Här skulle jag ha lagt upp oerhört vackra bilder från Sankt Nikolai kyrka i Halmstad. Men det kan jag inte.
Idag har jag åkt så här med tåg och buss:
I Göteborg satte jag mig inne i den lilla, lilla överfulla loungen (VIP-rummet), där alla var knäpptysta utom en man som talade lika högt som jag gör när jag ger basketorder till hormonstirriga ungdomar som står 50 meter bort. Han diskuterade affekterat om konst som (tydligen) var bättre och billigare förr och sa: ”Man ju fattar att tavlor kostar normalt, liksom trettiförtitusen, men vem fan vill betala tre miljoner för ett gult streck?”
Jag gick till busshållplatsen strax utanför Halmstads järnvägsstation och skulle precis kolla tider och avstånd där, när en sånär som på chauffören tom buss kom.
– Nu hade du tur! skrek busschauffören och vinkade glatt in mig.
Två minuter senare – precis när jag hade hunnit betala biljetten – stannade bussen. I centrum.
– Va? Är vi framme? Är detta centrala Halmstad?
– Ja! Stora torg där framme! Hejdå!
Grrrr.
Med finkameran tog jag sedan de vackra bilderna som ni inte kommer att få se, och dessutom några tramsbilder med mobilen.
Jag förstår att ni är nyfikna på bönlapparna för läktarorgeln. Så här stod det:
Gud
Vi tackar Dig för vår vackra och välljudande läktarorgel. Med den kan vi lovprisa och ära Dig i gudstjänster och på konserter.Gud
Vi i S:t Nikolai församling känner stor oro och vånda för den olösta konflikten kring orgeln. Vi vill få behålla den i oförändrat skick.Gud
Vi ber om den Helige Andes hjälp till dem som fattar beslut om orgeln att de gör det med församlingens bästa för ögonen. Då kan orgeln också framöver få vara oss till glädje och uppbyggelse.I Jesu namn. Amen.
Detta förvånar mig. Är det brukligt att kyrkor lägger ut lappar om materiella ting på detta vis? Jag ser framför mig hur Gud får det rätt svettigt när alla böner om orglar, mattor, kandelabrar och nya skor till prosten ska övervägas.
På bussen mot Hyltebruk hände heller ingenting, så jag tog bilder på naturen och tänkte att alla faktiskt borde ge sig ut i de mer glesbefolkade delarna av Sverige. Mil etter mil utan en människa i sikte:
En liten stund senare tänkte jag tvärtom att jag aldrig någonsin ville ge mig ut i de mer glesbefolkade delarna av Sverige igen.
- Jag glömde kameran på bussen.
- Bussbolaget hade ingen aning om varken vart ”min” buss var på väg eller telefonnumret till chauffören och kunde inte hjälpa mig på något sätt.
- Jag kunde inte läsa busstidtabellen för att lista ut om min buss kanske skulle komma tillbaka senare.
- Batteriet i telefonen höll på att ta slut.
- Jag kunde inte heller förstå mig på busslistan av papper som jag fick tag på, för just den bussen som jag ville haffa verkade kunna köra bakåt i tiden.
- När jag till slut gav upp och gick till mitt hotell, kom jag inte in.
- När jag ringde och ringde till numret som stod på dörren, svarade ingen.
- Sade jag att telefonen höll på att dö?
Jag gick in i lokalen bredvid, som var ett slags samlingslokal som inte hade med hotellet att göra. Den halvdöve mannen och den helsnoriga kvinnan var ett sedan förmodligen länge gift par som visste att berätta att det där hotellet som jag skulle bo på, minsann inte var något att rekommendera. Men att de kunde hjälpa mig med numret till ett vandrarhem som drevs av förre hotellägaren. Och fram på disken kom en telefonkatalog! Visserligen en väldigt tunn en, men det var banne mig inte igår jag såg en telefonkatalog.
Tyvärr hittade vi inte vandrarhemmet trots mina expertkunskaper i bokstavsordning, så jag återvände till hotellet med glada lyckönskningar från det hjälpsamma paret.
När jag efter en halvtimmes väntan och telefonringande stirrade på en stendöd mobiltelefon, skrek jag högt mot skyn där tusentals kajor skrek tillbaka. Sedan slog jag hårt en enda gång med mina rödfrusna händer på hotelldörren – och en förvånad hotellgäst dök då upp. Och dessutom kom en man som sa att han skulle hjälpa mig med rummet eftersom han … eh … var ansvarig för just denna uppgift.
