Vart sjunde år (på’t ungefär) publicerar jag brödrecept här. Förra gången handlade det om min mamma godisbröd, som är så krångligt att baka att jag får till det lika ofta som jag skriver om det.
Men nu är det dags igen. Jag har nämligen av kommentatorn Niklas fått mig tillsänd en halv limpa. Den skickades i torsdags och skulle ha kommit fram till kommentatorsbåskalaset i fredags, men fastnade på Postens outgrundliga vägar eftersom postiljonen på sin löddriga häst var tvungen att vila på fem olika värdshus på vägen från Gotland.
Gotlandslimpa som Niklas vill ha den gjord, men här med små texttillägg av mig
Dag 1
Skållning (man häller varmt vatten på torra saker)
225 g rågmjöl
225 g rågsikt (50 % siktat rågmjöl, 50 % vetemjöl)
6 dl hett vatten
1/2 dl rågsurdeg, (kan uteslutas eller kanske inhandlas färdig på Ica om man är på det humöret)
20–25 g torkade pomeransskal
Arbeta ihop skållningen (allt på listan ovan).
Låt den svalna till 37 °C (eller lite kallare – känn med fingret om du inte har feber).
Blanda i surdegen om du har en sådan.
Ställ undan skålen, gärna så länge som ett dygn – övertäckt med plast.
Niklas kommenterar: ”Jag använder sällan surdeg men den blir lite godare med. Jag är bara så dålig på att hålla liv i den. Ibland bakar jag direkt när skållningen svalnat och det blir också ok.”
Koka pomeransskalen i 30 minuter, skär bort det vita på dem och finhacka dem sedan. Blanda dem med den skållade geggan.
Dag 2
Steg 1
1 dl hett vatten
1⁄2 dl ljummet vatten
50 g jäst (40 g om man har surdeg i skållningen)
5 g anis
5 g fänkål
50 g farinsocker
200 g rågsikt (50 % siktat rågmjöl, 50 % vetemjöl)
25 g salt
Niklas kommenterar: ”Jag skriver ’50 % siktat rågmjöl, 50 % vetemjöl’ eftersom en del färdigblandade rågsiktspåsar (som ju är det allra vanligaste) har andra blandningsförhållanden. Det allra bästa mjölet (som kommer från Orga kvarn) har till exempel blandningen 70/30 och då tycker jag att man behöver ha i lite mer vetemjöl för att bröden inte ska bli för kompakta.”
Häll det heta vattnet över skållningen (kallas sådant månne dubbelskållning?) och rör om så att degen blir lite varmare än nyss.
Blanda ut jästen med det ljumma vattnet i en separat skål och rör sedan ner det i skållningsskållningen.
Stöt kryddorna i en mortel och blanda i.
Tillsätt farinsockret, mjölet och saltet.
Arbeta ihop degen som är ganska lös nu.
Låt jäsa 45 minuter.
Steg 2:
150 g mörk sirap
300 g rågsikt (50 % siktat rågmjöl, 50 % vetemjöl)
Blanda ner sirap och rågsikt.
Bearbeta degen tills den fått en jämn konsistens.
Låt jäsa ytterligare 45 minuter.
Ta upp degen på ett mjölat bord. Mjöla händerna och knåda och knåda. Arbeta in mer mjöl om det behövs, degen ska vara ganska fast. (Här skulle jag vilja ha en definition på dels ”ganska”, dels ”fast”.) Dela den i två delar och arbeta dem ordentligt.
Låt dem jäsa på bakbordet 20–30 minuter.
Knåda degbitarna igen och forma runda eller ovala bröd och låt dem jäsa 30 minuter på plåten eller i jäskorgar.
Ställ en långpanna eller djup plåt i botten på ugnen och värm upp den till 250 °C.
Sätt plåten mitt i ugnen och slå 1⁄2 dl vatten i långpannan så det förångas. Sänk temperaturen till 200 °C på en gång.
Grädda bröden i 50 minuter.
Stäng av ugnen och låt dem stå kvar 10 minuter till eller kolla när innertemperaturen är 99 °C. (Stektermometer!) Ta ut bröden och låt dem svalna på galler.
Låt bröden mogna till nästa dag eller skicka dem till Eskilstuna så att de är fem dagar gamla när de konsumeras. Njut!
Nu återstår att se om jag har tålamod och planeringsförmåga till detta. (Förmodligen måste jag posta dem till mig själv när de är nybakade för att inte råka äta upp dem så fort de är färdiga.)
