Etikett: sova

Oplanerade övernattningar

Publicerat av Lotten Bergman den 28 september 2017 12:39

Jag kan inte skryta med att yrvaket sätta mig upp i sängen och titta på en för mig obekant människa – och kan inte riktigt heller känna att det är en erfarenhet jag saknar. (Alltså, jag saknar ju erfarenheten, men sörjer inte detta faktum.)

Däremot har jag vaknat yr av förvåning eftersom jag ju somnade trots att jag inte hade

tänkt sova just där
borstat tänderna
betalat för mig
fått en bekväm kudde.

En gång slog jag runt på ett 50-årskalas långt ute på Lidingö. Att ta sig från därifrån till Centralen för att hinna med sista tåget till Eskilstuna är lika komplicerat som att åka Skövde–Umeå med tåg, varför jag plötsligt insåg att jag skulle bli tvungen att sova över i en städskrubb.

– Schäkta, felåt, sa jag till värdinnan. Jag har missat tåget hem. Har du ett liggunderlag eller nåt …?
– Lotten, Lotten, Lotten! Party all night är vad som gäller! Ta du vår dubbelsäng och sov så gott du kan och så länge du vill! Nu ska vi ha hjulningstävling i vardagsrummet!

Fräsch som en liten nyponros vaknade jag åtta timmar senare av morgonsolen i en king size-säng – och hittade värdinnan i badkaret och hennes man i en solstol på balkongen.

Lillasyster Orangeluvan är lite mer äventyrlig; hon har sovit på marken utanför en flygplats i Frankrike. Min djefla man har pga. sitt orienteringsintresse och stora sömnbehov sovit precis överallt, liksom min pappa som kan somna stående om han bara först får ta av sig glasögonen.

En gång när pappa jobbade på Kemikum i Lund, blev han plötsligt (som vanligt) sömnig. Han tog av sig glasögonen och lade sig under skrivbordet för att sova ett par minuter.

Sex timmar senare vaknade han, sträckte på sig, tog på sig glasögonen och gick ut i korridoren och skrämde där livet ur en väktare. När han hade lugnat väktaren och tog sig ut i den ljumma kvällsluften via huvudentrén, sattes larmet igång och pappa fick sedan skämmas och förklara sig för olika instanser.

Men min absolut mest oplanerade övernattning var under ett basketmaraton i Överkalix runt 1980. Vi spelade i 24 timmar i sträck och tillbringade inte precis tiden på avbytarbänken på just avbytarbänken; jag somnade strax bakom kortlinjen med huvudet på ett par skor i stl 47.

Jättemjuka ju. (Basketkännare med faktafeeling suckar dock: det här är *inte* en basketsko av modell 1980.)

43 kommentarer

Early bird

Publicerat av Lotten Bergman den 14 juni 2015 07:29

– HOHO?

Jag vaknade med ett ryck och satte mig upp som i en amerikansk film på det sätt som kallas käpprätt. Klockradion (med trasig radio och alltså strikt talat bara en klocka) visade 05:59. Vem sa hallå? Eller hoho? Eller tjoho? Ropet kom helt klart från nedervåningen, precis vid trappan som leder upp till sovrummen!

Med bultande hjärta lade jag mig ner igen och försökte se framför mig varför någon ropade hallå före klockan sex på morgonen.

En mördare hade kommit in i huset eftersom vi kanske hade glömt att låsa ytterdörren och med sitt hallå! ville han bara varna lite som Jack Nicholson i ”The Shining”.
Någon av de sju i huset (eller sex då, det verkar fånigt att jag räknar med mig själv i sammanhanget) var ute och gick och skrek i sömnen. Fast det var liksom en ung mansröst, så då måste jag räkna bort Tolv-, Femton- och Tjugoettåringen pga. omålbrott och kön.
Någon ville i svinottan lämna ett paket och behövde en underskrift.

Snabbt bestämde jag mig för alternativ 1.

Precis som i en amerikansk film skakade jag lite på huvudet och viskade ”jag måste kolla” till mig själv eller någon annan som kanske lyssnade. Jag gick upp och tassade omkring i huset ett tag i alldeles olämplig klädsel.

