Etikett: jobb

Resan till Tjottahejti, Åväbbla eller Långbortistan

Publicerat av Lotten Bergman den 10 februari 2011 14:18

Igår tänkte jag på morgondagen som en dag som alla andra. En jag-åker-bara-en-tur-till-Göteborg-dag. Liten resa, liten övernattning, litet föredrag, liten resa tillbaka men faktiskt till Stockholm för litet party i Herrängen. But noooo.

Natten till idag vaknade jag med ett ryck (eller så vaknade jag inte ett dugg ryckigt utan precis sådär slött som man ju plägar göra) och en vag obehagskänsla. Vart skulle jag egentligen? Var det verkligen till Göteborg? Ja, det var det nog. Och så somnade jag om.

Några timmar senare satt jag i SJ:s telefonkö för att i panik byta ut beställda tågbiljetter som inte passade alls. Allt gick i en rasande fart och sköttes enormt proffsigt av en SJ-dam som ska ha medaljer, fanfarer och gator uppkallade efter sig. (Alltså, medaljerna och fanfarerna behöver inte byta namn.)

För jag skulle alls inte till Göteborg. Jag ska till Salt & Sill som ligger på Klädesholmen bortom Tjorust, ute på piren på ön Danmark (!) med adress Ryttarholmen 1. Och resan dit är i sanning ett äventyr. Först tog jag ett skrammeltåg till Katrineholm. Där skakade datorn såpass att den hakade upp sig och inte kom någonstans. (Eller så var det jag som sluddrade på tangenterna och bad om ett ogiltigt kommando.) Jag skulle bara ta en bild på den svarta skärmen med den lilla snurrande hakauppsig-bollen.

Men vad ser man mest? En extremt smutsig skärm.

I Katrineholm händer det inte mycket (om man inte räknar detta) – förutom att besöken där alltid präglas av svinkallt och dåligt väder samt försenade tåg och förlorade basketmatcher. Så även idag.

När jag såg de nya förvaringsboxarna i illgrönt och neongult strax bakom de grön-blå-turkosa staketen vid en dörr, kände jag mig som en finsmakare som fått i sig kanelkryddad surströmming. (De gamla var liksom lite gråare.)

Sladdhärvan där uppe har jag markerat för att jag tror att det är ett tidsdokument. Sladdar kommer att vara ovanliga om tio år, serni.

Jag är verkligen inte en estet, det ska gudarna veta. Men … hur tänkte de här? Eller är det bara i mina ögon som färgerna krockar så att det skriker i ögonen?

När jag bytte biljetterna råkade jag få nya som var mycket billigare. Men på något sätt funkar det så att man inte får tillbaka pengar i sådana fall, utan överskottet brinner inne. Damen på SJ sa att om jag valde en trerättersmeny på tåget skulle jag inte förlora lika mycket (logiken är fantastisk), så nyss åt jag detta, som har komponerats av Leif Mannerström – han som smakar på gråtande människors mat i ”Sveriges mästerkock” – ett tv-program som liknar Robinson i grymhet:

Jaadu Leif. Bra konsistens. Snyggt upplägg. Tyvärr helt utan smak. Och varför bara ett kryddmått vaniljsås till äppelkakan? Bättre kan du.

Nu (14:24) ska jag strax kliva av i Göteborg. Om jag överlever resten av resan, återkommer jag med uppdaterande rapport. Och hur är det nu man uttalar ”sill” på öarna utanför Gööööötet, Översättarhelena?

Uppdatering i kvällningen

Det här skulle jag ju min vana trogen kunna uttrycka bra mycket längre. Men i kortversion och i kronologisk ordning:

anländer till Göteborg och tror att jag har all tid i världen på mig
får veta att jag om en minut ska gå till utgång 33 där min varifrån min buss avgår kl 14:33, vilket får mig att tro att bussar som avgår 14:37 gör det från utgång 37 och så vidare
kliver på bussen och får inte betala biljett för chaffisen fattar inte vart jag ska
får hjälp av tusen och en passagerare som allihop vill ha mig att byta till bussar som heter 335, 355, 353 och 535
byter buss i Stenungsund
blir omhändertagen av ilsken skånska
byter buss i Myggenäs
kliver i 30 cm djup issörja
blir omhändertagen av rar göteborgare
blir körd till Klädesholmen och installerad i ett flytande hotellrum!

