Ni vet när man är bombsäker på att pösbyxor är av ondo (1980), att videoapparater kommer att förstöra all världens filmer (1981), när man tror att nyblivna föräldrar i ens omgivning har fel bara för att man själv inte har några barn (1990), när man är övertygad om att man kan snickra allt själv för att, pah, det ju inte är någon konst att snickra (2001) och när man tror att man aldrig frivilligt kommer att stoppa den där vedervärdiga kryddan koriander i munnen (2009)?
Och man faktiskt har fel?
Och man inser att det är dags att ruska av sig den där gamla åsikten, erkänna sin gamla synapskollaps och välja mellan att antingen öppna dörren till nya erfarenheter eller bara dra något gammalt över sig?
”Jag har inte lyckats skriva en enda sida och har förlorat ett helt skrivår.”
Intervjun med Jan Guillou publicerades igår på avdelningen ”Mat & Hälsa” i SvD. Det tycker jag passar bra, för det är synnerligen hälsosamt att upptäcka nya sidor av sig själv. Samtidigt som man äter t.ex. koriander.
Låt mig nu få ångra dessa bombsäkra uttalanden som jag häver ur mig utan att skämmas:
det är idiotiskt att springa maraton
sommarpratare blir man bara om man känner rätt personer
det är omöjligt att komma på grön kvist efter 45-årsåldern
I söndags morse klev jag av nattåget i Örebro för att invänta en buss hemåt. (Vansinne, begriper inte hur SJ placerade mig så långt västerut.) Klockan var strax efter åtta och stationshuset fullt av små barn, idrottslag, far- och morföräldrar samt både bak- och helfulla karlar.
En kille i 20-årsåldern släntrade in och satte sig några meter ifrån mig. Han var klädd i jeans och T-shirt som under en vacker julidag, medan vi andra hade både fingervantar och mössa. Han halsade ur en liten burk med energidryck när hans telefon ringde.
Telefonkillen. (Anonymiserad eftersom jag inte vågade fråga om fotograferingstillstånd.)
Detta var vad jag hörde:
– Tjena. Näh, jag är alldeles blöt ända upp till knäna för jag fixade översvämning i cellen. Ställde upp madrassen mot väggen bara och satte på vattnet i en halvtimme. Men snutarna släppte inte ut mig så jag fick sova på den där blöta madrassen. Och vet du att dom inte har öl i kiosken! Fick köpa Red Bull istället. Jamen vad skulle jag göra? Darrar som ett asplöv och har svinont i ryggen. Visste du att Pressbyrån inte säljer öl?
När han sa ”darrar som ett asplöv” plockade jag fram papper och penna och började anteckna.
– Skitont i handlederna har jag också. Mmhm, handklovar. Snutarna hoppade på mig ute på gården, grannarna hade ringt efter dom för att jag var ett störande element.
Jag antecknade ”handlederna” och ”störande element”.
– Nää, har inga pengar kvar, det sista gick till redbullen. Bussen går inte förrän om tre timmar så jag hinner sno ett busskort. Nä, hur ska jag annars komma hem? Det är lugnt, jag snor ett busskort, det brukar inte vara några problem.
Jag antecknade ”brukar inte vara några problem”. Precis bakom denne kille satte sig nu en A-lagare. (Säger man A-lagare fortfarande?) Det var en tomteskäggig man i nerkissade byxor, tre plastpåsar och en Willie Nelson-gitarr på magen. Han plockade fram en flasköl, öppnade kapsylen och började halsa. Kapsylen föll ner på marken och rullade iväg.
Den telefonpratande killen stelnade till och tystnade abrupt när ölen sade psssscht. När kapsylen klinkade mot stengolvet vände sig killen om och stirrade på A-lagaren (som faktiskt kunde ha varit just Willie Nelson). När första klunken rann ner genom strupen på Willie Nelson-typen, ställde sig telefonkillen upp och tittade på ölflaskan som om det var en ko med sju ögon eller en naken Lill-Babs. Han höll fortfarande telefonen mot örat. Han sa ingenting, han bara tittade på flaskan med folköl och stod beredd som en sumobrottare inför ett anfall. Så vaknade han upp ur ölförtrollningen.
