Det här med att umgås med telefonen är alltså inte något nytt!
Jag har hittat en fin folder i en av mina dagböcker, som med andra ord inte bara innehåller biobiljetter, kärleksbrev och det där godispapperet som HAN slängde på marken.
– Kolla, barnen! Kom och titta! Neeej, det är roligt!
– Han ser verkligen ut att tycka om sin telefon fastän den inte har Pokémon Go.
– Gubben har ju misstolkat budskapet. Han skulle ju inte bli kompis med luren.
– Han har en one piece!
– Som Churchill!
– Men hur kan du komma ihåg Churchills mysoverall?
– Kolla, jag hittade en bild på Churchills telefon 1949!
Av mig fick barnen ärva sin förmåga att alltid fokusera på rätt saker. Tillbaka till den lilla foldern från 1983 nu. Se sådana allmängiltiga råd; det här kan vi väl sprida till allmänheten 2016?
Foldern innehåller också nyttiga tips om hur man ska bokstavera, att man bör ta fram papper och penna innan man slår numret, att nån ska passa din telefon om du går ut, att man ska svara med sitt namn eller nummer och inte bara ”hallåååå” samt att man inte ska avbryta den man pratar med. Förtjusande!
Hela denna text skrevs under det att jag satt och väntade på ett telefonsamtal. Som till slut kom fyra timmar för sent, så jag hann även städa skafferiet, dammsuga köket, korra tre artiklar och lyssna till en sträng som brast. Nu vet jag vad jag ska göra med foldern …
Jag är så väluppfostrad så.
Churchill ser ut som monsieur Hulot!
Syster Karin (dock ej min syster) har också skrivit om konsten
att umgås (med och utan telefon):
http://www.karinenglund.com/2016/09/tiga-ar-guld/
När det kommer till wifi och eluttag på bussar respektive tåg.
Västeråsbussen har både wifi och delat eluttag. Tåget mellan
Eskilstuna och Västerås har varken eluttag eller wifi,
vilket däremot Stockholmståget har.
På andra halvan av 1980-talet hade yuppinallarna gjort entré i Stockholm. Lurarna var stora som tegelstenar. NMT-systemet hade en ”klump” man fick dra med sig. Historierna gick om folk, som satt i bilköer, att de hade en låtsaslur för att se ”coola” ut.
Jag satt på Stockholms Central för att vänta in min, sedermera, svägerska. En kille på bänken pratade i sin lur och instruerade någon, i andra änden, att köpa och sälja aktier. Det var köp hit och sälj dit. Lät väldigt avancerat för en drygt 20-åring från landet. Tills det ringde i telefonen. Ridå!
… och kungen, han blev så klart rasande.
Churchill kanske ÄR M. Hulot?
Folk satt med de där mjölkpaketstora telefonerna på bussen och SKREK i dem. Så att alla andra paasagerare blev galna, men framför allt fattade att här vare en med feleton. Jo, så att serru!
Jag brukade vända mig om (vid nåt rödljus eller så) och GASTA; hälsa från alla oss andra, och fråga hur det går med mosters åderbråck.
Funkade varje gång.
Hur det var med mosters åderbråck fick jag dock aldrig reda på.
NIK, mosters varicer?
Präxistamente!
Inte Lottens genualgi då? 😉
Jag menar om vi ska vara lite moderna så kan man ju komma
dragandes med en gammal moster från 80-talet. 😉
Eller ja vi då istället för man, om vi ska vara konsekventa. 😛
Jag tycker mycket om att umgås med den här fantastiska lilla mojängen som man också kan prata med folk med. Just nu skriver jag det här på den efter att ha läst ovanstående texter, jag har hört en fantastisk föreläsning om hur bra det är att röra på sig (nesligt för en med bronkit och ännu inte helt läkt benbrott), jag har skickat bilder till en som det var tänkt att jag skulle träffa och byta bilder med, och så har jag pratat lite i telefon också. Och så finns det några funktioner till. T ex behöver man inte komma ihåg folks nummer som på petmojens tid.
Fantastisk liten manick!
”Om någon ringer fel mitt i natten…” Här hade det ju passat fint i den goda-råd-broschyren med anekdoten om personen som blev feluppringd i tvåtiden på natten och uppringaren bad hundra gånger om tusen ursäkt, varpå den uppringde bedyrade att det gjorde alls ingenting. ”Jag skulle ju ändå upp och svara!”
