Hoppa till innehåll

Etikett: Gotland

Gotlandsfärjan och hur man missar den

Först måste vi klargöra: jag är en hejare på att komma i tid. Jag håller avtalade tider som vore jag ett atomur hela jag. Och jag vet hur Gotlandsfärjan funkar.

Man MÅSTE vara på plats 20 minuter för avgång. Så hur kom det sig då att det såg ut så här igår morse?

Man ser det inte, men båten är fortfarande i hamn: den avgår om 12 minuter.

Jo, vi körde som sig bör hemifrån i god ordning. Sedan fastnade vi i det som på tyska kallas ”Stau”. I två mil körde vi som sömniga sniglar i sirap.

Inom parentes: Familjen Stenson reste runt i Europa per bil på 1970-talet, och vart vi än kom och fastnade i trafikstockningar, sa våra föräldrar att det var Stau. I Tyskland var det dock aldrig Stau. Och gå nu inte till Gooogle translate och fråga vad Stau betyder, för då får ni fel svar.

Ledtråd till problemlösningen: ”traffic jam”.

Det var bara jag och den sömnige Sextonåringen i bilen under denna trafikstockning – och han sov som en stock. Jag hummade, mumlade, tittade på klockan och kollade med GPS:en. Grindarna skulle stänga 08:40, och vi skulle vara framme 08:25.

… 08:32

… 08:33

… 08:37

… 08:48!

Denna kamp mot klockan förlorade vi (som ni redan har förstått) till slut med åtta minuter. Vi var inte ensamma; på parkeringen hittade vi en bil med fyra bedrövade medelålders män som skulle komma att missa årets fest på ön. Men varför skulle vi då till Gotland in the first place?

Jo, vi skulle ju hämta hem Tjugoettåringen, som har bott inhyst i ett BnB sedan i september, men som inte får bo kvar eftersom hyresvärdinnan och alla andra gotlänningar tjänar en halv förmögenhet under sommaren och en årsinkomst under Almedalsveckan. Han hade packat sina prylar som man ju gör när man ska åka bil: i en väska och 312 papperskassar. Jag ringde:

– Hej! Vi missade Gotlandsbåten så nu måste planerna ändras. Jag föreslår att du cyklar till Jula och köper den största väskan de har, åttio liter eller så. Packa så mycket du kan och lämna kvar resten.
– Ooooh, nej, cykeln?
– Jahapp, cykeln får stå kvar till du kommer i höst.
– Okej!

Nu är vi ju inte ensamma om att ha missat anslutningar och då särskilt Gotlandsbåten.

Niklas i kommentatorsbåset:

”Första våren med Fattigstugan bytte vi golvet i min utställningshall (alltså en hall med utställning i). När golvet var färdigt laserade och oljade vi oss så att säga ut och låste dörren för att åka hem till Stockholm.
   Det här skedde på den tiden då färjorna gick på regelbundna tider. Nynäshamn–Visby avgick alltid 11.15 och Visby–Nynäshamn gick alltid 16.45, det visste jag alldeles säkert.
   Vi anlände till Visby 16.00, i god tid för att checka in. På håll såg vi att planen framför färjan var tom. Väldigt konstigt att inte några nervösa passagerare kommit några timmar i förväg som de brukar göra. När vi kom närmare såg vi att de började dra för gallergrindarna framför incheckningskurerna. Färjan Visby–Nynäshamn går alltid 16.45. På vardagarna alltså; på lördag och söndag går den 16.00.
   Det här var lördagen i Kristi Himmelsfärdshelgen och H var tvungen att vara på jobbet på måndag morgon. Alla söndagens färjor till Nynäshamn var fullbokade, den enda båt det fanns plats på var en som gick söndag morgon klockan 06.30 till Oskarshamn. Eftersom vi inte kunde gå in i Fattigstugan blev det en hotellnatt i Visby, tidig färja till Oskarshamn och en riktigt lång och tråkig bilfärd hem.”

Ni andra får gärna bidra med era missar!

Tjugoettåringen fixade allt galant i sin ände med

  • extraväskor
  • cykelparkering
  • kompis med förrådsutrymme
  • promenad ner till klockan-fem-båten mot fastlandet med två rullväskor med påhängande ryggsäckar samt en ryggsäck på ryggen.
Han skickade denna bild från städningen av det lilla inackorderingsrummet.

