Hoppa till innehåll

När det inte känns riktigt ok

Jag tröstar och vill lösa problem även när varken tröst eller problemlösning efterfrågas. Min erfarenhet av ledsna perioder i livet är inte många. Eller långa. Många i min omgivning vantrivs med jobb eller jobb eller boende eller jobb eller … livet.

Då brukar jag alltid dra denna parallell:

Jag och Den djefla mannen bodde och pluggade i Lund, som är himmelriket på jorden. Mysigt, trevligt, nära till allt och i största allmänhet bara perfekt. Så fick vi ett barn. Och så ett till. Och kände att vi behövde ett hus. Snabbt köpte vi ett litet, billigt i Väggarp – halvvägs till Eslöv. När jag i söndags susade förbi våra gamla ägor tog jag en bild – se ovan. (Vackert, men trist.)

Så bodde vi där. Och fick ett barn till. Och klippte gräsmattan, drack klockantrekaffe med grannarna, köpte bil, jobbade, planterade rosor, lagade garagedörren och vantrivdes utan att fatta det. Ingenting var egentligen kul.

”Men så här är det väl att vara vuxen”, tänkte jag medan fyra år rann iväg.

Plötsligt när vi en sommar var på besök i Mälardalen, uppenbarade sig framtiden: ett galet hus i en urtråkig, kriminell stad där vi inte hade jobb, inte hade släktingar, aldrig ens hade varit i eller drömt om. Så vi ryckte upp våra skånska barn ur myllan, flyttade, fick två barn till, lever på det egna företaget … och längtar aldrig, aldrig någonstans.

Men om vi inte hade köpt det där dumma huset halvvägs till Eslöv, hade vi aldrig flyttat eftersom Lund ju är himmelriket på jorden.

Kanske kan man se det så här när man (se här hur snabbt jag byter till ”man” för att distansera mig) sitter fast i jobbklet eller allmän otrivsel – det är meningen att du ska vantrivas just nu för runt hörnet (eller i alla fall inom en snar framtid) väntar något som du aldrig hade kunnat drömma om för ett halvår sedan. Men du måste själv gå runt hörnet.

(Egentligen pratar jag ju som vanligt i nattmössan, för vad vet jag? Jag vill bara lösa problem hela dagarna.)

Där bodde vi.

 

Huset i Väggarp – den enda digitala bild jag har av det idag. Varför jag har skrivit massa trams på engelska överallt har jag ingen aning om. Förmodligen var det jättekul.
Share
Publicerat iBloggen

28 kommentarer

  1. Allt har någon sorts mening, är slutsatsen som jag drar också. (Om jag nu tolkade ditt inlägg rätt.)

  2. Ibland gör man saker för att man känner att man måste göra dem. Man vet inte varför men man gör det bara. Och på något sätt ordnar det sig till det bättre.
    Ett väldigt fint inlägg, Lotten. Som alltid kunde jag ju säga. Ibland blir det inte som man har tänkt att det skulle vara men det rätar ut sig i slutänden.

  3. Jag har inte uppehållt mig tillräckligt länge i Lund för att inse att det är paradiset på jorden, men visst är det en mysig stad. Många cyklar och elvavrål är det….

  4. Men himla dålig på att göra en, Ö-helena.

  5. Ja, Pseudonaja … det var nog det jag menade. Fast ibland är det jävligt svårt att förstå varför saker sker som de gör.

  6. Klokt skrivet, men jag som också varit mycket i Lund undrar förstås över det hjärnsläpp som föranledde Väggarpsvurpan. Men ibland tycks nyblivna tvåbarnsfamiljer drabbas av dylik irrande längtan efter att Bo På Marken. Och då kan tydligen vad som helst hända.

    Tur ni fattade.

  7. Jag visste inte att du behövde göra några pudlar, Lotten?
    Skulle väl vara att undvika katter då men katter är inga pudlar… 😉

  8. Örjan

    Välkommen till stan

  9. Betfabriken i Örtofta? Örtofta?
    Säkert ett finfint ställe på många sätt, men ändå …. Kära nån.

    Lotten har som oftast helt rätt, om något ska bli bättre går man runt hörnet själv.
    Om man inte är totalcurlad, då kommer man ingenstans.

    Nu ska det jagas fula vykort till Ö-Helena!

  10. Nu blir jag sådär märkligt protektionistisk som man kan bli när det gäller hemstäder och familjemedlemmar. Det är bara jag som får gnälla, och om nån annan kommer och är du så ska de ha på moppo.

