Etikett: rapport

Plötsligt ba: realtidsrapport Slovenien–Sverige (VM-kval)

Plötsligt ba: realtidsrapport Slovenien–Sverige (VM-kval)

Publicerat av Lotten Bergman den 5 september 2025 20:11

Det här är en tradition som har stött på hinder på vägen, som har haft trista uppehåll pga. orsaker och anledningar samt så dåliga resultat att kvalet i massa år har resulterat i 0,0 EM och VM. Men nu när USA/Mexiko arrangerar VM 2026 ska vi (tydligen) vara med och agera som bronssommaren 1994.

Vi ska helt enkelt gräva guld i Amerikorna. Så nu tänker jag rapportera från matchen Slovenien–Sverige och citera både kommentatorer och spelare. Jag förväntar mig:

– Vad krävs för att vinna?
– Vi vill förstås vinna. Vi är ett bra lag.
– Vad säger du om lottningen?
– Vi kommer att möta bra lag, men definitivt vinna mot Sveitsch.
– Hur bra är de andra lagen?
– Vi har jättestor chans att vinna mot dem.
– Våra stjärnor är ju skadade eller strejkar, hur ser du på det?
– Dejan Kulusevski är skadad, men andra länder har ju också skadade spelare. Och dom som strejkar har ju slutat strejka nu.

Detta säger jag nu, en dryg halvtimme före matchstart. Klockan 20.45 är det avspark och då kommer jag att ge alla er som inte har betalat ENORMA SUMMOR för att se matchen denna gratisrapport så att ni hänger med i diskussionerna i kafferummet på måndag.

Här kommer en AI-skapad bild av svenska fotbollslandslaget.

De som spelar kommer här! (Jag minns när jag runt 2013 kallade nya och obekanta lirare som t.ex. Emil Forsberg för dagisligan eftersom de var så förbaskat unga. Nu skakar jag bara på huvudet och säger ”va” eftersom jag inte ens vet om spelarna är unga.)

Målisen Robin Olsen, som har varit förstemålvakt sedan Eldkvarn brann.

Backarna Hjalmar Ekdal (som har en fotbollsbror och en journalistpappa), Isak Hien, Gabriel Gudmundsson (VAAA?).

Mittfältet som alltid kommer i kläm: Alexander Bernhardsson (va, vem?), Anton Salétros (huh?), Hugo Larsson (som dissades av vår danske förbundskapten för nåt år sedan, men nu har han tydligen blivit bättre?), Daniel Svensson (vem?).

Målspottarna Yasin Ayari (nämen va), Anthony Elanga, Viktor Gyökeres.

Jahaja. Kolla vilka jädra knapptryckningar jag måste genomlida för att skriva dessa namn!

’1
Matchen är igång!

’3
Inget har hänt!

’4
Tihi, journalistsonen Ekdal sparkar omkull en sloven och INGEN klagar på något sätt över huvud taget. Inget domslut, inga huvudskakningar, inget höttande med nävar! Och DÄR står målet helt öppet, vårt mål är vidöppet som ett fönster och ingen sloven gör mål! PUH!

På kaffepausen på måndag kan ni säga med kännarmin:
– Ptja, matchen hade ju kunnat punkteras av Slovenien redan i fjärde minuten. Öppet mål. Liksom.

’9
Men vad konstigt. Sverige spelar i blå-rosa-röda dräkter. Inte en gul strimma så långt ögat når. Jo, siffrorna festås.

’15
Tydligen kan vi ta oss till VM även om vi förlorar en himla massa matcher nu i sep-okt-nov. Fast tydligen är det bättre att vinna matcherna. (Kommentatorerna filosoferar.)

’18
Herrejävlar, Sverige gör mål! ”Det är ELANGA” skriker alla kommentatorer medan Viasat visar bilder på publiken, domaren, slovenske coachen och massa slovener som ser jätteledsna ut. Jag sitter och försöker ta en bild på våra glada svenska fopollsgrabbar, men det är bara korvgubbar, fopollsskor och securitasvakter på skärmen.

Bollen är i målet, men vad resten i denna suddiga gröt är, vet jag inte.

’20
Jag måste ha haft lite feeling under nationalsången, för den ende jag tog bild på var faktiskt Elanga, så nu kan jag stoltsera med målgöraren här!’24
Om man får kalla spelare för t.ex. ”Granen”, borde jag väl få kalla Gyökeres för ”Göken”, om inte annat för att det sparar en eller två sekunder av min tid? (Han är en superkompetent målspottare.)

’28 
Nummer 21 på bilden där i minut 9 ovan (som kanske heter Bernhardsson) blir nedsparkad av en gulkorts-sloven. ”Äsch, det är bara ett skrapsår” säger kommentatorerna igenkännande.

’38
Felåt, tio minuter gick när jag bara kollade och inte rapporterade. Det var massa bra bollsparkande och tacklingar och chanser och hörnor och ”han är ett fysiskt praktexemplar” (om Göken), så jag tappade fokus.

’40
Nu får Slovenien en hörna. Då blir kommentatorerna galna av upphetsning. Men det är bara en gång av liksom trettiosju som hörnor resulterar i mål. Nä, nu bidde det inget mål alls.

’42
NUUUUU värmer den dyraste spelaren i världens övergångshistoria upp: vår alldeles egen Alexander Isak. Han har köpts av Liverpool efter att ha strejkat, och nu är alla så glada så. Det handlar om sådana fantasisummor att jag inte ens vet hur många nollor det är. Men ni säger bara på kaffepausen: ”Äsch, det blir nog bra det där.”