Men vi då – Sextonåringen och jag som skulle tillbringa tolv timmar på Södertörn?

Ösmo kyrka räddades från översvämning.
Vi kröp under bilen då och då och kollade om det påsvetsade avgasröret satt fast.
Vi följde instruktionerna till Moa Martinsons stuga lite för väl; ”kör tills vägen tar slut” betyder inte att man ska ut på myrmarker.
Utanför Moa Martinsons lilla stuga satt vi i regnet och åt överblivna pizzarester.
Moa Martinsons lilla stuga togs sedan omhand. (Man FÅR smyga omkring och titta in genom fönstren!)
Hon hade Svensk Uppslagsbok (inte i bild) och en förtjusande vedspis!
Kusin Hanna som gick ut nian fick överraskningsbesök.
Lillasyster Orangeluvan såg till att vi åt upp urbenade kycklinglårfiléer med skinnet kvar.

Närmare 21-tiden kom till slut färjan, och via en sjujädra omväg upp till Stockholm – eftersom jag inte ville åka på slingriga vägar utan mitträcke en gång till – kom vi hem helskinnade.

Ditvägen: 13 mil..
Hemvägen: 16 mil.

Hemvägen tog NIO minuter längre …

Share
39 kommentarer

På Gotlandsbåten – iakttagelser och tips

Nu har jag lämnat Tjugoettåringen på Gotland för tre års studier i konsten att

  • designa datorspel
  • bo i kollektiv
  • sakna sin ömma moder (johodå!).
Speldesign-sonen, aka Tjugoettåringen, begrundar sitt öde och den förfärliga miljö han befinner sig i. Eh.

I ottan klev jag upp och fotograferade den tidstypiska golv-sladdhärvan som vi kommer att skratta åt om ett decennium eller så. (Vi skrattade så lagom igår när hela Gotland blev utan ström i en hel evighet och sladdhärvan låg där och skrattade åt oss i flera timmar.)

Bilden är inte arrangerad. Språktidningen låg verkligen där, kastad åt vargarna.

I båtkön satt jag sedan kl 06:15 och var nervös eftersom bilen immade igen (det var kallt ute) och jag ju måste spara på det överkänsliga bilbatteriet samt be till bilgudarna att startmotorn inte skulle kajka ihop just nu, mitt i en kö. (Bilen kräver vänliga ord, en öm hand och ungefär sju försök innan den hostar igång.)

Är det kappsegling? Is it a plane? Nej, det är Gotlandsfärjan!

Väl på Gotlandsbåten kan man omedelbart skilja agnarna från vetet. Pendlarna och vaneresenärerna går med stora kliv och mål i blick från bildäck mot antingen fåtöljerna på akterdäck eller kaffekön, medan båtnybörjarna fastnar i trappan, hamnar ute på soldäck, paxar platser som inte behöver paxas och i största allmänhet irrar.

Vaneresenärerna var idag – särskilt när det gällde till synes gifta par i medelåldern – som stöpta i samma form. De var

  • iklädda jeans och gympadojor
  • bärande varsin svart, liten datorryggsäck
  • tysta, koncentrerade.

De hade alla medhavd frukost – och följande procedur upprepades så att det påminde om en tävlingsdans med sju par kvar på golvet: följsamt, synkat och med blott ögonkontakt som kommunikationsmedel.

Snabbt hittade de sina platser utan att snegla på de relativt svårfunna stolsnumren (de borde faktiskt sitta på ovansidan av fåtöljerna, inte långt ner i mitten av stolsparet) och placerade ryggsäckarna ute i gången. (Om man sätter ryggan vid fötterna blir det ju trångt och krångligt.)

Helt okej – gångarna är vardagsrumsbreda och inte som spänger eller på tåg.

De sju som satt närmast mig dansade så här i sju steg:

  1. Kvinnan svepte in sig i en sjal.
  2. Mannen klädde av sig till blott skjortärmar.
  3. Kvinnan packade upp frukosten.
  4. Mannen tog upp mobilen ur ena bakfickan, plånboken ur andra.
  5. Kvinnan började portionera ut frukosten till båda.
  6. Mannen skrev sms till barn och barnbarn om att de nu var på väg (eller nåt annat förstås).
  7. Båda satte sig att under tystnad peta i sig ägg, mackor, grönsaker samt yoghurt kommen ur barnmatsburk och kaffe ur termos.
Men de allra, allra mest resvana placerade sig så här och snarkade redan innan vi hade lagt ut från kajen.

