Hoppa till innehåll

Etikett: Öland

Det näst roligaste aprilskämtet

Det roligaste aprilskämtet är faktiskt inte den där om nylonstrumpan som man ska trä över tv:n för att få färg-tv. Nej, det allra roligaste är den där om Clark Olofssons nedgrävda byte i Måttsundsbacken. Vi kan ta en paus här så att ni alla läser om det.

[läspaus, humdidum, trarajdiraa]

Här kommer så en länk till det näst roligaste aprilskämtet! Men vad hör jag i fjärran?

– Va? En länk?
– Kan männschan inte bädda in klippet?
– Men orka klicka!

Jag förstår att ni alla är upprörda, men klippet tillhör SVT och ligger på SVT och får inte flyttas från SVT hur goda mina intentioner än är. Men ni får naturligtvis en sammanfattning i bilder här, sorry ©SVT eller nåt.

Den nitiske tv-reportern Sven Ekberg berättar här iförd säkerhetshjälm om hur en av Ölandsbrons 50 meter höga pelare helt enkelt har vittrat sönder.

Eftersom detta filmades 1997 och man då på SVT:s lokalredaktioner näppeligen hade tillgång till CGI eller andra finurliga specialeffekter, blir man ju storligen imponerad. Och förundrad över nyss nämnda hjälm.

Det ser ju jättetrasigt ut!

– Polisen stänger av för både bilar och sjöfart.
– V
ägverket och länsstyrelsen kommer att sätta in bilfärjor.
– Kommunikationsminister Ines Uusman är på väg hit i helikopter.

En professor i armerad betong som dessutom är projektledare för Öresundsbro-projektet säger att han är bekymrad:

– När bron byggdes 1972 användes saltvatten vid betonggjutningen, vilket orsakade korrosion i armeringsjärnen. Betongen behöver kunna andas!

– En kolloidpartikel har uppstått som klättrar uppåt i pelarna … det är en svävande partikel som håller sig ovanför vattenytan …

”Nu mäter vi med hjälp av ljudinstrument som visar hur porös betongen är.”
Denna oerhört skärrade Norrköpingsbo var mitt på bron när det började ”gunge, riste, och skake” och han fick trycka gasen i botten ”innan hela skiten kollapsa”.

Som den skjutjärnsjournalist jag ju är, har jag nu letat upp den där Sven Ekberg – numera pyntad med de grå tinningarnas charm.

– HUUUR fixade ni så att det såg ut som om bropelaren faktiskt var trasig?
– Vi satte en stor glasskiva framför kameran. På glasskivan täckte vi en bit av bropelaren så att den i bild såg ut att ha rasat. Med dagens teknik hade det nog varit mycket enklare.

– Och jag är oerhört förtjust i detaljen den där betongklumpen som någon släpar bort …

– Äsch, betongklumpen hittade vi i närheten av brofästet, bara.

– Men det är så himla bra gjort!
– Ja, men egentligen blev det lite för bra och trovärdigt. Polisen som ställde upp höll på att få sparken, jag blev utskälld av en hotellägare på Öland eftersom hans gäster bokade av sina rum, Ölandsbladets chefredaktör skrev en ilsken ledare om det olämpliga skämtet som skrämde bort turisterna.
– Wow. (Jag är väldigt verbal.)
– Inslaget sändes i Rapport och SVT:s växel höll på att braka ihop. Därför tvingades Aktuellt senare på kvällen förklara för tittarna att allt var just ett skämt och att bron stod kvar på sina bastanta cementfötter.

Jag tackar härmed redaktör Ekberg – och tittar på klippet än en gång.

Sven Ekberg till höger, med sin son Svante till vänster.

Själv har jag lyckats lura barnen genom att på den tiden som vi hade dagstidningar lägga en ett år gammal tidning i lådan (jag planerade alltså för detta i ett år!) och genom att i radio påstå att man har hittat ägg med glasbitar i. Av skämten år 2019 tror jag att jag gillade detta mycket enkla från  SOS Alarm bäst:

Avslutningsvis ett aprilskämt från 1957: spagettiskörden hotas!


Uppdatering!

Sven Ekberg vände uppåner på hela Youtube för att leta fram snutten med brodebaclet – och se på tusan. Här finns det – gömt bland massa annan aprilskämtsbråte!

(Jag har ställt in så att ni hamnar direkt på 2,56 min och bara behöver klicka på playpilen.)

Share
19 kommentarer

Ölandsförkylningen

Världen må brinna, torkan endast suddas ut av välsignade skyfall och eldningsförbudet hävas av förvånade makthavare – men inget är viktigare än den förkylning som vi har drabbats av.

Det är förstås Ölandsförkylningen from hell. (Eller om den kom från Öland, kanske.)