’45
I fotboll spelar man 45 minuter x två halvlekar, rinnande tid. Men domaren kan bestämma att det blir mer tid om domaren känner att det behövs. Nu satte domaren upp pekfingret i luften och beslutade att TVÅ MINUTER är lagom mycket extratid. (Fullkomlig absurt.) Domaren är med andra ord fotbollstidsguden.

’44
Och när det har gått tre extraminuter (TRE), blåser domaren av första halvlek. HALLÅ, alla fopollspelare! Ska det verkligen vara på det här viset? Tid är väl ändå tid, en minut är en minut? Och två minuter är för bövelen inte tre?

Men kolla vad glada många svenska är. Eller: Kolla vad många glada svenskar!

’46
Fredde Ljungberg (känd kalsongreklamare) och Jonas Olsson (som enligt mig på planen såg ut som Shaggy i Scooby-Doo) berättar om hur de som spelare uppskattade blöta planer mer än torra eftersom man ”glider skönt på blött gräs”.

Alltså påverkar regnet i Slovenien inte Sverige negativt. (Att slovenerna kanske också föredrar blötan nämns inte.)

’47
Sorry, glömde att nämna att matchen är igång igen. Och att vår målis Robin Olsen TAPPAR bollen i mål. Nu står det 1-1.

’49
Gudmundsson tjoffar omkull en sloven och domaren blåser. Gudmundsson (som är lite lik Duracellkaninen Johan Elmander) blir tokig och visar att han inte har gjort nåt. Han drar i sin tröja, slår sig för pannan, slår ut med armarna och är nästintill svinförbannad på fotbollsspelares vis. Domaren pekar på honom och skakar på huvudet och säger:
– Lugn. jag blåste till din fördel.
– MEN JAG GJORDE INGET!
– Nej, därför har du frispark.
– JAG RÖRD… vabaha?
– Seså, lägg nu frisparken.
– Jaså, jahaja. Eh, hoppsan.

’55
Här ser ni hur Olsen räddar ett stenhårt slovenskt skott. Jag har fått tillgång till ett transkriberat manus direkt ur Olsens hjärna strax innan detta hände.

Olsen ba:
”Men satana perkele. Släppa in en sån lätt boll. Jag hatar fotboll. Jag ska lägga ner. Efter matchen går jag in på presskonferensen och säger att detta var min sista match. Jag ska gå hem och dricka fem öl och tre läskeblask. Förbannade jävla armhävningar som jag gjorde helt i onödan igår. Vilken miss. Skit och pannkaka. Nu kommer de satans slovenerna igen. Hjjäääälp. vänster eller höger eller mitten? Fågel, fisk eller mittemellan? HJÄLP! Ååååh helvete, jag tog den. Jag är bäst. Imorron är en annan dag. Fan, jag är sugen på pyttipanna.”

’63
Kommentatorerna säger släpigt och utan åthävor att ”Nygren och Eliasson kommer in”. De hade kunnat säga ”Stenmark och Borg kommer in” med samma tonläge och jag hade inte blivit mer förvånad. Vilka är då dessa Nygren och Eliasson? Svar: Jag har inte den blekaste aning!

Kommentatorerna säger vidare att det är ”ett mycket underligt byte”. Well, jag kunde inte hålla med mer, vad kan Stenmark och Borg göra här?

’70
Nu är det sandlådefopoll. Jag är förstås inte fotbollsspelare, men vi basketspelare kallar detta ”hawaiispel” – det är liksom bara tjafs, trill, snubbel förhastade infall och klantiga missar. Som om det vore en teaterpjäs på Dramaten där sufflören måste ingripa varannan minut.

’74
Nyss nämnde Nygren passar Göken, som passar någon annan i Sverige, och denne någon gör MÅL! Vi leder med ett mål och livet leker! Heter han verkligen Jari, han som gjorde mål?
– JARI!
– Målet gjordes av Jari!

Jaha, han heter tydligen Jari. Känns lite som Åshöjdens BK.

Ja det vette fan vad som hände här. Men mål blev det.

’75
Aha. Han heter Ayari. Och Robin Olsen ba:

”Med skivade rödbetor och HP-sås. Fasicken vad detta suger hästballe. Här står jag med skammen och bara för att mina handskar är lite sladdriga. Skulle ha dopat dem med lite gelatin. MEN VA FAN, nu gjorde nån mål! Vi leder! Heja fopoll!”

’81
Slovenerna verkar ha ungefär lika ont i knävlarna som jag!!!

’85
Eliasson, som är misstänkt lik Harry Belafonte, tar en ”bra foul” som det heter i basket när man offrar sig för laget. I fotboll betyder det att man stoppar en målfarlig spelare med en brutaltackling för att det verkar vara mål i faggorna. I basket räcker det förstås att vi höjer på ögonbrynen, så får vi foul. (Bitter? Vem? Jag? Bara för att jag alltid blir utfoulad? Pah.)

’90
Ni vet att jag här ovan nämnde att en fotbollsmatch är 90 minuter lång. Men att domarna har en egen tidräkning så att egentligen är det 1973 eller 2052 just nu?

Just det. Och därför gör Slovenien mål fastän en sloven med boll nästan drar tröjan av lille Ekdal innan han gör det.

– Det är en SKITTID! säger kommentatorn beskt.

Jag håller med. Det ska tydligen spelas i tre minuter till.

’92
Gudmundsson sliter som ett djur, Nygren har chans att avgöra men skjuter över, gräsmattan ser ut som min här hemma (den fläckiga ryamatta-stilen) och slutsignalen går. Pfuittt, oavgjort 2-2.

Men på måndag är det match igen! (Då har jag dock basketträning, så det blir ingen rapport om jag inte råkar bryta benen eller blir snorförkyld.)

Pssst.
I eftersnacket sa Fredrik Ljungberg ”Svejts.” Heureka!

Å Olsen ba inne i duschen:
”Stekta ägg. Massa stekta ägg.”