    Var inte dumma mot Väggarp. Det är bara en liten försvarslös ansamling av gipsplattehus med tegelmössa i en glänta i betblasten, där proppskåpen är fullproppade av ruttnande muskadaver och villahjonen, ledda av en medelklasskommandora, ständigt hade ett elakt flin undangömt i ena mungipan och där vi levde som de utstötta bland de utstötta.

    Det var då jag löptränade bland brännässlorna längs en brunskummande bäck och drömde om fönsterlav och tallar, och där yrkeslivet präglades av frågor som ”Vad har den där sekreteraren emot mig idag, då” och ”Vad ska jag mer göra för att de ska se mig som en som tillhör samma art som de själva?”

  11. I love the smell of melass in the morning!

  12. Örjan

    Har Du hunnit läsa LisaFW på taffel.se ännu?

    Hon efterfrågar välformulerade förstarader i olika romaner.
    Borde vara något för Dig och alla andra litterärt bevandrade som läser denna eminenta blogg

  13. Fast när är man framme, Lotten? Är du säker på att du är det?

    Det är såna kvasifilosofiska funderingar jag dras med. När vet konstnären att hans/hennes abstrakta målning är färdig?

    Jag och maken flyttade från Vasagatan mitt i Göteborg till en gudsförgäten håla där dialekten var så tjock att man behövde tolk när man skulle dricka kaffe hos grannen.

    Inte ens jobb hade vi då. Nu, åtta år senare, har vi båda fullt upp och hinner sällan känna efter hur det egentligen är. Men jag somnar mätt och belåten, småfnittrande med maken om hur knäpp dagen har varit, och kanske är det just det som räknas?

    Nu är det våra barn som talar så tjock dialekt att åtminstone jag känner att jag fortfarande ibland behöver den där tolken.

  14. Örjan

    För tredje gången idag, börjar bli stadig hos Dig.
    Reagerade över flygbilden. Varför hade Du skrivit till “åker, jord och mylla”.
    Det vet väl “alla” att en åker består av jord med mylla överst – i alla fall jag som är uppvuxen “på landet”.
    Men så gick jag till originalbilden på Eniro, och förstod bättre.
    Dina markerade jord och mylla-åkrar var ju “redigerade” eller “retuscherade”, precis som bilder på fotomodeller.
    Undrar vad som gömde sig på originalbilderna?
    Höll man på täckdiknings-arbete, eller var det något annat hemligt på gång??
    Jämför-kolla flygbilderna över vår hemstad. Polishuset är “hemliggjort”-dock ej gråmarkerat som Dina åkrar.

    Mysterium som kanske en klok men djefla man kan förklara

  15. Örjan

    Borde väl ha varit ett kommatecken efter sista radens klok, för undvikande av missförstånd

  16. Olle (den djefla mannen); det har inget med Väggarp som så att göra. Jag bor i utkanten av stan med så mycket mylla att det enda du hittar är ett och annat hus och kyrka tills du är framme i Enköping, och jag bor ju lite drygt rakt emot er i Mälardalen. Det är väl snarare vad mindre städer representerar, vad man kan fastna i, hela hamsterhjulet av vad-sjutton-har-hänt-och-var-är-jag-och-herregud-jag-står-knappt-ut-och-kan-någon-ta-mig-härifrån. Jag tror att man kan hamna i det tillståndet lite överallt, om man så bor i Stockholm. Jag bodde i Stockholm i flera år och det första året, då var jag överfallen av ständigt herregud vad gör jag här? Sedan vande jag mig ohc kom att trivas helt okej. jag växte upp här, i Västerås, jag flyttade härifrån så fort det bara gick. Jag såg andra saker, både jag och stan växte och när jag sedan flyttade tillbaka från Stockholm som hade en sådan igenkorkad bostadsmarknad att jag knappt hade råd med några kvadratmeter i någon ytterförort så var allt förändrat till det bättre. Jag får inte de där herregud vad gör jag här-överfallen längre. Men det mänskliga tillståndet är inte så lätt, jag stretar just nu med tankarna på vad livet ska ha för överordnad betydelse, om det finns någon. Jag vill ha ett syfte, och jag menar inte att jag ska vara den nästa moder Theresa, jag är nöjd med mitt boende, men jag jobbar inte och sånt och jag vill ge mer. Ha mer också kanske. I de fallen kan en liten by, ett hus, ett jobb, ja, vad som helst, bli till en klibbig deg av vad man ville och inte, vilka förväntningar man hade som aldrig infriades och allt medan man tycker att man mest sitter fast.

