Jag har tappat en skruv!

Eller, om jag ska vara ärlig … minst två. Skruvar alltså.

Det började med att jag hittade detta förtjusande foto från 2013, där den dåvarande Trettonåringen och Tioåringen poserade i basketskor.

Men så slog det mig att de där silvertejpbitarna på väggen, strax under brandsläckaren, ju fortfarande sitter på samma sätt idag. Alltså 13 år senare.

Upprörande!

Jag slet raskt bort tejpen, som jag tydligen inte litade på till fullo eftersom jag även hade pangat fast den med häftklamrar.

Men det är ju plättlätt fixat – jag har ju en hel del annat som en elektriker kan hjälpa mig med.

– Lamputtag i trappan, kontakter här och där, fixeri fixeraaaaa! trallade jag och ringde runt lite.

Efter en vecka gav jag upp; elektrikerna vill inte alls fixa snabba & enkla eller ens krångliga & besvärliga uttag och sånt. Någon skulle möjligtvis kunna komma loss i augusti. Jag borde även dränera huset, måla om panelen, fixa den 25 år gamla verandan och arborista de stackars äppelträden – men allt jag får reklam om är rörsanering, hustvätt och takbyte. (Jävla algoritmer till att gissa fel.)

Jag gick ner i källaren och letade och letade – och fann orsaken till uttagshaveriet 2011!

Jag fortsatte att leta efter el-fixerilådan som jag med bestämdhet vet att jag har nånstans i källaren. Jag hittade ett stort ballonglager, en låda med porslinsdockor, tre försvunna julgransfötter, femton tejprullar, en bensindriven motorsåg (som på inga villkor kan vara min) och dessutom i runda slängar 500 bits.

Men så kom äldste sonen (Trettiofyraåringen i Lund) med sin lilla familj på besök och då kan man ju inte hålla på med trasiga eluttag, så jag satte på silvertejp igen.

Med huset fullt av folk blåste jag ballonger, tappade porslinsdockor i golvet, dammsög porslin, krafsade bort köttfärssås från köksväggen, tappade en hel låda med färgsorterade pärlplattepärlor (som aldrig kommer att sorteras igen), och så gick en hel vecka. På lediga stunder irrade jag runt i källaren i den vilda jakten på el-lösningen. Mycket tokigt hittade jag, t.ex. en ballong på irrvägar.

Men plötsligt!

Fast hur gör man? Jaja, stäng av strömmen och sätt sladdarna i rätt hål, yada yada. Men hur?

Under tre dagar kollade jag på instruktionsfilmer, attackerade en pensionerad elektriker vid Valborgselden, bad Tjugosexåringens händige svärfar om råd och vred mina händer av irritation. Det saknades nämligen två små skruvar av okänd diameter och längd – som skulle göra att mojängen inuti satt fast.

En varm eftermiddag åkte jag runt till stans alla byggfirmor och blev skickad från ena stället till det andra. Ingen kunde hjälpa mig. Tre gånger blev jag hänvisad till ställen som kräver att man har byggfirma för att handla.

– Men har du konto här?
– Konto? Bank … konto har jag. Eh.
– Okej. Vi säljer bara till företagare.
– Jag har ett företag.
– I byggbranschen?
– Nja … Jag bygger … i … bokstavsbranschen …

Nu ska ni få se en ryslig bild som jag tog innan jag förstod att den vita kåpan ska tas loss från inner-mojängen.

På Bil*ema fann jag till slut en låda med småskruvar i säkert 20 olika storlekar. Två av dem passade! Jag stängde av strömmen, anlitade närmaste barnbarn M (3 år) och så tittade vi tillsammans på några extra instruktionsfilmer och sedan … lyckades vi äntligen!

Innan ni tittar på bilden nedan och förfasas; oroa er inte. Jag har vidtagit alla upptänkliga försiktighetsåtgärder – och den unga damen, som är mycket, mycket intresserad av att spika, banka och skruva, har dessutom fullt fokus på säkerhet.