Hoppa till innehåll

Etikett: lifvet

Typisk pyttipanna med idrott, punka och smärta

– Alltså, jag har inget att berätta! sa jag högt till mig själv igår eftermiddag när det sög till i skrivtarmen. (Usch, det lät inte alls särskilt delikat.)

Då förträngde jag snabbt att jag skulle kunna skriva

  • fem spaltkilometer om upplevelsen av att läsa Ricky Bruchs memoarer
  • tusentals tecken om hur båda våra sekruttbilar har drabbats av punktering på höger framdäck och de tänkbara orsakerna därtill (elaka grannar, knivar i gruset, ovarsam framfart?)
  • en bok om ett pågående friidrotts-VM med tjuvstarter, brottning på 110 meter häck och de fåniga trosorna som tjejerna tävlar i istället för sladdriga basketshorts.
Bild ur Bruchs memoarer. (Förlåt, alla som är känsliga.)
Bild ur Bruchs memoarer. (Förlåt, alla som är känsliga.)
Pffffft! fnös däcket och lade sig ner på ena sidan.
Pffffft! fnös däcket och lade sig ner på ena sidan.
110 meter häckbrottning i rejäla brallor.
110 meter häckbrottning i rejäla brallor.

Men helst vill jag berätta om hur jag under uppvärmningen på basketen igår skulle befria en geting som hade trasslat in sig i mitt linne och den otacksamma insekten saknade insikt i människors välvilja och då bara stack. Mig. Aj. Ajajajaj! Fast när jag sedan inte kunde sätta mina trepoängare eftersom trepoängslinjen till denna säsongsstart har flyttats så långt bak att jag nästan inte ens ser korgen, kunde jag ju skylla på getingskadat finger.

Tillbaka till punkteringarna. Min djefla man kan inte hjälpa mig eftersom han är 1) av ryggskottstypen 2) i Polen. Och trots att jag vet precis hur man gör och har bytt från sommar- till vinterdäck många gånger, blev jag helt handlingsförlamad inför fullbordat punkteringsfaktum.

Fast det kan ju haft att göra med att bilen är utrustad med tandborstar, uppslagsbok i ett band och ett laminerat periodiskt system … men ju saknar fälgkors. Och att man för att få upp maskinpåskruvade muttrar dessutom måste ha ett hävstångsrör. Den riddare som på sin vita springare kom till min hjälp med det som behövdes såg ut så här:

Exhibit 1: rör. Exhibit 2: fälgkors.
Exhibit 1: rör. Exhibit 2: fälgkors.

Såja. Moving on. Återgå nu till era BNP-höjande uppgifter!

Share
34 kommentarer

Hej kära dagbok

Förklaring kommer nedan.
Förklaring kommer nedan.

Deeped tänker idag tillbaka och funderar över om de som bloggade för fem–sex år sedan fortfarande håller på. Jag torrbloggade utan kommentartorsbås i åtta år innan jag körde igång på riktigt med Julkalendern i december 2005 och har hållit på sedan dess.

Men varför, oooh varför?

Vad vinner jag på att skriva gratis och lägga ner massa tid på att dokumentera eller leta efter fakta som ingen egentligen bryr sig om? Om jag inte hade bloggat kanske jag hade hunnit med att städa källaren eller i alla fall lära mig att gå i högklackat?

Äh, svaret är självklart: det är för att ni läser som jag skriver.

De tre senaste dagarna har jag varit upptagen med diverse aktiviteter som inte inbegriper dator – och då blir det ju inget bloggat. Men nu är några i kommentatorsbåset så vana vid vad som händer vid olika tider på året, att Cecilia N. till och med frågar:

”Månne det är basketdamerna som har terminsavslutning? Vad var det för tema i år?”

Det betyder att hon har bättre koll på mitt liv än t.ex. mina syskon och föräldrar. Och vips, känns det som om jag faktiskt måste rapportera lite för att inte förvanska verkligheten: dokumentationen över lifvet. Det är ju när det inte händer saker som det är svårt att skriva, inte tvärt om. Den senaste tiden har jag underlåtit att berätta att jag har:

  • ätit tre smørrebrød som inköptes på Centralen, men åts i Nyköping
  • med tre kompisar initierat en basketturnering för alla i klubben – gammal som ung, rund som tunn, halvproffs som komplett nybörjare
  • haft säsongsavslutning med basketlaget
  • städat efter nyss nämnda fest.
Smørrebrød med massa klegg skulle jag kunna leva på.
Smørrebrød med massa klegg skulle jag kunna leva på.