Att forsla sina husdjur på Gotlandsfärjan är ett kapitel i sig. De kan vara kvar på bildäck (inlåsta i bilen) om de inte är rädda för billarmen som ideligen sätter igång. Man kan också ha dem uppe i husdjurssalongen, där de reser som människor.

De bildäcksdjur som vill ha besök av sina ägare, får det en gång under resan; på ett särskilt klockslag samlas alla djurägare vid informationsdisken och sedan går de i samlad tropp ner till bilarna – all annan tid är bildäcket låst. Nyss hördes ett plingeliplong i högtalarna:

– Vi har ett personligt meddelande till en passagerare som har en hund. Den passagerare som har en hund, var vänlig kom till informationen.

Som på en given signal ställde sig 20 % av passagerarna upp och började flacka med blicken, hur resvana de än månde vara. En liten stund senare kom ett förtydligande:

– Vi har ett personligt meddelande till en passagerare som har lämnat sin hund ensam i husdjurssalongen. Var vänlig kom till informationen.

De nyss så oroliga satte sig ner igen.

Avslutningsvis ett hett tips!
Efter tre timmar på Gotlandsbåten vet alla resvana att toapapperet är slut, och kommer alltså ombord med egen toarulle under armen.

Share
46 kommentarer

Sekundmeter och vågskvalp

Efter helgens två Visbynätter, två hotellfrukostar och två basketmatcher duschade vi och ställde in oss på att vi skulle ta oss hemåt igen.

– Kollar nån vädret på mobilen?
– Okej! Det ska bli snö i Sörmland.
– Och här i Visby?
– Klass 1-varning. Storm. Uppåt 20 sekundmeter.
– Okej. Tur att vi inte ska vara kvar här. Har nån sett min vänstra strumpa?

Efter bara en liten stund, kom vi på att de där sekundmeterna nog skulle kunna påverka vattnet som ju ligger mellan Gotland och fastlandet. För att:

Vattnet är ett farligt gift,
vilket omger Visby stift.

Envar sin egen medicinman, sa vi och plockade fram det som behövdes.

Postafen – eller helt ologiskt ”må-illa-piller” – portionerades ut till alla i laget.

Den där Postafenen satt som en smäck och gjorde oss fullständigt lugna och kanske till och med lite lulliga. När vi väl kom på båten, slog vi oss ner vid ett bord där det redan satt en ensam gotlänning. Han skulle komma att bli vårt sällskap de närmaste fyra timmarna.

– Gin rummy!
– Nej, Chicago!
– Är inte det samma sak?
– Jag mår illa.

Vågorna slog oerhört högt och den där flygresan med Iberia i somras dök upp i minnet. Men trots att Gotlandsbåten for som en liten ärta på en berg-och-dalbana, var jag aldrig det minsta lilla orolig.

Jag kan ju simma, liksom.

Kräkpåsarna lade vi på bordet och där fick de ligga oanvända medan Postafenet jobbade febrilt i våra kroppar, bland balansnerverna och på kräkreflexerna.

En av tjejerna i laget gick iväg och kräktes sedan i fyra timmar tillsammans med den av oss som inte ville spela kort. Båtpersonalen delade ut kräkpåsar till alla passagerare och i fjärran hördes små barns hjärtskärande gråt. Kräkdoften låg tung och passagerarna antog i allt högre utsträckning en blågrön ton i ansiktet.

Och vi bara skrattade åt eländet. Den gotländske mannen vid vårt bord, han skrattade han också. Vi var helt enkelt hysteriskt lättroade … eller väldigt roliga. Eller bara lite höga på piller.

När jag gick på toa, slog vågorna till såpass brutalt att jag tappade balansen och for rakt i famnen på en mager dam i 60-årsåldern. Sedan snubblade jag på en liten rund man som plötsligt låg framför mina fötter. Inne på toa låg ett innebandylag från Uppsala utspritt på golvet. Jag kunde inte riktigt känna deras oro/smärta/illamående, så jag frågade väluppfostrat:

– Är det vågrät kö?

