Jag skulle vilja överklaga sommarns beslut att kliva av. Jag är inte färdig med bad och sol och hösten skulle nog egentligen vilja ge förlängt vikariat för herr augusti. Bara ett par månader till.
Inte det?
Då gör jag som jag brukar. Nedsänker mig själv i ett bad av minnen – från USA-resan. Bästisgrannen gör likadant – vi säger ”kommer du ihåg när vi …” mest hela dagarna.
Vi var ju tvungna att under två veckor sova i samma säng. Vart vi än kom, fanns det alltid ett färdigbäddat gästrum med en 120 cm-säng. Ibland lite bredare – men eftersom vi har olika sovteknik funkade det bra för åtminstone hälften av oss.
Så här somnar jag i de få fall när jag somnar först.
Raklång på rygg med datorn så nära som möjligt.
Bästisgrannen stökar och bökar och flänger och far, grumsar med fötterna och slåss med armarna.
OBS! Bilden är arrangerad. Det är jag som låtsas vara Bästisgrannen och bilden är tagen med kameran uppställd på en tv ovanpå ett par sladdriga böcker. Hon kommer att skrika FÖRTAL, men jag är ett sanningsvittne.
En natt vaknade jag av att Bästisgrannen gick omkring i sömnen och muttrade. Och åt jordnötter. Och tände lampor. Och snusade. (Detta är ingen överraskning, hon brukar äta på nätterna.) Då tutade tåget som varje natt åkte genom Sioux Falls. Tio tuuuhuuuut på varandra eftersom alla järnvägsövergångar var öppna och obevakade. Tuuuhuuuut. Tutututhuuuuut. TUUUUUUTBRÖÖÖÖÖÖÖÖLTUUUUUT. Bästisgrannen vaknade och sade sömnigt med jordnötter i hela munnen:
– Bah. Du är ju precis som min man.
En annan skillnad oss emellan är hur vi fotograferar.
När Bästisgrannen tar sådana här vackra foton som skulle kunna vinna tävlingar …
… står jag inne på toa och fascineras över de olika toalettlåsen och tillhörande handtag och kan inte ens få fokus på rätt ställe. Det här var ett bra handtag – man bara tryckte in knappen så var dörren låst. Värre var det med en rund knopp till handtag. För att öppna dörren vred man handtaget medsols. För att låsa ett knopphandtag tryckte man in hela handtaget hårt och vred motsols. Vad var det jag sade: fascinerande!
Kommer ni ihåg att vi hamnade på en skjutbana? Well, vi fnittrade så våldsamt åt det absurda i situationen att våra värdar hämtade fram vapen så ofta de någonsin kunde. Här kommer en stilstudie från lerduveskyttet:
Lotten:
– Jag lutar mig bakåt lite och blundar och skjuter lite på måfå rakt fram. HJÄLP! Oj, vänta, det kliar bakom vänster öra. Ska jag ropa ”release”? Usch.
Bästisgrannen:
– Jag tar stöd mot muren här, står stadigt och rakt och följer lerduvan med siktet. Release! Yes. Träff. Det här måste vi göra fler gånger.
Häften av alla mina bilder från resan är … från mataffärerna. Varför tog jag denna bild, tror ni?
Oreoprovsmakarpojke.
——–
Uppdatering
Javisst var det slipsen. Man anade inte denna vurm bakom den pojkiga ytan. Men det finns mer!
Ja! Handskarna och gesten! Man undrar ju: får han inte ta av sig dem ens när han inte rör kakor? Inte ens när han poserar för en bild? (Men det finns mer!)
Ja! Frisyren! Tänk vilket arbete! Mattfrans-lugg. Nej, jag utövar inte lyteskomik och jag är inte elak. Jag är fascinerad och skarpögd. Detta var inte av en slump placerade hårstrån. Detta krävde koncentration och klister.
Ah. Oreo cookies, som är så goda! och nu finns de äntligen i Sverige, åtminstone i Coops butiker. Tyvärr med en sån där infantil förpackning som bara innehåller fler förpackningar. Som en sån där babuschka-docka, typ.
Alltså såna där fina bilder som bästisgrannen tar, det vilar något… skärmsläckaraktigt över dem. Inte för att jag kan ta såna bilder själv, jag kör också med dåligt fokus, kombinerat med fel vinkel och annat. Fast jag tycker de bilderna är mer… livet. Liksom.
Det måste vara den ultimata kombinationen av resefotografer! En som tar de där vackra bilderna som man kan förstora upp och ha som tavlor med en personlig touch, och en som tar fotona som är väldigt roliga att titta på och gör så att man minns allt speciellt och även det lite mindre väsentliga, som man annars säkert skulle ha glömt!
Som någon sa tidigare: skicka ut er på ett resereportage som även den icke-bloggande menigheten kan få följa.
Det borde väl finnas nån mediesnubbe som kunde betala.
Vackra vyer i kombination med handtags- och livsmedelsaffärs- och livsstils-undersökningar.
Plus att du då nog skulle kunna få en intervju med fabbo polisen också, under mindre adrenalinstinna former.
”– Bah. Du är ju precis som min man.”
Jag dör. Jag dör. Jag kan inte andas. Tack.
Oreoggossens slips tor jag du ville ha på bild.
Jomenvisst, slipsen. Men det finns mer!
Och så kommer jag med ett sånt där ultra-praktiskt påpekande men ändå. Är du inte orolig att datorn ska drösa i golvet?
Oreo-pojken var väldigt söt. slips inkluderad :).
Plasthandskarna…?
Jaa, handskarna! Så stora och så sladdriga!
Luggen??
Ja! Luggen! Är den inte fantastisk?
Men oj, missade luggen. Det måste vara världens enda mattfranslugg! Hur kom han på den idén?
”Är du inte orolig att datorn ska drösa i golvet?”
BRA påpekande!
Enligt min mening BORDE Lotten vara litet mer orolig för detta – vi har ju upplysts om den del haverier under årens lopp…
Haha! Jag tänkte direkt på den där luggen. Kammad på muggen?
Längre sommar för alla! Förlängd sommar och detta med intrång på vintermånader som sådeles förkortas eller varför inte utplånas helt?
Strunt samma hur ni fotar och sover. Det blir ju en ypperlig komplettering. Och sover du som Jesus kan du väl lika gärna sova på golvet? Det är ju för höftben och näsors skull man har madrasser, och de har inte kontakt med någon yta om man sover sådär- bara ett tips.
Jag beundrar ditt typografiska åskådliggörande av dopplereffekten.
Nu är det miss i nassen och jag har kommit hit en sista gång för att beundra mattfransen *sömnigt fnitter*
I all sin enkelhet var det sannolikt den coolast ocoola frilla jag någonsin sett! Bra spanat!
luggar som denna ar ratt vanliga bland tonarspojkar i england, speciellt om de aven pratar cockney.
Aha, Anonym, jag ska dit på fredag och fotografera cockneyluggar.