Några sekunders bollstudsande från basketturneringen:

Länk till snutten eftersom den tydligen inte syns på alla datorer.
(Jag förstår om alla sporthatare är trötta på mitt ältande om denna ljuva idrott. Men fatta lyckan när Willie Cherry [drygt 60 år] spelar försvar på Lasse Andersson [drygt 50 år] – som båda två spelade i Plannja i slutet av 1980-talet! Och när en liten tjej född 1997 dribblar mellan benen på en tvåmeterskille! Eller när en förälder som aldrig någonsin har spelat basket får bollen av motståndarna för att hon ska få göra sitt livs första poäng.)

Megasuperdunderfesten hade tema ”Zoo” -- och toaletten stajlades till något djungelliknande.
Megasuperdunderfesten hade tema ”Zoo” – och toaletten stajlades till något djungelliknande.

Den där festen är jobbig. Jättejobbig. Vi har nämligen tema varje år och det betyder utklädning (som elefanten i inledningen), frågesporter och tipspromenader, personligt utformade diplom och prisutdelning till alla. Men efter tio års övning är vi nu blasé och vet precis hur det ska gå till – att jag skulle klä ut mig kom jag på 25 minuter innan alla kom.Vad blir man med silverpumps och fem meter silvertyg?

Det är jag som är den extremt suddiga silverfisken där. Det färgglada intill är en rugguggla.
Det är jag som är den extremt suddiga silverfisken där. Det färgglada intill är en rugguggla.
Tyvärr glömde jag att ta bild på mat och dukning innan allt åts upp.
Tyvärr glömde jag att ta bild på mat och dukning innan allt åts upp.

Men gårdagens ESC och Saades tredjeplats då? Och hockey-VM där vi spelar final senare ikväll? Och snabbstoppet i Rejmyre i fredags? Ska inte det också ältas och analyseras in absurdum? Jovisst, jag ska bara städa bort ruggugglans alla förlorade fjädrar, riva toalettdjungeln, rätta en bortglömd tipspromenad och se var jag har förlagt barnen någonstans.

Share
24 kommentarer

Pusselpyssel

En gång när den store Artonåringen bara var en liten lintott till parvel och alls inte hemifrånflyttad blivande civilingenjör, placerade jag honom i pysselhörnan i en klädaffär. Han var bara två år och jag var jättegravid och alls inte på humör att prova kläder. I denna barnhörna fanns som vanligt en fastlimmad legoplatta, smutsiga legobitar, några pennor och ett pussel. Han fokuserade på pusslet eftersom han var inne i en intensiv pusselperiod.

Medan jag stod och med förtvivlade ögon stirrade på mig själv i spegeln och försökte klämma in mig och magen i ett par snickarbyxor (eftersom jag hade fått för mig att alla quinnor med graviditetssnickarbyxor mådde bättre än alla utan), skred han till pusselverket.

Typisk clipartbild. Vet faktiskt inte vad den ska illustrera.
Typisk clipartbild på pussel. Vet faktiskt inte vad den ska illustrera.

Snabbt gav jag upp klädprovarprojektet eftersom jag inte bara var för stor för snickarbrallorna utan även för provhytten. Hela jag knastrade av statisk elektricitet när jag äntligen lösgjorde mig från provrumsgardinen. (Dörrar är mycket bättre, hörni affärsägare, dem kan man luta sig mot utan att falla halvklädd ut i affären, på rygg som en annan skalbagge.)

När jag kom fram till min lille tvååring såg jag att han hade löst pusslet på ett kreativt sätt. De bitar som inte passade, hade han helt enkelt brutit sönder och pressat in. Bilden hade han komplett struntat i: pusslet föreställde nu en tupp med kammen på foten och foten i munnen och stjärtfjädrarna på huvudet.

– Fääääääädi! sa han stolt.

Jag kunde här ha sagt ”bra, min son, du tänker utanför lådan”. Men jag kände nog mer ”men satan, han kommer att växa upp och bli en ligist som med ett järnrör slår hela världen med häpnad”.

Idag har jag och min djefla man på samma sätt pusslat ihop dagen genom att bryta sönder och fila bort obekväma delar. Vi gjorde samma sak förra onsdagen, så vi känner oss vana och rätt coola.

  1. Jag kör drygt två timmar med solen i ögonen i bil till Finspång, där min djefla man redan är eftersom han åkte tåg dit igår.
  2. Han föreläser på förmiddagen och när jag kommer fram, äter vi lunch tillsammans.
  3. Jag föreläser på eftermiddagen medan den djefla mannen tar bilen och kör hem med solen i ögonen.
  4. Under tiden roar sig Åttaåringen bäst han kan med sin morfar.
  5. Sextonåringen, Trettonåringen och Elvaåringen har med sig matsäck och går efter skolan till biblioteket för att sedan ta sig till sina basketträningar på tre olika ställen.
  6. När jag har föreläst, liftar jag med någon kursdeltagare till Norrköping och tar tåget därifrån hemåt precis i lagom tid för att hinna till min basketträning. Hoppas att jag har kommit ihåg att ta med mig basketskorna.