16 kommentarer

Sommar-sammanfattning 2

Sommar-sammanfattning 2

Publicerat av Lotten Bergman den 15 augusti 2025 10:50

Det började (som bekant) att regna häromveckan. Just då var äldste sonen Erik – som har hår som Plupp – hemma på ”semester”. Som han tyvärr fick tillbringa i min tyvärr översvämmade källare. Som han dessutom fick den stora äran att upptäcka.

– VATTEN! skrev han i ett sms, där jag gick på en blöt promenad i skogen.
– ELD! JORD! LUFT! kunde jag förstås ha svarat, och i förlängningen berättat lite om Earth, Wind & Fire.

Men jag förstod att det var något som inte stod rätt till, så jag tog som en helt vuxen människa tag i saken. Detta innebar att jag blev tvungen att packa ihop och slänga

högklackade pumps
reservmadrasser
barnteckningar
en miljard fina, profilerade golvlister och hålkälar
fyra ärvda minkpälsar
massa stringhylleplan (jag har kvar gavlarna)
20 hyllplan i furu (bra å ha, liksom)
utklädningskläder som det visade sig att husets möss hade bott i
blöt bokföring från 2010
en låda med axelvaddar.

För listerna och stringhyllorna kan jag få lite plåster på såret från mitt försäkringsbolag. Men den största trösten är nog att källaren dels kommer att städas, dels utredas för dräneringsbehov.

Men jösses. Några av skorna saknade till och med sin maka.

Mycket av det som åkte på tippen var av typen ”VAD är detta?” eller ”kan denna ha lämnats av förre ägaren?”. Men många av sakerna hade mitt yngre jag varit extremt tydlig med – till exempel denna sänggavel som var en handdukshylla ända till 2022. Men vad hände på landets fängelser 2004?

”F.d. säng som blev hyllplan 24/8 2004. (OS i Aten, tjuvar rymde en masse, skitdåligt sommarväder.) /Lotten”

Hejdå alla blöta vinterkläder och så en rostig lie, ett element, några badmintonracketar samt två lådmöbler som har sett bättre dagar.

Hejdå, mitt musätna linne från 1970-talet!

Något barn har någon gång känt ett behov av att tala om att det har skett en smetätning.

Att jag inte lärde barnen att åka skridskor berodde i alla fall inte på att resurser saknades.

Nu kommer ett tips till alla som liksom jag lider helvetes alla kval av att slänga onödiga saker. Ta på er en strumpa med skavsårsfunktion, så fokuserar hjärnan på den verkliga smärtan istället för på slängsorgen.

Inte ens en fakir hade tyckt att denna strumpa var okej. Oh, the irony: nu är detta tortyrinstrument slängt på tippen!

Nu ska vi tillbaka till de vattenskadade och synnerligen profilerade listerna samt äldste sonen med det blåa håret. För han har ärvt både sin faders förmåga att sjunga och att se det roliga i alla sammanhang:

Och nu går jag ner i min källare. Igen.

Pssst.
Ja. Tjuvar smet och ett barn åt smet. I ett och samma blogginlägg!

32 kommentarer

Nordic Powwow – AI

Publicerat av Lotten Bergman den 17 maj 2024 21:00

Det här är inte ett riktigt blogginlägg, liksom. Det är texter som jag lade ut på Facebook – simultanrapportering från en AI-konferens den 16 maj 2024. (I höst ska jag gubevars hålla kurs i detta komplicerade ämne.

Alla mina rapporter från Nordic Powwow (AI-konferensen med lite humor) finns i kronologisk ordning här nedan – mest som ett tidsdokument.

AI-konferensen AI Nordic Powwow i #Lund, första passet:

”Sveriges konkurrenskraft kopplad till AI?”

Hmmmm. Undra sa flundra vad frågetecknet symboliserar i dagens första rubrik. Fler frågor följer i programbladet:

• Vad sker i Sverige?

• Vad sker i omvärlden och i Silicon Valley?

• Halkar vi efter?

• Hur kan och bör vi positionera oss?

Svaret kommer vi att få via moderatorn Johan Wester, som ska vara den bubblande glada spindeln i nätet och se till att utbildningsministern Mats Persson (som jag egentligen skulle vilja ta i örat och ställa i skamvrån) och Jan-Erik Solem samt Heidi Avellan inte flyter över sina bräddar med pratvågor.

——

Mats Perssons föredragning är fylld av retoriska upprepningar:

”Teknik slår alltid politik.”

”Är det vi ser nu – är det de kortsiktiga eller långsiktiga lösningarna?”

”Rent teknologiskt, asså rent tekniskt, finns det inga begränsningar.”

”Sverige är ett ’small and smart country’.”

”Det är jätteviktigt att ha forskning och utbildning.”

”Vi behöver bättre undervisning i matte & teknik, och fler ingenjörer!”

Han hinner även med att nämna att man ”förr” ville förbjuda parabol, att citera Jonas Birgersson samt nämna att ”nån hade iden om att internet var en fluga”. (Vilket inte stämmer, hälsningar från besserwisser-Lotten.)

Utbildningsministern sammanfattar själv det han anser med ” Sverige behöver vara mycket mer på framfötterna”, vilket ger mig associationer både till fyrfotadjur och en längtan att själv få visa framfötterna. Han avslutar:

– Det sker så mycket dynamik i de södra delarna, men stockholmsfixeringen finns tyvärr hela tiden. HEJA LUND! NU KÖR VI!

Johan Wester kliver då in på scenen och frågar om det kommer pengar i det där ”köret”. Mats Persson lovar motvilligt att jodå, det kommer pengar.

