På Arlanda:
– Hej!
– Hej …?
– Hur mår du?
– Br…aa…?
Det var ett synnerligen underligt sätt att flirta, tänkte jag fåfängt och tittade på den lille pojkmannen framför mig. Jag hade stått i en kvart vid självincheckningen utan att lyckas klura ut hur man skannar ett pass, så nu stod jag där alldeles solo med den lille mannen som … hade en liten skylt med ”Airport security” på kavajslaget. Aha! Han skulle kolla om jag var skum!
– Hur tog du dig till Arlanda? Vad kostade det? Var ska du bo i USA? Hur beställde du din resa? Vad ska du göra i N.Y.?
Allt svarade jag på raskt och kvickt och leende. Men så kom en kluring:
– Vad har du tagit emot av någon som du tänker bära ombord på planet i ditt handbagage?
– Vaaa…?
– Vad har du tagit emot av någon som du tänker bära ombord på planet i ditt handbagage?
– Har tagit emot … nej, alltså, jag har inte ens tagit emot en macka. Man hade kanske kunnat tänka sig att min man kunde ha gjort en gullig matsäck till mig, men han är i Skå…
– Utmärkt, bra, ha så roligt! sa mannen och satte en liten gul etikett på baksidan av mitt pass.
– Eh, oj, jaha. Får jag ställa en fråga?
Den lille pojkmannen fick raskt sällskap av en kollega som stirrade mig i ögonen. Jag tänkte, det är väl lika bra att jag skjuter från höften.
– Vem avlönar er, alltså hur, nej, vem anställer er, är det USA eller Arlanda eller?
– Vem som avlönar oss får vi inte svara på. Men det är ett krav från USA att sådana här kontroller ska göras.
– Och hur länge pallar ni att stå så här och ställa frågor?
– Ptja, åtta timmar.
– ÅTTA TIMMAR? DU ÄR INTE KLOK! utbrast jag så att den andre mannen började kisa med sina ögon mot mig.
– Ja, alltså jag tycker om att prata … Nu kan du checka in väskan där borta.
Jag har då aldrig varit med om maken till noggranna kontroller. Passet halade jag fram säkert fem gånger (kontroll av den lilla gula lappen) och tre gånger kom långa män och tittade mig noggrant i mina blåa ögon.
Mina medresenärer är av fyra typer:
- leopardmönstrade kvinnor
- Hell Angels-liknande män med MC-västar
- norrbottningar
- amerikaner.
Sedan finns det en indian (tänk ”Gökboet”), en tjej med en enorm pizzakartong och en helkroppstatuerad man.
Chockerande nog fastnade jag i den sista passkontrollen. BIONG, sa skärmen och lyste rött: VARNING!
– Oj, sa polisen. Datorn varnar mig för dig.
– Är jag farlig?
– Ja. Du har ett ovanligt långt namn, och då ska jag vara extra uppmäkrsamt.
Då förklarade jag att Charlotte Lilly Elisabeth liksom inte var jag, så därför hade jag satt Lotten framför hela alltet. Och släpptes igenom!
Swooooosch! Fortsättning följer imorrn när jag har vaknat i Queens!
Hejdå!
Hejdå bye bye!
Och när du vaknar imorgon kommer du vara svinpigg och vrålhungrig (eftersom du inte fick middag klockan 02:00) och inte veta åt vilket håll du ska kliva ur sängen.
Vi hörs!
Lotten flyger upp och ned! Hoppas det går bra.
Den tidigare nämnda, numera stulna flöjten, fanns med i Lille M:s handbagage när vi flög. Instrumentet låg isärtaget och då ser även en tvärflöjt skum ut i radarn. Så alltid måste den packas upp och sättas ihop och kollas. En liten kontrollantherre ville förklara lite vänligt varför han behövde titta närmre på vad som fanns i det där fodralet: ”Same same bomba.” Just det; den isärtagna flöjten såg ut som en bomb eller k-pist eller nåt.
Med tanke på allt så är väl det här inget att göra sig lustig över. Better safe than sorry.
Du är inte ensam om att få de där frågorna, Lotten. Jag flög via JFK till Rochester dagarna efter WTC. Fick dessutom ta av mig skorna tre gånger. Nej, fyra, eftersom piloten på det lilla planet till Rochester inte litade på kollegerna i securityn och hade ordnat en extra koll i regn och blåst utanför planet.
Jag tänkte att ”värre än så här blir det nog inte”. Men det blev det. Flyger ytterst ogärna till USA numera.
Kram!
Nu är klockan halv sex på morgonen hos er, och här strax midnatt. Jag har hittat till mitt AirBNB i Queens, som är ett synnerligen underligt plejs med illaluktande kylskåp.
När jag vaknar, är ni sugna på lunch. Då ska jag gå ut på Broadway!
OK, då kan vi gå och lägga oss. Vi har suttit och väntat på besked hela natten. Om du ser polarn Kris (som du träffat och som vi tappat bort) så be honom höra av sig.
Tvärflöjter är dyrare än man skulle tro. Hoppas Lille M åtminstone har ett försäkringsbolag som begriper den saken.