Jag bad beskt om ett dubbelrum som kompensation och väste att det liksom inte var det här jag hade betalt för. Och att jag kanske skulle ta och söka mig till ett annat hotell.
– Som om det skulle finnas här! fick jag till svar.
En stund senare sa mannen att han faktiskt bara var halv kock (ja, nej, jag vet inte heller vad det är), och jag bad om ursäkt för att jag hade varit så skarp i tonen. Då bad han om ursäkt och tipsade om maten som hotellet serverade och som han strax skulle laga.
Eh. Nej tack.
Jag sedan drog ut på stan för att leta efter mat, men såg bara tre tomma restauranger. (De kanske är alldeles utmärkta restauranger med fantastisk mat, grodlår och gräddsåser samt norsk öl, men jag har som princip att inte chansa så vilt.)
Nu är det ju på så sätt att jag faktiskt fortfarande anser att inbitna storstadsmänniskor vartannat år ska tvångskommenderas till ett ställe med färre än 4 000 invånare, men att de först måste skriva under ett kontrakt där de lovar att inte klaga, gnälla, sura eller jämföra med hur det är i Stockholm eller New York. Och att de inte får raljera och gå på som jag gör här. De ska få känna på det underbara lugnet, de pratsamma människorna, de pyttesmå butikerna med poesiföreläsningar, garn och cykelpumpar. Och så ska de gilla’t!
Nu får vi verkligen hoppas att halvkocken har gjort bacon till frukosten imorrn. Annars jävlar.
Frukostuppdatering
Jag väcktes av stressade radiopratare som skulle ha fått ett mejl med frågesportfrågor och som därför hade varit tvungna att jaga mig hela morgonen. Men jag sover ju numera med telefonen på ljudlöst … (Frågorna fanns, men inte där de hade förväntat sig.)
Sedan frukost. Inget Earl Grey, bara ljummet tevatten och inga flingor … men jättegod bacon! Med ett perfekt stekt ägg!
Att sedan kommentatören Skogsgurra ringde och sa att det var ju förfärligt vilken resa du har, ska jag och Dörren plocka upp dig på vägen hem? var ju inte sämre. Så nu blir det en bra dag. Annars jävlar. (Upprepar jag mig?)
Knepigt det där med orgeln.
Du hänger på fel bloggar hör ju jag. 5½ mil från Hyltebruk finns det en blogmadam som … äsch. … Hon har ju hela huset fullt med en hund och två katter. Tänkte inte på det.
Aha, jag kunde ha sväng förbi bloggmadamen — fast med tanke på djuren får det nog bli sommartid i så fall.
Men Cecilia N., som ju har intressen och försänkningar i kyrkan — ber man såhär om böner om specifika ting? Sätter sig kyrkobesökarna och läser från lappen och … låter det riktigt uppriktigt? Fast det kanske inte måste vara uppriktigt eller innantill eller ens på svenska?
Ja, knepigt värre.
Någon som vill veta om jag är hungrig? (För det är jag.)
När malmbanan kom till Nattavaara 1887 missade man byn med fem kilometer. Då byggde invånarna en ny by. Så nu finns det två: Nattavaara by samt Nattavaara station. På tal om att ha stationen långt från centrum.
Åh, Luleå-Anna demonstrerar fint skillnaden mellan att bo på landet och att bo ännu längre ut på landet. Här där jag bor är det bara en kilometer mellan kyrkan (som har anor från medeltiden även om den brann ner i slutet på 1700-talet och blev nybyggd 1797) och byn (som har anor från stambanan).
Hyltebruk har jag bara passerat med bil, men jag minns när min andra hälft för många år sedan var där och undervisade personalen på blankett-tryckeriet*. Han bodde inte på något som helst hotell eller vandrarhem, han fick bo i någon sorts personalrum som låg i hörnet på fabriken, och brukade varje kväll gå upp på fabrikstaket och ringa hem för det fanns inte mycket annat att göra. Hans miljöbeskrivningar var … ödsliga.
*Blankettryckeriet kan man ju inte skriva. Ryckeriet?!
Jag tror att man i det här speciella sammanhanget önskar att frågan ska bli löst utan att man ska behöva bli arga, besvikna och frustrerade på varandra, att man så att säga ber om att behålla humöret och hoppet att det löser sig som man vill.