– Va? Va? Äh, det hände en grej bara. Måste sluta nu. Tja! Nä, det ordnar sig, sa killen och satte sig ner igen.
Då kom ännu en sliten A-lagare in och började prata med Willie Nelson. Den nytillkomne såg ut lite som Morgan Freeman, fast 30 år äldre. Han pekade på gitarren och sa:
– Har du spelat länge?
– Nä, jag har precis börjat. Men jag kunde ha blivit något om jag hade börjat i tid. Annat var det när jag var 21 år 1955 och såg på Owe Thörnqvist. Men annars är livet bara skit. Har inget att leva för, man borde dö, sa Willie Nelson.
– Nejnej, varje dag som är en gåva! Jag vaknar varje dag och är lycklig för jag lever! Jag har en fru! Det är det bästa vi karlar har, det är det. Våra fruar. Är du gift? undrade
– Ja, ja. Hon är fin. Och söt. Ska se om jag minns vad hon heter, du förstår vi har inte setts på ett tag för jag skäms så för mitt dåliga beteende. När du säger sådär, då känns det faktiskt lite bättre. Du har gjort att jag är lite mer tillfreds med livet! sa Willie Nelson till den leende Morgan Freeman.
Jag skrev så att den skrivovana handen brände. Jag antecknade ”f. 1934” och ”skäms så för mitt dåliga beteende” och ”tillfreds med livet” samt en farlig massa ord som inte går att tyda. Sedan blev jag tvungen att gå till min buss. Jag läser nu det sista jag skrev i mina anteckningar från denna morgon:
”Alla som tittar på ’Hollywoodfruar’ och njuter av att förakta dem borde göra något vettigare av sin tid.”
Eller så står det bara:
”Akl fem gluppa in MaHu.fluga miolan frakta lem kunde vettizzzz a tidn.”
Jag frågade om lov, och fick ta en bild. ”Inga problem, damen!”
Djupinglotten avslutar idag med en dikt av W.B. Yeats:
Come swish around, my pretty punk,
And keep me dancing still
That I may stay a sober man
Although I drink my fill.
Sobriety is a jewel
That I do much adore;
And therefore keep me dancing
Though drunkards lie and snore.
O mind your feet, O mind your feet,
Keep dancing like a wave,
And under every dancer
A dead man in his grave.
No ups and downs, my pretty,
A mermaid, not a punk;
A drunkard is a dead man,
And all dead men are drunk.
Jag skriver nästan alltid lifvet när det i sammanhanget handlar om djupingtankar och läggapannanidjupaveck-funderingar.
För det låter så [sätt nu på tordönstämman] a-l-l-v-a-r-l-i-g-t.
Någon ifrågasatte häromdagen någonstans (jag har verkligen slutat komma ihåg saker) det faktum att det är lättare att göra sig ett namn om man går omkring och är bekymrad, svårmodig och allvarlig än om man är så banal att man är … glad.
Well so be it. Jag är banal. Jag gillar Johnny Depp, Vivaldi och Beatles och inte leverbiffar.
Men nu till dagens ämne! Meningen med livet är kanske inte 42 – utan t.ex. 43. Det finns en sajt som heter 43 folders och det fanns en sajt som hette 43 minuter och det finns en platta som heter 43 minutes och minst två låtar som heter 43 och en farlig massa människor som föddes 1943 har redan dött (Sharon Tate, George Harrison, Bobby Fischer, Janis Joplin). Vilket måste betyda något. Och nu har jag trillat över 43 things – där folk klickar fram sina främsta livsmål. (Via Jardenberg.)
Nu blir det tungt för skrollfingret för här kommer en lång lista över resultatet (som förändras hela tiden). Listan är egentligen 100 punkter lång, men jag har översatt, komprimerat och slagit ihop vissa snarlika mål.