Sssschhh. Tyst, min mun.

På väg tillbaka till bordet, blev jag filmad. Tyvärr ser man inte hur jag nyss trampade en grönskimrande man på foten eller hur alla irriterat blängde på mitt glada leende eller ens hur mycket det gungar eftersom jag går relativt normalt med mina fantastiska benmuskler – men ni får tänka er känslan:

Måste vägen till Visby gynga så?
Kapten ursäkta jag sjynga så!
Puts väck min sömn till sista uns
bland utspilld genever och tummelduns.
(Povel Ramel 1959)

Share
53 kommentarer

En fantastisk gotlandslimpa – recepttajm!

Vart sjunde år (på’t ungefär) publicerar jag brödrecept här. Förra gången handlade det om min mamma godisbröd, som är så krångligt att baka att jag får till det lika ofta som jag skriver om det.

Men nu är det dags igen. Jag har nämligen av kommentatorn Niklas fått mig tillsänd en halv limpa. Den skickades i torsdags och skulle ha kommit fram till kommentatorsbåskalaset i fredags, men fastnade på Postens outgrundliga vägar eftersom postiljonen på sin löddriga häst var tvungen att vila på fem olika värdshus på vägen från Gotland.

Gutlandi.
Gutlandi.

Gotlandslimpa som Niklas vill ha den gjord, men här med små texttillägg av mig

Dag 1
Skållning (man häller varmt vatten på torra saker)
225 g rågmjöl
225 g rågsikt (50 % siktat rågmjöl, 50 % vetemjöl)
6 dl hett vatten
1/2 dl rågsurdeg, (kan uteslutas eller kanske inhandlas färdig på Ica om man är på det humöret)
20–25 g torkade pomeransskal

Arbeta ihop skållningen (allt på listan ovan).

Låt den svalna till 37 °C (eller lite kallare – känn med fingret om du inte har feber).

Blanda i surdegen om du har en sådan.

Ställ undan skålen, gärna så länge som ett dygn – övertäckt med plast.

Niklas kommenterar: ”Jag använder sällan surdeg men den blir lite godare med. Jag är bara så dålig på att hålla liv i den. Ibland bakar jag direkt när skållningen svalnat och det blir också ok.”

Koka pomeransskalen i 30 minuter, skär bort det vita på dem och finhacka dem sedan. Blanda dem med den skållade geggan.

Dag 2
Steg 1
1 dl hett vatten
1⁄2 dl ljummet vatten
50 g jäst (40 g om man har surdeg i skållningen)
5 g anis
5 g fänkål
50 g farinsocker
200 g rågsikt (50 % siktat rågmjöl, 50 % vetemjöl)
25 g salt

Niklas kommenterar: ”Jag skriver ’50 % siktat rågmjöl, 50 % vetemjöl’ eftersom en del färdigblandade rågsiktspåsar (som ju är det allra vanligaste) har andra blandningsförhållanden. Det allra bästa mjölet (som kommer från Orga kvarn) har till exempel blandningen 70/30 och då tycker jag att man behöver ha i lite mer vetemjöl för att bröden inte ska bli för kompakta.”

Häll det heta vattnet över skållningen (kallas sådant månne dubbelskållning?) och rör om så att degen blir lite varmare än nyss.

Blanda ut jästen med det ljumma vattnet i en separat skål och rör sedan ner det i skållningsskållningen.

Stöt kryddorna i en mortel och blanda i.

Tillsätt farinsockret, mjölet och saltet.

Arbeta ihop degen som är ganska lös nu.

Låt jäsa 45 minuter.

Steg 2:
150 g mörk sirap
300 g rågsikt (50 % siktat rågmjöl, 50 % vetemjöl)

Blanda ner sirap och rågsikt.

Bearbeta degen tills den fått en jämn konsistens.

Låt jäsa ytterligare 45 minuter.

Ta upp degen på ett mjölat bord. Mjöla händerna och knåda och knåda. Arbeta in mer mjöl om det behövs, degen ska vara ganska fast. (Här skulle jag vilja ha en definition på dels ”ganska”, dels ”fast”.) Dela den i två delar och arbeta dem ordentligt.

Låt dem jäsa på bakbordet 20–30 minuter.

Knåda degbitarna igen och forma runda eller ovala bröd och låt dem jäsa 30 minuter på plåten eller i jäskorgar.