Jag har inte hört talas om den här konflikten tidigare (men en liknande där ljudmässiga argument står mot utseendeargument) så jag har inte koll på vad exakt man bråkar om. Ibland är det så att antikvariska hänsyn står mot funktionella hänsyn.
Det är ju ett lite annorlunda hus, kyrkan. Jag tror det är såna som är byggda före 1938 som har nån speciell sorts fornlämningsklausul (heter det ju inte, men ni fattar). Och då måste allt kollas upp av antikvarier så man inte förstör nåt. Och antikvarierna ska ju titta mer med museiögon. Medan de som använder huset ju vill kunna använda huset.
Som jag läste min länk så sa antikvarierna att orgeln måste få se ut sådär som den gjorde för att det finns så få som ser ut så nuförtiden. Medan de som anser att orgeln är ett instrument som är till för att spelas på och naturligtvis måste få optimala möjligheter att låta på bästa sätt anser att de akustiska argumenten bör få smälla högre. Speciellt som bevara-fasaden-argumentet är ett fejkat argument (enligt musikerna).
Tänk t ex om ditt hus inte kunde få genomgå ombyggnader på ett sätt som familjen Bergman tycker skulle fungera. (Det där med hiss-schaktet t ex. Minns inte vad, men att något var gjort med det.)
Men det här med förbönslappar. I många kyrkor kan man skriva en lapp med en bön om nåt och stoppa den i en låda. Det kan vara om min uppkörning eller mormors operation man är orolig inför — eller glad att de gått bra så man vill tacka för stödet. Eller nåt annat.
Man kan skriva böner på webben också.
När det sen är dags för gudstjänst på söndagen så töms den där lådan. Och i momentet ”förbön” så bes det en bön som antingen är en förtryckt i handboken eller en som är i förväg nedskriven och den bes högt. (T ex att man ber för alla som har det svårt på olika sätt, att man ber för lösning av konflikten i Syrien, att man ber för körverksamheten och barnverksamheten, att de ska få komma till glädje och nytta, osv.)
Då lyfter man ”även fram alla de böner som lämnats under veckan i vår bönelåda. Du vet vad var och en ber om. Se till dem.” Ungefär.
Vad händer sen, rent praktiskt?
Jo prästen eller diakonen tar hand om alla lappar, läser dem inte utan bränner dem och ber samtidigt ytterligare en gång att bönerna ska ”höras” av Gud.
Så ingen läser bönelapparna.
Så är det i vår församling i alla fall. Det kanske finns andra där man läser veckans böner. Men i så fall plockar man bort såna som anses olämpliga att be högt och så hoppas jag verkligen att det klart framgår vid bönelådan att de läses upp.
Om han gick upp på taket för att ringa så kan det ju inte vara sååå många år sen … (inte sådär jättmånga telefonkiosk-år sen).
Jag har fyra frågor:
1. Vad menas med ”… jag fick drack kaffe med skum…”
2. På kartan har du ritat att ni åkte vi Jönköping men ej via Nässjö.
Du borde dock ha bytt tåg i Nässjö!?
3. Varför åkte du via Göteborg?
4. Går det inga tåg från Nässjö via Vaggeryd och Värnamo till Halmstad längre?
Cecilia — en inbiten hedning tackar dig för förklaringen av någonting jag inte hade den minsta inblick i. Och så påminns jag igen om vad jag gör här; det är inte bara roligt, det är bildande också!
Ah, Cecilia igen … nja, någonstans runtomkring skiftet till det innevarande årtusendet, sisådär, fast närmare kommer jag inte ihåg. Men allra minst tio år sedan, är inte det ganska många år ändå?
Drack kaffe?
Ack, små hotell på små orter … jag var inhoppande spontanreceptionist ibland på kvällarna i Älmhult när förvirrade gäster från hela världen dök upp och ville checka in. Jag pekade glatt på blomkrukan utanför dörren och bad dem leta kuvertet med sitt namn på,sedan var det bara att ta nyckeln och knata in.
Jag säger som Niklas, Lotten. Du får dricker väl inte kaffe!?
Måste hasta in till föreläsningen — men ett snabbt svar: jag var i Nässjö, men slarvade med strecket där i krokarna. Och att jag åkte som jag åkte berodde på att … det är så man ska åka. Säger SJ.
Det här måste ju utredas!
Kaffepaus i föreläsningen!
