Hoppa till innehåll

Etikett: jobb

Bättre begagnad, för bövelen

Jag är så frustrerad att jag har nackspärr och tandgnisselhuvudvärk på en gång. Och allt bara för att jag inte kan finna vettig info om uttrycket ”bättre begagnad”.

Å ni ba:

– Jamen det vet väl varje människa vad det betyder.
– Ja. Liksom bra, fast begagnad.
– NEJ! Jättebegagnad! Nåt som är i bedrövligt skick, men som ändå är okej!
– Men … nåt som är i bedrövligt skick kan väl inte vara okej?
– Johodå!

Å nu, ni ba grälar resten av kvällen.

Jag har gjort den minst vetenskapligt korrekta enkäten i världshistorien. I sms, mejl och telefonsamtal har jag frågat hur folk tolkar ”bättre begagnat” och fått så spretiga svar att ett trasigt paraply hade sett ut som en välkammad lugg i jämförelse.

Massa 70–80-åringar var överens om att ”bättre begagnad” betyder:
– Det är nåt som är använt, men helt okej, inte särskilt slitet.
– I hyfsat skick.
– Inte så dåligt.

Kanske så här? En 70-talsbil säljes i detta nu för 29 000 kr.

Massa i min ålder (55-ish) var helt överens om att ”bättre begagnad” betyder:

– Jättejättesliten.
– Alldeles … bedagad.
– Mycket negativt. Den där bilen köper jag inte.

En Mustang, va? Förtjusande, men ack i så dåligt skick.

Massa spridda människor av olika åldrar, kön, bakgrund och landsändar var helt och totalt samt komplett inte överens om ett enda dugg och tyckte att ”bättre begagnad” kunde betyda vad tusan som helst.

– Jättedålig när man säljer.
– Men helt okej skick när man köper.
– Fast tvärtom. När man säljer nåt som är bättre begagnat VET man att grejen är skit.
– Eller jättebra, fast gammal.

Den där piprensarn, hörni, den skulle man ju vilja se. (SvD 1951.)
Oh, Volvo leker med uttrycket! (SvD 1961.)

Jag googlade mig blå under hela dagen och fann ingenting. En likasinnad skrev i ett forum:

”Jag har alltid garvat åt skyltar hos bilhandlare där det står Bättre Begagnade Bilar och tänkt att det är tur att folk inte längre känner till hur uttrycket ska användas, eftersom de då knappast köpt bil av en sådan handlare.”

Här har vi min tolkning av ”bättre begagnad”:

Jag älskar den här pälsen, men fan vad den ser ut – köp den please, snälla rara, så slipper jag att ha den hemma. (SvD 1929.)

Kasta er nu in i kommentatorsbåset med era yviga gester och bestämda ord och berätta hur ni tolkar ”bättre begagnad” så att jag får vatten på min kvarn! (Kvarnen och vattnet säger att man inte längre kan använda uttrycket eftersom det inte går att tolka på ett vettigt sätt.)

Bättre, begagnad? Bättre begagnad? Jättebra, men begagnad? (CC BY-SA 2.0)
Bättre begagnad, säljes för en spottstyver? (CC BY-SA 2.0)
Share
55 kommentarer

Ordförråd – en stilla jämförelse

Nej, jag veeet, allt var inte bättre förr.

Kartor, t.ex., var faktiskt oerhört komplicerade att vika ihop med det begränsade utrymmet som fanns på passagerarsidan i familjens VW Variant 411. Oooh, nu undrar ni förstås hur den såg ut? (Jag vill förstås få en anledning till att lägga ut den här bilden från 1977 igen.)

En morgon var bakrutan bara borta. Alla just då närvarande kusiner och ingifta bryllingar beordrades att posera. (Jag syns inte, men lillasyster Orangeluvan är den som håller på att klättra upp på taket.)

Och därmed har vi åkt i tidsmaskinen till 1970-talet och min barndom – och via gula bilen till ett barnprogram som jag alls inte minns. Det handlar om ”Ordförrådet” med Ingvar Kjellson och Fredrik Ohlsson (känd som ”Tommy och Annikas pappa”, gift med Siw Malmkvist) och Gerthi Kulle (Jarl Kulles syster). Ingvar Kjellson var vid tiden lika gammal som jag är nu, men ser med dagens mått mätt lite sliten ut .