Härförleden ringde det hos oss vid en sådan där okristlig tidpunkt, en felringning, och jag tänkte att jag skulle muntra upp oss båda och få användning för den där repliken: ”Ingen fara, helt OK, jag skulle ju ändå upp och svara.” Men den tölpaktiga felringaren fattade inte finessen utan svarade att det var ju bra, då gjorde det ju inget.
”Ingen fara, helt OK, jag skulle ju ändå upp och svara.”
(Jag övar.)
”Ingen fara, helt OK, jag skulle ju ändå upp och svara.”
(Jag repeterar.)
”Ingen fara, helt OK, jag skulle ju ändå upp och svara.”
(Nu vet jag nog preciiiis hur jag ska säga nästa gång!)
Det här med it är ju väldigt populärt nuförtiden, så
där är du helt rätt ute Cecilia. 😉
Sedan vill jag önska dig god bättring och vi får
hoppas att benet har läkt färdigt snart.
Nog kan jag umgås med telefonen. Frågan är bara om telefonen i sin tur kan umgås tillbaka.
(Vad vill en telefon egentligen, om den får bestämma själv? Vad har den för drömmar, aspirationer, transpirationer, matvanor, stövlar, lakan, soffa, säng och teveabonnemang? Är den kittlig, tycker den om päronsaft, är den rädd för spindlar? Här finns inga smarta telefoner, bara dumma, så jag får väl fortsätta undra. Och tänka på Karl Vennberg.)
… och om någon undrar hittade jag — efter hastig snokning — en blogg där Om det fanns telefon (Vennberg-dikten alltså) finns i sin helhet. (Jag har inte lusläst så jag bara hoppas att den är korrekt inskriven.)
Och i den stora världen utanför södra Närke där jag bor, har Ig-Nobel-prisen delats ut. Hurra för alla vinnarna!
Litteraturpristagaren är en gammal fältbiolog, som skriver helt underbara böcker, och är en av världens främsta eperter på blomflugor.
Mycket läsvärd.
Han med boken pm flugsamlingar han var i alla fall själaglad över ignobelfesten så han slapp bokmässan.
Jag måste få recitera en dikt, eller kanske snarare sångtext från 1958. Alla som känner igen den räcker upp handen!
Är det hos Palle Panel?
Nej det är 543.
Ursäkta då har jag ringt fel.
Jag skulle ändå svara!
Och är det verkligen NÅGON som inte skulle vilja vara på IG-Nobelutdelningen? Eller för all del få IG-Nobelpriset? Bara tanken på att få en sedel på 10 biljoner Zimbabwiska dollar.
Men tänk ändå att ”dragonflies are fatally attracted to black tombstones”!
Ig!
Jag känner igen sången! Sjöng den nog i skolan, på sjuttitalet, när alla teffilonnummer hade fem siffror minst.
Familjens bästa felringning är den gången det ringde mitt i natten hos groomen (som då ännu inte var groom) och den i andra änden bara talade kinesiska. Groomen sa artigt ”Ni ha” vilket besvarades med ”Ni ha”, men sen kunde groomen inte mer kinesiska så man kom aldrig fram till nåt resultat, liksom. Det var före nummerpresentatörernas tid så vi undrar ännu om samtalet kom från Kina.
Grå jako ska inte få hållas som husdjur, läser jag. Ska Fia packa sin lilla kappsäck och dra väg till djungeln nu då, har dom tänkt?
Tror att vi hade genomgång på kontorskunskapen i gymnasiet med nån liknande broschyr som läromedel. Det var mer av förmedla hyfs än av analysera och värdera i skolan på den tiden.
Förresten kan man läsa Fredrik Sjöbergs böcker även om man inte är ett skvatt intresserad av blomflugor.
Pelle Panel-sången finns i Agnestigs pianoskola, första delen. (Röd, liggande format)
Och preciiiis när jag läste vad Paula skrev här ovan, stod jag så att jag bara behövde vända på huvudet lite för att se att vi ju har fel del.
En period i min halvgröna ungdom hade vi mycket practical jokes för oss i min lilla kompiskrets. Jag kunde vänta mej lite vad som helst, på telefon eller annorledes. En dag ringde telefonen på jobbet, jag lyfte luren och hörde en sonor stämma säja ’Detta är hans majestät konungens handsekreterare’.’Precis innan jag sa ’Äh, lägg av Simon, jag hör att det är du’, hejdade jag mej och tur var det; det var handsekreteraren.