——

Jan-Erik Solem är en skicklig entreprenör som numera jobbar för bl.a. Meta, och som med glädje anpassar sig efter tidsskillnaden mellan Lund och Silicon Valley.

– Det som driver utvecklingen idag är grafikprocessorer, data & dollars – men de stora techbolagen måste se upp eftersom även små uppstickare kan slå igenom stort pga. AI.

Eftersom jag alltid försöker översätta engelska termer till svenska när jag skriver, ser resten av mina anteckningar om Solems presentation ut ungefär så här:

benchmarks … sorterat lite random på nån kolumn… ett roligt case med ett team av forskare… vi som ville bygga startups

(Jag gav upp.)

Solem-sammanfattning:

– Ny teknik ger små aktörer möjlighet att slå igenom på marknaden! Skapa fokus på små företag med galna idéer.

——

Så kommer Heidi Avellan från SDS upp på scenen och säger på klingande finlandssvenska:

– AI är en möjlighet, men även ett skitstort hot! Politikerna måste agera; EU har ett enormt ansvar för att tekniken ska ha resurser! Det som behövs snabbt är tillgångar för de små företagen. Och det kan inte styras från en plats (alltså Stockholm).

Johan Wester kliver in i handlingen igen och styr de inte alls oense eller ens spretiga deltagarna på scenen. Ingen tror att vi ligger i framkant, alla anser att AI måste tas på stort allvar och att Sydsverige ska tas på större allvar. Johan utbrister:

– AI-kunskap är en sak, tech-kompetensen är en annan, men vi kanske behöver bildning på en helt annan nivå, som mer filosofi och kunskap om ”vad det innebär att vara människa”. Jag tror att humaniora kommer att få en revival!

Avslutningsvis får publiken tjoa idéer som utbildningsministern ska anteckna och ta med sig till Stockholm:

• Mindre slöjd!

• Mer slöjd!

• Skatteavdrag på AI-tjänster!

• Hjälp småföretagen med AI-kunskaper!

• Inför ”skapande” som ämne i skolan, för skapande = innovation!

Snart börjar nästa pass! Återkommer!

—-

En av kommentarerna:

AI-konferensen AI Nordic Powwow i #Lund, andra passet:

”Legal and moral perspectives on international AI”

Special focus on the new EU AI act. Regulations outside the EU. Possibilities to use and misuse AI from an democracy standpoint.

Lilian Edwards (Newcastle University) har en presentation med många punktlistor, och jag ska lite skamsen erkänna att jag inte riktigt hängde med i svängarna hela tiden eftersom kurrandet i magen (min, dårå) överröstade talaren. Hon sa ungefär:

– Vi måste balansera nyttig information om AI med riskerna med AI. Några risker kan vara spridning av:

• stereotyper

• deepfakes (både bilder & video som är helt påhittade)

• allmänt hat från ”troll”

• fake news – felaktig info som kan påverka bl.a. demokratin

• copyright & dataskydd

• jobb som försvinner, ”Global South data enrichment”

• miljöpåverkan.

– ”The EU AI Act” är begränsad, för den ligger inbäddad bland massa andra regler. Den styr nästan inget av det som vi håller på med nu. Den fokuserar stort på risker!

– Det finns faktiskt en regel som säger att om man chattar med en AI, måste AI:n tydligt tala om att den är en AI. Människan som chattar ska inte tro att det är en människa i andra änden. Men hur många följer denna regel?

Vi läste på skärmen:

”Human oversight shall aim at preventing or minimising the risks to health, safety or fundamental rights that may emerge when a high-risk AI system is used in accordance with its intended purpose or under conditions of reasonably forseeable misuse.”

Kanske kan texten ovan sammanfattas så här: ”Vi människor måste minimera risker som kan uppstå i och med AI.”

– Lagarna räcker inte till just nu; tekniken tar sjumilasteg och ligger så långt före det svaga regelverk som finns. Men EU:s regler är än så länge det bästa vi har. Kina har massa regler, men staten/regeringen kommer inte att använda lagarna på sig själv, utan på tech-bolagen.

Avslutade Lilian Edwards.

Näste man till rakning!

——

David Kaye (University of Californa) är en professor som hamnade i Lund pga. ett Fulbright-stipendium, och han hade lockats våldsamt eftersom ”södra Californien och södra Sverige ju är så himla lika”. (Han åker av förklarliga skäl hem till värmen om en vecka.) Han förklarade:

– Vi behöver upprätta tydliga regler om hur vi ska hantera AI när det gäller mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, åsiktsfrihet och det faktum att företag måste ta hänsyn till mänskliga rättigheter och andra relaterade principer.

Fyra obesvarade frågor är:

• Hur mycket ska mänskliga rättigheter styra utvecklingen av AI?

• Vad förväntar vi oss att företag tar hänsyn till?

• Hur pass transparenta ska AI-företag vara och vad ska befolkningen resp. regeringen veta?

• Hur ska man kunna hantera de tekniska uppfinningarna och samtidigt tänka på mänskliga rättigheter och utöva ett sant kritiskt tänkande?

Heidi Avellan återvänder upp på scenen och säger att det ju är bra att EU i alla fall har gjort något.

– Men visst är det för lite och för sent? Teknikutvecklingen går så snabbt; hur ska juristerna som jobbar inom EU hinna med? Är det ens möjligt? frågar hon.

– Njaa, jag vet inte, svarar David Kaye, fast med väldigt många fler ord.

– Jo, men problemet är ju inte att ta fram regler, utan att få alla instanser att sedan följa reglerna, svarar Lilian Edwards.

Hon fortsätter med en klok jämförelse med bilindustrin; den bygger ju på och blomstrar trots (eller på grund av) alla lagar och förordningar.

En fråga från publiken:

– Visst MÅSTE väl AI påverka de mänskliga rättigheterna på massa olika sätt?

