Hoppa till innehåll

Etikett: huset

Hesa Fredrik hostade inte ens

Vill ni se på världens tristaste filmsnutt?

Bakgrund:

Vi bor i en gammal Icaaffär från 1932, som även har varit chinchillafarm, cembaloverkstad och församlingshem.

Så här såg huset ut 1956. (Reprisbild.)
Så här såg huset ut 1956. (Reprisbild.)

I källaren står en stor, gul grej som driver en tyfontuta som står på taket och ska tuta när kriget kommer: Hesa Fredrik.

Tyfontuta, aka Hesa Fredriks tratt.
Tyfontuta, aka Hesa Fredriks tratt.

Och eftersom man provtutar i alla svenska städer klockan 15 den första måndagen i mars, juni, september och december, ska det ju tuta även hos oss. I juni skickade jag upp min djefla man på taket, vilket inte gick så bra. Idag var det jag som klättrade – efter att först noggrant ha flärpat strömbrytaren åt rätt håll, satt på mig hjälm och hörselkåpor och laddat telefonen samt skickat ut två av barnen på gatan för att fotografera tutandet.

Där sitter jag och väntar på att klockan ska slå 15.
Där sitter jag och väntar på att klockan ska slå 15.
Och här filmar jag mig själv i brist på tut.
Och här filmar jag mig själv i brist på tut. (Armbågsknylan kommer sig av ett källartrappsfall.)

 Så … vill ni se världens tristaste rapport med antiklimax without a twist och utan någon som helst mening eller poäng, så kommer den här:

Nästa steg är väl att kontakta kommunen för att fråga varför vi i vårt bostadsområde ska offras och döden dö eftersom vi inte kommer att hinna ner till skyddsrummen. Fast då kommer de nog bara att kontra med att vi inte har ansat äppelträden som vi borde.

Om kriget kommer ska jag ha sjalett på mig. (Vägledning för Sveriges medborgare, utgiven av Kungliga Inrikesdepartementet 1961 – ett häfte som alla hushåll fick i brevlådan.)
Om kriget kommer ska jag ha sjalett på mig. (Vägledning för Sveriges medborgare, utgiven av Kungliga Inrikesdepartementet 1961 – ett häfte som alla hushåll fick i brevlådan.)

 Uppdatering

Aha. Man ska inte kontakta sin kommun utan sin Myndighet för samhällsskydd och beredskap.  (Sedan kommer myndighetsmännen hem till alla som har sifoner utan tut och med sina vackra muskler fixar de tutet.)

Share
38 kommentarer

Gatunummer och parfym

Jag bor på nummer 113 A i en korsning. En av intillgrannarna bor på nummer 1, fast på en helt annan gata. Fatta hur många procent orättvist det är när vi ska köpa stora fina siffror att sätta på huset för att alla gäster ska hitta rätt!

Vårt hus 1956.
Vårt hus 1956.
Vårt hus 2012. (Det vita/mossgröna staketet ska rivas i vår.)
Vårt hus 2012. (Det vita/mossgröna staketet ska rivas i vår. Och ersättas av fler basketkorgar kanske?)

Men husnumren? Sedan när har vi människor numrerat husen? Sedan postväsendet uppfanns? Eller va?

En snabb sökning visar att världen inte bara kan fira att Strindberg har varit död i 100 år utan även att vi har haft husnummer sedan år 1512 – i 500 år.

Nu kräfver jag att någon sätter några miljoner åt sidan för husnumrens högtidlighållande. Vi kan designa t-shirtar med de roligaste numren och de maffigaste skyltarna! Mikael Wiehe och Timbuktu kan skriva en politiskt korrekt hyllningslåt som Magnus Uggla får parodiera i en duett med Petter.

De allra första husnumren sattes på husen som byggdes ovanpå den då nya Pont Notre-Dame i Paris (den gamla trillade omkull 1499). Man byggde alltså en bro – vilket bara det är en konst. Sedan fyllde man bron med bostadshus (68 lägenheter) som hade affärer i bottenvåningen. Så här såg det ut:

Och idag tar det en månad för hantverkare att installera en dusch?
Och idag tar det en månad för hantverkare att installera en dusch?