Nu kommer här en tiominuterssnutt, som jag verkligen kan rekommendera alla som t.ex.

  • har tio minuter över
  • vill resa i tiden
  • tycker om att analysera pedagogik
  • inte vet hur man klädde sig 1976
  • klarar av att se hur ordet TELEFON klipps rätt av som funnes det inga särskrivningsproblem
  • gillar UR (detta sändes tydligen på dagtid för skolor).

Ni som inte har tid att titta, kan läsa denna sammanfattning, samtidigt som jag understryker att ni ju alla ändå bör ta er tid att njuta.

Ingvar vandrar omkring i Stockholm och träffar massa män och pojkar samt kanske en eller två tjejer samtidigt som han spelar in det de säger. Det inspelade åker in i hans fantastiska ryggsäck och förvandlas där till stora pappersremsor med citat – som han sedan går hem och klipper sönder för att sortera in i sitt arkiv. Fredrik Ohlsson kommer och berättar att han har en konstig känsla, varefter en liten film om ordet ”ensam” spelas upp till Inga Gills röst.

Men det fantastiska är att även dagens barn får lära sig fakta om det svenska språket – i ett program som även det kallas ”Ordförrådet” och finns på UR. Ni måste kolla, för Staffan Westerberg var ju en västanfläkt jämfört med denna ångest:

Fast här måste jag ha haft otur, för just detta klipp är inte särskilt verbalt. Eller är det kanske representativt ändå? (Här finns massa program.) Tempot är högre, bokstäverna väldigt tydliga och hanterliga – men tiden har nog sprungit ifrån mig, för jag förstår inte alls varför allt är så tillgjort och krystat. Det var mycket jobbigare att titta på detta lilla klipp än det där gamla ryggsäcksprogrammet, som nästan gick i slow motion.

[andningspaus]

Lite mer kanske? Del två av det gamla 70-talsprogrammet kommer nu och här, och om ni har starka nerver ni kanske klarar av Gerthie Kulles raseriutbrott – iklädd grön plyschdräkt, raggsockor och gula träskor formligen exploderar hon, varefter hon ilsket sätter sig och läser ord från pappersremsor ur Ingvars ordförråd. Men … utan att visa upp orden för kameran.

Ingvar Kjellson, han analyserar även meningen ”Du som är pojke, ska väl inte gråta”, men konstaterar blott att pojke är ett ord från finskan. Och alla har de socker i kaffet.

De var tider, det! Måtte ni alla hitta tid att analysera det ni ser. Eller i alla fall titta och kanske fundera lite. Eller bara slänga ett getöga på’t?

Pedagogisk fotnot
Getöga har ingenting med getter att göra, även om uttrycket skulle kunna illustreras med en herde som vaktar just getter. Ordet kommer av det gamla verbet gäta, som betyder ”valla boskap” eller bara ”vakta”. Herden behöver bara titta då och då för att hålla koll på sina djur, och slänger då ett gätande öga.

Share
35 kommentarer

Byxångest och åldersnoja!

Jag är i Sälen och föreläser inför 250 revisorer. Det ser ut som vilket ställe som helst nu i september, så jag visar vinterbilder istället!
Här sover jag.
Här föreläser jag.
Föreläsningen äger rum på en scen som är upphöjd ca 150 cm. Det är verkligen halvvägs till månen om man är en simpel språkföreläsare.
 
Problem 1:
Då kan jag inte ikläda mig den korta kjol jag hade tänkt kränga på mig (för att den passar så bra med mina silvriga Converse). Åhörarna längst fram skulle i så fall att ha full insyn i det Bergmanska skrevet.
Nej, ni får ingen skrevbild.
Jag inspekterade nogsamt scenen, som är stor som en sjurummare på Söder och upplyst som en porrklubb i Berlin: i lila.
Problem 2:
Lila ljus på en blond kalufs tenderar få åhörarna att tänka på ampra damer från Florida och dessutom accentueras eventuellt mörka ringar under ögonen.
Ungefär så här.
Under föreläsningarna svarar jag hela tiden på uppdykande frågor – även om skaran är 250-hövdad. Då skriver jag roliga saker på stora whiteboardtavlor, men här i Sälen finns bara ett vanligt blädderblock på ranglig ställning.
Problem 3:
De åhörare som sitter på femte stolsraden och bortom, kommer inte att kunna se vad jag skriver ens om jag skriver en bokstav per blädderblocksblad, särskilt eftersom det lila ljuset inte främjar … nåt.
Plötsligt uppdykande problem 4:
Brallorna som jag skulle ha istället för kjolen, sprack som Humpty Dumpty när jag bara skulle visa hur jag med mina onda knän har svårt att göra en lay up utan att se riktigt fånig ut.
Men se på fan. Här finns det ju affärer som man kan shoppa i! Man kan köpa
  • barnkläder
  • heminredning
  • Stadium-kläder.
Därför kommer jag i morgon att föreläsa i ett par nyinköpta skidbyxor. Dock kommer dessa brallor att för all framtid vara förknippade med det som försäljaren sa till mig när jag betalade.
– Jag kan rekommendera dig att skaffa Stadiums kontokort, verkligen jättebra när du köper saker till barnbarnen.
Share
19 kommentarer