Ställ en långpanna eller djup plåt i botten på ugnen och värm upp den till 250 °C.

Sätt plåten mitt i ugnen och slå 1⁄2 dl vatten i långpannan så det förångas. Sänk temperaturen till 200 °C på en gång.

Grädda bröden i 50 minuter.

Stäng av ugnen och låt dem stå kvar 10 minuter till eller kolla när innertemperaturen är 99 °C. (Stektermometer!) Ta ut bröden och låt dem svalna på galler.

Låt bröden mogna till nästa dag eller skicka dem till Eskilstuna så att de är fem dagar gamla när de konsumeras. Njut!

Min gotlandslimpa, nyss uppackad och oäten. (Nu finns inget kvar.)
Min gotlandslimpa, nyss uppackad och oäten. (Nu finns inget kvar.)

Nu återstår att se om jag har tålamod och planeringsförmåga till detta. (Förmodligen måste jag posta dem till mig själv när de är nybakade för att inte råka äta upp dem så fort de är färdiga.)

Share
77 kommentarer

Utan trosor i Visby

Det är en himla tur att inte te räknas med i kategorin knark. För då hade jag betett mig ungefär som … som … eh … jag de facto beter mig.

Vi var nio basketbrudar som tog in på Hamnhotellet i Visby sent igår. Redan när vi ramlade ur minibussen och grävde bland alla väskor och nästan föll över varandra i hotellfarstun, började jag tehallucinera. Jag såg framför mig hur jag om bara en liten, liten stund skulle komma att sitta i sängen med en stor potta rykande te och så trampade jag fram till receptionen och sa med bara lite för kraftig och krävande röst:

– Hej, nu är baskettjejerna här, VAR KAN MAN GÖRA EN KOPP TE?

Men jag busvisslade i alla fall inte.

Teet dracks, vi sov som drottningar och gick upp och åt bacon, bacon och bacon och så fick jag lite mer te. Sedan krossades vi till småsmulor på detta golv:

Inte blankslitet, snarare mattslitet.
Inte blankslitet, snarare strävslitet.

När vi i Eskilstuna Baskets damer B-lag kommer till en dålig hall eller till en tråkig stad eller till en illa skött förening brukar vi som översittare på högstadiet höhöa och säga ”hemma i vår klubb, så …” eller ”kolla hääääär, hahahahaaa”. Sedan vinner vi över våra motståndare och så blir vi lite mer ödmjuka eftersom vi trots allt inte är översittare på högstadiet utan mogna damer med idrottstejp runt alla värkande leder.

Men här i Visby är det lite annorlunda. För när vi kliver ut på planen vet vi att vi ska förlora. Förlora stort. Förlora förnedrande stort mot monster till basketspelare som hugger tänderna i oss som lejon gör i små ökenmöss. Vi ser att golvet är slitet och känner att hallen är så kall att vi efter 20 minuters uppvärmning inte svettas utan drabbas av frossbrytningar medelst kallsvett. Men vi säger bara:

– Men det är ju inte halt i alla fall. Och om 90 minuter är det över.

Innan matchen satte igång gjorde vi misstaget att påpeka att korgens nät hade sett bättre dagar. Det kan tyckas vara en petitess, men faktum är att det är jättebra med bra nät, men mindre bra med nät som har två enorma revor och som inte fungerar sådär bromsande som nätet ju ska. Vips, plockades en 2,5-metersman och en coach i röda byxor fram för att fixa.

Det finns så mycket att analysera i denna bild. Alla på Gotland är jättestora och har skrämmande, svarta tröjor. Vi är pyttesmå och har bajsgula tröjor från 1998 på oss. Med mera, med mera.
Det finns så mycket att analysera i denna bild. Alla på Gotland är jättestora och har skrämmande, svarta tröjor eller skräckinjagande brallor. Vi är pyttesmå och har bajsgula tröjor från 1998 på oss. Med mera, med mera.

Vårt misstag? Jo vi fick ju inte värma upp och testa plankan och känna på att skjuta eftersom det tog en halv evighet att byta nät! Och det var förmodligen därför vi förlorade matchen.