Världens vanligaste livsmål
gå ner i vikt
slutföra sådant jag påbörjar/ sluta skjuta upp saker/ ta examen
skriva en bok/ skriva en roman
bli kär
vara glad
skaffa/designa en tatuering
dricka mer vatten
gifta mig
resa/ resa världen runt/tågluffa i Europa/ besöka alla USA:s stater/ åka till Japan/ åka på kryssning/ åka på en road trip utan bestämt mål
få se norrsken
lära mig ett nytt språk
spara pengar
kyssas i regn
fotografera mer
skaffa nya vänner/ träffa nya människor/ vara mer social
lära mig att spela gitarr
köpa ett hus
bli skuldfri
läsa mer (böcker)
få ett jobb
att leva istället för att bara finnas
springa ett maratonlopp
motionera regelbundet/ komma i form
hoppa fallskärm
bli mer självsäker
äta nyttigare
sluta röka
starta eget
lära mig att laga mat
lära mig teckenspråk
få bättre hållning
lära mig att spela piano
lära mig att surfa
simma med delfiner
vakna när väckarklockan ringer
lista saker som gör mig glad (förutom pengar)
sluta bita på naglarna
lista ut vad jag vill göra med mitt liv
göra skillnad
lära mig dansa
lära mig att köra/ skaffa körkort
bli mer ordningsam/ ta examen
vara en bättre vän/ bli en bättre människa
skaffa barn
leva passionerat
bli ekonomiskt oberoende
ägna mindre tid att surfa runt på nätet och mer tid att arbeta/sluta slösa bort min tid
skapa min egen webbplats
jobba som volontär
oroa mig mindre
lära mig att köra bil med växellåda
skriva en låt
sova mer
yoga/meditera dagligen
studera
sluta bry mig om vad andra tycker om mig/älska mig själv
skaffa hund
sova under bar himmel
vinna på lotteri
skicka flaskpost
lära mig att sy/ lära mig att sticka
spara till långt hår
Fler vill spela gitarr än piano och fler vill simma med delfiner än skaffa barn. (Jag försökte verkligen att komprimera ända till 43 punkter. Säg till om jag kan slå ihop fler.)
”Utan snus i tre dagar …”
Men hörni, om alla bara fokuserade på nr 2 ..? Skicka den där flaskposten, gå inte och dröm om det, dummer! Och drick lite vatten när du ändå håller på! Ska man ha ett mål i livet ska det väl vara lite tufft att genomföra, så där så att man kan vara lite bitter och slå ut med händerna och skylla på andra när det inte går vägen?
– Näe, jag äter ingenting och går ändå inte ner i vikt, det är något som är fel!
– Studera? Jag, gamla männschan släpps inte in på läkarlinjen bara för att jag är 61 år!
– Tingen är emot mig. Tur att jag inte köper lotter för jag vinner aldrig nåt.
Själv har jag som mål i lifvet att uppleva ett OS på plats. Hur fan det nu ska gå till när man [sätt nu på snyftstämman] är så himla gammal, inte har några kontakter, mutpengar eller talang för curling.
En av Ali Babas rövare bet på naglarna trots ideliga tillsägelser.
När jag blir stor ska jag bli basketproffs med jättemuskler och guldkedjor.
Sent igår kväll spelades en komplett ointressant division 3-match i Linköping. Det var jag och mitt lag mot ett gäng stjärnor på uppåtgående. Den som är äldst i vårt lag fyller 50 i år, den som var äldst i deras lag var liksom knappt torr bakom öronen. (Vetenskapliga fakta säger att torkan inträder i 20-årsåldern.)
Och vi hade inte skuggan av en chans att slå dem. Förlust med 50 poäng svider, ska ni veta. Rejält.
Just nu sitter jag på tåget mot Stockholm för att där föreläsa om svenska skrivregler och sociala medier, men fokuserar faktiskt mest på en gruvlig träningsvärk i armarna. Armarna? säger alla ni och blir väldigt bekymrade för mig. Har jag månne gått på händer under matchen igår, borde det inte vara benen som man känner av när man springer där och jagar boll? Nej, inte när man spelar mot tockna ungdomar, för då spelar man vansinnigt tufft försvar med armarna – liksom stångandes som handbollsspelare längs linjen. (Och ni förstår att det smärtar nästan lika mycket som träningsvärken när jag sänker mig så lågt att jag ser likheter mellan basketspelare och handbollsspelare. Se här bara.)
På tåget sitter en ”affärsman” och berättar för sina kolleger vad de ska säga till ”Tysken”. Han heter tydligen så.
– Vaddå vårt fel, säg att det är han som har fel och säg dessutom att det inte är första gången.