Väl inne i bussen ansågs jag vara hel normal som vände mig om och tog en bild på det som vi alla nyss stod i.

Så här såg det ut i två timmar. Ser ni Jessica Rabbit?

Se där hur jag tar hand om mig när jag sitter längst fram i bussen och känner mig lite osäker på väglaget.

Sedan gick jag en promenad i idyllen som visade upp sig från sin allra värsta sida: alla hus var mörka och till synes tomma, torget som hette Torget var mest en vändplats och nästan alla vägar var märkta med PRIVAT VÄG. Men en liten flåsig och snorig filmsnutt hann jag med även idag (det är alltså en serie i snor):

Nämen ojojoj, vad jobbigt. Nu måste jag gå och dricka lite champagne.

31 kommentarer

Pusselpyssel

Publicerat av Lotten Bergman den 9 februari 2011 09:05

En gång när den store Artonåringen bara var en liten lintott till parvel och alls inte hemifrånflyttad blivande civilingenjör, placerade jag honom i pysselhörnan i en klädaffär. Han var bara två år och jag var jättegravid och alls inte på humör att prova kläder. I denna barnhörna fanns som vanligt en fastlimmad legoplatta, smutsiga legobitar, några pennor och ett pussel. Han fokuserade på pusslet eftersom han var inne i en intensiv pusselperiod.

Medan jag stod och med förtvivlade ögon stirrade på mig själv i spegeln och försökte klämma in mig och magen i ett par snickarbyxor (eftersom jag hade fått för mig att alla quinnor med graviditetssnickarbyxor mådde bättre än alla utan), skred han till pusselverket.

Typisk clipartbild. Vet faktiskt inte vad den ska illustrera. — Typisk clipartbild på pussel. Vet faktiskt inte vad den ska illustrera.

Snabbt gav jag upp klädprovarprojektet eftersom jag inte bara var för stor för snickarbrallorna utan även för provhytten. Hela jag knastrade av statisk elektricitet när jag äntligen lösgjorde mig från provrumsgardinen. (Dörrar är mycket bättre, hörni affärsägare, dem kan man luta sig mot utan att falla halvklädd ut i affären, på rygg som en annan skalbagge.)

När jag kom fram till min lille tvååring såg jag att han hade löst pusslet på ett kreativt sätt. De bitar som inte passade, hade han helt enkelt brutit sönder och pressat in. Bilden hade han komplett struntat i: pusslet föreställde nu en tupp med kammen på foten och foten i munnen och stjärtfjädrarna på huvudet.

– Fääääääädi! sa han stolt.

Jag kunde här ha sagt ”bra, min son, du tänker utanför lådan”. Men jag kände nog mer ”men satan, han kommer att växa upp och bli en ligist som med ett järnrör slår hela världen med häpnad”.

Idag har jag och min djefla man på samma sätt pusslat ihop dagen genom att bryta sönder och fila bort obekväma delar. Vi gjorde samma sak förra onsdagen, så vi känner oss vana och rätt coola.

Jag kör drygt två timmar med solen i ögonen i bil till Finspång, där min djefla man redan är eftersom han åkte tåg dit igår.
Han föreläser på förmiddagen och när jag kommer fram, äter vi lunch tillsammans.
Jag föreläser på eftermiddagen medan den djefla mannen tar bilen och kör hem med solen i ögonen.
Under tiden roar sig Åttaåringen bäst han kan med sin morfar.
Sextonåringen, Trettonåringen och Elvaåringen har med sig matsäck och går efter skolan till biblioteket för att sedan ta sig till sina basketträningar på tre olika ställen.
När jag har föreläst, liftar jag med någon kursdeltagare till Norrköping och tar tåget därifrån hemåt precis i lagom tid för att hinna till min basketträning. Hoppas att jag har kommit ihåg att ta med mig basketskorna.

Vana tidsplanerare ser nu att det kan gå helt åt pepparn på ett flertal ställen i det här pusslet. Men då bryter vi bara av ett hörn till någonstans och gör en snygg mosaik av hela klabbet.

Typisk mosaikbild. Som inte alls illustrerar denna dag eftersom det ser lite bäääässcht ut.