Vi drog efter andan och ställde oss blundande i vägen för basketmonstren som för det första är längre, bredare och snabbare än vi och som är synska och kan se på bollen vart den är på väg. För så här är det:

  • om någon skjuter, placerar jag mig på måfå under eller bredvid korgen i fåfäng förhoppning om att bollen ska hamna åt mitt håll så att jag kan ställa mig på tå och kanske fånga den
  • om någon motståndare passar bollen kan den flyga förbi min näsa på tre centimeters avstånd utan att jag hinner tänka ”fäll ut armarna och sno bollen”
  • om bollen far omkring och rullar på golvet utan mål eller mening kan jag slänga mig handlöst efter den och missa med tre meter.

Men så är det inte med basketmonstren från Gotland. De har satt upp en ytterst hemlig, matematisk formel som beräknar bollens båge i luften delat med densiteten och skruvens friktion mot plankan, och därför ställer de sig alltid på rätt ställe och väntar på returen. Dessutom har de studsfjädrar i skorna som gör att de hoppar minst en meter rakt upp från stillastående och specialdesignade linser i ögonen som avståndsbedömer allt på en tusendels sekund.

Vi förlorade med 94–32 och lyckades peta i hela 3 poäng i andra quarten. Det är jättekul att spela basket.

– Men troooosorna, undrar alla sporthatare, hur var det med trosorna?
– Jädra basketbloggare till att luras och få oss att läsa massa strunt när vi bara vill veta hur det är med trosorna! vrålar de läsande massorna.

Jo, några av oss är inte så bra på att packa. Som vanligt. Några av oss gick omkring på Visbys gator och torg utan benkläder för att man efter duschen inte kan förmå sig att trä på sig de svettiga och begagnade för att de nya och fräscha ligger kvar på hotellrummet. Så nästa gång ni ser ett idrottsgäng på väg från en match kan ni tänka: några av de där har nog inte underkläder på sig.

Kolla! Precis vid ringmuren finns en liggande staty av prinsessan Leia!
Kolla! Precis vid ringmuren finns en liggande staty av prinsessan Leia!
Share
31 kommentarer

Hej alla på Gotland!

Titta så fint! Visby AIK Basket 1985/86! Långa strumpor och korta shorts!
Titta så fint! Visby AIK Basket 1985/86! Långa strumpor och korta shorts!

Jag har aldrig varit i New York, Madrid eller Åmål. Men vad värre är: jag har aldrig varit på Gotland. Fast i gengäld är det väl inte så att alla gotlänningar har varit i Eskilstuna?

Om sanningen ska fram, har jag heller aldrig varit på Öland eller åkt båt på Vättern eller Vänern. (Tror fan att jag aldrig kommer att komma till New York så mycket som jag måste hinna med här i Sverige.) Däremot har jag varit i både Simrishamn och Kiruna och kan prata både skånska och lulmål. Vilket inte alls hör hit.

Helgen 21–23 januari kommer jag och nio av mina närmaste basketspelare att spela två matcher mot det förfärligt hemska laget som heter Visby Basket och alltså vara hela två dygn i Visby. Vi ska sova på liggunderlag i en gympasal och hänga upp svettiga matchdräkter på ribbstolarna och tänka på forna tider när vi i tonåren gjorde samma sak men i alla fall kunde drömma om att få hångla med någon i killaget på tjocka madrassen. Och så ska vi plåstra om våra blessyrer … och smeta liniment på hälarna … och … och …

STOPP OCH BELÄGG. (Om detta hade varit en långfilm hade det nu sagt ssscccrrrrrrreeeetsch och så hade filmen stannat medan berättarjaget från ingenstans hade talat förnuft med sig själv och illusionen om tio ömtåliga baskettanter i 25- till 50-årsåldern på liggunderlag i två dygn.) Så kan vi ju inte ha det! Titta så välartade och trevliga vi ser ut:

Därför ber jag nu läsekretsen om råd: var tycker ni att vi ska sova och äta frukost och ha vår sambandscentral under denna helg? Har ni några maffiakontakter eller kusiner som äger hotell? En faster med B&B? Jag har läst mig till att det finns tio hotell i Visby och dem ska jag mejla – men vi måste alltså betala allt ur egen ficka eftersom vi är lika mycket amatörer som Gunder Hägg var i början av sin karriär. (Och hotell som har mögel i duschen ska inte banga. Det blir ju ännu roligare då!)