Alla tänkbara dörrar var låsta, köket var städat (!), köksklockan tickade och det susade i vårt ventilationssystem. För att skrämma fram mördaren, hostade jag till lite, men eftersom en liten hostning med Hollywoodmått mätt betyder att jag strax kommer att dö i en galopperande blodhostesjukdom, fortsatte mördaren att gömma sig.

I min lilla läckra sov-outfit smög jag tillbaka till Storasängenlandet och kröp ner och försökte somna om, men fastnade i en halvdröm där jag försökte prata knäppgökar till rätta och samtidigt hämnas oförrätter … när jag plötsligt hörde mördaren igen. Genom det öppna fönstret. Från ett träd i trädgården.

19 kommentarer

Lyckad reklam? (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 13 juni 2010 20:50

Jag frågade nyss mina barn vilka reklamkampanjer som de anser är lyckade. Först fick jag definiera vad ”reklamkampanj” var, och sedan vad ”lyckad” är. Därefter följde en naturligt påföljande diskussion om huruvida en reklamkampanj kan vara lyckad om man bara tycker om den utan att köpa själva produkten. Tonåringarna listade:

Ica (persongalleriet och mannen med hy som soltorkade tomater)
Telia (folk gillar tydligen att följa den fumlige pappan)
Polly (ungdomarna kan sjunga ”Petter och jag, vi är goda vänner …”).

Men Polly äter vi aldrig, vi är inte särskilt positiva till Telia och Ica handlar vi bara på om vi har bråttom och råd. De stora barnen minns däremot med glitter i blicken reklamen på Cartoon Network, där de ville ha alla leksaker omedelbums. Vattenpistoler och Barbie Rapunzel nämns som några av produkterna som jag, den goda modern, underlät att införskaffa.

Men just nu sitter vi mitt inne i en reklamkampanj. Och den känns så himla lyckad. Det är Ikea, som har en jätteinstallation på Skeppsbron i Stockholm.

Vi har bokat och betalat för samt installerat oss i ett tolvmannatält. Vi sju och lillasyster Orangeluvans lite mindre familj ska sova i riktiga sängar med kuddar och täcken samt lakan som vi får ta med oss hem – och det är så vansinnigt mysigt!

kat_hiss — Där, rakt fram, ser vi Katarinahissen.

djurgardsbat — Där, genom tältöppningen, ser vi Djurgårdsfärjorna forsa fram.

inneitaltet — Här, inne i tältet, leker vi ”Inte nudda marken” och ”Skeppsbrott”.

Vi sover i robusta sängar av ni-vet-vilket-märke och i lakan av ni-vet-vilket-märke och njuter av paraplyer, filtar, kuddar, täcken, lampor och mattor samt stolar och hänggarderober av ni-vet-vilket-märke. (Någon måtta får det faktiskt vara på mitt reklamande här. Jag må trivas, men sponsrad är jag icke.) I morgon kommer personalen att servera oss frukost inne i tältet vid den tidpunkt som vi önskar – och allt detta bara för att jag var snabb med beslutet när reklamutskicket kom för några veckor sedan. Det kostar oss pengar, men åh! Det är så värt det!

detregnarsmaspikmenjagartuff — Där, under paraplyet, bloggar jag i detta nu.

Barnen leker på lilla lekplatsen intill tältet och även Sjuåringen som nyss led av bristen på krigsleksaker, har funnit sig tillrätta. Han sköt mig nyss med en kastrull på huvudet och en kulspruta av kaffekoppsmodell. Pang, jag är död.

Uppdatering

Nu har vi sovit!

Kommer ni ihåg att jag har en grej som mäter hur jag sover? (”Sleep Cycle” i Iphonen.) De allra flesta nätter ser grafen ut som t.ex. i fredags: Inatt sov vi alltså i underbara sängar, fina lakan, mjuka täcken och kuddar samt i gott sällskap. När man inte kan se på tv eller spela spel och måste anpassa sig efter de yngstas dygnsrytm, blir nattningen gjord bra mycket tidigare än vad jag är van vid.