25 kommentarer

Ett helt vanligt inlägg om jobbtid & möten

Publicerat av Lotten Bergman den 7 december 2010 01:17

I vissa familjer upprepar man samma historier – ibland med en extra överdrift eller en fiffigare knorr. Mina föräldrar brukar berätta om när Broder Jakob blev biten av en pelikan eller när han slog ut tre framtänder och när lillasyster Orangeluvan prompt skulle dansa balett och när hon väl fick det omedelbart slutade dansa balett eller om när jag spräckte ögonbrynet när jag inte ville åka iväg och dansa … eh … balett … hm. Plötsligt ser jag ett mönster.

Men som vanligt hör det inte hit utan är bara en inledning till något som jag har skrivit om förut: jag kommer snart att upprepa mig. Jag har nämligen sett på ännu ett TED-prat som fick mig att ropa halleluja. (Det är inte ett retoriskt fulländat tal – det är inte ens särskilt roligt. Men han har en poäng som jag gillar.)

Det handlar om att det tar sådan fruktansvärd tid att jobba om man måste jobba på jobbet. Det här gäller förstås inte alla arbeten, dum vore jag väl om jag påstod det. Men det stämmer på många. (Säger jag som faktiskt flydde på-plats-jobb, månadslön, ersättning från Försäkringskassan och arbetskompisar redan 1998.)

Det handlar om möööööööteeeeeeen. Sooooooooom taaaaar tiiiiiid. Och annat som bara sinkar.

Ni som inte hinner se eller blir trötta och somnar av prat på engelska kan få en snabb resume:

Han som pratar heter Jason Fried (och är alls inte först med denna tanke). Han beskriver den ständigt sönderhackade jobbdagen med en natts orolig sömn där man måste börja om varje gång man blir väckt. Och han har några tips:

1. Byt ut klä-dig-som-du-vill-fredagar mot torsdagar-utan-prat. Jädrar vad folk kommer att jobba undan på torsdagar!

2. Använd passiv kommunikation som inte kräver omedelbar reaktion (som mejl) istället för aktiv kommunikation (som att prata med varandra IRL eller ringa).

3. Ställ in nästa möte. Eller gå inte dit. Bara nästa möte. Livet fortsätter som vanligt, lovar Jason Fried.

Jag – som klär mig som jag vill alla dagar och som jobbar ensam i dubbelsängen (låter väl bra det?) och som älskar att mejla och undviker att ringa och som nästan aldrig går på möten om de inte är mysiga – borde ju strunta i det här egentligen.

Men jag sprider evangeliet för er skull, alla mina stackars möteströtta kompisar!

Pssst!
(Ni som letar efter Julkalenderns lucka 7: den finns här nedanför.)

9 kommentarer

Vanligt blogginlägg om hotell och taxi

Publicerat av Lotten Bergman den 3 december 2010 00:11

Man skulle kunna tro att jag drivs av en lust att berätta om misslyckanden. Men så ska man inte se det. Fast en helt normal taxiresa från punkt A till B eller Ö är ju inte något att skriva hem om. (Hem = på bloggen.) Hör bara:

I morse åkte jag taxi hemifrån till stationen. Det gick bra och chauffören från Syrien ska utbilda sig till byggingenjör eftersom han älskar matte. Jaha.

Sedan åkte jag tåg till Stockholm. Och kom fram i tid. Undrens tid är inte förbi.

Slutligen tog jag tunnelbana och buss till Lidingös utsiktshotell Foresta. Det gick bra.

Nä, då är det bättre när dagen fortsätter så här:

Jag skulle föreläsa 13:30–16:00 (om mina älskade skrivregler), men var ute i extremt god tid med tanke på allt som kan gå fel. Redan klockan 12:16 satte jag mig i ett hörn med lite kaffe och kaka och började läsa julkalenderkommentarer. Sjönk ner i paradiset, liksom. Klockan 12.29 väcktes jag brutalt av en flåsviftande kvinna som ylade ”sitter du hääääääär?”.

– Ja, sa jag och log för att lugna ner henne.

Naturligtvis hade jag fått fel tid: jag skulle börja klockan 12:30. Inga problem – förutom att hotellet då tog en kvart på sig för att hitta batteri till micken.

Ni ser? Mick utan batteri. Klockan 12:43:22.

När det var dags för fika försökte jag (leende) övertala hotellpersonalen att ha serveringsbord som man kunde nå från två håll istället för ett eftersom det där med batteriet hade fått mig att känna att min hotellförbättringsiver nog behövdes.

Här skulle ALLA långsamt gå förbi och ta ur alla skålar.