Att sakta gå (hem) genom stan – då och nu

Jag hittade häromdagen en vacker text från sommaren 1940 – ”En dag i Stockholm” av Ven Nyberg (1898–1986), som i Publicistklubbens porträttmatrikel ser ut lite som en filmstjärna, lite som Astrid Lindgren.

Ven Nybergs text beskriver dels en svunnen tid, dels svunna tankesätt och dito yrken:

”Dagen börjar som vanligt, men vid vilken tid dagen börjar i en stor stad är svårt att säga. Klockan fem på morgonen, när spårvagnen fylls av fabrikernas och verkstädernas morgontidiga arbetare på väg till arbetsplatsen? Men det är många som redan börjat sin arbetsdag då. Dröjer man sig kvar vid en skrivmaskin i Klarakvarteret till fram på småtimmarna, så hinner tidningsbuden med tomma väskor marschera upp till sitt dagsverk för att hämta de trycksvärtsfuktiga blad, som pressarna med mullrande dån levererat. Och kontorsstäderskan har gläntat på dörren med en hemlig önskan att få sopa ut den senfärdiga skribenten. På gatan svänger renhållningsarbetaren sin kvast med en mer tydligt visad tendens att sopa bort vandraren, som skräpar på trottoaren så dags.”

Därför tänkte jag i morse kl 07:45 när jag gick 300 meter längs den mystiska Hagagatan att jag skulle uppleva stan genom en nyfiken besökares ögon … och min mobil.

Dagen började när jag i en hotellsäng blev väckt av att hantverkarna på en våning under började spika på sekunden klockan 07. Under hotellfrukostens spisande valde vi nyvakna i tystnad mellan mer kaffe eller te och kanske en varm croissant, strax efter den inte alldeles lyckade äggröran äggstanningen.

Pulverblärk.

Solen hade svårt att få strålarna att nå ända fram till barn- och föräldramyllret mellan husen, trots att just Hagagatan är en ovanligt bred gata i Vasastan.

Just här var det kanske inte på grund av husen som solen hade svårt att nå fram, nej. Men se så väldigt bred Hagagatan är. Vaar hittar jag mer inforrmation och gamla bilder?
Varför gör Hagagatan en knyck?
Knycken söderifrån. Mycket underligt.

Min promenad gock motströms mot skolan som ligger på Vanadisvägen. Alla barn gick ända upp i tonåren med varsin förälder och ingen cyklade. Intet skoklapper hördes – alla smög fram på gummisulor. Det fanns många parkerade cyklar i kvarteret – en ny bekant var för mig de gröna EU-cyklarna som till skillnad från de privata inte var fastlåsta i stationära stolpar och staket.

EU-cyklar, som kan liknas vid bortslängt glasspapper eller tappade vantar.
Älskade cyklar, nogsamt fastlåsta i första bästa någorlunda stationära pinne eller cementklump.

Hur kommer vi att minnas denna septembermorgon? Som en av alla andra, eller så märkt av den tid vi lever i att den framstår som en absurditet i framtiden? Vilka tidstecken kommer vi att häpnas över och förundrat kommentera?