Artonåringen och jag såg den inte komma. Nä, vi bara …

… badade i ett sanslöst brutalvackert kalkbrott …
… larvade oss med kusiner i ett majsfält med konstverk och labyrintgångar …
… åt på Lundgrens garage i Borgholm …
… klättrade upp i Långe Jan och svettades ihjäl …

 

… häpnade över Ölands rosa limousine …
… sköt pilbåge …
… och tillbringade resten av tiden i ett intimt förhållande med snytpapper.

Vi är förvisso hemma i Sörmland igen, men jösses vad vi snorar, hostar, ämlar och oss och knaprar diverse medikamenter. När vi igår kväll skulle ut och titta på blodmånen, vilade vi oss i form hela dagen för att i kvällningen först …

… tramsa på ett utomhusgym …
… och sedan klättra halvvägs till månen för att kunna se densamma bättre.

Alla inplanerade besök och irrfärder är nu inställda eller flyttade på, för den här förkylningen rinner fortfarande i våra näsor, rosslar i våra lungor och harkelkliar i svalget. Hade den satt klorna i oss i november hade jag banne mig lagt in oss på sanatorium.

Då hade vi bombis legat så här på rad med alla andra sjuklingar.

Vi hade då hostat och pustat och snörvlat ända till våren, och sedan hade vi antingen släppts ut, alldeles bleksiktiga och magra samt bedrövade – eller så hade vi dött. Och då hade jag …

… kommit tillbaka som spöke och av pur hämndlystnad skrämt livet ur alla ölänningar.
Share
28 kommentarer

Att köra vilse till Öland

För nytillkomna tittare: att ”köra vilse” med ett mål där vilsebiten ger en extra krydda på resanrättningen är mitt favoritsätt att resa. Jag stoppar in frivilliga barn i bilen and off we go, bara.

Artonåringen nyser eller sjunger. Jag njuter och kör.

Om det kommer en intressant, brun skylt kanske vi svänger av. Alla båtöverfarter är värda en omväg och glass intages lämpligen varannan timme. Matsäcken består av dubbelmackor med jordnötssmör och nykokt svartvinbärssylt samt hårdkokta ägg.

– Om 100 meter ska du sänga höger, sa kartläsaren och GPS-hanteraren Artonåringen nånstans utanför Flen.
– OKEJ! sa jag … och vred tre sekunder senare ratten tvärt åt vänster.

För se vad som stod där!

Gulf! Tre vackra bensinpumpar som annonserade att bensinen kostade 1 öre litern, vilket den förmodligen inte gjorde ens 1920.

Jag klappade och klämde på pumparna, inspekterade rostangreppen och pep av lycka. Så vände vi uppmärksamheten mot själva bensinstationen.

Som en sårskorpa som man inte heller bör pilla på, flagade färgen i stora sjok.

Vi kikade in. Där hade tiden stått blick stilla. Fönstrena var smutsiga, men inredningen uppställd av en person med ordningssinne och fäbless för snörräta rader.

Denna skylt andas tidigt 1970-tal. Men via den här grafen får jag inte riktigt ordning på bensinpriset så att det stämmer med matematiken här.

Det är inte alldeles rent och tillfixat inne i det ljusblåa huset. Kan det vara så att någon entusiast går dit och håller ordning lite grann, men att ingen har egentligt ansvar?

Vad heter fotbollslaget? ***viks IF?

Så såg vi plötsligt en tidsangivelse!

En almanacka! Vilket år? VILKET ÅR?

Hur vi än kisade med ögonen, lade huvudet på sned och zoomade med kameran, gick det inte att skönja ett årtal eftersom almanackan var så blekt av solen. Jag hämtade kikaren i bilen.

Artonåringen spanar årtal.

– Vad ser du? VAD SER DU?
– Jättesvårt. Nittonhundra … nittonhundra … nittonhundra …
– Nittonhundrafrösihjäl?
– … sexti … sexti … eh … sextiett!
– 1961!!!

Mycket nöjda vilsade vi vidare och åkte på småvägar och åt ägg och glass och tog färjan över mellan Skenäs och Säter i Bråviken.

Underbart är kort; vi kom över till andra sidan på bara fem minuter.

Jätteproppen Orvar på vägarna i denna del av landet heter Söderköping. Bilköerna ringlar på E22 genom staden och då hjälper bara en sak.

Glasspaus vid kanalen.
Och fotbad i densamma. (Artonåringens sandaler är både gamla och fula och brukar få sig ett dopp varhelst vatten finns.)

Vårt sista delmål på väg till Öland var Valdemarsvik. Vi gick in på Systemet för att be om vattenpåfyllning, vilket i sig är en sak att berätta för barnbarnen om.

– Systemet? Japp, det är mitt vattenhål.

Inne på Systemet hittade vi en dam utan byxor.

Vid närmare eftertanke kanske damen utan byxor liksom vi var en tidresenär. Mikrokjol, anybody?

I kvällningen kom vi fram till min kusin – den närmare två meter långe ”Lill-Per” – vars källarfönster speglar utsikten så här fint:

Öland.

Uppdatering 29/7 2018: här finns massa att läsa om den mystiska bensinmacken!

Share
34 kommentarer