– Nejmen då drar du bara upp S-798, den minns han säkert-
– Ok, haha, fråga då hur det var i München 2003. Säg ”Apfelstrudel” så kommer han inte att klaga mer.
– Nejnej, hans fru heter Marlene. Nämn gärna hennes namn i förbifarten.
På tåget sitter även en kille som ser ut precis som prins Carl Philip, men inte är det eftersom han läser Sveriges rikes lag lika intresserat som vore den … eh … Clas Ohlson-katalogen? Han har rutiga byxor instoppade i knähöga stövlar; det ser intressant ut.
Och slutligen sitter även på tåget en mamma i 21-årsåldern med sin dotter i 4-årsåldern. Mamman berättar i telefon om hur skönt det är att vara arbetslös igen. Dottern berättar samtidigt för mamman om tofsen på sin mössa.
– Mamma, min tofs här, kolla. Min tofs här är som sallad. Ja. Den känns som sallad och ser ut som sallad.
– … och det ska jag faktiskt ha som mål resten av livet. Ja, seriöst … hela …
– Som sallad. För den har såna här fladdriga, mamma, som sallad.
– … allvarligt. Ja, aldrig mer att jag jobbar. Hellre dör jag. Seriöst!
– Som sallad är den.
– Men jag får ju pengar för att göra ingenting! Fatta! Lyx!
Själv ska jag som sagt bli basketproffs.
Uppdatering
Jag är framme i Stockholm efter en spännande resa där parkeringsbromsen fastnade och vi blev (tadaa) sena.
Ni vet när allt avstannade och vuxna människor kröp omkring på golvet och letade efter tappade linser? Det är förstås i och med den moderna linsutvecklingen inte så vanligt längre, men den två linsbärarna i vår familj har ständiga problem med dem. De försvinner när de sitter i ögonen och de försvinner när de ligger i linsdosan och sover sött. Och de spricker och är för dyra och blir sladdriga och jag vet inte allt. Igår lät det så här i köket:
– Aha! Vet ni vad som händer när man glömmer linserna i bilen på vintern och det är minusgrader ute? tjoade Den djefla mannen från köket.
Ingen svarade. Vi tänker på honom som P1, nämligen. Det kommer mer prat oavsett om vi vill eller inte.
– Dom försvinner! Det är ingenting kvar! They are dissolving in front of my eyes as I speak! Titta!
Jag gick mot honom och såg hur han vispade runt med pekfingrarna i de två små byttorna. Jag tänkte lite på Charlie Chaplins bröddans som Johnny Depp härmade. Min djefla man är en linsdansare utan linser.
– Men du som är kemist och … hur skulle de upplösas … till vatten och syre ..? sa jag.
– Jag vet inte! Men kolla! Haha! Det är helt tomt!
Då kom Femtonåringen in i köket och tittade på sin fingervispande pappa.
– Men pappa. Det där är min linsdosa. Mina linser är inte där, de är i mina ögon. Här är din, den låg i hallen. Med linser i.
Chaplin, Depp & Downey Jr. Men gjorde inte Buster Keaton en version också?
______
Psst. Julkalendern är slut, men Lucka 24 har ett facit och Den röda tråden har trasslats ut.
Jag har ju ingen dagbok längre – det känns som om jag registrerar det mesta på annat sätt via t.ex. mejl och blogg. Därför måste jag använda denna plats till att tala om att jag idag
har konstaterat att någon hade lagt ett fyra sommardäck ovanpå skidorna och snöskyfflarna som jag ville åt för att skotta 100 meter trottoar
har åkt runt i snöstorm med en bil som hade sommardäck utan att jag visste om det och inte för mitt liv kunde tro att det var på det viset
har en helt annan bil som har fått körförbud eftersom den inte har besiktigats när den skulle
har skött allt annat som jag bör och ska.
Hurra!
(Nu skulle man ju kunna tro att detta är skrivet av en bitter männscha som känner sig misslyckad och slarvig. Men så är icke fallet. Det är verkligen väldigt mycket som funkar mitt bland … eh … sådant som inte gör det.)
Jodå, Julkalendern fortsätter som den ska här nedanför.
Jag tröstar och vill lösa problem även när varken tröst eller problemlösning efterfrågas. Min erfarenhet av ledsna perioder i livet är inte många. Eller långa. Många i min omgivning vantrivs med jobb eller jobb eller boende eller jobb eller … livet.