Och vilka kommer vi att t.ex. år 2087 feltolka bortitok? Så här:

Tipp-tapp, tipp-tapp smyger parkeringsvakterna 2018 omkring i gäng om fyra för att garantera varandras säkerhet eftersom de ska bötfälla även cykelägare.
Citroëns 2CV-modell från mitten av 1960-talet är 2018 fortfarande en mycket vanlig bil i Stockholm.
År 2018 slåss två olika avfallsföretag om soporna eftersom det är brist på sådana. Rebeller täcker samtidigt över vägskyltar med svartasopsäckar för att inte locka till sophantering.
En inte helt ovanlig syn är 2018 dessa brutalt uppdragna stolpar – cykelägarna drar sig inte för något när de har tappat cykelnyckeln.

Nej, nu ska jag inte fara med osanning och hitta på – naturligtvis kommer alla att år 2087 vara allmänbildade och upplysta såpass att de vet att källkristiskt granska alla påståenden!


Här kommer nu en bonusbild på Ven Nyberg och hennes man Stig Blomberg vid Kungsholms strand 1936.

Stig Blomberg (1901–70) knep faktiskt en bronsmedalj i Berlin-OS i grenen ”konst”.

Fotnot:

En annan text från 1927: ”Det Stockholm som kommer”.
Jättemånga understreckare som är öppna för läsning, hur lite man än prenumererar: ”Under strecket 100 år”.

Share
35 kommentarer

Det kom ett mejl

– Mejla mig för tusan hakar! vrålar jag på alla föreläsningar.

Men inte kommer det särskilt många mejl. De medicinska sekreterarna (nytt namn på läkarsekreterarna) är duktigast – då föreläser jag ju för de redan frälsta. De glittrar med ögonen, håller med mig i min språkliga noggrannhet och är på det stora hela alldeles bedårande. Dock har de ett problem:

– Doktorn går in och ändrar!
– Till och med AT-läkarna far in och pillar i mina texter!
– Huuuur kan de ha tid att kommentera hur jag sätter punkten vänster eller höger om slutparentesen?

För sekreterarna vet ju hur det ska vara. De har det yrke de har, för att de kan sitt yrke. Vilket man kan hoppas att de flesta i ett någorlunda fungerande samhälle har.

Nu måste jag ju illustrera detta inlägg på något sätt, så jag kollade vad det finns för ”stock photos” på läkarsekreterare. Men något är fel.

Oj, minsann är det inte två läkare som krafsar i journalen tillsammans? (Medicinska sekreterare har inte stetoskop.)
– Eh, hehe, du vill inte ha versal på vaddå, sa du?

Men tillbaka till mejlen! För idag fick jag ett sådant – med en här anonymiserad avsändare. Ni får läsa och njuta själva!

 

Hej Lotten Bergman!

Jag heter N.N. och är ortoped vid XX-sjukhuset. Jag skriver dels för att klaga, dels för att jag har förlorat ett vad mot min läkarsekreterare.

Sedan hon gick på en föreläsning med dig i maj i år, har hon börjat säga emot mig när jag behöver ändra ordval och kommateringen i hennes journaltexter. Hon påstår att om jag ändrar i hennes texter, kommer hon att börja lägga sig i mina medicinska diagnoser. Och att du har rått henne att säga så.

Trist för mig, men sant: du har ju rätt.

Med vänlig hälsning,
N.N.

 

My deed is done: en omvänd läkare.

Share
54 kommentarer

Tjuven är en pottsork

Första gången jag stötte på Tjuven, var när jag efter skolavslutningen i trean blev av med min vita Monark som jag hade köpt av Polisens hittegodsavdelning för egna pengar (från försäljning av majblommor och DHR-rosor samt barnväkteri).

Exhibit 1A: cykelparkeringen varifrån min cykel försvann den 4 juni 1974.

Sedan dess har Tjuven stulit 20-talet cyklar av mig, den ena låstare än den andra. (Och en olåst, faktiskt. En grön Monark vars lås i den skånska novemberfrosten inte gick att bemästra.) För att inte tala om alla olyckliga barn som Tjuven lämnar efter sig.

Den nuvarande Artonåringen var förkrossad 2010.

En gång stal Tjuven såpass chockerande allt jag hade, att jag ansåg det vara ett rån. Och så har vi ju den gången när Tjuven beslutade sig för att ta mina snyggt placerade och nyss inköpta, danska stövlar när jag åkte skidor 20 meter därifrån.

Se så fina gummistövlar!

Det finns naturligtvis värre brott. Ärekränkning, hemfridsbrott, sabotage, mittinattenrån, bilstölder och mord med likmaskar och blodstänk – men jag är arg på den här jädra Tjuven. För idag hittade han mina fina cykelväskor.