Bara detta är ju obegripligt. Desto konstigare är att husen ovan stod kvar i över 200 år! Inte förrän  1746 började de rivas för att de (husen eller människorna är oklart) hade hygienproblem. Dessutom var konstruktionen rätt tung för bron, står det i källorna. You don’t say. (Den nuvarande bron i metall är från 1919. Men tyvärr utan hus och dito nummer.)

Husen på bron rivs.
Husen på bron rivs.

Och nu till det mest berömda husnumret, som inte är 113 A utan 4711. Japp, eau-de-colognen. För när ägaren och parfymeritillverkaren Herr Mülhens 1875 blev tvungen att hitta på ett nytt företagsnamn, tänkte han in några sekunder och bestämde sig för det smidiga ”Eau de Cologne & Parfümerie Fabrik Glockengasse No. 4711 gegenüber der Pferdepost von Ferd. Mülhens in Köln am Rhein”.

Precis såhär gick det till när husen i Köln fick nummer.
Precis såhär gick det till när husen i Köln fick nummer.

Huset som fick nummer 4711 fick det redan 1796, när en fransk general för att hitta bättre i Köln (Cologne) beordrade numrering av alla hus och dessutom kontrollräkning av alla människor. Vilket var avklarat på åtta dagar. (Och idag tar det en månad för en handläggare på kommunen att svara på ett mejl?) Men hur lång var egentligen gatan – 4 000 hus låter väl lite i överkant?

Inte alls: alla hus i Cologne fick ett nummer – från ett till sjuttifjuttitrutti. År 1811 bytte man till det system som vi har idag med husnummer som hör till ett gatunamn. Fast det är ju olika i olika delar av världen där man skiljer på olika sorters nummer med olika färgkoder – läs mer i Wikipedias artikel om house numbering.

Nu ska jag bara hitta på en produkt som kan heta 113 A så är min lycka gjord.

 

Share
53 kommentarer

Dagens visdomsord från ett dåligt föredöme

Det luktar illa i huset. Jag vädrar och korsdrar mig så att glas far i golvet och böcker faller ur hyllorna – men inser ju att jag måste gå till botten med lukten.

  • Det är inte mögel.
  • Det är inte sur mjölk.
  • Det är inte kräftskiverester.
  • Det är inte kattpiss i en gammal orienteringsdoja.

En gång hörde jag av en kusins kompis bästis mosters dotters pojkvän (eller nåt) om en bortglömd gympapåse i Tibbleskolan i Täby. (Hm. Eftersom jag har gått på just denna skola kanske jag inte hörde historien av någon utan var där i alldeles egen hög person? Ack, jag börjar hitta på minnen. Hm.) Korridoren där det fanns gympaskåp luktade alltmer illa tills någon bestämde sig för att bryta upp ett skåp, som om det hade haft en bärande roll i en tecknad film hade puffat ut små röksignaler som ett rop på hjälp. I skåpet fanns en stinkande gympapåse med innehåll som skulle ha gjort en surdeg stolt.

luktar det i vårt hus. (Tydligen flyttade gympapåsens svettiga ägare till en annan skola två månader tidigare.)

Jag har tömt alla papperskorgar (hittat ett par örhängen!), tvättat all tvätt, pillat barr och grus ur underkläder som råkade tvättas tillsammans med orienteringskläder, röjt bort badstrandspåsar ur hallen (snyft), slängt slitna skor, hittat en främmande 40-talshatt, slängt en en vecka gammal persika som låg och jäste i Åttaåringens skolväska i hallen – och så har jag lagt tre mossiga orienteringskartor i frysen. (Ni ser att vi återkommer till orienterarämnet? Det är ju mycket som kan lukta i en orienterares vardag.)

Några av de i hallen hittade hattarna.
Några av de i hallen hittade hattarna.

När jag röjde som värst i vår dagisliknande hall där alla har varsin plats, hörde jag ett släpande och rasslande utanför den på vid gavel öppna dörren. Det  lät som ett spöke i en slottskorridor; kedjor skramlade, metall slog mot sten och någon stönade högt. Det var sotaren.

– Hallå? ropade sotarn och rättade till sina pinaler som hängde från hela honom som girlanger på en julgran.

Sotarn! Satan! Det hade jag glömt! Han tittade på de pyramidliknande klädhögarna på golvet, noterade att jag hade på mig min pappas studentmössa från 1950-talet (ja, den hittade jag också i röran) och sa stilla:

– Jag ser att ni fortfarande inte har skaffat en stege …? Så att jag ka…? Vi har ju pratat om det i tre år nu …
– Stegen! Fasen! (Jag svär väldigt mesigt.) Förlåt! Men ser du vilka fina stuprör vi har tejpat upp?