Jag informerade dem även (leende) när jag ändå höll på om ett dåligt handtag inne på toan och en bedrövlig papperskorg som såg ut att vara från 1983.

Man undrar vad den har varit med om där på insidan, så rostig som den var.

Fransiga mattor och fläckar på golven får jag ta med dem en annan gång. För sedan blev jag tvungen fokusera på Taxi Stockholm. Vid halv ett förbeställdes en taxi till mig: kl 16:05 skulle jag hoppa in i den och köras till tunnelbanan. Två av åhörarna som också skulle till Centralen skulle få åka med mig och alla var så glada så. När taxin väl kom – kl. 16:25! – hade jag missat mitt tåg. Vi hoppade in i taxin och jag sa:

– Trampa på gasen! Kör som en biltjuv, kvinnan i baksätet ska ta ett tåg till Skövde kl 16:51! Go-go-go!

Ok. Jag kanske skulle ha sagt ”snälla rara, vi är bara lite stressade och skulle uppskatta en så effektiv resa ner till Ropsten som möjligt” med ett leende. För söderkisen som körde blev omedelbart på ett rasande dåligt humör. Eftersom han inte alls körde som den biltjuv jag hade bett om utan snällt väntade bakom bussar som inte ens blinkade och bara svarade ”vet inte” och ”jag kör bara” på alla mina frågor, sa jag till slut förlåt ett par gånger. Inte leende, dock. Och inte debiterades resan på kursföretaget som jag hade bett om – när jag ville kasta mig ut ur bilen och springa till tunnelbanetåget fick jag snällt stanna kvar och rafsa fram betalkortet.

Taxichauffören tog låååååååååångsamt fram apparaten som man sticker ner kortet i och räckte den till mig. Då tror man ju att det är koden som ska knappas in, eller hur? Icke.

– Summan. Du måste skriva in summan.
– Men varför ska jag, varför kan inte du, det här är ju löjligt!
– Det blir korrekt om du gör det. Nittio.
– Men vaff.. nie noll enter … enter igen! Error! ERROR!

Ni förstår?

När betalningen var avklarad, sprang jag upp till tunnelbaneperrongen där Skövdedamen fortfarande stod. Tåget kom, vi placerade oss i rätt ände, räknade minuterna, planerade språngmarschen genom att kolla på Iphone-appen som visar elektroniska tavlan inne på Centralen. Och så sprang vi – jag med damens rullväska i famnen, hon med andan i halsen.

Hon hann. Och jag tog nästa tåg. Men Taxi Stockholm behöver jag ju inte rekommendera till någon, liksom. Resan tog 3 minuter och var på 1,8 km och kostade 90 kr, vilket kanske är normalt (?) – men varför skyller taxichauffören på ”många bokningar” när man beställer drygt tre timmar i förväg?

Men utsikten syntes i alla fall när dimman till slut lättade. — Fast utsikten syntes i alla fall när dimman till slut lättade.

11 kommentarer

Häng med på Språkvårdsdagen!

Publicerat av Lotten Bergman den 27 september 2010 23:24

Kommer ni ihåg när Prussiluskan säger till Pippi Långstrump att hon ska bo på ett barnhem? Pippi svarar:

– Men det gör jag redan! Jag är ett barn och det här är mitt hem. Alltså ett barnhem.

Här kommer min variant på samma tema:

Det finns något som heter Företagsuniversitetet, som arrangerar Språkvårdsdagen. Jag har ett företag och jag lever på språkvård. Alltså är jag Företagsuniversitetets Språkvårdsdagsbloggare som rapporterar om allt från snorkråkor till semikolon!

Schemat (som jag har snott här) tisdagen 27/9 28/9 2010 på Moderna museet (utan fnutt på e):

09:45 Rätt och fel i språket 2010 – fråga Lars-Gunnar Andersson!
11:15 För språket i tiden – språkvetaren Susanne Sznajderman Rytz visar hur språket och samhället utvecklas tillsammans, speglar varandra, och på vilket sätt det påverkar oss i arbetet.
12:00 Är du en språklig drama queen??? Tilde de Paula samtalar med Jessika Gedin om språkliga tendenser, bland annat om hur vi ofta använder alltför för stora ord, för många superlativ, för många utropstecken och punkter i vårt språk.
13:45 Språket under internetattack – hur mycket tål vi? Daniel Kjellson, journalist, bloggare och redaktionell chef på Aller Internet talar om hur allt från bloggar och Bloggy till Facebook och Twitter har förändrat vårt sätt att uttrycka oss.
14:30 Så gör vi – språkvård, profiler och policies. Karin Sten Pettersson och Ola Johansson från TeliaSonera AB och Camilla Lindholm och Charlotta Carlberg Eriksson från Skatteverket berättar hur de jobbar aktivt med språkvård på sina respektive företag.
15:30 Trygghet, säkerhet och närvaro i kommunikationen”God kommunikation handlar mer om vad du inte gör än vad du gör” säger Fredrik Skavlan.