Vana tidsplanerare ser nu att det kan gå helt åt pepparn på ett flertal ställen i det här pusslet. Men då bryter vi bara av ett hörn till någonstans och gör en snygg mosaik av hela klabbet.

Typisk mosaikbild. Som inte alls illustrerar denna dag eftersom det ser lite bäääässcht ut.
Typisk mosaikbild. Som inte alls illustrerar denna dag eftersom det ser lite bäääässcht ut.
Share
25 kommentarer

Ett helt vanligt inlägg om hur jag igår blev handgripligen utslängd från krogen

Jag har verkligen inte varit med om mycket i mitt liv. Det försöker jag hela tiden rätta till så att jag för mina barnbarn ska ha något annat än basket, bloggar, barn och böcker att berätta om.

En gång per år blir jag inbjuden till en herrmiddag där jag av outgrundlig anledning anses vara en hel karl. Det är kompisar från runt 1983 – vissa träffar jag alltid i andra sällskap, andra träffar jag nästan aldrig. Vi äter ute och pratar strunt och skrattar. Igår åt jag en risotto som var misstänkt lik havregrynsgröt, men som smakade gott. Precis som att havregrynsgröt ju smakar gott.

Från Slussen ser Gamla Stan rätt trevlig ut.
Från Slussen ser Gamla Stan rätt trevlig ut.

Efter maten drog vi till ett coolt plejs som ligger högt upp och som har en vidunderlig utsikt och där, hade någon bestämt, skulle vi dricka champagne. Nu skriver jag inte vad plejset heter och ber er att inte heller göra det i kommentatorsbåset (eventuella stockholmare kommer att känna igen sig), för jag har verkligen inte tid att bråka med dem mer än vad jag gjorde igår. (Hoppsan, nu lät jag bitter – men det är helt fel. Jag hade jättekul!)

Iiiih! Därnere bodde jag 1984!
Iiiih! Därnere bodde jag 1984!

När vi kom in, köptes minst två flaskor champagne på studs. Eftersom det var proppfullt vid alla bord, stod vi och hängde lite planlöst medan jag gick in bland borden och småpratade med andra där. En var hockeyspelare, en annan var börshaj och en tredje hette Niklas. Plötsligt kom en servitris fram till mig och var upprörd över att jag hade lagt ifrån mig min jacka, för man får ju inte tjinga platser på det sättet. Jag bad om ursäkt och sa att det var alls inte min mening, jag tänkte inte paxa en plats – vi var ju åtta i sällskapet och ville gärna sitta bredvid varandra, inte en och en på tjingade platser. Servitrisen fortsatte att var otroligt snäsig, otrevlig och allmänt sur. Då sa en av mina kompisar väldigt lugnt med den dyra champagnen i handen:

– Du … jag är kund här och …

Längre hann han inte. Servitrisen ryckte glaset ur handen på honom och bad honom lämna lokalen ögonaböj. Hon marscherade iväg med glaset bakom bardisken och där stod vi och gapade.

Kvällen fortsatte sådär med upp till tio incidenter där vi i ena sekunden blev tillsagda för att vi stod på fel ställe, i andra hade lagt jackorna på fel ställe, pratade för mycket med “de andra gästerna” och dessutom inte fick stå bland borden där de sittande gästerna satt. Under hela tiden stod ett bord tomt – det var bokat för gäster som skulle komma halv tio nämligen.

Det tomma bordet och mitt fulla champagneglas.
Det tomma bordet och mitt fulla champagneglas.

När bordet fortfarande klockan halv elva stod tomt, retade jag nog upp servitrisen mer än lovligt fastän det inte var meningen. Jag sa:

– Hej, ursäkta, om jag bara får ställa en fråga utan att du blir arg igen. [smart inledning, Lotten] Om jag skulle boka ett bord här till, säg, nästa torsdag, håller ni det åt mig även om jag är en timme sen?

Hon blev inte glad. Och svarade i en lång harang med himlande ögon att det är klart att de inte skulle.

Hockeyspelaren som tog denna bild såg nog allt precis så här.
Hockeyspelaren som tog denna bild såg nog världen och mig precis så här.

Ok. Jag vet att jag inte är särskilt diskret. Och med det med glitter försedda plommonstopet på huvudet kan man nästan säga att jag lika gärna kunde ställa mig på ett bord och vråla något om “allt ljus på mig!” samtidigt som jag strippar och steppar. Men det som hände sedan, när vi trodde att allt var ok, är helt obegripligt.