Tack alla inblandade! – men jösses så invecklat. Hur hann gotlänningarna med att peta tånaglarna, ansa bikinilinjen och bedriva kommunalpolitik?
Jag blir nostalgisk!!
På den tiden jag inte var riktigt klok höll jag på med sånt här minst en gång i veckan.
Ninja, akta dig. Gotlandslimpan är beroendeframkallande. Sedan vi skaffade en gammal (nyproducerad) hederlig Assistent som gör det mesta av jobbet handlar det mest om planering.
Och eftersom vi pratade bröd i förra båset kanske det är dags för någonting annat. Alla som inte vill ha bokmärket i marmor räcker upp en hand.
Jag bakar gärna! Mjölmängder och så är jag petnoga med och väger helst på våg, men degtemperatur och jästid mixtrar jag med! Då kan man få till det i ett fullpackat schema. Bråttom -> mer värme och kortare jästid. Måste bort en stund mitt i baket -> kall deg med längre jästid.
JAG vill, Niklas! Så fint! Och alla bord bredvid sängen blev onödiga! Nu ska jag hem och göra en skiss på ett i trä som
jagPK kan bygga till mej. (Med inbyggd klocka, så jag kan berätta för PK vad klockan var när jag steg upp.)Dom ser dödligt farliga ut. Att snubbla över en sån där egg i mörkret kan ge men för livet. Men om man hänger böcker över dem så kanske de är mindre mordiska.
Jag vill också berätta när jag steg upp: 05:58! (Jag kunde ju ha satt en deg där och då.)
Men åh, jag vill också ha. Bokmärke i marmor, alltså.
Smaka brödet skulle jag gärna också vilja, men jag tror jag är för lat för att baka det. Konstigt, egentligen. Sött bröd (kakeråbullaråpajer) är jag fena på (ty jag har jobbat som konditoribagare i ett år för länge länge sedan) men matbröd går inget bra alls, så det har jag helt gett upp.
(05:58. Ryyyyys!)
Ryys från mig med.
Orga kvarn! Det är grejer det! Har de så stor produktion nuförtiden att det exporteras utanför närmast intilliggande socknar?
Eller var det så förut med men att jag har exporterat mig själv alldeles för långt för att komma ifråga längre?
Lotten, tror du inte att det var meningen att du skulle skiva upp brödet och skicka vidare en skiva till varje båsbossbåspartydeltagare? Visst var det så du menade Niklas? Visst?
Ja! PK, ja!
Fast hon skrev visst att det inte är något kvar längre… 🙁
Apselut, PK!
Precis Cecilia N. Orga kvarn har det bästa mjöl jag har bakat med. Degen blir fantastisk att arbeta och brödet jättebra. Limpan jag skickade till Lotten var bakad på mjöl från Roma Valskvarn på Gotland som är nästan lika bra. Båda mjölproducenterna har nota bene BARA mjöl i påsarna.
Marmorbokmärket skulle inte fungera för mig: hela golvytan bredvid sängen skulle bli fylld av sådana spetsiga grejer och var i hela fridens dar skulle man placera vattenglaset? Tacka vet jag en alldeles vanlig nattduksbordsyta att trava böcker på gång på. Men visst är de snygga och för min inre syn såg jag dem i såväl svart diabas, porfyr som vanlig granit.
På tal om föremål att glädja ögonen med kan jag tipsa om detta som åstadkoms av en av sönernas sambo.
Det där låter som elaka Birgittas mosters goda limprecept. Första gången jag bakade det gjorde jag fel nån stans där vid skållningen. Brödet blev aldrig nånsin mera så gott som då när jaghade gjort fel, sen när jag gjorde rätt. (Himmel vilken svenska!) Visst är sånt försmädligt?
Agneta uti Lund: Konst åt kossorna! Så rätt.
Kanske snarare konst med hjälp av kossorna. Eller?
Apropå kossor och limpa: Det är möjligt att jag behöver fyra mer eller mindre vackra män under 48 så där för stum statering i rolig kortfilm i september, alternativt i vår. Ännu endast möjligt, alltså. Finnes någon/några sådana i båset, Stockholmsbaserade eller vansinnigt rörliga?
Inspelningsplats trevligt parkkafé. Inga avklädda scener. En ska sitta och läsa, tre sitta och prata och titta förundrat på kille som bär sig lite lustigt åt (nä, han klär inte heller av sig). Arvode: Kaffe med någon kaka. Vi pratar indiefilm (= inga stålar).
Hon berättade om filmen i bilen till festen och vi hade väldans trevligt. Medverkan rekommenderas.
