Etikett: Öland

Ting från förr: arbetsläger igen!

Publicerat av Lotten Bergman den 28 juli 2024 23:53

Ni som sneglar på bilden ovanför rubriken tänker nog:

– Örrk.
– Vad är det?
– Är det en marulk?

Nejdå, inte alls. Det är heller inte en tecknad figur eller ett mysigt gosedjur.

[Spänningen är olidlig. Läsekretsen tuggar på naglarna.]

Jomenvisst. Det är ju en stackars bortglömd kylskåpsgurka, som från sitt växthus i t.ex. Västerås en dag for till en affär, för att nån gång i juni hamna i mitt kylskåp och där enligt en Lottensk evolutionslära utveckla ögon och päls för att sedan döden dö. Gurkan får symbolisera dagens tema, som dock inte är döden (diskret suck från mitt håll) utan GAMLA GREJER.

Men först bara en liten giftas-uppdatering. Jag berättade i förra inlägget om vistelsen på Hästvom i Fjällbackas skärgård, och om det stundande bröllopet mellan Moa (aka Tjugofyraåringen) & Arvid. Den stora dagen kom och gick och den kapade klänningen med insydd, färgglad underkjol gjorde succé – och brudparet fick till en mycket finurlig bröllopsbild.

De tittar mycket på japanska serier (anime), och jag tror att detta är Naruto.

Ni kan tänka er vad fint det blev när Moa snurrade runt, för då svischade massa glada färger fram under den vita kjolen!

Ute i skärgården på västkusten finns en liten ö med två gamla fiskarstugor från 1850-talet, varav den ena byggdes av Arvids mammas farmors farfars far Gabriel. Där får vem som helst övernatta, och vi åkte dit för att inspektera.

Ni ser de två små stugorna där nere, och Orangeluvan på stranden i den lilla, lilla viken.

Den högra stugan sköts av Arvids släkt, medan den vänstra som synes behöver lite extra kärlek av ett annat gäng.

Efter bröllopet styrde Orangeluvan och jag kosan tvärs över Sverige för att tillbringa en arbetsläger-vecka på Öland, där Orangeluvan har ett hus. De 50 milen tog 12 timmar eftersom vi hamnade bakom hölass, traktorer och epa-muppar, samt leddes på avvägar på grund av vägarbeten. Sista biten på Öland puttrade vi fram i 30 km/h bakom ett helt jädra cirkusfölje bestående av säkert 20 olika sorters gamla bilar.

Men vi kom fram, föll i säng och vaknade inte förrän det började kurra i magen. Några arbetslägerrelaterade kommer bilder nu!

Detta är ett trasigt gångjärn som kanske är 100 år gammalt, och på något sätt ska skruvarna lossas och gångjärnet bytas ut utan att den gamla dassdörren fördärvas.

Så här kämpade jag med två dörrar, åtta gångjärnsdelar och tjugofyra gamla skruvar som hade rostat till oigenkännlighet. (Ja, jag jobbar i basketkläder, läsglasögon och Birkenstocktofflor.)

Jag lyckades! Här ser ni gångjärnsliken!

Det här är en och samma läskiga garderob, fodrad med masonit runt 1962. En läcka i taket har ställt till det, men det går säkert att fixa!

Ni ser mig här i rivningstagen – för under masoniten fanns en helt oskadd timmervägg. (Leendet är inte påklistrat; jag älskar verkligen min kofot.)

Fynd bakom masoniten: en urklippt kung Gustav V.

En morgon stod Orangeluvan och jag i ett mystiskt utrymme i huset. En jättestor, platsbyggd garderob som inte alls passade in och var rätt sliten, kändes plötsligt helt fel.

– Den ska väck, va?
– Den ska väck.
– Nu?
– Nu.

Ett stordåd skapat på två timmar! (Den horisontella, ljusa randen i knähöjd är spår efter en sedan länge försvunnen, väggfast bänk.)

Ni ser på bilden ovan en grön pärlspont, som vi letar efter i hela huset. Den gömdes här ovan först bakom tre olika lager masonit och sedan hela garderoben dessutom – som vore den pestsmittad eller en sjögrästapet från 1973. Hur kan man någonsin ha velat gömma den?

I förrgår drog vi fram spisen i det stora köket för att torka rent bakom – sådär som man även ju bör göra hemma i stan men liksom aldrig får tid till. Bakom spisen såg det lite mysko ut.