Då brukar jag alltid dra denna parallell:
Jag och Den djefla mannen bodde och pluggade i Lund, som är himmelriket på jorden. Mysigt, trevligt, nära till allt och i största allmänhet bara perfekt. Så fick vi ett barn. Och så ett till. Och kände att vi behövde ett hus. Snabbt köpte vi ett litet, billigt i Väggarp – halvvägs till Eslöv. När jag i söndags susade förbi våra gamla ägor tog jag en bild – se ovan. (Vackert, men trist.)
Så bodde vi där. Och fick ett barn till. Och klippte gräsmattan, drack klockantrekaffe med grannarna, köpte bil, jobbade, planterade rosor, lagade garagedörren och vantrivdes utan att fatta det. Ingenting var egentligen kul.
”Men så här är det väl att vara vuxen”, tänkte jag medan fyra år rann iväg.
Plötsligt när vi en sommar var på besök i Mälardalen, uppenbarade sig framtiden: ett galet hus i en urtråkig, kriminell stad där vi inte hade jobb, inte hade släktingar, aldrig ens hade varit i eller drömt om. Så vi ryckte upp våra skånska barn ur myllan, flyttade, fick två barn till, lever på det egna företaget … och längtar aldrig, aldrig någonstans.
Men om vi inte hade köpt det där dumma huset halvvägs till Eslöv, hade vi aldrig flyttat eftersom Lund ju är himmelriket på jorden.
Kanske kan man se det så här när man (se här hur snabbt jag byter till ”man” för att distansera mig) sitter fast i jobbklet eller allmän otrivsel – det är meningen att du ska vantrivas just nu för runt hörnet (eller i alla fall inom en snar framtid) väntar något som du aldrig hade kunnat drömma om för ett halvår sedan. Men du måste själv gå runt hörnet.
(Egentligen pratar jag ju som vanligt i nattmössan, för vad vet jag? Jag vill bara lösa problem hela dagarna.)
Där bodde vi.
Huset i Väggarp – den enda digitala bild jag har av det idag. Varför jag har skrivit massa trams på engelska överallt har jag ingen aning om. Förmodligen var det jättekul.
Sjuåringen har i två veckor fått order av sin lärare att ta hem matteboken för att hinna ikapp eftersom hon bara sitter och drömmer om origami på mattelektionerna. Men det är som förgjort! Vi har bett kompisarna påminna henne och hon har skrivit kom-ihåg på sin egen hand. Men matteboken är bara kvar i skolan. Igår morse hittade jag ett gäng lappar på ett bord.
Ser ni pi?
Dessa självskrivna lappar stoppade hon i alla sina fickor – och si på pi, igår kom matteboken hem. (Sedan hann vi inte räkna ens ett enda tal eftersom så mycket annat hände.)
Femtonåringen poserade.
Jag bad de tre minsta barnen att städa. Detta var vad jag hittade efter fem minuter. Och 20. Samt 45. Alltså ingen städning, ingen matteräkning och ingen ordning på allting, som sagt var.
Men jag åkte i alla fall till revisorn som delar uppgång med Köttskolan (se brevlådan). Det är en skola som i foajén tydligen leker den där hemska stol-leken där musiken tar slut!
Vi hann också äta lökringar på Max. Att bena ut denna klump påminde om att borsta loss en tova ur en trasslig frisyr.
Slutligen höll Femåringen brödrostarskola. ”Man bara klättrar upp här och sitter på den lilla kanten och väntar!” (Inte underligt att han inte gillar strumpor.)
—- Och nu blir det reklam! Är ni med på att det på lördag är julkalenderdags med Hemlisbloggare igen? Jag skriver texter som vore jag någon annan och lottar bland gissningskommentarerna ut en cool t-shirt. I 24 dagar? Ok?
(Förresten talar jag nog imorrn om vad jag har fått för nytt jobb och hur spännande det egentligen är.)
Uppdatering Vi har nu lärt oss att Femåringens frisyr heter ”motorcykelfällen” och att löpsedeln ovan bäst beskrivs som ett exempel på när predikativet kongruerar med den underliggande aktionen i en nominal satsförkortning. Ser ni vad man lär sig i kommentatorsbåset!
