Ni vet när man är bombsäker på att pösbyxor är av ondo (1980), att videoapparater kommer att förstöra all världens filmer (1981), när man tror att nyblivna föräldrar i ens omgivning har fel bara för att man själv inte har några barn (1990), när man är övertygad om att man kan snickra allt själv för att, pah, det ju inte är någon konst att snickra (2001) och när man tror att man aldrig frivilligt kommer att stoppa den där vedervärdiga kryddan koriander i munnen (2009)?
Och man faktiskt har fel?
Och man inser att det är dags att ruska av sig den där gamla åsikten, erkänna sin gamla synapskollaps och välja mellan att antingen öppna dörren till nya erfarenheter eller bara dra något gammalt över sig?
Så här skrev Jan Guillou i en chatt för snart tre år sedan:
Ack. Men. Oj. Hoppsan.
Intervjun med Jan Guillou publicerades igår på avdelningen ”Mat & Hälsa” i SvD. Det tycker jag passar bra, för det är synnerligen hälsosamt att upptäcka nya sidor av sig själv. Samtidigt som man äter t.ex. koriander.
Låt mig nu få ångra dessa bombsäkra uttalanden som jag häver ur mig utan att skämmas:
- det är idiotiskt att springa maraton
- sommarpratare blir man bara om man känner rätt personer
- det är omöjligt att komma på grön kvist efter 45-årsåldern
- N.Y. verkar vara en himla trist stad.
(Eller, ok, lite skäms jag ju.)
Spela in ett sommarprogram springandes N.Y. marathon som du sedan säljer dyrt?
Man ska aldrig säga aldrig och man ska passa sig för tvärsäkra uttalanden. Man kommer garanterat att få tugga i sig, precis som jag gjort med en del tvärsäkra uttalanden i diverse frågor.
Jag håller själv på att omvärdera punkt fyra.
Punkt ett kommer jag att hävda till de kastar in mig i lågorna och punkt tre hoppas jag innerligt inte är sant. Där lever jag på hoppet.
Niklas förslag låter som klippt och skuret för dig!
Jag tror du har något, Niklas! Man spelar in programmet när man gör något annat så att lyssnarna får vara med om hur det är att göra det där som de inte gör. Jag springer här N.Y. Marathon:
– Där går startskottet. Jag lägger mig i rygg på den här tanten. Men nej, vad hon vaggar framåt långsamt. Som varande en väldigt god löpare står jag inte ut. Jag springer bakom den där långa farbrorn istället, så kommer jag liksom i fartvindsskugga.
*flås, flås, pust, host*
– Men satan vad varmt det är. Vad ska man lägga loppet här för? I Luleå hade det varit mycket behagligare. Oj, vänta. AAAJ!
*pang, tjoff, rammel, trill, skrap*
– Jag ligger just nu under ett cafébord i New York. Jag har brutit loppet på grund av bruten fot. Nu ska jag istället berätta om när jag sökte in på Scenskolan och inte kunde …
Vilken rolig intervju. Till exempel:
”– Hur störd är du över detta?
– Inte speciellt, utom att det gäller liv eller död. ”
Men neje, det är visst ingen konst att snickra allt själv! Åtminstone vill jag inte tro på det, eftersom jag glatt berättade för min familj igår att jag tänker bygga mig en egen bäddsoffa nästa vecka. Jag möttes av frustande asgarv och du-är-sjuk-i-huvudet-blickar och svarade just ”Pah, det är väl ingen konst att snickra själv”. Nu känner jag mig hopplöst ute.
Ö-Helena, jag reagerade oxå på just den delen av intervjun. Jag förstod den inte riktigt. Är han störd över ”detta” eller är han inte. Är liv och död bara småsaker?
Det är nog sån där ironi, du vet.
Mmm, ironi är svårt att få fram i text.
Jag tror att Guillou för tre år sen menade att amatörer kan sitta och vänta på inspirationen, medan proffs sätter sig ner och jobbar även om det känns trögt. Och det har han ju i så fall rätt i.
Sen uttrycker han sig lite kort och kärnfullt och snärtigt tvärsäkert som han brukar.
Men visst är det väl kul att också han får tillfälle att nyansera sig.
Jag åkte en gång bil från start till mål en maratonsträcka. Och förundrades över att man faktiskt kunde springa hela vägen. Att det så att säga är något som (en del av oss) människor faktiskt klarar av att göra.
Nästan tjugo år senare åkte jag skidor lite drygt samma sträcka (Sälen-Evertsberg) och var gôrstolt. Men tacksam att jag sluppit springa. (Att Mora inte ligger i Evertsberg är ju inte mitt fel, liksom, men det grääämer mig.)
Jag tror att när bara barna har flyttat ut så flyter ekonomin upp som en kork, tidigare tryckt under vatten.
För övrigt har maken i stort sett uppfyllt sin ”ska aldrig”-lista som han kom med när vi blev tillsammans…
Aaaaah … ” så flyter ekonomin upp som en kork” …. det låter ljuvligt det, lagom till pensionen och allt.
Iaf sa min pappa att det var så när jag flyttade, så jag hoppas intensivt att det är sant i min generation också.
Fast jag misstänker att det inte kommer att blir så himla stor skillnad, tyvärr. Barnkläder har vi alltid ärvt eller köpt på loppis, så där kan man inte hoppas på mycket … Semestrar som kostar pengar har vi aldrig varit på … *snyft* (Det här låter ju alldeles förfärligt, i sann Monty Python-anda!)