Ungefär såna här. Man kan skjutsa små barn OCH forsla potatissäckar!

Jag var i morse på Sveriges Radio och pratade och pratade och lyckades nästan reda ut ”dra på trissor” men inte alls ”skägget i brevlådan”. Under tiden kom miljömördaren, aka Tjuven, och saboterade!

Så här stod cykeln med cykelhjälm och fina cykelväskor kl 07:45–11:01.

– Aja baja! Nu, förstår du Tjuven, måste jag ta bilen när jag ska handla tio liter mjölk, tio liter fil, tre kilo potatis, ett kilo lök, fyra påsar chips och tre liter läsk på en gång som jag sparar bensin och tränar mina förtvinande lårmuskler. Fy skäms!

Brasklapp:

Om Tjuven visar sig vara en stackars åsna som stal mina cykelväskor för att de ju påminde så mycket om hans barndoms sadelväskor där åsnan ju växte upp i det heta Spanien eller kalla Sibirien … eller hans liv med Shrek … eller till och med går under namnet I-or, ber jag om ursäkt. Jag förstår att man tar till kriminella medel i sådana nödfall.

Typisk packåsna på pub.
Share
52 kommentarer

När jag sa pffft! åt ”jalu”

Mina fina radiostunder på fredagar har utvecklats – istället för att i en halvtimme prata om ett eller två specifika ordspråk (men gud i skruven!), babblar jag nu på i två timmar och svarar på allmänhetens frågor i direktsänding.

På midsommarafton såg vi ut så här, jag och programledaren Svante Ekberg.

Nu senast ringde sörmlänningarna in frågor om

  • lagom
  • gås-gäss & mås-måsar
  • synonymer till ”om”
  • husse/matte
  • Kör i vind, sa Kalle Blomster
  • nypotatis & färskpotatis
  • över hövan.

Och så var det en kvinna som inte alls pratade norska, men som frågade om ett till synes väldigt norskt ord:

– Mina kolleger förstår mig inte när jag istället för att säga att jag är osäker, använder order ”jalu” [schaluuu].

Jag satte mig genast på mina höga hästar och berättade att det ju var ett norskt ord för avundsjuk och svartsjuk, vilket i sammanhanget är kul eftersom jobbkompisarna då kanske tror att hon berättar att hon är lite svartsjuk på dem.

Då ringde en annan dam in och berättade att hon misann också sa ”jalur” när hon ville uttrycka att hon inte var riktigt säker på sin sak. Med ett tydligt R på slutet.

JALUR? sa jag. Stavas det månne SJALUR? Vad ääääär nu detta för nåt mysko ord?

Sedan drog jag något gammalt över mig och skämdes i tre dagar.

Illustration av midsommar, radioprat och språkforskning.

Nu har frågan stötts och blötts och hängts upp på tork, och av Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala har jag fått klargörande information.

Jalu/jalur kan nämligen betyda

  • ’avundsjuk, svartsjuk’ – från Skåne ända upp till Norrbotten
  • ’misstänksam mot; betänksam, tveksam, skeptisk’ – Blekinge, Öland, Småland, Södermanland, Uppland, Gästrikland, Hälsingland
  • ’oviss, inte säker’ – Södermanland, Uppland, Hälsingland
  • ’arg; uppretad’ – Blekinge, Småland, Östergötland, Södermanland, Uppland
  • ’stött, ledsen, sårad’ – Skåne, Halland, Småland, Västergötland, Gästrikland
  • ’ängslig, rädd för’ – Blekinge, Öland, Småland, Södermanland, Hälsingland
  • ’förbluffad, perplex’ – Skåne, Öland
  • ’ivrig’, ’ångerköpt’, ’trött’ – här och där.

Sicket jädra ord till att betyda olika känslor på olika ställen!

Fast för mig är ju det mest förvånande att jag inte kände till det i någon annan betydelse än den norsk-franska. Här kommer två exempelmeningar skrivna med vissa dialektangivelser (inte fonetiskt korrekta alltså):

Acklinga, Västergötland, i betydelsen sårad:

– Ho ble så själu för ho-nte ble bjuden.

Björkvik, Södermanland i betydelsen rädd:

– Ja va sjalur att dä skulle bi rângn.

Åhå. För att han inte hade nån jalusi?