Fast helst hoppas jag att den kommer tillbaka förstås. Även om sannolikheten väl tyvärr är liten.
Jaadu, Brid. Sådär 30 papp kostar den. Hoppas försäkringsbolaget är snällt.
Beträffande Lottens kontrollanter på Arlanda: När vi flög till London senaste december kom det ju fram en vakt, på vägen till gaten, alltså efter alla kontroller, och frågade mej om jag skulle flyga till Chicago, så där out of the blue, bara. Är det USA som anställer dessa frågvisa, lösgående karlar?
Jag tycker det är lite läskigt med amerikansk gränspersonal. Fast inte lika läskigt som med rysk – hu!
De lösgående karlarna anställs av flygplatser runtom i världen för att USA kräver dem och deras insatser. Man kan väl jämföra dem med levande visum kanske?
När jag skulle passera den amerikanska kontrollen inatt när ni låg och sov, tog de utan att fråga alla mina fingeravtryck (GDPR, harkel) och frågade mig vad jag skulle göra i USA. ”Irra runt och gå vilse” sa min hjärna, men munnen sa klokt och förståndigt ”give lectures about the Swedish language”.
Passkontrollanten log stort och imponerat och såg ut som om han tänkte applådera:
– Oh you’re at TEACHER! Good for you!
En stentuff kvinna i Turkiet kommenderade Kepa av häromåret. Jag nändes inte fråga varför. Då hade de väl låst in mig för något. Å andra sidan kändes hemfärden lite tryggare efter sådana personer i Securityn.
Kan det gama ordet ’löskekarl’ avse såna där killar, månntro?
Det ordet ger associationer olämpligt nära lönskaläge. Och det har ju den senaste tidens stormar satt P (som i punkt) för.
När jag skulle flyga sist, inrikes, hade jag packat handbagaget fullt med – i tidningspapper väl inslagna – ranunklar. Det tyckte de i säkerhetskontrollen var skumt. Men det räckte med att jag packade upp en (och drällde lite lagom med jord), så var de nöjda.
Ha’t så kul i NY, Lotten!
Ja flygsecurity är bättre safe then sorry men ibland kan det kännas lite för mycket ”något mindre intelligent person har fått för mycket makt i sina händer…” typ.
Annars är väl den kofongsliknande ljusstake vi hade med oss till USA som bröllopspresent det som fått mest intresserad säkerhetspublik. Och det var bara 1 person. Vi får väl bli mer påhittiga inför nästa resor.
Och hur förklarar man menyn i föregående bås för en icke svensktalande person när man rullar runt på golvet i skrattparoxysmer?
Oj vad vi googlade på kofongljusstake! Nu vet vi vad det är. En liknande upplevelse var när vi fått order att ta med ett Eiffeltorn till ett barnbarn. Vi försökte köpa ett på CDG men där hade de fått eiffeltornsförbud; de kunde ju användas som vapen och fick inte tas med ombord. Däremot kunde en buteljliknande kupol med ett Eiffeltorn i passera – och titta här! utropade säljaren entusiastiskt – nu har vi, lagom inför julen, fått in en modell som det snöar i när man vänder på den. Det måste ju vara alldeles perfekt för barnbarnet. OK, dubbelt så dyrt som torrtornet, men för barnbarn är ju endast det bästa gott nog.
Vi blev förstås stoppade i kontrollen. Deras apparat larmade för ungefär en liter vätska. Det är ju väldigt mycket och duger nog att spränga vad som helst i luften. Även sådant som redan flyger i luften.
En allt större skara med bistra tullnärer samlades för att desarmera bomben. Men de hittade ingen. De mest ambitiösa ville skära sönder väskan för att hitta vätskan. Hyttis plockade upp eiffeltornsatrappen med snö och vätska och undrade om det inte var den de letade efter. Non, madame – ce n’est que un souvenir tyckte de. Och en souvenir kunde ju inte vara en bomb.
Jag tyckte att de ändå skulle köra den genom apparaten, separat. Och då fick de jättelarm igen. Dina har nog rätt när det gäller vissa personers intelligens/maktkvot. De klarade inte ens av att låsa väskan när de skulle stänga den och dess numera ofarliga innehåll.
Hello World? Äre nån där?
Lotten, du kan sluta leta efter Kris. Han hörde just av sig med mail. Han är numera i Sydkorea. Så du kan göra nåt annat nu.
Min Sambo med sina höftkulor i Titan får förstås alltid xtra uppmärksamhet i Securityn. Liksom hennes käpp. Den får Prio Ett och överlämnas personligen SAP efter röntgen. Alla kontrollanter är inte puckon.
Sorry. ASAP är nog en förkortning fler känner igen.
SG, hittade bild på ljusstakens syster. Gjutjärn och väger massa kilon.
(En vän som gör dem i sin smedja.)
Käppen är treledad och hopvikbar. Praktiskt, men förståeligt att det är något som Securitityn tittar närmare på.
Vad bra att Kris är återfunnen, Skogsgurra! (Han är en gemensam bekant i fixa-prylar-branschen.)