– Ja, svarar Danny Kaye, nej förlåt David Kaye. (Och förklarar vad han menar med det.)

– Ja, svarar Lilian Edwards. (Och fyller på med lite mer info.)

Och därmed var vi 15 trevliga minuter sena till lunchen!

Två av kommentarerna!

AI-konferensen AI Nordic Powwow i #Lund, tredje passet:

What’s happening right now in AI?

(Johan Wester skrattade högt åt detta ohemult stora ämne. För att komprimera och bredda på en gång, pratar de fyra talarna om fyra helt olika ämnen inom

AI: programmering, matematik [liksom], hälsovård och juridik)

In kommer Emma Söderberg, som förklarar hur programmeringen har gått från ettor och nollor till bokstavskoder som kräver massa verktyg … som alla programmerare hanterar plättlätt. Numera samarbetar programmerarna hela tiden – ingen sitter ensam framför en skärm.

(Alla ord snurrar i huvudet på mig – Copilot, Stackoverflow, Chat-GPT, Large Language Models, prompting, testing, testing, etta, hörbarhet nolla, vem ska man tro på, tro på …?)

Emma the Programmer ställer två frågor som hon inte kan svara på:

– What happens when a program is just a prompt away?

– If LLMs can program, will we need programmers?

Sedan rusar hon iväg till ett möte på dotterns skola, och jag tänker på mig själv och mitt skrivande:

– Vad händer när ett långt och välskrivet kåseri trollas fram på ett par sekunder genom en enkel prompt?

– Om Ai kan skriva roliga och intressanta texter, behövs väl inte jag?

——

Kalle Åström (Lunds Universitet) lägger upp en gammal artikel från 1960:

”Den orimliga effektiviteten hos matematik i naturvetenskapen”

Han säger att 2024 hade man kunnat skriva en artikel med rubriken ”Den orimliga effektiviteten hos generativ AI”.

Kalle demonstrerade enkel matematik genom att placera 19 bilder av sig själv i ett koordinatsystem och sedan komprimera allt till endast två pixlar. Med hjälp av dessa pixlar kunde han sedan återskapa de ursprungliga 19 bilderna.

– Vad som händer nu är att sådana här modeller där man ber AI göra om text, bild, video, musik, vektor och till och med LIDAR-data till vilket medium som helst – och dessutom kombinera dem.

(LIDAR – Light Detection and Ranging – är en avbildningsteknik som mäter avstånd till ett objekt eller en yta med hjälp av laserpulser. VEKTOR – Vectorization for Embedding Knowledge Tasks with Reduced Overhead – är en teknik som omvandlar data till vektorer av numeriska värden för att underlätta beräkningar och analys inom AI.)

AI integreras numera i program som Word, Outlook, PowerPoint och Photoshop och LLM fungerar både som ordbehandlare och sökmotor samtidigt. AI är redan någorlunda integrerat i

• hälsovårdens forskning och diagnoser samt för analyser och förutsägelser av pandemier

• robotik

• syntetisk data/dataskydd

• förklarbar AI (XAI) (låter ju svårförklarat)

• etiska frågor

• lösningar för klimat och miljö.

Än så länge helt oförklarligt (trots AI) är djur som är osedvanligt skickliga på att navigera:

1. Bogong-mott kan hitta fram och tillbaka över 100 mil trots sin yttepyttelilla hjärna.

2. Humlor kan navigera upp till 1 kilometer (fastän de ju egentligen inte ska kunna flyga, tänker jag).

3. Dyngbaggar kan navigera upp till 10 meter och göra massa andra coola saker.

——

Max Gordon (Danderyds sjukhus & KI samt utnämnd till ”Sveriges AI-personlighet 2023”) diskuterade användningen av AI inom vården.

Max talade om AMIE, som står för ”Advanced Medical Information Exchange”. Ett gott exempel är sensorer som varnar om patienter rör sig på ett sätt som antyder att de när som helt kommer att med buller och bong trilla omkull. Men alla (inklusive Max) anser att AI borde användas bra mycket mer inom vården.

Jag (Lotten alltså) bad Chat GPT berätta vad detta kan bero på, och fick ett kilometerlångt svar som jag kortade till fem punkter:

• Vården är en komplex miljö med många variabler och individuella patientbehov.

• Stränga regelverk och lagar kring personlig integritet och medicinsk etik skapar hinder.

• Många vårdorganisationer använder äldre system som inte är kompatibla med moderna AI-lösningar.

• Det krävs specialiserad utbildning och resurser för att implementera och använda AI-tekniker inom vården.

• Trots potentialen att spara kostnader och förbättra vårdkvaliteten på lång sikt, kan initiala investeringar i AI-teknik vara höga.

——

David Kaye fnittrar när det är hans tur att han inte kommer att använda sig av presentationsbilder, vilket enligt honom är lika absurt som att ställa sig rakt upp och ner och prata naken.

Sedan berättar han att ”The AI Advisory Board for UN” är en rådgivande grupp som skapats för att ge riktlinjer och råd om användningen AI inom Förenta Nationerna. Gruppen ska utforska och främja AI för att ”adressera globala utmaningar och främja hållbar utveckling enligt FN:s mål”.

Fyra globala frågor som diskuteras är:

• Hur kan tillgången på data förbättras för att främja mångfald och inkludering?

• Hur påverkar internationell lagstiftning och immaterialrättsliga frågor tillgången och användningen av data för AI?

• Hur används resurser som energi, inklusive vatten för kylning, för att driva AI-system och hur kan detta hanteras på ett hållbart sätt?

• Hur påverkar användningen av AI globalt de mänskliga rättigheterna och fred på jorden?

Ett exempel som tas upp är vaccinet under pandemin och frågan om global hälsa – det funkade inte alls så bra som alla hade hoppats.