1: Jag somnade tydligen på två röda sekunder, men vaknade av att Orangeluvans treåring hängde som Tarzan i en av våningssängarna. Knäpptyst svingade han sig mellan stegarna.

2. En lastbilskolonn dundrade förbi Gamla Stan och oss.

3. Någonstans spelade någon musik på rekordvolym. Folk sjöng med och var jätteglada. Alexander Rubak skapade störst jubel. Klockan var 04:15! (Tydligen var det på festprissebåten Patricia som man slog runt lite.)

4. Sjuåringen bytte säng med någon annan. Oklart vem.

Nu ska vi skriva i Ikeas gästbok!

Uppdatering när det gäller reklamen!

När vi skulle checka ut, blev vi tackade för att vi hade sovit gott. Det var så trevligt, så jag bubblade på med beröm och kritik (för smala lakan till dubbelsängarna) – och då visade det sig att det inte bara var Ikea som gjorde reklam för sig utan även Nobis – hotellkedjan alltså. Men snacka om att inte det gick fram! Ingenstans såg jag att det var ett samarbete mellan Ikea och Nobis, och hade inte karlen i receptionen (som var en en liten friggebod, receptionen alltså, inte karlen) sagt det, hade vi inte någonsin fattat det.

25 kommentarer

I en säng på Domus

Publicerat av Lotten Bergman den 16 november 2007 00:39

Bilden från Blocket har förstås inget med mitt eget sängliggande och dito avlande att göra.

Här ligger jag i en säng. En meter bort ligger Översättarhelena i en helt annan säng. Jag blev nämligen lite strandsatt i Stockholm, men alltså snabbt uppraggad efter att ha druckit öl med kommentatösen Ökenråttan mitt på blanka torsdagseftermiddagen.

(Förklaring tarvas: jag har en miljard släktingar och vänner i Stockholm och är därmed aldrig riktigt strandsatt. Men vem säger nej till ett halvt hotellrum?)

Kanske sov pappa i just detta rum för 50 år sedan, när han pluggade. Det här är nämligen Domus – Stockholms första studenthem (som även nämns här).

Och hur ska jag nu knyta ihop denna mystiska säck? Jo, trubaduren Kjell Höglund har (förlåt, alla väldigt känsliga läsare) skrivit en textrad om just detta hus, som tydligen redan för länge sedan var lyhört:

”… Jag hör hur dom ligger med varandra i våningen ovanför …”

*fill-in på pukorna*

Nu nynnar jag på ”Vi hör hur dom nyser här i rummen på våningen ovanför”.

11 kommentarer

Sängar, handtag, bilder och annat

Publicerat av Lotten Bergman den 17 augusti 2007 11:43

Jag skulle vilja överklaga sommarns beslut att kliva av. Jag är inte färdig med bad och sol och hösten skulle nog egentligen vilja ge förlängt vikariat för herr augusti. Bara ett par månader till.

Inte det?

Då gör jag som jag brukar. Nedsänker mig själv i ett bad av minnen – från USA-resan. Bästisgrannen gör likadant – vi säger ”kommer du ihåg när vi …” mest hela dagarna.

Vi var ju tvungna att under två veckor sova i samma säng. Vart vi än kom, fanns det alltid ett färdigbäddat gästrum med en 120 cm-säng. Ibland lite bredare – men eftersom vi har olika sovteknik funkade det bra för åtminstone hälften av oss.

Så här somnar jag i de få fall när jag somnar först.

Raklång på rygg med datorn så nära som möjligt.

Bästisgrannen stökar och bökar och flänger och far, grumsar med fötterna och slåss med armarna.
OBS! Bilden är arrangerad. Det är jag som låtsas vara Bästisgrannen och bilden är tagen med kameran uppställd på en tv ovanpå ett par sladdriga böcker. Hon kommer att skrika FÖRTAL, men jag är ett sanningsvittne.