(Jodå, jag dricker kaffe — men mest för att det är socialt och mysigt, inte för att det är särskilt gott.)
Men stackars dig! Hur gick det med kameran? Och nästa gång du vill ha sällskap på stationen i Gbg får du hojta! Det skulle vara så kul att träffa dig IRL! Men nu ser det ju ut som om resan hem blir trevligare!
Tänka sig, det är tolv år sen det blev nytt millenium, snart tretton rent av.
Tiden går.
Okej, det börjar bli några år.
Före mobiltelefonens intåg i familjen hade maken arbete i skogen. Då hade han nån sorts kom-radio som han kunde ringa hem med via en mast. Skulle jag få tag på honom så var jag tvungen att veta vilken mast jag skulle ringa upp (som riktnummer ungefär) innan jag kunde fortsätta till hans nummer. Och han kunde bara ringa till vissa förutbestämda nummer.
Jag minns att jag nån gång fick uppdraget att ringa hem till en kollegas fru för att meddela något från kollegan som var utan såna finessgrejer. (Detta var typ 1988-1997)
Jag reagerade faktiskt inte på att Lotten drack kaffe, bara på den konstiga meningsbyggnaden.
Men så var ju timmen sen igår när jag läste.
Det går tåg mellan Halmstad och Nässjö som man kan åka, dock går dessa inte till Hyltebruk utan man får stiga av i Landeryd (om man kan få skjuts med bil) eller i Torup (där man kan hoppa på bussen till Hyltebruk).
Inte varje dag man springer på en gammal Eskilstuna – bekantskap i lunchrummet! Har faktiskt inte hänt under de 8 år jag jobbat i Hylte kommun. Kul att se dig Lotten! Jag hoppas att Hylte kommun visat sig från en bättre sida idag än igår kväll!
Lotten och övertecknad hade en diskussion om samåkning från Hylte och norrut. Min bil (med Dörren) passerade nämligen under eftermiddagen. Lotten hade redan en date på norr(?)gående tåg – eller kanske väster/öster? – och avstod. Kanske lika bra eftersom jag, som tidspessimist, passerade Hyltes latitud redan i tvåtiden.
Hoppas verkligen att det går tåg nu på eftermiddagen.
Jodå Gurra du behöver inte vara orolig. Det går både tåg och buss
hela eftermiddagen, kvällen och natten.
Finns det tidspessimister? Jag kanske kan bli en. Idag trodde jag att jag skulle på musikal imorgon, när det i själva verket inte är förrän nästa vecka. Jag tycker att alla (även 08:or) i rättvisans namn borde åka till New York. För egen del räckte 15 minuter vid Times’ Square för att helt tappa fokus och komma i ett transliknande tillstånd.
Ja, Patrik här ovan fick till och med en kram (mycket beroende på att han är minst två meter lång och jag ju ser till att krama sådana män när jag kommer åt trots att jag ju sällan kramas i vanliga fall).
Jag slutade föreläsa kl 16:00, kastades in i en företagsbil, körde förbi tågspåren som man inte kan åka på om man är människa, lärde mig allt om byarna och samhällena längs vägen och kom med ytterst lite tid till godo fram till hittegodsexpeditionen.
Där kameran låg! Karln bakom disken höll på att få en kram han också trots att han inte var mer än sisådär 190 cm.
Tufftufftåget Halmstad–Göteborg var trångt som en godsvagn i Vilda Västern och nu har jag äntligen klivit på Göteborg–Katrineholmståget, där jag ska träffa en gammal kompis som är på väg till Stockholm. Mycket effektivt fnitter som stör alla andra kommer att ljuda genom luften.
Jag kollar lite vad som hänt i Hylte.
Det där hotellet som du inte kom in på har jag bott på. Det var en trappa upp i Folkets Hus. Och det är alldeles riktigt att det inte var något att rekommendera. Mycket bättre att ta sig in till centralorten.
Synd att det blir på detta sättet. Men ganska förståeligt. En eller ett par gäster i veckan. Funkar bara inte.
Sa jag att New York är trevligt? Inget öde centrum där inte. Och inte en brugd så långt ögat nådde.
Efter att ha följt din blogg några år så undrar jag om det inte är dags att skaffa lämpliga senilsnören? Det är inte första gången viktiga saker blir kvar på tåg eller så. Fick du någonsin tillbaka din rullväska förresten?
@PK: Ni var således aldrig inne på American Museum of Natural History. Där hade det möjligen kunnat finnas en brugd för den som är intresserad av sådana.