(Jag har gråmarkerat ett ord som är lite fel. Policy fanns förut inte – precis som rymden – i plural. Numera finns det, men ska stavas policyer. Språkpolisen har talat. Moahahaha.)

Om föreläsningarna skulle råka bli jättetrista lovar jag att blogga rejält om fikapauserna, eventuellt mögel inne på toaletterna och konstiga skor. Eller är det något annat ni vill läsa om?

(En gång i tiden var jag föreläsare på Företagsuniversitetet, bl.a. i ämnet ”Personaltidningen”. Det var, känns det som, väldigt länge sedan. Jag lärde alla deltagare att inte använda Altavista, Yahoo eller Ask Jeeves utan vahettere den där nya … Google.)

12 kommentarer

Bokmässan: min underliga fäbless för långa karlar

Publicerat av Lotten Bergman den 24 september 2010 09:28

Jag säger då det – mig kan man inte lita på. Jag släpper allt för långa karlar eller kontrollmätning av okänd sträcka.

Där gick jag med mina kära gamla Nationalencyklopedi-kolleger och irrade på Bokmässans golv. Vi fnittrade och mindes forna tider. Plötsligt kom jag på att jag ju måste kolla hur lång tid det tar att verkligen gå i varenda korridor på hela mässan, helst så snabbt som möjligt. Alltså satte jag på Runkeeper i telefonen – den som mäter hur långt man springer när man som jag tränar för att springa maraton. Eller den som man mäter hur långt man egentligen går när man klipper gräs. Och plötsligt lämnade jag mina kompisar och gick som en OS-gångare med gungande höfter och uppdragna, svängande armar. Om jag kom till en gång (korridor liksom) där det var fullt med folk, vände jag och tog en annan väg eller sneddade genom inte så välbesökta montrar. Och nu kan resultatet meddelas: det tar 29 minuter och 48 sekunder att gå förbi varenda liten monter på mässan.

Nej, satelliterna pallar inte att mäta bättre än så här.

En stund senare gick jag åter med mina kompisar, när jag såg Jonas Hallberg (2 m) och blev tvungen att dryfta några ord om definitionen på ”sanning”. Sedan var jag tvungen att prata med Sulo (1,93 m), som sjöng med Idde Schultz. Och så försökte jag att hålla mig i skinnet och inte hoppa på Fredrik Lindström (1,97 m) och blev ruskigt distraherad av att Hans Rosenfeldt (2,06 m) gick omkring i bakgrunden. Men så dök två normallånga upp: Mulle Meck-illustratören Jens Ahlbom med författaren Bengt-Erik Engholm, och då kunde jag äntligen slita blicken från LeBron James (2,03 m) och dryfta barnlitteratur som handlar om olyckliga flickor.

Verklighetskontroll: nej. Det var inte LeBron James på riktigt. Men karln såg ut som LeBron James, vilket författare och förlagsfolk sällan gör.

Minst lika färgglad – om än inte särskilt lång – är denne man, som vandrar runt, runt, runt och tar emot folkets jubel och kärlek:

Och så till dagens gåta: en av NE-medarbetarna hade på sig denna slips:

Hur gammal är den och vad föreställer den?

Vi bor på ett hotell som ligger endast 20 minuter från Bokmässan, vilket är ett perfekt avstånd när det som nu är ljummet och glatt och alla är på bra humör och inga busar gömmer sig i buskarna eftersom det är så ont om buskar. Men på varje promenad stannar jag till och letar efter en fortsättning:

Kolon vaddå? Hallå, var läser man resten?

När jag kom hem mittinatten, radade jag upp dagens skörd och livets nödtorft på nattduksbordet medan min djefla man sov som en högljudd gris.