En natt vaknade jag av att Bästisgrannen gick omkring i sömnen och muttrade. Och åt jordnötter. Och tände lampor. Och snusade. (Detta är ingen överraskning, hon brukar äta på nätterna.) Då tutade tåget som varje natt åkte genom Sioux Falls. Tio tuuuhuuuut på varandra eftersom alla järnvägsövergångar var öppna och obevakade. Tuuuhuuuut. Tutututhuuuuut. TUUUUUUTBRÖÖÖÖÖÖÖÖLTUUUUUT. Bästisgrannen vaknade och sade sömnigt med jordnötter i hela munnen:

– Bah. Du är ju precis som min man.

En annan skillnad oss emellan är hur vi fotograferar.

När Bästisgrannen tar sådana här vackra foton som skulle kunna vinna tävlingar …

… står jag inne på toa och fascineras över de olika toalettlåsen och tillhörande handtag och kan inte ens få fokus på rätt ställe. Det här var ett bra handtag – man bara tryckte in knappen så var dörren låst. Värre var det med en rund knopp till handtag. För att öppna dörren vred man handtaget medsols. För att låsa ett knopphandtag tryckte man in hela handtaget hårt och vred motsols. Vad var det jag sade: fascinerande!

Kommer ni ihåg att vi hamnade på en skjutbana? Well, vi fnittrade så våldsamt åt det absurda i situationen att våra värdar hämtade fram vapen så ofta de någonsin kunde. Här kommer en stilstudie från lerduveskyttet:

Lotten:
– Jag lutar mig bakåt lite och blundar och skjuter lite på måfå rakt fram. HJÄLP! Oj, vänta, det kliar bakom vänster öra. Ska jag ropa ”release”? Usch.
Bästisgrannen:
– Jag tar stöd mot muren här, står stadigt och rakt och följer lerduvan med siktet. Release! Yes. Träff. Det här måste vi göra fler gånger.

Häften av alla mina bilder från resan är … från mataffärerna. Varför tog jag denna bild, tror ni?

Oreoprovsmakarpojke.

——–
Uppdatering
Javisst var det slipsen. Man anade inte denna vurm bakom den pojkiga ytan. Men det finns mer!
Ja! Handskarna och gesten! Man undrar ju: får han inte ta av sig dem ens när han inte rör kakor? Inte ens när han poserar för en bild? (Men det finns mer!)

Ja! Frisyren! Tänk vilket arbete! Mattfrans-lugg. Nej, jag utövar inte lyteskomik och jag är inte elak. Jag är fascinerad och skarpögd. Detta var inte av en slump placerade hårstrån. Detta krävde koncentration och klister.

21 kommentarer

Gå och lägg dig, människa!

Publicerat av Lotten Bergman den 3 april 2007 00:03

Ja, så har jag skrikit till mig själv den senaste timmen. Åtminstone fyra gånger har jag lyft blicken från boken/tv:n/datorn/näsan och suckat. Och snabbt konstaterat att fem minuter till gör ju ingen större skillnad.

Min plan är att i morgon ta ett tåg klockan 06:19 för att klockan 08:00 fräsch, nyter och pigg samt rask i tanke och formuleringsförmåga sitta med vid ett företagsmöte ute i Bergshamra. Det är kul, för på Björnstigen i Bergshamra bodde mina föräldrar när jag föddes, så jag känner mig så hemma så.

Om jag går upp kl. 05:45 hinner jag klä på mig, sätta på mig lite smycken, måla ögonfransarna, koka en kopp te, äta havregrynsgröt och … vaaar har jag plånboken? Förmodligen i hallen. Det är lugnt, om jag inte hittar plånboken tar jag bara min djefla mans betalkort, det klarar man sig långt på. Var har han sin plånbok? Kanske i hall… Vänta nu, var är min djefla man någonstans?

– Olle? Ooooolle? OOOLLE!

Som man ropar får man alls inte svar. Skriker jag högre väcker jag barnen. Oj. Barnen? Jag borde gå upp och kolla om barnen har det bra.

(Detta sker alltså i realtid, nästan som i ”Repet” och ”Nick of Time”.)

Tillbaka. Inga barn i tjejrummet. Måste leta vidare.