Men det är klart att jag tappar bort alla mina saker med flit för att ha något att skriva om!
Det är fjärde kameran som jag blir av med. Fast … nu fick jag ju tillbaka den senaste. (Rullväskan med alla böcker är fortfarande puts väck. Buhu.)
Brugdfritt i London också. Paris någon?
Skogsgurra, när åker du till Stockholm?
Kan ske när som helst nästa vecka.
Utmärkt. Jag är hemma igen på söndag. Upptagen måndag em.
Pysse, din tidspessimism är imponerande. Själv ser jag vanligen till att ha några timmars marginal för oväntade händelser. Men en vecka! Där känns det som du skulle kunna optimera lite.
Är det kameran med den bortsupna laddaren?
Så stilla här är. Vad låg i bokväskan*? Jag förmodar att Dörren** för närvarande återfinns någonstans i vildmarken norr om E18, eller är mitt lokalsinne bortlurat?
Nej, jag är väl inte heller så särdeles intressant just nu, men jag är vansinnigt imponerad av den här killen som tecknar med vanlig enkel kulspetspenna. (I rörliga bilder fastän det handlar om teckningar — omtalar jag så att den som inte vill titta på film slipper klicka på länken … och nu skriver jag en sådan där lång parentes igen, fy mej.)
*En bokmal vill alltid veta, bara därför att hon är så nyfiken och så väldigt bokmalig. Bokmalande. bokgalen.
**Finns det någon beteckning för osunt intresse för arkitektoniska smådetaljer?
Annika: Förekommer Lottens svar. (Bokväskans innehåll ärar en föreläsare om svenska skivregler)
https://www.lotten.se/2010/02/glom-ingenting-pa-taget.html
Annika
Vad sägs om dörrmal? I analogi med bokmal.
OK, det var riktigt elakt. Men varför säger du ”osunt” intresse? Och, den där dörren är minsann ingen arkitektonisk smådetalj. Kanske inte så reslig, men i gengäld ganska bred – en vikdörr, till och med!
Jag kommer snart att lägga ut en berättelse om Dörrens och mina äventyr i södra Sverige och på Själland.
Åh, tack så hemskt mycket för länkservice, Örjan. (Hade jag varit på plats, hade jag länkat till exakt det blogginlägget, Annika!)
Den där elaka Skogsgurra som är så elak att han elakt hämtar upp folks dörrar och tvättskåp för att köra dem genom land och rike och dessutom och erbjuder mig skjuts från Halland får vi göra något åt.
Osunt intresse är allas vårt middle name — utan denna defekt vore vi alla bara ordningsamma och på det hela taget skötsamma.
Men varför har jag nu inte bloggat varken idag eller igår? Ptja, det har helt enkelt hänt för mycket. Eller för lite — det beror på hur man definierar lifvet. (Nu tror ni att jag blev poetisk, men nej, det är jag inte förrän i december; nu är jag bara konkret och sanningsenlig. Samt lite sömnig.)
Aha. Grallimatik. Allting står så klart för mig så att jag inte har några frågor kvar. Detta känns nu så friskt och sunt så att jag undrar om det är osunt …
Neh. Nåja. Jag ser fortfarande fram emot den Sanna och Fullständiga Berättelsen om Dörren!
Då går vi och sover då.
Den börjar så här: ”Niklas och jag träffades en solig dag i somras. Jag såg omedelbart att Niklas var Den Rätte. Och han såg mig. Vi småpratade och jag följde Niklas hem. Ja, det var vad jag trodde. Men Niklas bor i Stockholm och jag fick inte följa med på flyget. Det blev problem redan i taxin till flygplatsen, bilen var för liten och dessutom antydde chauffören att det nog inte skulle fungera om Niklas beställde en större taxi. ”Dom tar inte dörrar på flyget” sade han.
Oooh … mera!
Dörr – http://sv.wikipedia.org/wiki/Friedrich_D%C3%BCrrenmatt
Får mig att tänka på ”gammal” läsning och scenversion av hans texter på Eskistuna teater för decennier sedan
Och så — för att vi inte har fått någon kvällsmusik från LL99 på åtminstone en dag eller två (ja, jag för min del tycker verkligen om rekommendationerna) — kommer jag plötsligt och helt och hållet opåkallat ihåg en låt. Här är en dess originalvideo som både låter bra och detaljrikt visar hur tiden går. Det vill säga, år 1981 såg de allra modernaste datorerna ut på ett annat sätt …
Dörren berättar här!