Vi hittade till slut ett bord med två stolar och eftersom vi bara var fyra kvar, satt två ner och två stod upp. Där pratade vi i lugn och ro i kanske en kvart, tjugo minuter när en vakt plötsligt dök upp och stod med sin näsa tio centimeter från min.

– Ut! Nu åker du ut!
– Pbfgh jklmnf huuuu …? svarade jag
– Jag måste be dig att lämna lokalen omedelbart.
– Varför, jag står ju bara i hörnet här bakom gardinen och gör inget.
– Du har stökat till hela kvällen. Nyss drack du vatten rakt ur den där tillbringaren där! Och så har du fotograferat och tagit bord som var bokade och …
– Tillbringare ..? Får man inte fotog…? Vilket bo..?

Jag bet ihop och tystnade. Vi samlade ihop oss och gick i samlad tropp för att ta hissen ner till verkligheten. Utanför hissen stod nu tre vakter med armarna i kors över bröstet. Jag ville verkligen inte bråka, men samtidigt tyckte jag att det hela var en sådan vansinnig situation att ett litet prat och en eller annan förklaring skulle kunna vara på sin plats. Så jag slog mig i slang med vakterna en gång till.

Smart, Lotten. Jätte. Verkligen.

Observera att det inte handlade om gräl eller svordomar en enda gång, utan bara om ren samtalston. Men den största vakten blev så arg! Han tog tag i mig och puttade in mig i hissen. Jag spjärnade konstigt nog emot – man kanske gör det rent instinktivt? Inte ens vilda hästar eller stora basketspelare hade kunnat få mig att vara kvar på det coola plejset, och här spjärnar jag emot när någon hjälper mig åt rätt håll? I alla fall tog han tag i mig såpass att jag faktiskt trycktes in i hissen, lite som i Tokyos tunnelbana.

Herrarna i sällskapet skrattade och skakade på huvudet och sa att under alla år i Stockholms vimmelliv hade de aldrig varit med om maken. Och själv är jag rätt nöjd: barnbarnen ska få veta precis hur ball jag var en dag i forntiden 2010.

– Jo förstår du, att då karatesparkade mormor alla sju vakterna så att de for ner i hisstrumman och slog ihjäl sig.

Fallna cykelhjältar på Götgatan mittinatten.
Fallna cykelhjältar på Götgatan mittinatten.
Share
55 kommentarer

Ett helt vanligt inlägg om mitt hårda liv

Ni vet Facebookstatusarna som får en att svära “nämen vaffan fick inte jag vara med för” eller sucka “va, nä, ååå jag vill också”. Jag vill inte vara sämre och måste därför berätta om de senaste dagarnas upplevelser.

Annika Bryn har skrivit en ny deckare och behövde en rufsblond 25-åring till promotionbilderna. Ni inser ju själva att den 25-åringen måste vara jag – så jag åkte på Hemligt Uppdrag för att plåtas med asiatisk deckare på McD och med pistolbeväpnad bov i en lägenhet på Kungsholmen. Reflexion: jag skulle kunna betala dyrt för att få “åka på plåtning” och agera med låtsaspoliser samt hålla i pistoler utan att darra på manschetten!

Kolla jag kan äta hamburgare och se fundersam ut samtidigt!
Kolla jag kan äta hamburgare och se fundersam ut samtidigt!
– Va, ska jag se ut som en trulig 25-åring sa du?
– Va, ska jag se ut som en trulig 25-åring sa du?
– Du ska se rädd och ledsen ut, Lotten! Sluta skratta, man ser hur axlarna hoppar!
– Du ska se rädd och ledsen ut, Lotten! Sluta skratta, man ser hur axlarna hoppar!

Man kan rösta både på bokens omslag och titeln! Döden i San Fransisco, San Francisco, Före gryningen, Rum 129 eller Som stoft?

Och så har min djefla man levt ut sina punklustar på scen. Man skulle kunna tro att en civilingenjörspoet utan någon som helst vardaglig simultanförmåga rör sig som Cornelis på scen (ergo inte alls). Men inte den här.

Av 300 bilder är det här den enda som har någorlunda skärpa eftersom han for omkring som en ödla i en flottpanna precis hela tiden.
Av de 300 bilderna som jag tog är det här den enda som har någorlunda skärpa eftersom han for omkring som en ödla i en flottpanna precis hela tiden.