Förbaskade Ica och förbaskade Helene behagar inkräkta på min blogg och yra om utmaningar och sanningar. Inte nog med det, först ska man lista – och följa – regler!
Länka till utmanarna. Ok, nu har jag gjort det, men varför då? De är ju redan färdiga med sitt? Hallå? Hur vinner jag den här tävlingen?
(Ni förstår, jag vill ju tävla och vinna. Genom att i slutet länka till sju andra och ”utmana” dem, vinner jag länkningar av dem. Men inte för att jag har gjort något stort och fint och skrivit synnerligen initierat. Jasså, ska jag vara tyst och lyda nu? Ok.)
1. Jag fick igår erbjudande om jobb som xxkslmfmxxmlkjsfxx på Mmxksxxk Sljxm efter nyår och det är jättehemligt. Men kommer jag att kunna försörja mig på’t? Och kommer jag att hinna blogga mellan varven?
2. Jag påminner lite om Brennan i Bones: konkret och ickeromantisk.
3. Jag har haft ont i vänster knä sedan 3 oktober 1982 och höger knä sedan 3 november 1982. Det är förstås väldigt synd om mig.
4. Texter utan stor bokstav och punkt går fetbort. Hejsan svejsan, Claude Simon!
5. Den här mackan äter jag oftare än jag snyter mig. (Och jag är alltså allergiker; you do the math.)
6. Jag var förfärligt bedrövlig och skrattretande dålig när jag provade in till Scenskolan.
7. Jag är arg på genusgalningarna som trycker ner åsikter i halsen på mig och försöker omvända mig som vore de med i en sekt. (Men så får man junte tycka. Felåt dårå.)
8. Det är mitt i natten och jag kan inte sova. Oj, åtta skulle det ju inte vara.
Jag skulle vilja att John Cusack, Sophia Loren, Will Ferrell, Goldie Hawn, Charlie Chaplin och Whoopi Goldberg gjorde en film tillsammans. Eller att jag kunde utmana dem på armbrytning. Jaså det hör inte hit? Ah well.
Ibland tar jag cykeln fastän jag vill köra bil. Jag slår mig för brösten och ser till att alla vet att jag är en miljövän. Sedan kommer jag på att rally faktiskt är en ganska stor ”idrott”. Jag borde dra mina strån till stackarna oftare, tänker jag då och så tar jag bilen igen.
Ibland läser jag med stort nöje skvallertidningar. Jag skäms och blir röd om öronen och tänker lite på några välformulerade Nobelpristagare och så läser jag vidare om nobla skådespelerskor istället.
Vänta. ”Äntligen hemma från BB”? Nä nu. Blev de kvarhållna mot sin vilja? BB är väl ett utmärkt ställe att vara på, varför skulle man vilja åka hem därifrån?
Ibland är min plånbok så full att den nästan inte går att stänga. Coop-kuponger som ger 5 % rabatt, 25 rabattkronor på Ica, tre-för-två, två till priset av en, handla för 10 000 och få en tusenlapp i rabatt. Jag skulle förmodigen tjäna på att skippa alla rabatter och ta hand om äppelträden i trädgården istället.
Ibland får jag brev. (Klicka.) Tack, Alcro.
Ibland undrar jag om Annika Hagström utövar voodoo på mig. Jag borde vara kåsör i lokaltidningen i stan, eller hur? Men vem anlitar de? Jo, Annika Hagström. Jag var kåsör i Hemmets Veckotidning tills de kom på ett nytt koncept – att anlita Annika Hagström.
Ibland önskar jag mig prassliga, trassliga, skramliga draperier i alla dörröppningar här hemma. Så enkelt, så billigt, så mysigt, så himla 1973.
Ibland …
(Ja, det här är ett trick: nu ska ni i kommentarerna fylla på egna ”ibland” och eftersom mina egna spretar värre än Edward Scissorhands fingrar, kan ni ju spreta ni också.)
—-
Man ska fylla sin hjärna med så mycket kunskap som möjligt. Nu lärde jag mig att en nobel från 1344 (under Edvard III) till slutet av 1500-talet (under Elisabet I) var ett engelskt guldmynt.