Oj, ni måste kolla på Skogsgurras länk och ta reda på om Dörren vek ut sig i baren eller ej!
Det var en fin berättelse SG!
Finns det några hotell-tips för Örebro? Jag har en känsla av att det hänger några erfarna hotellexperter här.
Åååh, helgen, och sannolikt hela månaden, är räddad — jag har fått läsa just det Dörr-epos jag har längtat efter. Sagolikt!
Jag vet ingenting om hotell i Örebro eftersom det ligger lite för nära för att jag, undantagandes nödtvång i form av femtiårsbalunser och sånt därnt, någonsin ska bo över i stan, men jag blev så fascinerad av Lottens vistelse på ett vandrarhem därstädes att jag skulle vilja att fler bodde där och berättade för mig om hur bra det blev.
Pyss, jag brukar använda http://sv.hotels.com/
när jag är ute efter hotellrum.
För den som även har det minsta lilla intresse för musikhistoria så kommer här ett tips:
Queen Documentary – Days Of Our Lives.
lotten, kan du peta in ett ”är” mellan som och även i mitt föregående inlägg?
Den, LupusLupus99, är en mycket bra en.
Nej, men ett ”har” mellan även och det kan jag stoppa in.
Men är inte det där urkundsförfalskning?
Ok Lotten, du har rätt. 😉
Finns det förresten någon som gillar kartor här inne?
Kartor? Nu? När jag har bloggat om Beatles? Nämen alltså, prioriteringar!
Oj, nu såg jag vilka kartor det handlade om – kolla på länken, alla!
Nu kommer jag osökt att tänka på när tv visade Bröderna Cartwright efter nyheterna och lustigkurren Pohlman i samband med vädret satte eld på en väderkarta och skojade om att SMHI minsann hade egna Kartritare. Så roligt kunde det vara under monopoltiden.
Fantastiskt! Samt undrar jag, bara sådär i förbifarten men samtidigt stilla (inte så rörligt att jag bryr mig om att googla), vad the Self Realization Fellowship kan vara, det låter så märkligt …
Tack Skogsgurra! Dörren verkar ha haft det förträffligt! Nu är jag åter i Fosterlandet med något säkrare internetanslutningar och ser fram emot att träffa Dörren. Vi har nämligen aldrig setts förut, jag har köpt den efter att ha sett ett foto på Blocket och efter dess mått. Tur att den inte är asiatisk …
Den falska slynan! Hon var mycket bestämd beträffande sina känslor för dig. Var det spelat? Alltihopa?
Då kanske vi kan få svar på frågan vad du ska ha Dörren till. Ja, den är Vacker, den är Berest, den är Spirituell … men den verkar väldigt kort för att vara dörr. Låg, menar jag väl egentligen. Vikbar och låg. Hm. Nu känns det som om jag går någons privatliv förnär och det vill jag ju verkligen inte göra. Du och den underbara Dörren har all rätt att leva ihop som ni vill, så svara enbart om det känns bekvämt!
Hälsningar,
En obotligt nyfiken som antagligen borde lära sig att inte lägga näsan i blöt fullt så ofta.
Garderobsdörr, Annika, med överskåp så den fick inte vara för hög.
Aha. Tackar, nu kan jag se det framför mig.
Jag har tänkt lite på detta. Jag måste be om ursäkt för mina hårda ord. Dörr är nog helt enkelt en romantisk typ som tyckte att det skulle vara bättre ned ett litet skimmer kring ert förhållande. Hon kunde ju inte veta att det hon berättade skulle bli publikt och avslöjas. Jag tycker att hennes version är bättre än den faktiska sanningen.
På den punkten är jag helt enig med dig Skogsgurra. Sanningen kan aldrig komma ikapp.
Jag har en känsla av att vissa kommentarer, inklusive mina, inte har varit alldeles rumsrena. När vi nu ändå är igång så kan jag inte låta bli att citera en bekant som träffat en dam i Taiwan och eftersom de kom bra överens så följde hon med hem till Sverige/Jämtland. Livet på tundran var inte riktigt vad hon hade väntat sig och eftersom mannen i relationen har ett jobb där han reser mycket så blev det inte alls bra. Min bekanting sammanfattade det med ”Jag har fått hem 155 cm koncentrerad ondska”.