Den här skulle enligt reklamen på ett smidigt sätt rulla ut sig som en tunga och släppa ifrån sig vattnet en bit bort.
Den där skulle enligt reklamen på ett smidigt sätt rulla ut sig som en tunga och släppa ifrån sig vattnet en bit bort. Trots vattenkannans uppbackning faller vattnet inte tillräckligt hårt för att trycka ut plasten. (Det där högra röret är jättesmart: det leder vattnet rakt ner på tvättstugegolvet.)
Tegelstenen och hans kompis Flinta där brukar hjälpas åt med fallhöjden.
Tegelstenen och hans kompis Flinta brukar hjälpas åt med fallhöjden.

Och nu kommer dagens visdomsord. ”Skjut inte upp till morgondagen, det du kan göra idag” känner ni ju till sedan tidigare – ett ordspråk som jag inte tycker stämmer riktigt. Vissa saker är himla bra att få skjuta upp, faktiskt. Men say after me nu: ”practical debt”. Praktisk skuld kan vi kalla det på svenska så får vi in en liten dubbelbetydelse också.

Technical debt” och ”design debt” är etablerade uttryck som beskriver hur dumt det är att göra något förhastat, dåligt, vårdslöst eller halvhjärtat: man får sota för det i ett annat skede. Det kostar alltså att fixa det som inte är välgjort.

Man kan dra paralleller till nästan allt som man inte sköter som man borde – t.ex.förseningsavgift på en räkning som kunde ha betalats, men som glömdes längst ner i högen med obehagliga kuvert.

Vår praktiska skuldlista kan inledas med stuprören och den förkättrade stegen och sedan fortsätta med källarstöket, hatthallen, väsklagret, blomvasmisären och bilraset. Vi har skuld upp över öronen när det gäller praktiska ting som borde ha fixats igår. Men nu ska det bli andra bullar av!

Jag måste bara hitta källan till lukten först.

Share
58 kommentarer

Att lägga locket på

Förord

Jag och min djefla man har en ongoing beef (ung. ”sedan länge hetsig diskussion”) om lock. Jag anser att livet blir lättare om locken skruvas på mellan varven, medan han anser att livet förenklas om man eliminerar lockhandhavandet. Eller i alla fall nästan. Bara låtsasstänger lite sådär halvt om halvt.

Det gör att det ibland hamnar havregryn på golvet. Ibland socker. Ibland O’boy. Ibland går saker sönder. Man lyfter ju många gånger just lockförsedda burkar i locket. Men nästan allt uppvägs ju av att det låter så kul när skröfset sugs upp i dammsugaren.

Bakgrund

För en vecka sedan fylldes mina livsandar av rivningsraseri. Eller snarare rivningsglädje med tjoho eftersom jag råkade vända upp blicken och se ett bedrövligt fult tak från 1984, som vi redan vid inflyttningen för elva år sedan råkade skrapa hål på med en väldigt hög garderob.

Där borta har jag redan börjat riva. Och se, där till vänster hänger ju julgirlanger.
Där borta har jag redan börjat riva. Och se, där till vänster hänger ju julgirlanger.

Ritsch, ratsch, fillibombombom, så låg innertaket på golvet:

Det var i det här läget som jag började ångra mig.
Det var i det här läget som jag började ångra mig.

Uppföljning

Nu är jag inte längre så himla ivrig. För nu börjar ju pillerillet med att dra bort gamla spikar, såga panelbrädor (som jag hittade i källaren!), måla dem och inse att läkten som jag ska spika fast dem i är bedrövligt uppsatt. Men har man rivit A måste man bygga B.

Klimax

Igår stod jag och bände bort spikar från läkten medan Åttaåringen stod nedanför mig och berättade om hur han skulle samla kompisbilder i en liten mapp som klassfotograferingsföretaget hade delat ut. Jag sa mest hm och aj och oj samt jaså eftersom hammaren och tången fick all min uppmärksamhet. Då dundrade det till i trappan: make på uppgång!