  17. Ica

    Hellre Väggarp än Lund om du frågar mig. Trivs inte alls i Lund. Usch och fy. Den här kriminella hålan utan släktingar är däremot finfin.

    Vet du Lotten. Du trallar och lallar fram och löser problem. De gånger du är arg ser du ändå glad ut, och det händer sällan att du är arg.
    Minns du på den där minibloggträffen innan studentförfest och kåren då vi blev uppmanade att berätta våra mörkaste hemligheter. Jag sa nej, och du sa att du inte hade några. Varken det, eller Väggarp, elle Lund, eller ungar, eller lustiga huset är dock någon anledning till att man inte alltid känner att allt åker runt som på räls, för fy in i bövelen vad tråkigt det skulle vara. Hur kul skulle det vara att vara superlycklig jämt? Då skulle man ju inte ha vett att uppskatta det. Eller veta att det faktiskt är nåt bra.

    Att inte veta riktigt vart man är, vad man vill göra, känns sig lite vantrivslig, och inte orka lösa ALLA problem, och det särskilt under denna årstiden är enbart mänskligt.

    Vad i hela friden vad det jag ville ha sagt egentligen? Jag tvivlar på att jag ens visste det från början.

    Men… huset har väl en skorsten? Den där lilla i vänsterkanten?

  18. Nästan off topic, men ändå lite kul: Tittar man på IT-Universitet i Kista på Eniros Utsiktsvy så hittar man ett svårt pixlat kvarter intill. Skifta vy till kartan och det handlar om Gullfossgatan. Hmm. Vilka kan det vara som är så blyga där, så att självaste Eniro pixlar bort dem? Google vidtalas.

    …och de är inte hemligare än så här.

  19. Åh Lund. Alltid en plats i mitt hjärta för den staden. Men jag minns samtidigt traktortågen som färdades på Tornavägen på väg till Örtofta. Betkampanjer luktar inget vidare.

    Den delen av din livs historia kände jag inte till. Men vem vet, rätt vad det är springer du på en bunt sedlar och flyttar till Lund igen? Själv hade jag gärna flyttat till Kobjer eller Väster. Bodde i krokarna runt Blå Banken och polishuset som novisch. Då fattade jag inte hur bra det var. Tyckte att jag bodde off. Hur bra läge som helst.

    Och jag behöver inte många minuter på mig för att acklimatisera mig igen. Men det finns en stad jag rankar högre. Där bor jag redan.

  20. Nejnej, Studiomannen. Jag bor där jag bor oavsett hur många sedlar jag springer på. Däremot skulle jag köpa en ny cykel.

    Hi, kolla Platsfarfars länkar. Hi.

    Ica: jag har verkligen cross my heart inga mörka hemligheter. Hemligheter? Jodå.

    Guuud vad jag är intressant.

  21. Jo. Livet blir som det blir. När man efter dödsögonblicket knådas runt i den globala själasörjan innan man blir pånyttfödd till en ny stackare, då tror jag man förstår varför det blev som det blev. Sen glömmer man det till nästa liv.

  22. ab

    Jag hade himla kul i Lund. Himmelriket vet jag inte, men matlag och fester och teater var det.

    Kom och lös mina problem, du! Då ska du få både Nobels fredspris och Right Livelihood Reward!

  23. ab

    Jestanes.
    Award.

  24. Intressant inlägg! Precis så är det ju. Allt vi passerar leder dit vi är i dag. Och vår bästa tid är nu! (Som jag själv skrev just i dag!)

    Gillar din text på huset! Det kanske kan bli ett fult vykort till Översättar-Helena?

  25. Ica

    Nej jag tror dig. Sedan är vissa kanske mer härade än andra och har dussintals hemligheter som är ruskiga, men kanske själv inte ser dem som mörka 😉

  26. Men åh vad fint du skrev, exakt exakt vad jag behövde läsa just nu.

  27. Tiila

    Har just hittat stället jag vill bo på. Resten av mitt liv. Med inflyttning imorgon.
    MEN: Stället är reserverat för försäljning, maken vill inte flytta och barnen bor perfekt där vi bor.
    Ditt inlägg var precis vad jag behövde idag. Tack.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.