Puh! Dags för fika!

En kommentar:

AI-konferensen AI Nordic Powwow i #Lund, fjärde passet:

”Verktygen (det nära): praktiska tips om vad du kan göra, var du kan börja och hur du kan göra det.”

Det här passet är utformat som en frågestund med publiken i fokus. På scenen finns tre specialister i ämnet, och de svarar konkret utan att sväva ut alls, vilket förvånade mig. (Positivt!) Det är lite svårt att sammanfatta och bena ut allt som sades, men jag tar några axplock och redogör för dem och försöker sammanfatta på slutet.

Joakim Jardenberg sa flera gånger (precis som jag, trallala) att man ska lattja, ha kul, leka och testa sig fram med olika AI-modeller, t.ex. på poe.com! (Rekommenderas varmt.)

Han poängterade att vi inte ska ställa frågor till AI, utan istället instruera och interagera. Vi fick se ett ”user case” som perfekt illustrerar hur polletten trillar ner för en ovan AI-användare. Prompten var: ”Ta den här sändlistan och gör en namnlista utan mejladresser.” (Se bilden.)

Dessutom rådde han alla som inte är nöjda med Chat GPT:s svar att gå in i ”customer instructions” och lämna en instruktion om vad du vill ha för slags svar på dina promptar!

Liselott Lading inledde med att dela in AI i tre olika grupper med inriktning på vem som har ansvar för vad som görs inom respektive AI:

1. generativ AI: respektive AI har ansvaret (t.ex. Chat GPT)

2. plattforms-AI/every day AI: respektive plattform (t.ex. Microsoft)

3. din egen AI: du själv har allt ansvar.

Max Gordon har upptäckt att AI är bra på att kritisera, men sämre på att berömma eller följa instruktioner som ”skriv det här på det här sättet”. Moderatorn Patrik Kruse tipsade då om att man kan be AI faktagranska sig själv när den hallucinerar fram genomskinliga tokerier. Liselott Lading sa att hon ofta ber AI:n om hjälp när hon inte riktigt vet hur hon ska formulera sin prompt.

På temat oetiska företag och lurendrejerier berättade Max Gordon att människan har en tendens att utveckla en resistens mot sådant som lurar oss. Denna resistens fungerar tyvärr även på andra plan, som att vi nu har tröttnat så förbålt på de ideliga enkäterna om kvaliteter på produkter eller upplevelser som vi bombarderas med. Vi användare har helt enkelt slutat bry oss om frågeformulär – vilket är förödande för doktorander som har oerhört svårt att få svar på sina forskningsenkäter. (En svarsfrekvens på blott 10–20 % duger ju inte inom den akademiska världen.)

Avslutningsvis kan jag bara upprepa allas vårt AI-mantra: alla är vi barn i början, och korven den har två.

Två av de berömmande kommentarerna, vilket jag tackar för!

Pssst.
Ungefär samma texter lades ut på Linkedin, men där får man inte skriva så långt som man vill så den rapporteringen känns lite rumphuggen.

1 kommentar

Mellofinalen med en liten vinnarspoiler

Publicerat av Lotten Bergman den 14 maj 2017 02:45

Första gången jag såg ESC (som vi kallar mellofinalen i maj, vi som är kännare) var 1972.

Tydligen – men jag minns inte ett jota. Däremot minns jag den första månlandningen ett par år tidigare eftersom jag var klädd i en nytvättad, väldigt hård frottémorgonrock och tv:n var väldigt liten.

[här kommer jag att stoppa in en bild på nyss nämnda morgonrock – när jag hittar den]

Igår var det mellofinal 2017, och se på faan: det var minnesvärt, roligt och spännande samt bara riktigt dumt och pinsamt när programledarna var i bild. Temat för kvällen var – sa de – ”diversity”.

prgr — Det betyder enligt alla mina källor ”mångfald”, och så här såg programledarna ut när de var mångfaldiga.

Ute i publikhavet sågs också mångfalden tydligt.

Nåväl, allt är ju inte yta. En av dem kan mycket väl ha varit t.ex. kvinna på insidan.

Men sedan kom ju allt annat som vi med stor förtjusning frossade i …

mooon — Ryan O’Neill i Paper Moon sjöng för Österrike.

Italien trallade textrader med både ”panta rei” och ”singin’ in the rain” och fick det att rimma, samtidigt som en människa i apkostym på något sätt berättigades scennärvaro.

AAA cercasi (cerca sì) Storie dal gran finale// Sperasi (spera sì)// Comunque vada panta rei// And singing in the rain//

En stund senare kom Rumänien och kombinerade en joddlande tjej med en kille som stående på en kanon rappade med siktet inställt mot publiken.

Att Kroatien sedan ställde upp med en pojkbandssångare som i sjöng varannan rad i falsett och varannan som proper operasångare var inte ett dugg konstigt.

Sverige hade ett gäng Dressman-modeller på plats. De sjöng ”I can’t go on” samtidigt som de gick och gick och gick på ett löpband.

I brist på Henrik Schyfferts svenska melodifestivalrumpa som brukar visas upp, smet en nakenrövad australiensare upp bredvid förra årets vinnare innan han slets från scenen av den svenske producenten.

Jamala ignorerade rumpnissen mycket professionellt.

Till slut vann en hjärtsjuk, väldigt spröd portugis hela klabbet.

Broken heart? (Vinnarlåten sjöng denne portugis i duett med låtskrivaren – sin syster. Denna reservsångerska var det bra att ha på plats eftersom huvudartisten måste hållas under sällan skådad tukt och förmaning; karln är ju allvarligt hjärtsjuk.)