– Tror du att det är grön pärlspont bakom?
– Näe … va, i ett kök?
– Men tänk om …
– Ja.
– Ska vi sprätta och bända lite?
– JA!

Till vänster ser ni den vita, normala väggen och till höger en inte alldeles lyckad pärlspontsjakt. (Men naturligtvis vill vi fortsätta att riva ännu mer åt höger.)

Ibland måste jag lägga ifrån mig kofoten för att bära toalettstolar.

Plötsligt kom Orangeluvan på att hon behövde köpa en liten frys. Vi kollade på begagnatmarknaden och lyckades få tag i en perfekt säljare på andra sidan ön, som dock fick kånka in frysen till sin granne eftersom han inte kunde vara hemma när vi skulle komma.

Vi körde, körde och körde (Öland är 14 mil långt), irrade runt lite och plingade till slut på rätt dörr.

Ut kom säljarens granne, som dessutom osannolikt nog (det bor i alla fall 27 000 människor på Öland) var samme man som för två år sedan sålde huset till Orangeluvan! Frysen stod alldeles bredvid en nyrenoverad Volvo från 1964, så vi höll på att aldrig komma därifrån.

Vi var lika gamla, bilen och jag, men den var snyggare i lacken. Här satt jag lyckligt med knäppta händer och bara njöt.

Den här bilden ska jag ta fram när barnbarnen frågar varför jag säger ”veva ner fönstret” och inte t.ex. ”öppna fönstret”.

I två dagar till ska jag och kofoten sprätta omkring på arbetslägret. Jag har hälsporre och knaster i knäna, ett stort blodigt lår-sår, blånagel på en stortå, bula i pannan och skrapsår på ryggen. Orangeluvan har stukat foten, brutit massa naglar, skurit tummen på en kartong och fått stickor samt stukat fingrar och trillat ner från en stege som bet henne i överarmen och gav henne blåmärken stora som de svarta fläckarna på en vit ko.

Men vi fortsätter under glada tillrop, för hur skulle världen (eller huset på Öland dårå) se utom vi satte oss ner och åt praliner?

Vem skulle då dra ut dessa spikar i taket?

Fast vi kollar faktiskt på OS, det gör vi.

Men snart är arbetslägret slut och jag åker då hemåt. Finns det något jag bör göra när jag på onsdag kör Öland–Eskilstuna?

34 kommentarer

Flugornas ö

Flugornas ö

Publicerat av Lotten Bergman den 31 juli 2023 16:17

Denna veckas arbetsläger är ett tio dagar långt krig mot Ölands flugor.

– Men ni kan väl bara gå ut där flugorna blåser bort? säger ni.
– Men pfffft, nu är det ju inomhus vi ska snickra, svarar jag uppbragt.

Icke desto mindre gjorde jag precis så igår: gick ut för att få vara ifred från de sömniga surrmonstren. Jag räfsade en äng och lade hö på hög, sorterade en miljard skruvar från anno dazumal. En del la jag si och andra la jag så. En del la jag åt sidan, en del la jag för sig. En del hade raka spår, dom lade jag för sig, andra var för korta, dom lade jag för sig. En del hade kantfnas, dom la jag på sitt håll. En del hade böjt sig, dom lade jag för sig, en del var angripna av rost, dom la jag åt sidan i en särskild hög för sig. En del hade kroknat, dom lade jag för sig, en del var prima självborrande, dom lade jag för mig. (Karl Nilsson)

Bitsen – dyrgriparna som jag älskar som vore de mina egna barn – fick bo i en alldeles egen hög. Många verkar ha rymt hemifrån, så till min stora glädje måste jag nog köpa nya.

Huset på Öland är alltså min systers, och här har jag sedan förra hösten bl.a. hittat en panel, hittat gamla tapeter bakom en fuktskada, målat nyupptäckta spegeldörrar och rivit loss en herrans massa masonit, plywood och plastmattor. Jag har även lyckats riva loss och sabotera elen som sattes in för ungefär 100 år sedan, vilket jag inte alls fick bannor för.

Denna gång har vi med oss vår glada, spralliga, pigga och roliga pappa, som irrar runt i ett alzhemierrus. Vi ser till att ha strikta rutiner och har honom att lyfta tunga saker och flytta nyslaget gräs samt äta palt och dricka kaffe så ofta som möjligt. Eftersom han inte kommer ihåg var han är eller hur han hamnade just där han är, påminner vi med stora lappar på väggarna. Det funkar alldeles ypperligt!