Så nu vet ni det.

Share
21 kommentarer

Om grävskopor respektive avokador på ord.se

Den här språkpolis-fliken på bloggen håller banne mig på att förtvina. Jag måste nog skicka er till ord.se då och då för att be er läsa sånt som jag de facto får betalt för.

Grävskopans grävskopa och andra irritationsmoment

”Mamma! Köp avokado …eh …sisar … …dor … på vägen hem!”

Gud i skruven!

Nu måste jag fokusera på att skriva ännu en text till ord.se. Vad ska den handla om, måntro? Aha, nu vet jag! ORD!

 

 

 

Share
8 kommentarer

Blä för Brooklyn (dag 3 i N.Y.)

Jag är inte en s.k. sensation seeker eller särskilt förtjust i bergochdalbanor och sånt där nervkittlande. Men å andra sidan är jag inte rädd för höga höjder, små rum eller stora ytor. Är jag med andra ord lite letargisk? Mjäh. Eller? Kanske. Men det är läskigt med svajande höghus, det är det.

Därför inledde jag dagen med att åka upp till 86:e våningen i Empire State Building, som alla känner som det där huset som King Kong, den stackarn, klättrade omkring på med Jessica Lange Fay Wray i handen. Främst var jag intresserad av art deco-arkitekturen och inte alls av utsikten eller Sleepless in Seattle-vibbar.

Så här meta-illustreras byggnaden i entrén.
Alla varnar på Gröna Lund-vis för turistmagneterna, men idag såg det ut så här.
Utsikten var precis likadan som på alla bilder, men det här krokiga huset har jag inte sett förut. Någon som vet dess historia?
Det finns oerhört intressanta fakta och massa bilder om hur man lyckades bygga schabraket på så kort tid – bara den är värd besöket!
På den ironiska skylten där, varnar man för att skyddsräcket är väldigt lågt.
Och se på tusan, plötsligt var jag Meg Ryan i Sleepless in Seattle, där jag stod bredvid de oerhört förvånade och Dr Who-robot-kikarna.
Kikarens kusin från England.

Sammanfattningsvis – jag gillade verkligen Empire State Building; den känns robust och säker och vajar inte det minsta lilla. Stärkt av denna upplevelse begav jag mig sedan till Brooklyn.

Brooklynbron är ett på alla sätt och vis imponerande byggnadsverk. Cirkusdirektör P.T. Barnum hållfasthetstestade ju den 1884 med 21 elefanter som stillsamt med pukor och trumpeter (reklamjoppo) leddes över. Den höll.

Alla flaggor i hela N.Y. har flaggats på halv stång sedan Barbara Bush dog i förra veckan. (Man utlyser tydligen landssorg i dagarna tre när en presidentfru dör …) Men titta nu på flaggan på bron och min så hjälpsamma, röda pil. För att fixa med flaggan där uppe måste en person klättra upp via vajrarna som en cirkusartist eller elitgymnast.

Det första som hände när jag kom in i Brooklyn var att jag såg 15–20 polisbilar på en och samma gata och hörde en megafonbarsk röst som skrek åt någon att komma ut med händerna över huvudet. Tyvärr var det inte en filminspelning utan the real deal.

Husen i Brooklyn är inte alls som på Manhattan; de ser nästan normala ut. Tydligen försöker man skapa en småstadsfeeling, fast i en storstad.
Småstadsfeeling var det dock inte i det här grannhuset: det är ett stort, nästan fönsterlöst fängelse med maximum security, för just här är bovarna som hemskast.
Jag köpte denna lyxlunch för 70 kronor.
Och jag betalade genom att knappa in min kod på denna faktiskt jätteklibbiga apparat.

När jag väldigt vänligt påtalade att betalningsmojängen var lite, lite kladdig, sa tjejen i kassan drygt:

– And so? What are you goin’ to do ’bout that?

Hamburgaren var inte bara liten och dyr, den var dessutom fadd. Grrr. Och när jag lite halvmätt gick in i en stor sportbutik, späddes min irritation på.

Ser ni att det finns en miljard basketskor? Men inte en enda för kvinnor.

Jag frågade om basketkonfektion för damer och fick bara en axelryckning och ett absurt fnys till svar. ”Jädra jänkare”, tänkte jag, ”ni ska ju vara bra på det här”.