– Kolla kolla, jag hittade en burk med vit bets! ropade min djefla man och räckte mig en av alla triljoner gamla burkar med färg som vi har i vår skattkammare till källare.
–Vad bra! sa jag. Men det är inte så mycket kvar va? sa jag – och skakade burken.

Ni ser hur locket – det väldigt lösa locket – ligger under stolen:

Klatjofs! Men varför ser Åttaåringen lite frusen ut?
Klatjofs! Men varför ser Åttaåringen lite frusen ut?
För han var lite överraskad av den källarkylda färgen.
För han var ju lite överraskad av den källarkylda färgen.

Efterord

När vi i en dryg timme hade torkat och torkat och torkat och dumpat alla vitfläckiga kläder i tvätten, gick jag in till badrummet för att tvätta av mig. Där, på handfatskanten stod färgburken – ovanpå ett vanligt dricksglas. En av den djefla mannen skapad, liten lekfull pyramid liksom. Jag behövde bara sträcka fram handen för att som när man leker plockepinn lyfta bort burken. Men det gjorde jag ju inte.

Jag råkade istället välta omkull både glas och färgburk – vars lock inte satt fast, nej – och spillde ner fyra röda handdukar med massor av vit bets. (Bildbevis saknas. Jag var liksom inte på fotohumör. Om doktor House hade sett mig hade han skrivit upp ”anger” och ”clumsiness” på sin tavla.) Men glasbitarna lät faktiskt jätteroligt på väg ner i dammsugaren! (”Obsessed with funny noices noises.”)

Share
57 kommentarer

Vi har flyttat hem igen

Lucka 12 finns här nedanför.

Ska bara berätta att vi bor hemma igen eftersom jag inte kommunicerar med släktingar på vanligt sätt utan bara fnyser ”men läser du inte bloggen” när de bekymrat ringer och frågar hur vi haaaaar det.

I morgon är det fyra veckor sedan huset brann. Alla böcker och möbler i rummen som är vatten- och rökskadade är magasinerade och hantverkarna river och sliter och sågar och bankar varenda dag och inte har vi lyckats  komma på vilket golv vi ska köpa. (Har ännu inte hittat 60 m2 parkett på Blocket.)

Vi bor i halva huset och sover i tre rum, vilket går jättebra eftersom alla rum har 714 sovplatser eftersom jag vill att folk och kompisar ska sova över så fort de kommer åt eftersom det är så himla mysigt när man är många eftersom … ja. (Ni förstår väl att jag kommer att börja samla på katter eller tidningshögar när barnen flyttar hemifrån?)

I källaren har jag röjt och fixat fram en pysselplats och en läxläsningsplats. Den djefla mannen jobbar i gästrummet vid en släktklenodssekretär och jag sitter i dubbelsängen och jobbar.

En inte arrangerad bild.  (OBS! Tangentbordet lyyyyyser!)

Dubbelsängen står även vid den enda tv:n, varför det igår kväll såg ut så här i min arbetsplats:

En lite mer arrangerad bild – Sjuttonåringen balanserade kameran på en bokhög och programmerade självutlösaren och kastade sig fram i vänster bildkant. Strax ovanför syns mitt huvud (vad säger jag och till vem?), Nioåringen som håller en fjärrkontroll framför Sjuåringen, Den djefla mannen som verkar se ett spöke i kameran, Tolvåringen bakom ett papper (?) och så längst fram Femtonåringen bakom en dator.

Nu ska jag ladda inför en lång bilresa till Söderköping, spela en basketmatch med för få spelare och för många stukade fingrar och sedan njuta av en lång resa hem igen. Facit och nästa lucka kommer när de kommer! (Fast det struntar väl ni i – ni som läser detta – kom jag på nu.)

Share
12 kommentarer

Dagen efter branden: stink och plask

Igår morse vandrade, nej vadade, vi genom rummen som ju var lite fuktiga. Branden i söndags kväll var liksom liten tuva som stjälpte stort hus, filosoferade vi och fnittrade lite.

Brandmännen drog efter släckningen fram plast, som de lade på de blöta möblerna, golven och hyllorna eftersom efternederbörden från vinden var rejäl. Detta är sjön på det blommiga plastgolvet i vardagsrummet.

Plötsligt ringde det på dörren. Det var sotarn från häromveckan. För han hade ju läst i tidningen att det var hans fel att det började brinna:

”Enligt uppgift ska rökutvecklingen ha uppstått efter eldning i öppna spisen.” Pah!