Nyplockade bär, pappa och min svåger. (Vi promenerar på Ölands järnvägs gamla banvall.)

Men störst fokus har vi på att snickra, fixa, riva, måla, tvätta och göra fel.

Här håller vi på att fixa bort treetex-väggarna i ett av sovrummen. Om det är svårt eftersom allt är snett och vint och smattarna och taket går i konstiga krokar? JAAAAA.

Här fäster jag en krönlist på en färdigpanel (såna där stora sjok, inte en bräda i taget) som har pusslats ihop av olika sorter som inte alls matchar varandra. Det ska vi fixa senare.) Elsladden vilar så fint på mitt högeröra.

I trakterna finns den gamla dansbanan, trajdaridajdaaa.

Nu till denna resas hyrbil. Ni vet hur det brukar vara – sätena går inte att fälla ner, bilen är pytteliten, bilen startar inte, bilens larm tutar hela natten … Men det är smällar man får ta när man inte kan köra sin egen sekruttbil alla långa mil.

Snygg va? (Men idiotisk. Den är gigantisk, men har pyttelitet lastutrymme.)

Well. När vi körde mot Öland i torsdags, stannade vi till för att äta lunch på Tindereds Lantkök längsmed E22. När vi kom ut till bilen, hade en smitare, bov, bandit samt klåpare knöcklat till båda dörrarna på vänstersidan.

Jag ser inte lika glad ut som i Lustiga huset, även om tankarna kanske går åt det hållet.

Nä, nu har jag suttit stilla vid tangentbordet på tok för länge. Flugor måste mördas och gammal gullfiber med äkta små glasbitar i måste krypa innanför kläderna!

I förgrunden står förstås en gammal tramporgel, som har fått ställa upp som snickarbänk i ett halvår nu.

36 kommentarer

Tapeterna trillar ner!

Tapeterna trillar ner!

Publicerat av Lotten Bergman den 7 januari 2023 23:02

Den djefla mannens (aka DDM) äldste bror var i treårsåldern väldigt morgontidig. Men inte väckte han sina föräldrar (doktor Bergman 1 och doktor Bergman 2) bara för att han var vaken, nej. Han gick upp och roade sig på morgonkvisten på helt egen hand. Till exempel genom att ta tag i tapetflikar och dra så att hela tapetsjok föll till golvet.

(Tapeterna satt sämre förr.)

När då en yrvaken och nattjourande läkarförälder släpade sig upp för att undersöka de underliga, ritschande ljuden, tittade den lille sonen glasklart upp på sina dagars uppkomst och förklarade att det inte var hans fel, alls. Han sa:

– Doktor Bergman, doktor Bergman, tapeterna trillar ner!

Så … när man i den här släkten blott säger ”tapet”, kommer någon omedelbart på denna historia, och drar den. Slutrepliken sägs förstås i korus.

Men nu till mitt egentliga tapetärende.

Jag är nämligen inte alls tapetkunnig eller -intresserad. Jag är dock uppvuxen i ett hem som av mina hippieföräldrar INTE pyntades med sånt här 1973:

Hemma hos Elton Johns föräldrar. (Foto: John Olson.)

En tapet i kommentatören hakkes sommarstuga.

Nejnej. Hemma i familjen Stensons (jag hette Charlotte Stenson på den tiden) 1970-talshus såg det ut så här. (Och jag brydde mig verkligen inte. När jag bytte rum i huset, målade jag raskt över tapeterna med vit färg. Hu, så spräckligt, tyckte jag.)

Men nu är det ju så att jag som vuxen har fattat tycke för renoveringar, justeringar, återgång till det gamla (inte Elton Johns tapeter) och allmän estetik. Så i mitt kök har jag sedan 2000 denna skönhet.

Boråstapeter skriver att den heter ”Linné” och att det ”är en tidstypisk gustaviansk tapet som drar åt rokoko”. Och jag kan tala om att jag har satt en av våderna uppåner, men att ingen har sett det. än.

I huset som jag hjälper till att renovera på Öland, upptäckte vi i förrgår en fuktskada på en vägg. Tapeten bucklade sig, svällde och lossnade från väggen som ett plåster på ett vätskande skrubbsår.