Sedan kom ännu en polisutryckning med röd-blå-ljus – denna gång även med skottsäkra västar och hjälmar med visir. På ett annat ställe låg en man i rännstenen. En till synes prydlig karl stod i en affär och skrek läbbiga obsceniteter i sin mobil. Och han skrek så högt att det var läskigt. Ingen reagerade. Det rådde en obehaglig stämning, oro i luften och inga skratt.

Då vände jag på klacken och åkte hem till skyskraporna; Brooklyn verkar inte vara my cup of tea, helt enkelt. Småstadsfeeling my ass, som de säger här.

Men huuuur ska jag äta, hörni? Alla ni som har varit i New York – var hittar man bra mat som inte kostar skjortan?

Mat för 170 kr på ett snabbmatshak.

Jag kan ju äta vad som helst, men … ska det kosta så här mycket? (Avocadon på bilden var förresten delikat.)

För övrigt är det inte alls konstigt att man ibland står på öronen här i New York. Vilda Västern, High Chaparall och Lustiga Huset på en gång!
Share
28 kommentarer

VARNING! sa passkontrollen …

På Arlanda:

– Hej!
– Hej …?
– Hur mår du?
– Br…aa…?

Det var ett synnerligen underligt sätt att flirta, tänkte jag fåfängt och tittade på den lille pojkmannen framför mig. Jag hade stått i en kvart vid självincheckningen utan att lyckas klura ut hur man skannar ett pass, så nu stod jag där alldeles solo med den lille mannen som … hade en liten skylt med ”Airport security” på kavajslaget. Aha! Han skulle kolla om jag var skum!

– Hur tog du dig till Arlanda? Vad kostade det? Var ska du bo i USA? Hur beställde du din resa? Vad ska du göra i N.Y.?

Allt svarade jag på raskt och kvickt och leende. Men så kom en kluring:

– Vad har du tagit emot av någon som du tänker bära ombord på planet i ditt handbagage?
– Vaaa…?
– Vad har du tagit emot av någon som du tänker bära ombord på planet i ditt handbagage?
– Har tagit emot … nej, alltså, jag har inte ens tagit emot en macka. Man hade kanske kunnat tänka sig att min man kunde ha gjort en gullig matsäck till mig, men han är i Skå…
– Utmärkt, bra, ha så roligt! sa mannen och satte en liten gul etikett på baksidan av mitt pass.
– Eh, oj, jaha. Får jag ställa en fråga?

Den lille pojkmannen fick raskt sällskap av en kollega som stirrade mig i ögonen. Jag tänkte, det är väl lika bra att jag skjuter från höften.

– Vem avlönar er, alltså hur, nej, vem anställer er, är det USA eller Arlanda eller?
– Vem som avlönar oss får vi inte svara på. Men det är ett krav från USA att sådana här kontroller ska göras.
– Och hur länge pallar ni att stå så här och ställa frågor?
– Ptja, åtta timmar.
– ÅTTA TIMMAR? DU ÄR INTE KLOK! utbrast jag så att den andre mannen började kisa med sina ögon mot mig.
– Ja, alltså jag tycker om att prata … Nu kan du checka in väskan där borta.

Jag har då aldrig varit med om maken till noggranna kontroller. Passet halade jag fram säkert fem gånger (kontroll av den lilla gula lappen) och tre gånger kom långa män och tittade mig noggrant i mina blåa ögon.

Mina medresenärer är av fyra typer:

  • leopardmönstrade kvinnor
  • Hell Angels-liknande män med MC-västar
  • norrbottningar
  • amerikaner.

Sedan finns det en indian (tänk ”Gökboet”), en tjej med en enorm pizzakartong och en helkroppstatuerad man.

Chockerande nog fastnade jag i den sista passkontrollen. BIONG, sa skärmen och lyste rött: VARNING!

– Oj, sa polisen. Datorn varnar mig för dig.
– Är jag farlig?
– Ja. Du har ett ovanligt långt namn, och då ska jag vara extra uppmäkrsamt.

Då förklarade jag att Charlotte Lilly Elisabeth liksom inte var jag, så därför hade jag satt Lotten framför hela alltet. Och släpptes igenom!

Swooooosch! Fortsättning följer imorrn när jag har vaknat i Queens!

Nu lyfter planet strax, så jag hinner inte vända bilden rätt!
Share
25 kommentarer