– Hej, förlåt, sa sotarn. Jag har under mina 40 år aldrig någonsin råkat ut för att det brinner där jag har inspekterat och det stod i tidningen att elden berodde på ”öppna spisen” och det har ni ju ingen men han journalisten kanske inte kan skilja på kakelugn och öppen spis och jag måste bara kolla vad det var jag gjorde fel och gick det bra för er alla i familjen ändå?

Vi lugnade sotarn med att journalisten bara hade hittat på lite (tänk ändå, så det kan bli). Sedan släppte vi in en strid ström av proffsiga karlar som med kännarmin och armarna i kors eller händerna i bakfickorna berättade den ena anekdoten efter den andra.

– Jomen, efter upploppet på Mariefredsanstalten såg det ut så här.
– Påminner mig om en brand i Skåne där en hel familj dog av röken fastän det bara brann på vinden.
– Den här kabeln här, den går ju som en berg- och dalbana. Just det, jag har ju jobbat på …
– Och han i …
– Just det, där var  vi också, på …
– Ja, dom stollarna!

Då trillade min djefla man av en murken stege samtidigt som jag började ställa underliga frågor om tystnadsplikt, varefter alla fokuserade på vinden igen.

Saneraren, byggaren, besiktningsmannen och brandinspektören med cool lamphjälm dansar en lustiger dans.
Detaljbild från vinden. Det har förmodligen pyrt och glött i flera dagar – riktig fjutt tog det inte förrän vi började undersöka, öppna vindsluckorna och släppa in syre. Det som orsakade branden var en värmeslinga som installeras på vindar med fuktproblem. Varför den de facto började brinna, håller de på att undersöka nu – är det tillverkaren eller hantverkarna som ska ställas till svars?
Nioåringen i sitt och syskonens rum. Det ser ut som hon, beordrad av fotografen har satt sig i ”titta här vad synd det är om oss-ställningen” – men hon är alls inte bekymrad, faktiskt. (Den blå, massakrerade stegen är den som den djefla mannen föll av.) 

Alla säger om och om igen att vi hade änglavakt. De säger att vi har haft tur, att det kunde ha gått mycket värre och att egentligen skulle det ha brunnit mer och snabbare och varit mycket mer komplicerat. Och så påpekar de igen att vi har haft änglavakt. Själv upprepar jag gång på gång detta fasansfulla som jag faktiskt måste få på pränt för att sluta älta det:

– Det var meningen att jag och den djefla mannen skulle ha varit borta och föreläst i Lund och barnen skulle då ha klarat sig själva hemma och om branden då skulle ha uppstått mitt i natten, hade vi kommit hem till ett uppbrunnet hus och …

Så, nu pratar vi inte mer om det. (Jag får väl fortsätta älta eftersom jag inte fick det på pränt trots allt.)

Idag ska allt vatten torkas upp, alla möbler som vi kan (vill?) spara ska forslas bort till ett magasin. Alla böcker i de skadade rummen ska packas ner och forslas bort även de och så ska golv och tak rivas. De säger att det kommer att ta sex veckor, vilket innebär att jag kommer att driva omgivningen fullständigt från vettet.

– Kan du hjälpa till här, Lotten?
– Nope, mitt hus brann och jag kan inte fokusera.
– Ta emot, Lotten!
– Oj, nej, mitt hus brann, jag hinner inte.
– Men vad gör du, dricker du mjölk direkt ur paketet?
– Javisst, mitt hus brann och jag är inte längre ansvarig för mina egna handlingar.

Share
53 kommentarer

Ring brandkåren!

– Va? sa jag lite lamt.
– Ring 112! ropade min djefla man från taket.
– Till vem? Och varför? ropade jag tillbaka.
– Ring brandkåren! Det brinner på taket! På vinden!

Så jag ringde. Och det brann. Och brandkåren kom med fem bilar. Och så stängde de av hela vägen, stackars bussresenärerna måste ha fått åka långa omvägar och gått genom skogen för att komma hem.

 

Redan tio minuter efter brandkåren, kom journalisten. Så här ser det ut just nu. Jättespännande, verkligen.

Rökdykarna såg ut som Dustin Hoffman i Outbreak.

 

Just i denna del av barnens stora rum, står tre sängar med något som nyss var nya, fräscha lakan. Nämen titta på golvet, som jag ju dammsög för tio timmar sedan.