Tack, Cecilia! 🙂
och: ja hade jag varit en mindre vacker man under 48, då hade jag inte tvekat att anmäla mej.
men Agneta: Menar du att din son är sambo med en ko!?
Ja, vare det mej fjärran att verka trångsynt, men vem är upphovsman/kvinna/person/ko till det konstverk som du visade? Jag trodde, inskränkt (men inte trångsynt- nyanserna!) som jag är, att en konstnär (din sons sambo) hade gjort en slicksten för kossor utformad på ett estetiskt vis. Eller en skulptur utformad som en slicksten som formats av kor.
Tagit fram slatten av rådsurdeg ur kylen för matning/uppfräschning. Gotlandslimpa nästa?
Äsch, nu har skrivit i fel bås igen …
… jag …
Äsch, bås som bås, Dieva!
Surdegsslatt? Ja när jag baktat med surdeg tömmer jag inte burken helt. Låter någon/några msk vara kvar. Spar i kylskåpet tills senare behov. Nästa vecka eller månad?
Brukar ta max 1 dygn att återuppliva den.
(Startade min originalsurdeg för 10+ år sedan. Har fortsatt med samma start. Inte för jag tror att den är extremt bra,men för att det är en skojig grej. Förresten – skulle allt gå fel med denna surdeg.- Jag har en reservburk i frysen)
Är det än mer sällan du bakar surdegsbröd, men inte vill vänta 3-4 dagar för att göra ny start? Gör en kompakt surdegsblandning, skär upp i bitar och låt torka. Snabbare att återuppliva än att starta ny sats från början. Tips från TV4- bagaren och surdegspropagandören Sebastien Boudet.
http://www.brodpassion.se/2011/07/hemma-bast.html
Viktig fråga till Niklas: Hur blev dina brön mjölrandiga som änna kvagga?
Min gissning ang brödytan.
Restultat av att Niklas inte följt receptet til 100%, utan använt flätade jäskorgar (mjölade) för slutjäsningen innan levarna stjälptes upp på varma bakplåtar för slutgräddning.
Örjan
Din slatt påminner mig om somrarna på fyrtiotalet. Då var det viktigt att hitta sileshår. Jag minns den blekgröna lilla växten med lite kladdiga blad som det alltid satt lite småkryp på.
Den där sattes det långmjölk på och när den väl var igång så var det bara att fylla på. Vi åt den med ”skart brö” dvs det vi idag kallar Leksands brungräddade nerbrutet i tallriken. Jag var så van vid denna typ av filmjölk att jag faktiskt hade lite svårt för den ”riktiga” filmjölken när den kom. Den hade en mjukare smak och var inte heller ”lång” dvs seg.
Ett bra kriterium på att långmjölken var bra var att den, när man hade en sked full och plötsligt vände den, skulle lämna skeden och lämna en fullständigt ren insida. I dag skulle man troligen säga att långmjölken hade speciella reologiska egenskaper.
Egentligen minns jag inte säkert att säsongens första långmjölk utgick från sileshår. Tror att vi fick en slatt från någon granne. Men att den PGH (Pale Green Herb) var inblandad var något som vår lite pedagogiskt/ambitiöst lagde far påpekade minst en gång varje sommar.
Man borde prova – när växer sileshår?
Intressant matkulturhistoria, SG. Långmjölk är gott. Filbunke också.
Precis så Örjan. Och om man läser det finstilta i mitt recept här ovan står det där också.
SG: Långmjölk- vårens första. Gissar att husmor tog fram sin långmjölksindränkta torkade tygbit för att starta årets första sats.
Undrar om det blev någon smakskillnad på denna och ny sats gjord på årets färska örter?
http://sv.wikipedia.org/wiki/Filmj%C3%B6lk
Hävlamjöl har jag provat, men inte Orgamjöl, fast kvarnarna ligger så nära varandra. Nu måste det nog bli en liten sväng förbi Orga kvarn snart.
SG: Undrar om man kan göra egen långmjölk på mejeridito, eller om man behöver opastöriserad sådan. dvs laggårdsmjölk original. Vore i så fall besvärligt med tanke på det ringa antalet mjölkbönder, och deras automatiserade mjölkning. Inklusive förbudet(?) att sälja opastöriserad mjölk till konsument.
Inte längre som i min barndoms 50-tal, där vi var annan dag gick till granngården för att fylla 4-liters kannan med ännu spenvarm mjölk. Mjölkkannan där mor dagen efter handskummade bort gräddlagret.
Välrden har – i vid bemärkelse, då – blivit mer osensuell.