Bok om en skådespelare, signerad av två musiker, bok om mobbing i skolan, bok om sanningen signerad av Hallberg själv, två böcker vars författare jag intervjuade på stor scen, presentanteckningsbok, temugg och anteckningsklämma att ha runt halsen. — Bok om en skådespelare (signerad av två musiker), bok om mobbing i skolan, bok om sanningen (signerad av Hallberg själv), två böcker vars författare jag intervjuade på stor scen, presentanteckningsbok, temugg och anteckningsklämma att ha runt halsen.

Nu inleds snart jakten på de långa karlarna igen medan den lille plutten till djefla man (1,86 m) sträcker på sig allt vad han kan. Snart ska jag kortföreläsa i ämnet ”Underbart är kort” och funderar på att korta föreläsningen med fem minuter bafatt.

Uppdatering: Dagens fynd!

Hans Rosenfeldt. (Jag höll mig i skinnet och kastade mig inte över honom.)

27 kommentarer

Bokmässan: räkmacka och lite jobb

Publicerat av Lotten Bergman den 23 september 2010 14:38

Det finns förmodligen en statistisk undersökning som säger att 82 % av alla som vandrar eller står på Bokmässan har ont i huvudet. Och att 12 % hade haft ont i huvudet om de inte hade varit så berusade. Och att återstående procent har tagit droger för att stå ut. (Har så ont i huvudet nu att jag inte kan räkna ut hur många procent det är.)

Men nu lite rapport:

Först jobbade jag lite som moderator. Debutanten Katarina Genar och den gamla barnboksräven Carin Wirsén pratade om språk, läsning, gamla tiders böcker och skrivprocessen.

Kort kjol på scen? Dumma, dumma Lotten! (Katarina Genar till vänster, Carin Wirsén till höger.)

Jag visade exempel på hur Astrid Lindgrens första maskinskrivna manus kunde se ut.

Sedan rusade jag upp till räkmackorna, där vi bloggare nu har blivit så driftiga att vi inte längre sätter oss på hörnet av en pall eller ber om ursäkt för att vi är så många.

Ullah, hon blev alldeles hårig på brösten.

Och för den som inte vet det: så här ser bloggskor ut:

Kolla, Miss Gillette är ju nästan barfota!

(För er som undrar hur man vet om det sker räkmackor eller annat i bloggvärlden, rekommenderar jag Bloggträffbloggen.)

Nu ska jag jobba igen – återkommer om det händer något kul som att jag välter omkull Lennart Hellsing eller spiller öl på en skåning med rullande r.

18 kommentarer

Styrke- och konditionsträning med madrass

Publicerat av Lotten Bergman den 9 september 2010 15:35

Sent igår satt jag med Artonåringen i ett hus i Hjärup, strax söder om Lund. Artonåringens gudmor hade serverat oss kött och potatis, vilket är bra särskilt med tanke på att Artonåringen efter tre veckors studier i Lund har dragit på sig en skörbjuggsförkylning. Plötsligt kom vi på att vi skulle gå NU-NU-NU för att hinna med nästa tåg till Lund och att den där madrassen som bara låg där på golvet i ett av husets tonårsrum borde ligga under sagde Artonåring och inte ensam och olycklig på ett golv i Hjärup.

– Ta den! skrek gudmodern. Ta den! Spring nu! Ta lakanet som sitter på! Skynda!
– Var är min telefon? skrek jag.
– Vi hinner nog inte, sa den snörvlige Artonåringen som sällan hetsar upp sig.
– Lycka till! skrek gudmodern från dörren när vi älgade iväg i kvällsmörkret.
– Nej! Jag glömde telefonen! skrek jag och sprang in i huset igen.

Det tar ungefär 15 minuter att gå till Pågatågsstationen. Vi hade en madrass och 14 minuter på oss. I ett sådant läge är det fullkomligt självklart vad man gör. Man tar upp telefonen och filmar lite:

(Ni som inte ser så mycket på filmen ska veta att det inte är mycket som syns.)

Det var tur att jag inte släppte madrassen eller filmade en liten extrasnutt med extrarepliker och omtagningar. För när vi klev upp på perrongen rullade tåget in. Raskt upp med telefonen igen!

(Ja, det är första gången Artonåringen syns och hörs så tydligt här på bloggen. Men han är nu myndig och tycker att det är helt ok. Nästan lite kul rentav.)

Jo, det hade varit mer praktiskt att rulla ihop den med ett snöre runtenom.