– Va? sa jag och pekade på en fuktfläck.
– Åh nej! suckade söstra mi (Orangeluvan).
– Vad gör vi? sa jag.
– Slit bort skiten! sa Orangeluvan.
– Hurra! tjoade jag, som ju gillar att slita bort, hugga ner, rafsa och krafsa samt skrapa.

Några timmar senare stod vi med fem tapetlager och visste varken ut eller in. Ett lager var tunt som läskpapper med ett mönster som påminde om små maskar och nästan obehagligt att titta på, så det fotograferade jag inte. Men här är de andra fyra!

Den (1) färgglada var fastspikad direkt på träväggen längst in. Sedan kom (2) den brunaktiga med svepande liljor (som förmodligen är helt förändrad vad gäller färgerna, och vars tryck var fastkletat på baksidan av (3) mask-tapeten, som vi inte har på bild här). Därefter kom (4) den silvriga med blommor och sist (5) den rutiga.

Våra kunskaper räcker inte till här.

Huset byggdes 1909, så den fastspikade, blommiga bör vara från den tiden.
Den bruna med vita liljor kanske är 1920-tal?
Den silvriga med blommor är helt ljuvlig och känns som 1940-tal.
Men den gråa, rutiga som känns som 1950-tal förbryllar: varför tapetsera så snart igen – och kan den verkligen vara 70 år gammal?

En annan sak vi lärde oss allt om i detta skede, var väggmaterialet Treetex, som satt ovanpå ”masktapeten”. Det är en väldigt mjuk, porös träfiberskiva, som bara fanns 1930–71 . Den är brandfarlig, smular och går sönder samt suger åt sig fukt som en svamp, men var en megasuccé i nästan alla hus som byggdes under 35–40 år.

Bakom tramporgeln som har hamnat lite på sniskan där, står Orangeluvan och pillar på den fuktiga Treetexen.

Träväggen som vi till slut fick fram såg jättebra ut, så fuktskadan var liten och numera torr. Vi fortsätter att fixa och dona och lappa läckor om några veckor. Inga bekymmer! Och vill ni läsa mer om Treetex, finns bilder från den nedlagda fabriken här.

När vi hade tröttnat på att riva, återgick vi till evighetsjobbet att linoljemåla ett tak vitt och en väggpanel grön.

Här poserar vi glatt när klockan närmar sig midnatt, trots att vi är helt jävla sopslut i både hjärna, hjärta och muskler.

Tapeterna trillade alltså inte ner; vi drog ner dem med möda och stort besvär.

28 kommentarer

Det näst roligaste aprilskämtet

Publicerat av Lotten Bergman den 1 april 2019 14:03

Det roligaste aprilskämtet är faktiskt inte den där om nylonstrumpan som man ska trä över tv:n för att få färg-tv. Nej, det allra roligaste är den där om Clark Olofssons nedgrävda byte i Måttsundsbacken. Vi kan ta en paus här så att ni alla läser om det.

[läspaus, humdidum, trarajdiraa]

Här kommer så en länk till det näst roligaste aprilskämtet! Men vad hör jag i fjärran?

– Va? En länk?
– Kan männschan inte bädda in klippet?
– Men orka klicka!

Jag förstår att ni alla är upprörda, men klippet tillhör SVT och ligger på SVT och får inte flyttas från SVT hur goda mina intentioner än är. Men ni får naturligtvis en sammanfattning i bilder här, sorry ©SVT eller nåt.

Den nitiske tv-reportern Sven Ekberg berättar här iförd säkerhetshjälm om hur en av Ölandsbrons 50 meter höga pelare helt enkelt har vittrat sönder.

Eftersom detta filmades 1997 och man då på SVT:s lokalredaktioner näppeligen hade tillgång till CGI eller andra finurliga specialeffekter, blir man ju storligen imponerad. Och förundrad över nyss nämnda hjälm.

– Polisen stänger av för både bilar och sjöfart.
– Vägverket och länsstyrelsen kommer att sätta in bilfärjor.
– Kommunikationsminister Ines Uusman är på väg hit i helikopter.

En professor i armerad betong som dessutom är projektledare för Öresundsbro-projektet säger att han är bekymrad:

– När bron byggdes 1972 användes saltvatten vid betonggjutningen, vilket orsakade korrosion i armeringsjärnen. Betongen behöver kunna andas!