Naturligtvis har jag hunnit klämma in ett mingelparty också: i Språktidningens nya lokaler som redaktörerna delar med Modern Psykologi och Forskning & Framsteg. Kan inte tänka mig att miljön skiljer sig på en enda punkt från tiden på Nationalencyklopedins redaktion:

– Jävla skribenter till att inte hålla deadline! Alltså Lotten, vad ska vi göra med henne?
– Nu har Bergman skrivit tio gånger för långt igen!
– Jag fattar inte ett dugg av den här artikeln. I vilken av våra tidningar ska den in?
– Äh, kolla om vi inte bara kan ta ett blogginlägg och klistra in rakt av, det blir lättare så!

Strax till vänster om vinflaskorna stod jag och klängde på Catharina Grünbaum.
Strax till vänster om de där  vinflaskorna stod jag länge och klängde på  Catharina Grünbaum.

Hemma är livet precis som vanligt fyllt av äventyr:

Jag hittade till exempel en tusenfoting i salladen.
Jag hittade till exempel en tusenfoting i salladen.

Men annars tillbringar jag dagarna precis som salig Kar de Mumma.

Kan inte begripa vem som stökar till så förskräckligt hela tiden.
Kan inte begripa vem som stökar till så förskräckligt hela tiden.

______________

Ni som har gått vilse och bara letar efter Julkalenderns lucka 13 – den finns här nedanför.

Share
16 kommentarer

Punktlighet!

Alla som har svårt att komma i tid räcker upp handen!

– Men kolla, jag hr ju ingen klocka!
– Men kolla, jag har ju ingen klocka!

Ser ni nu på de nakna armarna att vi är ett utdöende släkte, vi som kommer i tid med armbandsklockorna fastspända och uppvridna? Som inte måste gräva i fickor och väskor för att hitta den förnicklade telefonen som bara är så himlarns jädra … underbar …

Framtidsvision från början av seklet.
Framtidsvision från början av seklet.

Men telefonen kan tydligen inte  hjälpa oss med punktligheten – eftersom den liksom slukar tiden som den visar. Eller nåt.

(Lägg gärna märke till hur jag här ovan skriver ”oss” och förskjuter attacken lite grann trots att jag på intet sätt räknar med mig själv i det där ”osset” – jag kommer ju alltid i tid.)

– Näe, vi har inte heller några armbandsklockor.
– Näe, vi har inte heller några armbandsklockor.

Jag har alltså skådat i mina tarotkort, granskat kristallkulan och konfererat med mina horoskoptillverkare. Årets julklapp är en armbandsklocka. För nu måste vi införa punktlighetskunskap! Citat från okänd källa först:

”No one important is ever present to appreciate punctuality.”

I Åttaåringens lågstadieskola börjar lektionerna klockan 08:00. Då är halva klassen närvarande. Under den närmaste kvarten ramlar barnen in pö om pö som till ett cocktailparty. Några har promenerat och hittat intressanta stenar på vägen och “glömt bort tiden”. Några ”hörde inte att det ringde in”. Precis som på min tid. Men de allra flesta kommer faktiskt för sent för att de körs i bil fram till skolans dörr av sina sena privatchaufförer föräldrar.

Då är frågan dels hur det kommer sig att de inte bryr sig om att vara i tid, dels varför man ska vara i tid om det inte har någon betydelse. Vi tar ännu ett citat från okänd källa:

”Punctuality is a virtue, if you don’t mind being lonely.”

Jag sätter mig härmed på mina höga hästar och säger att man faktiskt måste försöka mer när det gäller att komma i tid. Och att man som förälder måste föregå med gott exempel.

“Punctuality is the virtue of the bored.” (Evelyn Waugh)
”Punctuality is the virtue of the bored.” (Evelyn Waugh)

Därför börjar vi här och nu med en lite undersökning i kommentatorsbåset:

1. Ingår punktlighet i livskunskaperna som skoknytning och nässnytning?

2. Är punktlighet en genetisk fråga och hur viktigt är det i så fall att komma i tid eftersom alla som kommer för sent verkar överleva generation efter generation trots  evolutionsteorierna?

3. Det tar tid att komma i tid. Men det är väl ok?

Redan 2006 sades denns klocka – Timeflex – vara på utvecklingsstadiet.
Redan 2006 sades denna klocka – Timeflex – vara på utvecklingsstadiet.
– Jag har faktiskt en klocka här på knät.
– Jag har faktiskt en klocka här på knät. En Timeflex. Aj.
Share
66 kommentarer

Det här med lycka …

SvD har en intressant serie om lycka just nu. Jag har bubblat om det tidigare – och nästan bett om ursäkt för att jag kan se stor lycka i en klafsig hamburgare bara för att jag i och med den blir 1) mätt och 2) kan blogga om skiten.