Sedan gick vi genom Lunds gator och torg med madrassen.

– Jag tog min säng och gick, sa jag vänligt till en stirrande man.
– Joråsåatt … sa jag och nickade vänligt mot bekymrade miner som jag tror egentligen uttryckte ”har pojkn inget hem?”.

När jag slutligen återvände till mitt granna rum på Grand, var det mycket som skulle fixas: sammanställning av Facebooktrams, Twitterfrågor och bloggreklam i kombination med basket-VM på tv, hårtvätt och ett fullständigt hopplöst strykjärn.

Jag är lika kompatibel med strykjärn som med nylonstrumpbyxor. Alltså inte alls. Och jag stryker nästan aldrig. Ett av barnen sa i treårsåldern när han för första gången såg ett strykjärn:

– Va e de? E de en båt?

Mitt problem hade inte med strykovanan att göra utan själva materialets förankring. Strykjärnet var nämligen fastlimmat på brädan.

Johodå. Jag slet och drog och vickade och vred, men det satt som järnet. (Höhö.)

Jag måste ha sett rolig ut i min kamp för att få stryka. Ett tag vände jag hela alltet uppåner. Inget resultat. Sedan pratade jag med strykjärnet om lämpligheten i skjortors skrynkelsträvan och pillade lite på konstiga pluppar. Skulle det kanske lossna som larm i affärer om jag bara kunde hitta en magnet? Skulle jag som världens starkaste man ta i från tårna medan Gunde skriker att jag inte ska ge upp? Till slut gav jag de facto upp och hängde tillbaka hela klabbet i garderoben. Ganska lättad, faktiskt. Men då lossnade strykjärnet och föll med en duns ner i garderoben och väckte hela hotellet.

Föreläsningen företogs alltså för en gångs skull i en någorlunda platt skjorta. Samt mystisk träningsvärk i armarna.

Uppdatering:
Någon som vet varför filmerna är jättesega och svåra att få fram och titta på? (Inte för att det är mycket att titta på, men nu ligger de ju där som stora bromsklossar och irriterar!)

28 kommentarer

Nä, nu blire reklam: Humorfestival!

Publicerat av Lotten Bergman den 16 augusti 2010 13:34

Tadaaaa! Tutelitut!

Jag ska blogga för Lunds Humorfestival.

(När jag skrev det på Twitter häromveckan, fick jag en kommentar som handlade om att Lund minsann inte var en så himla rolig stad som alla tror. Men gah, bah, pah och fnys! Samt fnitter.)

Hipp-Hipp-grabbarna Anders Jansson (den med rött hår) och Johan Wester (den med mörkt hår) är inte bara roliga, utan imponerande vad gäller längd (och kanske, numera, bredd). Nu påstås det ju i alla möjliga sammanhang att längden inte har någon betydelse, men som basketspelare måste jag lägga in en kraftfull protest. Jag tycker om att prata med folk som är så långa att de tittar djupt in i mina näsborrar.

(Jajajajaaaaaaa. Även de som är pyttekorta måste ju stirra upp i näsborrar hela tiden. I konsekvensens namn borde folk i allmänhet lägga ner mer tid på att ansa och rensa samt putsa även dessa kaviteter och inte bara sådana som vanligtvis göms under kläder.)

Nu ska vi se här vad som bjuds under dessa två dagar – 28 och 29 augusti.

Ad lib (teatersport med dem)
Adde Malmberg * (vars pappa hette fonetik-Bertil)
Anders Jansson * & **
Ann Westin
Anna Blomberg
Anna Granath
Anna-Lena Brundin
Babben Larsson
Best of Lundakarnevalen Tjugotio **
Cecilia von Strokirch
Claes Eriksson
Claes Malmberg
Claes Virdeborn **
David Batra **
Direktsänt (reunion med Ensembleteatern)
Dom Joly (Trigger Happy TV, twittrar också)
Erik Börén
Eva Westerling
Fredrik Lindström **
Fritte Friberg **
Fritte Fritzson
Fåfäng (”Skånska fruar”)
Henri Kokko
Jan Sigurd ** (vars pappa hette lingvist-Bengt)
Johan Glans
Johan Wester **
Jonas Gardell
Kristian Luuk
Kristoffer Appelquist
Kryddan Peterson **
Lasse Beischer
Last Call
Lena Frisk **
Lobbyn
Lotta Ramel
Lotta Thorell
Mikael Ramel
Måns Nilsson *
Nisti Stêrk (liten varning: tung och musikspelande sajt)
Nour El-Refai
Obanteatern
Per Andersson (Grotesco)
Peter Apelgren
Peter Fridh
Peter Wahlbeck (öh, ”hemsida under uppbyggnad” här)
Rikets sal
Robin Paulsson
Sally Phillips
Sanna Persson Halapi
Shima Niavarani (ny hemsida kommer om ”någon vecka” här)
Sissela Benn (Filippa Bark)
Thomas Petersson
Wille Crafoord *
Yvonne Skattberg

