldi 1849: ”Non offro né paga, né quartiere, né provvigioni. Offro fame, sete, marce forzate, battaglie e morte!” Dags för en krisplan för fem månaders snöhelvete! Iväg och köp termo och ylle och fleece innan lagren tar slut. Glöm inte nya skyfflar – det ska räcka till hela familjen!  Fram med sparken och kolla så att veden håller sig torr under huset. Rita upp en karta över trädgården och dra upp en skottningsplan. Var ska vi lägga snön, vilka passager ska vi hålla öppna? Aux armes, citoyens, formez vos bataillons, marchons, marchons! Det finns inget hopp!

Och det är nu den goda hustrun – jag – inte säger rätt sak. Jag är nämligen inte alls bekymrad över kylan och lider inte ett endaste dugg av den. Jag är ju norrbottning gubevars!

– Men äsch, säger jag, det gör väl inget att det är lite kallt i ett par dagar. Luuugn. Det blir nog varmt i april–maj ska du se.

Däremot sattes jag på pottkanten under en lite hektisk timme igår kväll. Vi saknar numera nämligen low-tech-lösningar när de hypertekniska ettorna och nollorna behagar fallera. Dessa besvärligheter sammanföll:

  • Internet försvann i huset.
  • Telefonernas wi-fi slutade i och med det att funka.
  • Tioåringen som nyss var hos en kompis var försvunnen i kylan utan mobiltelefon.
  • Tioåringens kompis är såpass nyflyttad att hennes adress inte står på klasslistan.
  • Vi har ingen karta över just det bostadsområdet eftersom det är alldeles nybyggt.
  • Mobilens gps har inte uppdaterad information om just detta område.
  • Tioåringens kompis var alldeles ensam hemma och visste inte riktigt vart Tioåringen kunde ha tagit vägen sedan hon rusade mot bussen för nästan en timme sedan.
  • Bussarna i just detta nybyggda område går bara en gång i timmen.

Som tur är

  • vevade Trettonåringen igång min mobil med hjälp av 3G medan jag virrade runt i den vilda jakten på internet
  • hade Tioåringen riktigt, riktigt varma kläder från topp till tå
  • funkade internet på den avlägsna plats där den djefla mannen befann sig.

Keep calm and carry on mässade jag medan jag skrapade och skrapade och skrapade den totalt överisade gamla bilen. Utan en susning om vart jag var på väg eller var jag skulle hamna, körde jag sedan med min djefla man hojtandes vägnamn i telefonen som låg i mitt knä.

– Hattranvägen! ropade jag i beckmörkret.
– Ta vänster! ropade den djefla mannen ifrån telefonen.
– Återvändsgränd! ropade jag.
– Oj, kommer du från det hållet, ja då skulle du ha tagit höger!
– Var är busshållplatsen? ropade jag.
– Det beror på var du är! ropade den djefla mannen.
– I korsningen Gäddvägen och Sikvägen!
– Hur hamnade du där? Vänd!
– Jag ser inget! Det finns inga gatlyktor här!
– Men vad bra att bilen har så fin svängradie! ropade min djefla man så att mina trumhinnor fladdrade som en gardin i ljummen sommarbris.
– Ja, det gäller att fokusera på det positiva! Vänta! Jag ser en busshållplats!

Där var Tioåringen – efter en hel timme utomhus i mörkret var hon frusen och ledsen, men vid gott mod ändå. Och det är nu vi skördar frukten av våra förmaningar till barnen. De vet visserligen att de inte ska följa med mystiska människor som bjuder på godis i skåpbilar, men de vet också att man ska ha varma kläder, reflexer, att man ska röra på sig när man fryser och att man ska stå kvar där man är om man är borttappad. Tioåringen tänkte tanken att pulsa genom skogen och snön för att ta sig närmare hemmet. Men så hörde hon min röst i huvudet:

– Stanna kvar där du är om du är borttappad, för då hittar vi dig förr eller senare.

Hej alla mina bloggkommentatorer: är ni inte liksom jag alldeles för säkra på att internet alltid funkar? Har ni en kvar en gammal telefonkatalog eller telefonnumren lagrade på vanligt papper? Har ni kartor tillgängliga? Bensindunk? Spritkök? Mössor och vantar till alla barn?

Det där sista dök upp på förekommen anledning: det är –15 °C ute och på busshållplatsen vid vårt hus ser jag en elvaåring i gympaskor, utan mössa och utan vantar och med halva rumpan bar. Nu ska jag gå ut och fråga om han vill komma in och vänta i vårt vardagsrum istället. Den där gamla mössan som ser ut som en morot vill han säkert låna. Och de gamla blommiga fingervantarna. Ja, det här blir bra.

Share
40 kommentarer

Underliga saker hända i bloggvärlden

Sisådärja, nu har jag fått mig en välbehövlig teateröverdos. Igår såg jag en föreställning kl. 16 och en kl. 19. Men hur kommer det sig? Är jag plötsligt teaterbesatt eller bara lite allmänt från vettet?

Jo, jag skrev ju för ett knappt år sedan om ett förfärligt fult släktfoto. Jämtlands läns teater hittade det på bloggen och bad om att få använda det i fonden i föreställningen ”Historien om en Grävling” – med versalt G där, ja.

Pappa (vid pilen) och jag satt och fnissade längst fram. Pjäsen var bra och skådespelarna fick (trots att jag är ogin och kritisk mot nästan alla som har mitt drömyrke) med beröm godkänt.

En annan teater bad att få låna en av mina telefoner som jag har gömt i källaren (för att kunna pryda … livet med). Denna agerar sedan två månader med *ryyys* Staffan Westerberg i ”Bländ verk” – med mellanslag där, ja. Nu är ju Staffan Westerberg från Luleå och gick nästan i samma klass som min pappa, så det kanske är dags att förlåta honom för Vilse i pannkakan och Syster Yster? Fast bara kanske.

Telefonen såg misstänkt smutsig och kladdig ut. Undrar jag om den mådde bra bland dessa neurotiska rollfigurer.

Mellan pjäserna hann jag och pappa äta på en restaurang som tydligen har varit hans stamlokus sedan 1957. (Han går dit en gång vart tionde år.) Då åt han entrecôte för 4 kronor och 75 öre, igår kostade den 192 kronor men var sig tydligen lik. Själv åt jag fisk eftersom jag aldrig äter fisk.

Om ni hade varit som Sherlock Holmes, hade ni ur bilden kunnat utläsa massvis. De elementära ledtrådarna är kartor, gammal mobil, målad duk, menyer, utepågatanservering, askkopp och en liten öl.
Share
Lämna en kommentar