Tillbaka. Fem barn i killrummet. Den djefla mannen är fortfarande borta. Återkommer!

Tillbaka. Klockan är nästan midnatt och den djefla mannen hittades flåsandes strax utanför ytterdörren.

– Flås flås. Symbolisk springtur! Stöhn.
– Ok. Jag ska försöka lägga mig nu.
– Lycka till!

En symbolisk springtur är för den djefla mannen en kort en, inte riktigt värdig den orienterare han egentligen är. Själv har jag ont i båda lårkakorna och ena hälsenan. Coolt. Måste sova nu. Har jag borstat tänderna? Måste sova nu. Borde ha kollat efter plånboken när jag hittade Olle. Någon i killrummet talar i sömnen. Jag borde sova nu. Tänk om klockradion inte väcker mig i morgon. Jag borde … borde … borde …

Beppes godnattstund.

23 kommentarer

Sängsafari i kollektivet

Publicerat av Lotten Bergman den 16 juni 2006 17:04

För en dryg månad sedan flyttade ju Bästisgrannens familj in i vårt hus eftersom muskulösa, svettiga, svavelosande hantverkare rev upp golven i deras kreosotfyllda hus. Men hur får man då plats med en extrafamilj i sitt hem? Vi får gå tillbaka i tiden.

När jag var liten hade jag faktiskt bara följande planer för mitt liv:

1) Bli världsberömd skådespelerska. (Äsch!)
2) Blir vanvettigt rik. (Äsch!)
3) Få sju barn. (Äsch!)
4) Ha massa plats för gäster som vill sova över.

Punkt nummer fyra är alltså räddningen för Bästisgrannen. Bilderna togs i morse, före reveljen.

Gästrummet är två 105 cm-sängar i ett rum som tidigare var ett hiss-schakt. Man ser en arm med svart klockarmband och en fot nere till höger. Skotten har redan åkt till jobbet. Bilden är inte arrangerad – Bästisgrannen sover faktiskt sådär utan syretillförsel.

Rakt ovanför gästrummet ligger de tre tjejernas rum, som alltså också var en del av hiss-schaktet för länge sedan. Innan grannarna flyttade in, hade vi inte tjej- respektive killrum – alla barn bara flöt runt och lade sig varhelst de hade lust. Men med tanke på de äldre barnens blygsel inför främmande när det gäller nakna kroppar, blev det mer praktiskt så här under kollektivtiden.

Golv/taket i hiss-schaktet är förfärligt tunt och rummen är därför de mest lyhörda man kan tänka sig. (Måste isolera det endera dagen. Måste förresten sätta tillbaka fönsterfodren och sätta upp gardinerna igen. Undrar vad det ligger i den där flyttlådan.) Bilden är inte arrangerad, det ligger faktiskt inga kläder på golvet.

Här har vi ”Storasängenlandet” – två 120 cm-sängar. Olle snarkar, så det är bra att ha honom på lite avstånd. OBS: bilden är arrangerad, jag bäddar aldrig min halva av sängen i vanliga fall.

I det stora barnrummet (som varit både cembaloverkstad och söndagsskola i ett tidigare liv) bor de fyra pojkarna. I detta rum står även en soffmöbel från Systembolaget – en tiodelad möbel som man kan flytta ihop till en gigantisk sovplats med akvariekänsla. Bilden är inte arrangerad – treåringen har (som vanligt) trillat ur sängen trots att kanten tryckts upp med fördämningsvallar.

Som ni ser, det är inte höjden av inredningskonst – inga superellipsbord, klatschiga fondväggar, Myranstolar eller afrikanska masker. Och inte visar jag upp allt heller, vi har fler sängplatser: i ett tv-rum som har varit kök står det en sovvänlig hörnsoffa, i ett vardagsrum finns två sovvänliga soffor och en bäddsoffa som Bästisgrannen släpade över när de flyttade in. Denna bäddsoffa har sagt till mig att den inte vill flytta hem igen. Jag kanske kan leja något barn att revirkissa i den?

17 kommentarer