Säga vad man vill om detta spektakel, men Eurovision Song Contest lyckas verkligen med kreativiteten, proffsigheten och glädjen samt ”diversiteten” (joodå, om än inte på programledarplanet) och verkar fungera som ett bra mycket smidigare maskineri än … t.ex. … USA:s regering – eller SJ?

39 kommentarer

BILD Bara en liten rapport om gårdagens aktiviteter

Publicerat av Lotten Bergman den 6 februari 2014 00:09

Igår skulle jag bara skriva tre artiklar och hinna med ett par ärenden.

Det började med att jag hade fått en läkartid på vårdcentralen eftersom jag ville ha en remiss till en ortoped och sådana inte remissas till utan förkontroll på nyss nämnda vårdcentral.

Jag hamnade hos en kardiolog som hade mustasch.

Kardiologen lyssnade storögt på mig och petade samtidigt med pekfingervalsen in alla mina ord i datorn.

Läkaren ojade och hummade, ställde motfrågor, suckade, skakade på huvudet, undrade hur det hela hade blivit som det hade blivit och sa apropå kortisonet att ”det ska inte vara mer där” samtidigt som han tog mig på stort allvar och slutligen sa:

– Vill du ha en akutremiss?
– Sure thing! sa jag.
– Bra. Här. Stackare. Men jag är ju tyvärr inte ortoped. Nu är det så här att jag trooor att du ska åka till akuten direkt.
– Ska jag? NU? Va?
– Ja, jag trooor att det är så de vill ha det.

Men jag gjorde det med ytterst dåligt samvete; jag är ju inte lika akutsjuk som trafikolycksoffer och hjärtattacker. Jag haltade blygt in på akuten … som var nästan tom på folk. Onsdagar vid elvasnåret är kanske tiden när man ska vricka fötter och drabbas av hjärnsvikt, för swoooooosch, så satt jag på en brits och blev undersökt av en äkta akutortoped.

Precis så här. Fast ortopeden var en tjej på max 17 vårar, det var vänster knä som undersöktes och jag har verkligen inte svarta strumpor. — Precis så här. Fast ortopeden var en tjej på max 17 vårar, det var vänster knä som undersöktes och jag har *verkligen* inte svarta strumpor.

Ortopeden fann mig och min historia synnerligen intressant, men kunde inte begripa varför jag har så ont. Men en remiss till stående röntgen fick jag i alla fall eftersom jag har så himla fina korsband. (Jag drar mina egna slutsatser, jag.)

Sedan skrev jag inte mina tre artiklar, vilket jag borde ha gjort. Däremot korrläste jag dagens Vi i femman-frågor, åt tre ägg, handlade croissanter, drack två liter te, tog emot en femte blombukett, förlorade tre spel i Wordfeud (Dr Feud saboterade med en konsonantattack), motionscyklade i 59 minuter, klev i en vattenpöl med nypåtagna finstrumpor och bloggade om mitt hår. Inte många kronor intjänade där, inte.

Bild tagen en sekund innan jag trots den hjälpande handen i nederkant tappade den ena vasen. (Som höll!)

Sedan skrev jag inte de tre artiklarna igen, utan åkte till en basketmatch med Eskilstuna Baskets herrlag i div I – ett lag som ju spelar rooooolig basket.

Nu ser det här inte så roligt ut, men det är 15 minuter före matchstart. Skott, stretching och funderingar präglar uppladdningen.

Där skulle jag ha skrivit matchprotokoll, men speakern dök inte upp, så jag tog speakerpositionen, tidtagaren blev sekreterare, 24-sekunders-tidtagaren blev tidtagare och en ny 24-sekunderstidtagare hämtades ner från läktaren. (Ni som vet hur det är, anar inte hur smidiga vi var. Vi bara tjoff, ploff, häpp, plupp, flytt, såja.)

Och så åkte jag till min egen basketträning där jag med sekruttknäet sprang (på order av läkarna!) mellan anfall och försvar flera gånger – utan att ta i, stanna häftigt, hoppa, ta fart eller göra poäng.

Gissa om mina lagkamrater slåss om att slippa ha mig i sitt lag …

Ojojoj vad jag inte har skrivit de där tre artiklarna.

71 kommentarer

En liten lördagsrapport med ost- och bävertugg

Publicerat av Lotten Bergman den 30 april 2011 20:11

– Men Lisa, har du inte smakat på osten än? Den är alldeles underbar!
– Va? Men alltså, jag är väldigt van vid alldeles underbara ostar. Vi har det ofta hemma.

Kalla mig gärna kusinen från landet, men jag är fan inte van vid alldeles underbara ostar.

Det är gruyère och det är langres och allt måste ätas med hacka och spade och alls inte på salta kex och finncrisp som i min barndom. Och de är alldeles underbara.

Men hur underbara ostarna än är, så finns det fler njutbara ting. Gissa nu:

Ser ni ett antal ingredienser som passar till vaddå?

Lisa Förare Winbladh må vara en skicklig matskribent som lagar sjurättersmiddagar av blott en liten nöt, men dimensionera bunkar och skålar kan hon inte. Se här paniken när morotshögen sväller över alla bräddar:

Men man kan ju inte prioritera mat och dryck hela dagarna. Mitt i dammsugningen inför gästernas ankomst, ringde min djefla man från bilen (aj-aj, fy-fy) och tjoade:

– Det finns ett träd som en bäver har gnagt på …
– Ja, jag vet, där vid bussv…
– Men nu har trädet fallit över bussvägen!
– Va? Nej! Vad kul! Jag måste dit!
– Jag tänkte att du kunde åka dit och …
– Jag måste åka dit!
– Du kan ju åka dit och fly…
– Jag åker dit! Jag flyttar på det!
– Ta med di…

Inte vet jag vad han tyckte att jag skulle ta med dig eftersom jag lade på. Jag skrek:

– ALLA BARN SOM ÄR HEMMA OCH INTE SOVER! TA PÅ SKORNA! HOPPA IN I BILEN! NUUUUUUU!