– En kolloidpartikel har uppstått som klättrar uppåt i pelarna … det är en svävande partikel som håller sig ovanför vattenytan …

”Nu mäter vi med hjälp av ljudinstrument som visar hur porös betongen är.”

Denna oerhört skärrade Norrköpingsbo var mitt på bron när det började ”gunge, riste, och skake” och han fick trycka gasen i botten ”innan hela skiten kollapsa”.

Som den skjutjärnsjournalist jag ju är, har jag nu letat upp den där Sven Ekberg – numera pyntad med de grå tinningarnas charm.

– HUUUR fixade ni så att det såg ut som om bropelaren faktiskt var trasig?
– Vi satte en stor glasskiva framför kameran. På glasskivan täckte vi en bit av bropelaren så att den i bild såg ut att ha rasat. Med dagens teknik hade det nog varit mycket enklare.

– Och jag är oerhört förtjust i detaljen den där betongklumpen som någon släpar bort …

– Äsch, betongklumpen hittade vi i närheten av brofästet, bara.

– Men det är så himla bra gjort!
– Ja, men egentligen blev det lite för bra och trovärdigt. Polisen som ställde upp höll på att få sparken, jag blev utskälld av en hotellägare på Öland eftersom hans gäster bokade av sina rum, Ölandsbladets chefredaktör skrev en ilsken ledare om det olämpliga skämtet som skrämde bort turisterna.
– Wow. (Jag är väldigt verbal.)
– Inslaget sändes i Rapport och SVT:s växel höll på att braka ihop. Därför tvingades Aktuellt senare på kvällen förklara för tittarna att allt var just ett skämt och att bron stod kvar på sina bastanta cementfötter.

Jag tackar härmed redaktör Ekberg – och tittar på klippet än en gång.

Sven Ekberg till höger, med sin son Svante till vänster.

Själv har jag lyckats lura barnen genom att på den tiden som vi hade dagstidningar lägga en ett år gammal tidning i lådan (jag planerade alltså för detta i ett år!) och genom att i radio påstå att man har hittat ägg med glasbitar i. Av skämten år 2019 tror jag att jag gillade detta mycket enkla från SOS Alarm bäst:

Avslutningsvis ett aprilskämt från 1957: spagettiskörden hotas!

Uppdatering!

Sven Ekberg vände uppåner på hela Youtube för att leta fram snutten med brodebaclet – och se på tusan. Här finns det – gömt bland massa annan aprilskämtsbråte!

(Jag har ställt in så att ni hamnar direkt på 2,56 min och bara behöver klicka på playpilen.)

19 kommentarer

Ölandsförkylningen

Publicerat av Lotten Bergman den 29 juli 2018 01:55

Världen må brinna, torkan endast suddas ut av välsignade skyfall och eldningsförbudet hävas av förvånade makthavare – men inget är viktigare än den förkylning som vi har drabbats av.

Det är förstås Ölandsförkylningen from hell. (Eller om den kom från Öland, kanske.)

Artonåringen och jag såg den inte komma. Nä, vi bara …

… badade i ett sanslöst brutalvackert kalkbrott …

… larvade oss med kusiner i ett majsfält med konstverk och labyrintgångar …

… klättrade upp i Långe Jan och svettades ihjäl …

… och tillbringade resten av tiden i ett intimt förhållande med snytpapper.

Vi är förvisso hemma i Sörmland igen, men jösses vad vi snorar, hostar, ämlar och oss och knaprar diverse medikamenter. När vi igår kväll skulle ut och titta på blodmånen, vilade vi oss i form hela dagen för att i kvällningen först …

… och sedan klättra halvvägs till månen för att kunna se densamma bättre.

Alla inplanerade besök och irrfärder är nu inställda eller flyttade på, för den här förkylningen rinner fortfarande i våra näsor, rosslar i våra lungor och harkelkliar i svalget. Hade den satt klorna i oss i november hade jag banne mig lagt in oss på sanatorium.

Då hade vi bombis legat så här på rad med alla andra sjuklingar.

Vi hade då hostat och pustat och snörvlat ända till våren, och sedan hade vi antingen släppts ut, alldeles bleksiktiga och magra samt bedrövade – eller så hade vi dött. Och då hade jag …

… kommit tillbaka som spöke och av pur hämndlystnad skrämt livet ur alla ölänningar.

28 kommentarer