Precis, Paula! Av någon outgrundlig anledning sitter den fast i mitt huvud och jag spelade inte ens ut första boken. Står det inte ungefär så här under den: ”Fråga eleven om den kan se vad det är som är tokigt i texten.”?
Ökenråttan! Jag visste inte vad en handsekretare var! Men nu vet jag!
handsekreterare, privatsekreterare hos en högt uppsatt person, t.ex. en furste eller en hög ämbetsman.
Så är det såklart för de högt uppsatta, medan fotfolket får nöja sig med fotsekreterare.
Fniss fniss,Karin.
Lotten behöver en knäsekreterare.
Mr Hulot. Jodå, men jag tänkte mer på denne man.
Handsekreterare kommer av amanuensis:
amanuens
• (titel för) tjänsteman i början av karriären vid ämbetsverk eller institution t.ex. vid museum: amanuensarvode; biblioteksamanuens; försteamanuens
HIST.: sedan 1730; av lat. amanuensis ’handsekreterare’, till a manu ’till hands’; jfr
På första bilden ser man att ryktet stämmer: Förr i tiden hade telefonerna svans.
Antager att handsekreteraren satt och arbetade vid en sådan här.
http://tinyurl.com/jdokcsn
Jag letade upp boken och kollade, det står:
(Vad är det som är tokigt i detta?)
Jag minns att när jag började som sjuåring så fastnade jag på låten ”Sara från Skara”
Har dock spelat piano tills för ett halvår sen. Är sjuk i ALS.
Helt OT nu. Hur många av er säger ”spåga”? Är det månne skånskt? Eller gångbart i resten av landet? Vi sa ”jag har fått en spåga i foten” i min nordsmåländska barndom. Kanske därför att våra skånska föräldrar sa så.
Paula, så sorgligt att höra att du fått sluta spela piano, och av en sådan anledning.
AuL, ett ord jag aldrig hört förr, så det låter troligt att det är dialektalt.
Den här texten hittade jag på Ekots hemsida (eller webben, som de själva säger). Är det jag som är överkänslig som tycker det är en makaber användning av ordet ’femtioelfte’?
’Skotten i Charlotte, liksom de för en vecka sedan i Tulsa, Oklahoma, då Terence Crutcher sköts till döds trots att han hade armarna i luften, har för femtielfte gången gett nytt bränsle till frågan varför svarta män i USA löper tre gånger större risk än vita att skjutas ihjäl av polis.’
Makabert, tveklöst ja! Och ganska uppgivet.
Kanske speglar det skrivarens känslor om den makabra situationen.
Var var Örjan klockan 18.04?
ÖR: Minns ej exakt. Var kanske i köket och diskade för ovanlighetens skull?
Varför frågan?
ÖR, 11:41 menar du väl?
Tack Paula! Och välkommen till det här förryckta hörnet av världen!
Och vad tråkigt att höra att du inte kan spela piano längre. Verkligen!
Paula: ALS.fy f*n.
Bland det sista jag vill drabbas av.
Pelle Panel gnolar man väl på lite då och då. Lite kul med den att händerna får ta de olika rollerna.
Måste genast gå och spela den ett varv!
Erente Örjan som brukar hälsa välkommen i båset? Och ente Paula ny? Eller e ja bara ute å cyklar nu?
Vem som får hälsa nya välkomna, men Örjan har specialuppdraget att se till att det blir gjort.
Det stämmer!
Men kärahjärtanes Paula, så synd på pianospelet. Du får hänga här i båset istället!
(Paula är inte ny här, men en sällankommenterare. Och hon har ett efternamn med fem S, vilket är jättecoolt. Men det är inte t.ex. Mississippison.)
Jag kan inte heller spela piano. Men av andra orsaker. Hade en lovande karriär i ettårsåldern. Men det blev inte mer än så.
BTW, hemma igen efter rätt lång tur. Vulgärskumpa i storpack finns åter för den som så önskar – dvs Lotten.
En som kunde umgås med telefonen det var min lilla mormor. Hon var nämligen telefonist innan hon gifte sej. Min morfar var yngste man på firman och när det skulle skickas telegram var det han som gick gå till telegrafstationen. Och där spanade han in min söta mormor. Dom blev tvärförälskade och ville förlova sej på studs, men föräldrarna tyckte att dom var för unga, så dom förlovade sej hemligt så länge. Mormor fick ett litet guldsmycke i en kedja som hon bar under kläderna så att ingen såg det. Så romantiskt.