Jag hade kanske kunnat tänka ut en mindre skrämmande replik och kanske skrikit lite mindre brutalt, men Åttaåringen och Elvaåringen lydde i alla fall och trodde inte att det handlade om en brand/tornado/översvämning eller plötsligt dödsfall.

Så här såg det ut:

Det syns kanske inte, men trädet ligger över halva vägen.

Bävern, han gnager på träd när vi smofsar i oss ostar.

Inser ni nu att vi har räddat hundratals liv och trafikstockningar? Att vi har gjort en samhällsinsats och är värda medaljer, pukor, trumpetstötar och fyrverkerier? Se här i filmsnutten hur vi kämpade — jag och Åttaåringen — medan Elvaåringen filmade:

Och hur hjältebetonad var er lördag?

28 kommentarer

OS: Allt spricker idag – fast vi knep ett silver

Publicerat av Lotten Bergman den 16 augusti 2008 18:26

Igår hade kräftor i badkaret. Men mer om det senare.

Spricka nr 1: Gamla rekordet på 100 meter.
Min gamle farbror sprang 100 meter på 11,1 s någon gång på 1930-talet. Det var sååååå snabbt på kolstybb, i obekväma skor och för stora shorts. Nyss joggade Usain Bolt från Jamaica in på nytt världsrekord: 9,69 s. (När jag ska komma ihåg världsrekordtider översätter jag dem till något som jag kan minnas. Kreuger dog 1932 och Michael Johnson sprang 200 meter på 19,32 s. Vad Kreuger har med den bakåtlutande Johnson att göra har jag inte riktigt bestämt ännu. Nu ska jag memorera 1969 och associera till första månlandningen, eftersom Bolt agerar som en alien. Hm.)

Här stannar han nästan, snart slår han sig för bröstet och sedan går han i mål.

Spricka nr 2: Svenskarnas spel i tennisfinalen.
Men äh, vi fick ett silver och Federer är ju hopplös, så det så.

Snopna silvermedaljörer sörjer sitt spel.

Spricka nr 3: Roddarns lungkapacitet
Lassi Karonen blev sjuk och febrig och hur kommentatorn än påstod att han snart skulle rycka, så rodde han i sirap. Stackarn. (Norske vinnaren Töftes tid i finalen var alltså sämre än Karonens tid i försöken. Suck.)

Spricka nr 4: Tjejbrottarna
Det är urhäftigt att se dem, de är som … gummisnoddar med ståltråd i. Men medalj blev det inte.

Spricka nr 5: Therese Alshammars jävla badkostym
Grodmansdräkterna som de numera simmar i är tajta som jeansen 1977, men sköra som tyllkjolar som stöter ihop med kardborrband. Alshammar fastnade i omklädningsrummet med fem påklädningsassistenter som assisterade medan 41-åriga supersimmartanten Torres från USA hjälpte till genom att ute vid bassängen springa fram till funktionärerna och be dem hålla starten för Sveriges skull. (Ja, man vill nästan gråta.) Simmarbasen sprang omkring han också, och var på väg att råka snubbla i vattnet för att ställa till en scen och därmed fördröja starten.

Puh. Här står Tessan strax före start med sprucken baddräkt, alienbrillor och spruckna drömmar. Inom kort ska hon simma jättejättedåligt. Nämligen flera tusendelar sämre än de andra.

Dessutom blev Ara Abrahamian faktiskt fråntagen den bronsmedalj som han rättmätigt brottade sig till. Men som han demonstrativt och värdigt lade ifrån sig i bull’s eye under prisutdelningen. För honom betydde medaljen inget, men jag måste nu stryka hans brons från listan över medaljer som Sverige har tagit. Morr. Fast inatt ska handbollstjejerna slå Brasilien och sedan kliver ju Stefan Holm över ribban och min favvo Mustafa Mohamed kanske … ptja. Gör nåt. Kanske.

—
Tillbaka till kräftfesten hemma hos Bästisgrannen igår. Plötsligt hördes nämligen ett tjut ifrån Elvaåringen.

– Hallå! Det är kräftor i badkaret! Kräftor i badkaret! Vem har satt kräftor i badkaret? Hallå!

Nu ser ni väl liksom jag framför er hur badkaret är fullt med vatten och hur kräftorna kravlar omkring och över varandra? Kanske spiller några över kanten? Det låter klappklapp när kräftorna slår sina klor mot badkarskanten. De anar inte att de snart ska döden dö när de kastas levande i kokande vatten, eller hur?

Ja, det var ju inte riktigt så. Titta:

Ack. Så ynkligt.

Tillägg sent på lördagskvällen:
Jag såg nyss en intervju med Stefan Nystrand, som liksom alla andra simmare har missat medaljer och kvalheat med centimetrar. Journalisterna vädrar blod och vill ha en och annan hårlös simmarskalp på sitt samvete och ställer därför s.k. provokativa frågor.

Journalist till Nystrand, som har kommit åtta i två finaler:
– Skaru lägga av nu, orkar du verkligen fortsätta?
Stefan Nystrand (27 år) med ett stort leende:
– Lägga av? Nähedu, det här är alldeles för roligt!

Så underbart! Vi talar alltså om simning: meter efter meter, konstiga badkläder, rakning och badmössor, hopplöst duktiga motståndare samt tidiga morgondopp. Nystrand står från och med nu högt uppe på min positivismlista.

Uppdatering på söndag morgon:
Jahapp, där sprack Nystrands leende också. Han är tydligen hemskickad för att ha druckit öl.

7 kommentarer