Ni vet hur man under förberedelser till något kan känna stor förväntan och enorm anspänning kombinerat med pirrande lyckokänslor? Inför stora fester, stundande födelsedagar eller prisutdelningar som eventuellt skulle kunna kaaaanske resultera i utdelning? Och hur besvikelsen i sådana fall blir så mycket mer kännbar. Jag spelar på Lotto två eller tre gånger per år, t.ex. Ungefär 37 kronor betalar jag och precis som alla andra är jag i betalningsögonblicket fullständigt bombsäker på att det ”är min tur”.

Anna Toss och de andra galningarna i kommentatorsbåset har skapat en Facebookgrupp för mitt deltagande som Sommarpratare. I och för sig tror jag att det är en väldigt ineffektiv mutningsväg att gå på, men jisses vad kul man kan ha ändå. Det är inte alls ”min tur” att vara Sommarpratare, jag är verkligen en nobody och jag kan absolut inte berätta om traumatiska upplevelser som får lyssnarna att gråta. Men ändå känner jag stor förväntan och lite anspänning kombinerat med pirrande lyckokänslor. Jag har en grupp på Facebook! Jag har vänner som jag inte känner!

Två av besvikelserna i lifvet – när jag tidigare trott att det var ”min tur”:

1.
Jag var en trogen slav i Täby Basket. Jag coachade små barn, jag skrev protokoll på så många matcher jag kunde, jag hade 100-procentig närvaro på alla mina egna träningar och jag snittade 28 poäng per match i div II. På avslutningsmiddagen skulle ett pris delas ut till ”den som med stort hjärta bidragit till Täby Baskets klubbkänsla”. Ordföranden höll i en stor blombukett och läst upp motiveringen som passade perfekt för mig, och avslutade med:

– … och priset går till … Pierres mamma!

(Pierre var en av spelarna i herrlaget och vad hans mamma hade gjort har jag än idag inte en aning om. Jag var 20 år och stora tårar föll ner i dagboken när jag på kvällen deklarerade med svart penna att jag var besvi-hiii-ke-hen.)

2.
Jag var en effektiv coach i Eos Basket. Visserligen skrev jag inte alla protokoll och visserligen var jag ny i klubben (tvångsförflyttad när Lugi lade ner sitt damlag), men de 13-åriga killarna – som jag tränade med min assisterande, unge coach som hette Magnus – gjorde enorma framsteg. Jag gav mitt allt, och tänkte på avslutningen att jag nog i alla fall skulle kunna ha en liten chans att bli Årets coach. När motiveringen lästes upp, insåg jag att det ju var jag – ordföranden läste upp mitt lags vinster och berömde laget som jag ju kände utan och innan. Han avslutade med:

– … och priset som Årets coach går till … Magnus!

(Magnus: min assisterande coach som egentligen bara gjorde som jag sade och som var flera år yngre än jag och som inte alls hade haft samma engagemang! Va? Jag var 26 år och stora tårar föll ner i dagboken när jag på kvällen deklarerade med svart penna att jag var besvi-hiii-ke-hen.)

Nu är jag äldre och klokare – och väldigt sällan besvi-hiii-ke-hen. Tårarna kommer mest när jag stukar fötterna. Jag inser att det gäller njuta medan man kan, och älskar min Facebookgrupp som den är. Jag är lycklig.

Share
38 kommentarer

Vem var John Wooden?

Jo, han var en amerikansk basketcoach som skulle ha fyllt 100 år i höst, men som dog igår.

John Wooden. (Men så här står man faktiskt väldigt sällan med sin basketboll.)

Spring nu inte iväg bara för att ni blir rädda och ointresserade när jag skriver ordet ”basket”. Det här är intressant. John Wooden var en spännande person. Snabbt nu:

  • född 1910 i en fattig familj
  • fantastiskt duktig basketspelare på 20- och 30-talen
  • fantastiskt framgångsrik coach på 40–70-talen
  • fantastiskt inspirerande talare nästan fram till sin död.
John Wooden sitter tvåa från höger i mittenraden. Observera gärna de symmetriska armhåleplaceringarna av dem som sitter med benen i kors.

Det roliga med John Wooden är att han var så väldigt noga med hur man var som människa – hans coachframgångar kom till stor del för att han fick sina spelare att sköta sig vid sidan av basketplanen. Han fick dem att tänka rätt, komma i tid och att fokusera på sig själva och sitt agerande istället för hur andra är och beter sig.

Och han är en citatmaskin; han drällde citat omkring sig som folk faktiskt inte gör i lika hög utsträckning idag. (Eller så är det bara jag som tycker att nästan allt redan har sagts av honom eller Oscar Wilde.) Här är min favorit – som inte är särskilt fyndig eller rolig, men som jag tror så innerligt på:

”Young people need models, not critics.”