De tre barn som sov när vi ringde brandkåren klockan 21:30, rycktes upp och skickades hem till Bästisgrannen. De två stora barnen samlade ihop sina (håll i er) enorma läxböcker, avancerade matteuträkningar och välformulerade bokrecensioner och gick över gatan de med. Jag gav brandmännen läsk så att de skulle hålla uppe blodsockret och fatta kloka beslut samtidigt som jag försökte komma på vad som egentligen är oersättligt.

Nu är vi installerade hemma hos Bästisgrannen, som har bäddat åt oss i alla hörn av sitt hus. Det sticker i ögon och hals av röken och jag tänker att nä, nån måtta på det ju vara på bloggvirke, alltså.

Share
80 kommentarer

Rockad är svårt

I schack får man bara utföra en rockad en gång. Det tycker jag låter som en bra regel. Rockader är nämligen inte bara svåra att stava (rokad? rockard?) utan även att genomföra mer än en gång i verkligheten.

Om man säger att de två tonåringarna är kungen och de tre andra barnen här hemma är tornet, har vi gjort en rockad där kungen dessutom har huggits i två delar.

Rummen ligger inte och flyter i tomma intet som på den schematiska bilden, utan är förbundna med tarmliknande korridorer och konstiga trappavsatser som i dessa dagar är fullproppade av bokhyllor, gosedjur, kläder i fel storlekar, leksaker för fel ålder och böcker på längden och tvären.

Högar, plastsäckar, stök, bråte och skräp. Mitt hem.

Eftersom sängar har bytt plats med varandra och placerats på för madrasserna okända ställen och jag sedan tidigare har gardindraperier som gör sängplatserna till mysiga kojor, sitter nu alla tygsjok på fel ledd medan några sängar har hamnat direkt på golvet eftersom deras ben bröts av eller försvann på vägen.

Men ungefär till nästa sommar planerar jag att ha ommöbleringen färdig. Om jag inte bestämmer mig för att riva hela huset och därmed slippa fylla i blanketten för fastighetstaxering förstås.

Ja. Jag har knölat ihop blanketterna med flit. Och ja, de skulle ha skickats in i förrgår.

– Är mer än halva fasadbeklädnaden utbytt sedan 2003?
– Ja! Men inte hela! Huset ser ut som ett halvmålat sekrutthus!
– Finns ett allrum i källaren?
– Nej! (Pfhuhf!)
– Har köket normal standard?
– Ja, men allt är skevt och vint och vattenskadat och rent ut sagt skitfult!

Hej Skatteverket. Jag vill ha avdrag för avsaknad av jacuzzi, garage, köksfläkt, parkettgolv, raka väggar och ordning.

Share
26 kommentarer

Bergvärme is big trouble

Vi har lånat ännu en miljard kronor från den snälla banken för att installera bergvärme eftersom vi ju ska bo här tills vi dör.

Bergvärmemannen är inte varm. Han står här i åtta timmar och blir inte ens bjuden på kaffe. När han pratar i sin mobil klämmer han fast den under hörselkåpan medan borrmaskinnen dundrar så att de två kristallglasen i vårt kök skallrar mot varandra.

Nästa investering blir installation av hiss år 2044, vilket vi lätt kommer att ha råd med eftersom vi tjänar lådvis med gullpengar varje dag som vi har bergvärme.

(Oh the irony om nu växthuseffekten gör så att vi kommer att ha ekvatorklimat året om.)

Nu till problemen. Jättemonstren nedan som förstör livet för

  1. 20-åriga silverbilen som är utslängd från uppfarten och instängd med millimetermarginal
  2. tidningsbudet och brevbäraren, som måste kliva ut ur bilen/Tjorven och fram till brevlådan
  3. sopbilen som kommer i morgon, men som kommer att missa vår soptunna, var jag än ställer den. (Minns ni hur det gick förra gången?)
Vad man inte ser på bilden är att jag har hängt ut en lapp till tidningsbudet och en till brevbäraren där jag ber om ursäkt och i gengäld lovar att skotta extra fint i vinter.

De minnesgoda vet att vi även äger en till åldern kommen, röd sekruttbil. Den funkar fortfarande, men har inte fått vinterdäck och har av ännu ett borrmonster (med mitt godkännande) blivit instängd i trädgården. Ut kommer den genom ett 70 cm brett hål endast om den drar in magen och rullar på högkant.