ÖR; Nu förstår jag.
Har tydligen lagt av mig, men denna gång hade jag tydligen tur.
Och Niklas hade rätt. Som vanligt!!
ÖR, det man vill få bort med ett förbud för grå jacko som husdjur är förstås inte de individer som finns i fångenskap, utan för jakten på vilda fåglar.
Människan går som vanligt brutalt fram i sin jakt på pengar och ödelägger vilda populationer. Dessutom överlever rätt få fåglar från fångst till fångenskap.
Nä, odlade fåglar ska det vara!
Fia är bördig från Kristianstad så vi väntar lite med att packa hennes kappsäck. Lite tråkigare är det ju att vi nu inte kan skaffa oss någon djävulsrocka. Vi tänkte att den skulle ha varit en bra lekkamrat till Fia.
Storögd rävhaj ska man inte heller ha, läser jag nu (i en ett par dagar gammal artikel). Storögd rävhaj! Åh tänk, en förbluffad och rödhårig fisk med vit svanstipp.
Jag tror att jävelsråckan har tur som inte fick Fia som lekkamrat. Se bara vad hon gör med sjampanjkårkar.
Skogsgurra får härmed två jättestora pluspoäng.
1. Stavningen av sjampanjkårkar.
(Stavningsreformen 1906 var ju som vi alla vet underbar.)
2. ”Vulgärskumpa i storpack finns åter för den som så önskar – dvs Lotten.”
(Say no more.)
Om underliga saker hända här i bloggen under de kommande dagarna ska ni veta en sak. Jag har fått en till bloggtomte. Och han är polack. I Polen dessutom!
(Jag vill verkligen att redigeringsfunktionen ska funka.)
Hoppoms att det funkar med din man i Polen.
Den verbformens namn skulle jag gärna vilja veta.
Den känns, och är troligen, alldeles riktig. Men vad heter den?
Sedan kan man ju undra om det är Olle i Polen eller någon annan man (som i ”My man in Harley street”) det handlar om.
Det är nog en plural imperativform. Tror jag.
Japp! Fia djävulsrockar fett med skumpakorkar! Som kidsen säger alltså.
Och du är säker på att det är Polen? Det ringer väldigt hjälpsamma människor från Indien då och då. De är jätteduktiga på det där med datorer och har fixat mina konton flera gånger.
Ja, Niklas.
Men polacken skakar på huvudet i detta nu. Han kan nämligen inte ens med hacka och spett logga in och fäppla med bloggen.
Vi är alla djupt frustrerade. Fast några av oss har druckit champagne, så vi är lite blasé-frustrerade mest för syns skull.
Är du säker på att han inte vickar med huvudet fram och tillbaka?
Oj, ska genast kolla! [plats för lämplig smiley]
Indierna som så¨hjälpsamt ringde i stort sett varje förmiddag, för att hjälpa mig med min trasiga dator, slutade med det när jag höll luren vähäldigt nära min mun, och sen skrek så högt jag kunde NOOOOOOOO MOOOOORE.
Dom där indianerna finns allt på närmre håll. Jag får hit en kille som rydder opp i dataeländet ikväll. Väsman Runt har snabbt blivit ett omistligt informationsblad för oss basmasar.
Agneta uti Lund: Ja, jag brukar säga spåga, eller snarare är ofta på vippen att säga det men får lägga band på mig eftersom ytterst få i Stockholm där jag numera bor hade förstått vad jag menade.
Nu är jag uppväxt i Malmö så det är väl anledningen till att jag använder ord som spåga och rama (skjutsa på cykel) för att ta ett par exempel. Men på småländska ska spåga tydligen heta speta enligt denna artikel.
En spåga i fingret
”Rama” var alldeles nytt för mig! Intressant!
Inte heller jag har hört ordet rama – annat än som ramaskri, men det är ju något helt annat. Måste ju handla om någon (troligen flicka) som åker med på en herrcykels ram.
Rent etymologiskt har det säkert med cykelram att göra. Men när jag växte upp användes ordet helt oberoende av kön. Man ramade någon eller blev ramad men satt ju inte på själva ramen utan på pakethållaren.
Hittade detta på nätet:
Rama
Häfr finns ett radioprogram som bland annat tar upprama:
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/731340?programid=411