Vi säljer oss gärna och gör precis hur mycket reklam som helst för sängplejset som ger oss mest rabatt. Vi kan byta namn på laget och spela topless med hotellnamnet skrivet i pannan om det så krävs: allt för konsten. (Eller basketen.) Blyga välgörare och mecenater kan mejla mig – lotten@bergman.com. Och alla som vill se oss spela rekommenderas att inte alls göra det eftersom vi kommer att få stryk med 70–80 poäng och knappt komma över halvplan.

Share
38 kommentarer

Mitt självförtroende har fått sig en knäck

Oftast är mitt självförtroende helt okej. Till och med riktigt gott. Ibland är det lite för bra – jag kan få för mig att jag kommer att vinna hoppa-säck-tävlingen med en potatis på en sked i munnen när jag istället borde tänka ”ingen människa kan klara av att blanda ihop två lekar på det där sättet”.

Tävlingsinstinkten och den livslånga kärleken till basket hjälper förstås till. Även sådant som inte alls är tävlingar kan få mig på vinnarhumör trots att jag inte ens berättar vad som är på gång utan bara tänker:

– Jag kommer att vinna potatisskalartävlingen!
– Jag kommer att komma först till bilen!
– Nu ska jag vinna vakenhetsmästerskapen och vara pigg till efter midnatt!
– I am the winner!

(Nejdå. Lugn. Jag är faktiskt helt normal.)

Igår spelade vi basketmatch. Det handlar division III och lagen som vi spelar mot är vanligtvis fulla av motionslirare i 25-årsåldern eller blivande, 17-åriga storstjärnor som tränar sex gånger i veckan. Vi brukar vinna serien och tacka nej till avancemang eftersom vi är gamla och relativt sett lata. Vårt lag består av 23 spelare födda 1960–89 och vi har faktiskt en massa rutin i våra breda höfter.

Igår mötte vi ett nytt lag i vår serie: Visby. I förväg har vi aldrig någon aning om vilka som dyker upp – från en säsong till en annan kan ett lag bytas ut från att vara ett ungdomslag till att bli ett veteranlag och tvärtom. Det lag som dök upp igår, skrämde livet ur mig. Man kan nästan säga att självförtroendet och livslusten rann ur mig som vattnet ur en fjärilshåv. Tävlingsinstinkten kändes endast som en irriterande fluga i ena hjärnhalvan. (Kan inte riktigt bestämma mig för vilken halva.)

Susanne Rosengren.
Susanne Rosengren.

De kom med sju spelare medan vi ställde upp mangrant med maximala tolv. De hade sammanlagt sjutton triljoner landskamper och femtioelva säsonger i högsta serien i bagaget. Vi har noll. Jag spelade, för att ta ett närliggande exempel, i division I under en säsong för 26 år sedan.

Jag spelade försvar på tjejen på bilden ovan: Susanne Rosengren som har spelat 151 A-landskamper. Etthundrafemtioen. I ena sekunden hade jag koll på henne – placerad som jag var på korrekt sätt mellan henne och korgen – med en armbåge lite lätt i hennes ryggslut. I nästa sekund stod hon tio meter bort och satte ett långskott. Förmodligen handlar det om teleportering.

Om jag hängde i hennes armar och samtidigt trampade henne på båda fötterna, sa hon möjligtvis ”huff” innan hon gjorde poäng. (Nu blir det lite basketspråk.) När jag satte en screen, trollade den som jag screenade så att jag inte på något sätt i världen kunde rulla för att få bollen och gå på korgen – den som jag screenade låste liksom fast mig utan att för den skull foula!

Vi förlorade med 53–100.

Idag spelar vi returmatch. Deras spelare har vunnit SM, de har rest jorden runt med landslaget, de kan sätta trepoängare i sömnen och de är helt hopplösa att stoppa utan knuffar, tjuvnyp, fälleben och dop(n)ing. Men jag lovar att vi inte förlorar med mer än 47 poäng!

Och så kan de ju bara försöka slå mig i potatisskalning.

Uppdatering:
Ack.  Vår målsättning att göra fler poäng klarade vi av att uppfylla. Dock gjorde de också lite mer: 55-103 … satans hakar! Dessutom blev de irriterade på oss. (Eh. Mig.)

Nu ska jag skala morötter! Nån som hänger på?

Share
31 kommentarer