Detta är sorgliga nyheter för VBK, som nyss ringde och ville låna sekruttbilen i två veckor medan hennes egen bil repar sig efter ett inbrott.

Nu ska jag bjuda bergvärmemannen på te.

Share
17 kommentarer

Mitt välordnade liv

När jag sent igår kväll lade mig under täcket, på rygg i sängen med huvudet på kudden och datorn på magen, läste jag att min besvärliga dag hade många kompisar. Och det känns ju faktiskt mycket bättre då!

Efter lunch hade jag tre timmar på mig att

  • fixa ny gasklump till grillen
  • köpa ny patron till vattenpyschmaskinen
  • lämna tillbaka en Ulvenstambok på biblo
  • hämta en lagad symaskin
  • handla toapapper och tvättmedel
  • köpa rhododendronjord och täckbark
  • slänga återvinning
  • köpa speciella torkdukar för datorskärmar.

Inte så farligt, väl? En komplicerande faktor i sammanhanget var att jag visste att det inte fanns miljoners miljarder på lönekontot, men att det nog skulle räcka. När jag skulle åka, kom jag på att min djefla man inte var hemma och att lördagsloppisen skulle komma och hämta några möbler som vi hade ställt fram i vardagsrummet. Så jag väntade. Och väntade. (=Läste Stieg Larsson.)

När lördagsloppisen kom, ratade de en fåtölj, en stol, en pall samt en tv och pekade sedan skrockande på en 50-talsmöbel som fortfarande hade lördagsloppisens prislapp väl synlig. Och tog den med sig. Möbeln alltså.

And off I went, på väg mot ett ordnat liv med välfyllda gasbehållare och papperslager. Så här bra gick det:

Efter två minuter upptäckte jag att bensinen var tokslut och svängde in på Norsk Hydro som alltid har gett mig bensin med hjälp av Ica-kortet. Så icke denna gång. Vanliga betalkortet åkte fram. Slurrrp, 500 kr väck.

Nästa instans var en bemannad mack med gasolbehållare. Mannen bakom disken bleknade och stammade när han såg att jag hade kört omkring med en inte helt tömd gasolbubbla i baksätet … utan lock. Tydligen hade jag kunnat sprängas i luften hur lätt som helst. Inte ”Die Hard” utan snarare Die Easy. Jag tvingades köpa ett nytt lock för 100 kr och fick bannor hela vägen ut till bilen.

Affären med kolsyrepatroner var smockfull och personalen oresonlig. Jag ville på mitt allra trevligaste sätt bara ha en förklaring till de A4-stora kvittona, men de sa bara att ”alla kunder älskar våra kvitton”.

På biblo visade det sig att Ulvenstam kostade mig 147 kr i böter trots att jag ju hade försökt att låna om boken via nätet. (Jag hade gjort fel, ja.)

Symaskinsaffären hade lunchstängt, så där sparade jag 700 kr.

Papper och jord kunde jag fixa i en och samma affär, men fy i pyton vilken tung vagn jag försökte att inte köra in i folk, hyllor och konservburkspyramider. I kassan visade det sig att det inte fanns pengar på kontot längre, så jag fick hysta fram företagskortet och det får man inte utan att betala straffavgift, skämböter och en skriven ursäkt i sju exemplar till revisorer och skattekontorister. (Jfr Toblerone- & blöjsyndromet.)

De tydligen mycket effektiva torkdukarna till datorskärmar var slut.

Återvinningen glömde jag bort, så allt ligger fortfarande och jäser i bakluckan. Med, oj, några säckar rhododendron och täckbark.

Som belöning för att ni har läst ända hit, kommer här en bild på vårt vardagsrum i detta nu. Snacka om vardag. Snacka om att blotta sitt innersta. Förstora bilden genom att klicka och njut sedan av era egna, välordnade, designade, feng shuiade och minimalistiskt vackra hem.

Tre soffor. Byggkuddar från VBK:s sons dagis. En stege. Staplade stolar sedan festen i lördags. Tre skrivbord och två soffbord. Klippdockeklipp. Blommig plastmatta. Två fåtöljer. (Det var den bruna vi ville ge bort, den gröna ägdes av min morfar som föddes 1878.)

Share
32 kommentarer