(Jag tycker alltså inte att man ska skrika och skälla utan att man ska vara ett gott föredöme. Som förälder, som medmänniska eller som idrottstränare. Hm. Den här parentesen är ett tydligt bevis på att jag sedan i onsdags har snöat in på övertydliga förklaringar.)

John Wooden pratade väldigt mycket om att man måste ha tååålamooood och att unga människor vill ändra allt omedelbart, men att de glömmer att allt tar tid och att man måste ha tååålamooood. Jomen, jamen, jovisst, säger jag, fast vill ändå protestera lite mot den gode Wooden: för så är ju vi vuxna också! Allt ska ske utan ansträngning, helst utan ett enda nederlag, gå snabbt och ge stor tillfredsställelse!

Men jag och John Wooden är däremot helt överens om att:

”Failure is not fatal but failure to change might be.”

Idag hittade jag ett trösterikt Wooden-citat för mig som far land och rike runt för att berätta om skrivregler och som behagar kalla mig språkpolis (fast jättesnäll) och som för att inte irritera medmänniskorna biter mig i tungan istället för att vråla ”du sa fel!” eller ”det heter faktiskt ..!” eller ens ”så intressant, dubbel supinum, varifrån fick du det?”. Tadaaa:

”A coach is someone who can give correction without causing resentment.”

Fast vid närmare eftertanke stämmer det ju inte alls. Jag har tyckt innerligt illa om några av mina coacher. Äsch, aldrig får man vara riktigt nöjd.

Men nu vet ni i alla fall vem John Wooden var!

Ja, John Wooden stod 1969 på golvet precis som sina två spelare: Lew Alcindor och Sidney Wicks. (Lew Alcindor är mer känd som Kareem Abdul-Jabbar.)
Bill Walton, lille John och Kareem Abdul-Jabbar 1980. (Observera handväskan.)
Och år 2007 – ännu en gång med Bill Walton och Kareem Abdul-Jabbar (som håller handen).

Och nu till alla slitvargar som hamnar i skuggan av fixstjärnan och till alla ungdomstränare som har fattat fel:

”A player who makes a team great is more valuable than a great player. Losing yourself in the group, for the good of the group, that’s teamwork.”

Share
30 kommentarer

”Skrivkramp är för amatörer”

Ni vet när man är bombsäker på att pösbyxor är av ondo (1980), att videoapparater kommer att förstöra all världens filmer (1981), när man tror att nyblivna föräldrar i ens omgivning har fel bara för att man själv inte har några barn (1990), när man är övertygad om att man kan snickra allt själv för att, pah, det ju inte är någon konst att snickra (2001) och när man tror att man aldrig frivilligt kommer att stoppa den där vedervärdiga kryddan koriander i munnen (2009)?

Och man faktiskt har fel?

Och man inser att det är dags att ruska av sig den där gamla åsikten, erkänna sin gamla synapskollaps och välja mellan att antingen öppna dörren till nya erfarenheter eller bara dra något gammalt över sig?

Så här skrev Jan Guillou i en chatt för snart tre år sedan:

Ack. Men. Oj. Hoppsan.

”Jag har inte lyckats skriva en enda sida och har förlorat ett helt skrivår.”

Intervjun med Jan Guillou publicerades igår på avdelningen ”Mat & Hälsa” i SvD. Det tycker jag passar bra, för det är synnerligen hälsosamt att upptäcka nya sidor av sig själv. Samtidigt som man äter t.ex. koriander.

Låt mig nu få ångra dessa bombsäkra uttalanden som jag häver ur mig utan att skämmas:

  • det är idiotiskt att springa maraton
  • sommarpratare blir man bara om man känner rätt personer
  • det är omöjligt att komma på grön kvist efter 45-årsåldern
  • N.Y. verkar vara en himla trist stad.

(Eller, ok, lite skäms jag ju.)

Share
35 kommentarer

I söndags morse tjuvlyssnade jag

I söndags morse klev jag av nattåget i Örebro för att invänta en buss hemåt. (Vansinne, begriper inte hur SJ placerade mig så långt västerut.) Klockan var strax efter åtta och stationshuset fullt av små barn, idrottslag, far- och morföräldrar samt både bak- och helfulla karlar.

En kille i 20-årsåldern släntrade in och satte sig några meter ifrån mig. Han var klädd i jeans och T-shirt som under en vacker julidag, medan vi andra hade både fingervantar och mössa. Han halsade ur en liten burk med energidryck när hans telefon ringde.

Telefonkillen. (Anonymiserad eftersom jag inte vågade fråga om fotograferingstillstånd.)

