Jag var i Stockholm som mingelpingla på boksläpp igår. Det var som vanligt champagne, glada skratt, författare, berömdheter (Bengt Dennis!), autografer, dedikationer, fnitter, vinspill, chipssmulor i dekolletaget och en väldig framtidstro.
För alla som ger ut böcker tänker tydligen (sägs det mig) att ”nu brejkar jag, nu släpper det, nu blir jag upptäckt, framtiden är min”.
Men i denna församling hade man ett mer avslappnat förhållande till pengar. Den unge mannen med bokkassan hade alls inget emot att hålla upp pengarna för ett foto.
– Men blir det inte ännu bättre om jag bara slänger ut dem på böckerna så här alldeles på måfå?
(Jag har korrläst och petat i bokens text – därför var jag bjuden.)
Min nya mingelstrategi är förresten briljant och lysande. Vanligtvis ställer jag mig i ett hörn bredvid någon som jag känner och så har jag en alldeles vanlig pratstund – men lär inte känna nya människor. I fortsättningen ska jag bara ställa mig rakt upp och ner bredvid dryck- och chipsbordet och invänta kontaktsökare. (Ta nu inte min idé, det blir så trångt borta vid champagnen då.)
Efter minglet rusade jag mot tåget, men blev omsprungen av något så underligt som … vaddå? Blue Man Group? Lumparkillar från 1970-talet? Vem springer inne i centrum i vindoverall av poplin och dåligt dämpade sulor?
När hungern slog klorna i mig och jag hade fjuttlite tid på mig, slängde jag mig inpå ett snabbmatsplejs med ”mexikanska” rätter. De två tjejerna som både fixade matportioner och tog betalt och svarade i telefon och sprang med tio kilo riven ost i en säck över axeln var hur glada som helst och fnittrade vad jag än sa. (Tack.) Men så otroligt omysigt det var där!
Ni som inte har varit i Stockholm på ett tag ska förresten veta att det byggs och rivs och fixas och donas nästan som på 1960-talet. Man kan ana hur det kommer att bli inne på Centralen, men vad händer utanför?
Nä, nu måste jag iväg och umgås med ännu fler människor som jag inte känner!
Trodde att nu när soldaterna är anställda skulle de välja att köpa Försvarsmaktens snyggare vindställ som bara just anställda får köpa. Och de där skorna kan ta död på vilka vrister som helst. Jag fick ont i fötterna av att bara gå till markan i dem. Killen till höger har klokt nog investerat i moderna löparpjucks.
De odämpade springskorna är ju helt rätt i tiden: http://mabra.com/mabra-testar-sa-bra-ar-barfotaskorna/
Centralen ser verkligen ut som ett plockepinn! De där orangea pinnarna ser ut att bli permanenta. Borta vid Arlada Express och Uppsala pendeln, som jag oftast men sällan åker, hoppas jag att pinnarna är temporära. (I den änden finns det förresten goda smörgåsar.)
Tänk om man kunde mingla på centralen istälet för att bara vingla runt och undra om tåget ska gå i tid eller om man måste hitta någonstans att sitta. Mingel funkar ju bäst om alla är inställda på mingel.
Den obestämbara gropen ska nog transformeras till en ny station för pendeltåget vad det lider. Citybanan, you know.
Pendang är ett trevligt litet ord! Tack för användandet 🙂 Macho tex-mex är guld när man får ett omedelbart tacosug (vanligt förekommande i min mage), men inredningen har sunkat till sig från att vara lite coolt avskalad till att bli totalt ogästvänlig. Och Citybanan ser jag nästan sjukligt mycket fram emot efter att ha åkt pendeltåg genom getingmidjan under hela min uppväxt. Om de ändå kunde få till något snyggt där Scandic Continental huserar…
Ah, är det Macho tex-mex den heter, restaurangen? Jag var så slagen av inredningen att jag bara beställde, betalade, åt maten som var helt ok – och gick ut ”… i en modern och avslappnad miljö …”
Oj, nu ser jag att den på versalska heter:
MACHO! TEX-MEX
Så smidigt.