Den enda vettiga reaktionen från er är nu inte:

– Himla makter vad många, och så jädra långt ner i Sverige och hur skulle man någonsin ha tid och råd att, näe, jag gillar bara Eddie Izzard!

Nej, naturligtvis tjoar ni:

– Himla makter vilket hästjobb Lotten har lagt på alla de där länkarna och på att ställa alla i bokstavsordning efter förnamnet! Förresten kan jag hjälpa henne att fylla på kuriosaparenteserna! Men vad betyder asteriskerna?

Ja, vad förenar dem med asterisk?

En annan gång ska jag berätta om när jag storligen irriterade Kryddans bror eller när jag fastnade i Tornrummet med Johan Wester eller när jag såg Claes Virdeborn förvandlas till noshörning.

Min favoritbildtext i Bra Böckers gröna lexikon, uppslagsord ”parning”. (Lär vara skriven av Jan-Öyvind Swahn.) — Min favoritbildtext i Bra Böckers gröna lexikon, uppslagsord ”parning”. (Lär vara skriven av Jan-Öjvind Swahn.)

78 kommentarer

Krafsa inte om du inte måste

Publicerat av Lotten Bergman den 8 juli 2010 13:00

Vem är väl jag att klaga på hotellmögel när det faktiskt ser ut så här på min egen veranda?

Ritsch, ratsch, fillibom, fick jag fyra av fem barn att sätta sig med svampar, trasor och borstar att gnugga så det stod härliga till. Själv gnodde jag så att jag fick mjölksyrekänningar och kände mig som Gunde Svan. Eller nåt.

(Denna plötsliga energistädning kommer sig av att jag sedan fyra dagar sitter stilla och översätter en text från engelska till svenska. Den handlar om plastikkirurgi och jag kan meddela att gäddhäng inte finns på engelska och att tummy tuck inte finns på svenska. Samt att man numera lätt som en plätt transplanterar fett från en del av kroppen till en annan, sedan man först pytsat in ett gäng stamceller i fettet som ska flyttas. Injectable fillers hit och dit. Själv gillar jag mjölksyrekänningar mer än operationskonvalescens. Och när man får spring i benen av att sitta kontorsstilla för länge, ja då får resten av familjen lida och skura staket. Helt logiskt.)

Efter en stund såg det så här fint ut:

Vattenslangen ligger som en accessoar som fräscht bryter av mot det vita.

Och det var då jag började krafsa som en treåring på ett myggbett eller en apa på en apkompis eller min djefla man på mina pormaskar.

– Krafs, krafs, krafs bara. Lite här och lite där. Ah, översättningen behöver jag vila från en liten stund till. Krafs, krafs. Åhå. Ser man på. Någon har målat med plastfärg. Och överliggaren är inte ens impregnerad. Vem var det som … ah, det var ju jag. Vad dum jag var. Ack, den ungdomen.

Plötsligt såg det ut så här:

Staketet påminner nu lite om söndertuggade nagelband.

– Jahaja. Om man skulle ta och gå och jobba lite med översättningen nurå. Otoplastik hade ju suttit fint på mig, jag som ser ut som en vingmutter. Humdidum. Vänta nu, fläktkåpan som blev en talarstol måste ju upp!

Se, där finns det sedan tio år ingen kåpa.

(Ni förstår väl att jag bloggar om fläktkåpan som fortfarande står på golvet för att sätta press på mig själv? Fläktpress kallas det.)

Uppdatering
Nu höll jag nästan inte på att få upp fläkten för att jag var tvungen att skratta mig halvt fördärvad åt att Åsna i kommentatorsbåset berättade att gäddhäng på engelska heter bingo wings! Tack!

Men tadaaa:

Sjuåringen sitter och funderar på hur han nu ska hålla sina tal.

31 kommentarer