Nu vet jag! Vi kommer att slippa köpa 30 liter fil och mjölk i veckan!
(Ärligt talat kommer jag nog att köpa nya barn när de gamla har tatt slut.)
För övrigt är jag mycket förtjust i Christers sansade tolkning av Guillous uttalande: ”amatörer kan sitta och vänta på inspirationen, medan proffs sätter sig ner och jobbar även om det känns trögt”.
Som tentaskrivare inser jag att Christer har rätt.
Men först måste man ju bena ut vad de frågar efter i tentan.
Knepigt med såna här humanisttentor. Det var lättare att begripa frågan som naturvetare: ”Beräkna …” även om det inte nödvändigtvis var lättare att klara tentan …
Om du köper nya barn när de gamla tatt slut så antar jag att det är fosterbarn och då ingår det väl nån sorts ”barnbidrag” av en något generösare art än det gamla vanliga? (Som varande fullständigt ovetande ifrågan tänker jag mig det, även om det antagligen inte ”går jämnt upp” för det.)
Sonen har börjat göra budget för sin utflyttning. På helgen har matsalen stängt och man får föda sig själv. Müsli och mjölk gånger antalet helger kommer tydligen att gå på 2000 kr, säger han.
(Müsli och mjölk är hans stapelföda.)
Sen är det ju kul med kategoriska och gärna lite elaka formuleringar.
”Gnäll inte – jobba!”, hade han också kunnat säga.
Innan han åkte på smällen in Expressen, som tydligen visste var den tog.
Upplys en stackare som inte känner till något om den kontrovers som tydligen Expressen och hr Guillou har.
Jag kan inte detaljerna, men de hittade bevis för att han utfört uppdrag åt KGB. Själv säger han att det var för att samla information för nya avslöjanden.
Jaha, ja det har jag nog hört något om ja …
(Jag digesterar mina tentafrågor om någon undrar vad jag gör här hela tiden.)
Lotten, varför skämmas för att man har en bestämd åsikt? Är man inte riktigt svenskt lagom om man inte svänger som en vindflöjel i sina åsikter? Måste man vara velig och försiktig och säga att alla har ju rätt på sitt sätt?
”Det här är mina principer. Och gillar ni dom inte har jag fler”
@PK: Andra, inte fler.
Ja, ”andra” var nog ordet jag sökte utan att finna.
PK: Jag skäms när jag vräker ur mig att N.Y. verkar vara en himla trist stad eftersom jag bara säger så utan att ha den blekaste aning om hur det är där och egentligen inte vill hellre än att någon ska säga:
– Inte alls Lotten, kom nu här (denne någon tar mig nu under armen) så ska jag hjälpa dig att komma till The Big Apple och så ska du få se på andra bullar.
Fast egentligen skäms jag inte ett dugg, det har du ju helt rätt i, PK. (Jag behövde en minuts tankepaus för att konstatera detta.)
1. Ja
2. Typ. Tror jag.
3. Det är omöjligt att komma på grön kvist före 45 års ålder.
4. New York är en fantastisk stad insåg jag alldeles försent eftersom jag länge var övertygad om motsatsen.
Tvärsäkerhet ger så mycket intressantare diskussioner. Sedan ska man alltid förbehålla sig rätten att tokändra sig när helst man behagar.
Tidigt intag av herr G har gett mig en fantastisk förmåga att skumläsa. Alla vapenskildringar i Coq rouge fick ögonen att halka över sidorna tills något av värde hände. Något som kommer väl till pass när man sitter med lagtexter, kommunala handlingsplaner och så de där fantasy-böckerna som jag kontrollerar innan systersonen får läsa dem.
Jag tycker för övrigt att Stockholm är lite onödigt, och har svårt att förstå varför människor flyttar dit frivilligt.
Och jag köpte faktiskt ett par pösbyxor på Indiska förra veckan, till min egen stora förvåning.
Lämnade tillbaks dem dagen efter. Tiden är inte mogen ännu. Men nästa gång åttiotalet återkommer, då jämarns!
Androm till varnagel: Om man vill komma på grön kvist efter 45 avråder jag bestämt från ytterligare en kull barn vid 40.
Om man verkligen tycker att det är trevligt med många barn och en stor familj är det en god idé. När alla barnen kan duscha och tvätta håret och sätter fast säkerhetsbältet i bilen själv kan man alltid skaffa en valp.
Aaaah, ”androm till varnagel”, åh, så vackert. Vi måste börja använda uttryck som är på utdöende, känns det som nu.
[…] ”Skrivkramp är för amatörer” […]
”Aaaah, ”androm till varnagel”, åh, så vackert. Vi måste börja använda uttryck som är på utdöende, känns det som nu.”
Se även
http://annikabryn.blogs.se/2010/05/31/hm-8704951/
Jag tror att jag nån gång runt 1994-95 kläckte ur mig – på jobbet i en krets av 4-5 minnesstarka personer – att det där med ”internet verkar lika tradigt som text-tv”. Och jag kan låta väldigt självsäker!
Men när det gäller koriander så står jag fortfarande fast. Aldrig mer den parfymerade tvålsmaken i munnen! Om ingen opererar bort mina smaklökar först förstås.
Det verkar vara rätt nyttigt, som upplevelse betraktat, för Guillou att drabbas av total skrivkramp. Kalla det att universum griper in med en sorts karma, du skall icke taga något för givet!
Jag är av den bestämda åsikten att man har rätt till en bestämd åsikt, men att man alltid ska vara människa nog att revidera den när man blir bevisad om motsatsen.