”fjuttlite tid” är det nåt nytt vedertaget uttryck eller blev det bara till nu?
Det blev bara till, Cecilia N. Det är ju det jag säger: svenskan har inte få ord. Svenskan har obegränsat antal ord.
Plockepinn är, jämte svarta husfasader, det senaste inom svensk arkitektur. Titta bara på skapelsen vid Stockholm water front som det heter, mittemot stadshuset. Man har radat upp ett helt plockepinn runt övre delen av ett av husen. Vad man hade att dölja där bakom vet jag inte.
En annan OT-kommentar för att utveckla fortsatta blogginlägg:
http://klimakteriehaxan.blogspot.com/2011/04/skumt-i-hotellbranschen.html
Nu har vi en målsättning, hörni: spana efter plockepinndesign!
Stockholm Water Fronts plockepinn i givakt.
Min sambo råkar jobba i det där stålglänsade plockepinnet 🙂 mina (helt objektiva…) känslor säger att det är snyggt. Waterfront är bara början av en hel överdäckning av tågspåren som lär ta några decennier – det blir spännande att se hur området utvecklas. När det gäller plockepinn tänker jag på http://www.ohdeedoh.com/uimages/ohdeedoh/2008-09-17-odda.jpg från IKEA.
Plockepinnstolar
Plockepinnbokhylla
Yay! Mer plockepinn!
Erik: Lyllos din sambo — jag har förstått av min kompis Gurra på ett närliggande systerhotell att det är jättehäftigt att vara med och ”starta upp” ett hotell från första öppningsdagen.
Och om man jobbar i huset slipper man se det …
Gerbilen, om jag missuppfattat plockepinnhuset rätt så står det där för att man skulle slippa se de fyrkantiga klossarna bakom. Sen vet ju sällan den ena stadsplanerarhanden vad den andra stadsplanerarhanden gör så de bakomliggande horrörerna blev lite högre än vad det var tänkt. Därför smyckas nu Stockholms innerstadssiluett av både plockepinn och stora klossar.
Plockepinn och klossar … tänk om de i konsekvensens namn fortsätter med barbiedockor och slangbellor?
Barbiedockor är väl de där underklädesannonserna från HM som kommer upp till jul? Eller kanske alla såna där reklampelare med folk som mer eller mindre åmar sig på året runt.
Var det riktiga pengar? Jag behöver och vill ha riktiga pengar…
Det var jätteriktiga pengar, Jessika. Jag till och med kände på dem och fick bläddra lite bland dem. Det var alltså pengar från kvällens bokförsäljning. Men det är klart; man vet ju hur av mig korrlästa böcker säljer – som smör i Sahara. (Oj, det var en ny liknelse som inte stämmer alls egentligen. Äh, den får stå kvar.)
I dag läste jag om en som satte kaffet i halsgropen när hon läste om att småflickor är sminkade i skolan. Är det också en godtagbar utveckling av metaforerna?
Nu ska vi se om man kontrollgooglar:
”kaffet i halsgropen” = 1 220 träffar
Vi kan bryta ner det i mindre portioner också:
”satte kaffet i halsgropen” = 146 träffar
”sätta kaffet i halsgropen” = 86 träffar
”satt kaffet i halsgropen” = 19 träffar
Japp, där har vi en ny metafor! Och vi kan kanske vara tacksamma för att ”hälla kaffet i halsgropen” inte får en enda träff på Google.
Jag måste komma med en bekännelse!
Varje dag (minus helger) åker jag med pendeltåget till Centralen. Ganska ofta använder jag utgången mot Klarabergsviadukten. Jag har läst positivt och negativt om Stockholm Water Front. Men begrepp inte var SWF var placerat. I förrgår lyfte jag blicken på väg mot pendeltåget och sååååg.
Personligen tycker jag att det är ett ganska snyggt plockepinn. Men är lite generad över att det tagit så lång tid att fatta var det låg.
Och jag fattade inte förrän nu att förkortningen SWF handlade om plockepinnhotellet! Jag har liksom tänkt ”So What the Fuck” och liknande.