Detta var vad jag hörde:

– Tjena. Näh, jag är alldeles blöt ända upp till knäna för jag fixade översvämning i cellen. Ställde upp madrassen mot väggen bara och satte på vattnet i en halvtimme. Men snutarna släppte inte ut mig så jag fick sova på den där blöta madrassen. Och vet du att dom inte har öl i kiosken! Fick köpa Red Bull istället. Jamen vad skulle jag göra? Darrar som ett asplöv och har svinont i ryggen. Visste du att Pressbyrån inte säljer öl?

När han sa ”darrar som ett asplöv” plockade jag fram papper och penna och började anteckna.

– Skitont i handlederna har jag också. Mmhm, handklovar. Snutarna hoppade på mig ute på gården, grannarna hade ringt efter dom för att jag var ett störande element.

Jag antecknade ”handlederna” och ”störande element”.

– Nää, har inga pengar kvar, det sista gick till redbullen. Bussen går inte förrän om tre timmar så jag hinner sno ett busskort. Nä, hur ska jag annars komma hem? Det är lugnt, jag snor ett busskort, det brukar inte vara några problem.

Jag antecknade ”brukar inte vara några problem”. Precis bakom denne kille satte sig nu en A-lagare. (Säger man A-lagare fortfarande?) Det var en tomteskäggig man i nerkissade byxor, tre plastpåsar och en Willie Nelson-gitarr på magen. Han plockade fram en flasköl, öppnade kapsylen och började halsa. Kapsylen föll ner på marken och rullade iväg.

Den telefonpratande killen stelnade till och tystnade abrupt när ölen sade psssscht. När kapsylen klinkade mot stengolvet vände sig killen om och stirrade på A-lagaren (som faktiskt kunde ha varit just Willie Nelson). När första klunken rann ner genom strupen på Willie Nelson-typen, ställde sig telefonkillen upp och tittade på ölflaskan som om det var en ko med sju ögon eller en naken Lill-Babs. Han höll fortfarande telefonen mot örat. Han sa ingenting, han bara tittade på flaskan med folköl och stod beredd som en sumobrottare inför ett anfall. Så vaknade han upp ur ölförtrollningen.

– Va? Va? Äh, det hände en grej bara. Måste sluta nu. Tja! Nä, det ordnar sig, sa killen och satte sig ner igen.

Då kom ännu en sliten A-lagare in och började prata med Willie Nelson. Den nytillkomne såg ut lite som Morgan Freeman, fast 30 år äldre. Han pekade på gitarren och sa:

– Har du spelat länge?
– Nä, jag har precis börjat. Men jag kunde ha blivit något om jag hade börjat i tid. Annat var det när jag var 21 år 1955 och såg på Owe Thörnqvist. Men annars är livet bara skit. Har inget att leva för, man borde dö, sa Willie Nelson.
– Nejnej, varje dag som är en gåva! Jag vaknar varje dag och är lycklig för jag lever! Jag har en fru! Det är det bästa vi karlar har, det är det. Våra fruar. Är du gift? undrade
– Ja, ja. Hon är fin. Och söt. Ska se om jag minns vad hon heter, du förstår vi har inte setts på ett tag för jag skäms så för mitt dåliga beteende. När du säger sådär, då känns det faktiskt lite bättre. Du har gjort att jag är lite mer tillfreds med livet! sa Willie Nelson till den leende Morgan Freeman.

Jag skrev så att den skrivovana handen brände. Jag antecknade ”f. 1934” och ”skäms så för mitt dåliga beteende” och ”tillfreds med livet” samt en farlig massa ord som inte går att tyda. Sedan blev jag tvungen att gå till min buss. Jag läser nu det sista jag skrev i mina anteckningar från denna morgon:

”Alla som tittar på ’Hollywoodfruar’ och njuter av att förakta dem borde göra något vettigare av sin tid.”

Eller så står det bara:

”Akl fem gluppa in MaHu.fluga miolan frakta lem kunde vettizzzz a tidn.”

Jag frågade om lov, och fick ta en bild. ”Inga problem, damen!”

Djupinglotten avslutar idag med en dikt av W.B. Yeats:

Come swish around, my pretty punk,
And keep me dancing still
That I may stay a sober man
Although I drink my fill.

Sobriety is a jewel
That I do much adore;
And therefore keep me dancing
Though drunkards lie and snore.

O mind your feet, O mind your feet,
Keep dancing like a wave,
And under every dancer
A dead man in his grave.

No ups and downs, my pretty,
A mermaid, not a punk;
A drunkard is a dead man,
And all dead men are drunk.

Share
20 kommentarer