Är det Orga och Hävla utanför Finspång? Orgalaget var ett folkdanslag vars namn kändes lite tveksamt redan på det frigjorda åttiotalet. Och Hävla spiksmedja har jag besökt i en avlägsen forntid. Fanns ett problem där som jag inte längre mins. Men minns att ’hä var int så hävlit i Hävla’.
Är dom alltså fena på mjöl numera?
SG och Pysseliten.
Hemsida till Orga Kvarn. Tydligen precis NV Skärblacka, riktning Finspång.
http://www.orgakvarn.nu/
Hemsidan har frågelåda med redovisade frågor, men hittar inga svar på frågorna.
Nåväl: Pysse! Niklas har berättat att mjölet skall kunna inhandlas på Kajsa Warg i Stockholm.
Ökenråttan: Nej, jag mente att konstnären tagit hjälp av korna i hagen. När de åstadkommit en slicksten som befunnits godkänd av Åsa har hon gått vidare och gjort en gjutform och sedan fullbordat konstverket i sanitetsporslin.
Örjan ->Långmjölk har jag aldrig ätit men filbunke gjord på mjölken vi sommartid hämtade på bondgård. Vi höll på en bra bit in på sjuttiotalet därmed, så även våra barn fick uppleva smaken därav. det finns nog sätt att åstadkomma det hela än i dag. Här finns en text om filbunke:
Filbunke, äldre tiders motsvarighet till mejeriproducerad filmjölk och yoghurt.
SG: Hävla- norr Finspång. Kvarnen ligger tydligen precis norr Reimyre.Bruket mer norrut. Söder Tisnaren. Men allt i Östergötland.
PGH är en MM.
Vad det är blir av PGH och opastöriserad mjölk, sä är det inget som kan, ens med bästa vilja, kallas filmjölk, långmjölk, tätmjölk, surmjölk eller brottarbyxor.
Det blir ett stinkande slem.
Och det är jäkligt logiskt, varför skulle det finnas mjölkspjälkande bakterier eller ens ämnen på en växt som lever i en så näringsfattig omgivning att den måste tillfredsställa sitt kvävebehov med hjälp av infångade insekter? Lakterande flugor, mjaa.
Ninja:
PGH?
MM? (Moderna myter(?) eller)
Hävla kvarn har jag aldrig hört talas om. Bara bruket.
Jag antar att det är nåt nytt. (Dvs yngre än trettio år.)
Sileshår växer det massor av på ”vår” hjortronmyr. Huruvida det går att joxa mjölk med det överlåter jag till andra experter.
Jag tyckte Ninjas kommentar var prosapoetisk (jag var tvungen att läsa den två gånger för att uppfatta innehållet bara för att jag beundrade orden så mycket).
Sileshår kan man köpa och ha hemma som rumsväxt. Men inte om det finns barn i närheten. Mamma fick för sig att skaffa en när jag var till exempel tio och syrran tretton (eller vad vi kan ha varit). Oj vad vi var där och nuddade med fingrarna så att ”käftarna” skulle slå igen. Och sedan började vi mata den med flugor så ofta vi kunde. Snart orkade den inte sluta sig mer, utan ljöt döden. Vi matade påhjäl den!
Och nu blandade jag totalt ihop två saker. Jo, man kan köpa sileshår och ha hemma, men den jag anekdoterade nyss var ju inte alls sileshår utan Venus flugfälla såklart. (På den länken kan ni efter tittandet klicka på Drosera, så hittar ni sileshåren också).
(Man ska alltså INTE gå ut på nån myr och gräva upp plantor och bära hem och försöka odla. Så gör man icke!)
Agneta, är det hon som lät kor slicka på saltstenar på Nordvikskolan också för sisådär femton år sen?
Örjan,
SG skrev Pale Green Herb, och avsåg därmed sileshår.
MM är mycket riktigt Modern Myt.
Tack Annika, det var snällt sagt. Eller , jag tror det var snällt sagt. Majlis!
Så styggt av vår Vördade Fader att slå i oss lögner på detta sättet. Men vi förlåter honom ty han visste inte vad han gjorde.
Eller kan det, svår tanke, vara så att NM berusades av orden och lät deras poesi gå före innehållet?
Jag föredrar att inte googla. Jag vill ha konsensus i båset – om nu något sådant är möjligt.
På tal om high-tech-bibliotek (eller avsaknaden av just den högsta tekniken) i förra inlägget.
Idag var jag på vår (återigen) nyrenoverade simhall. Den här gången är det själva omklädningsrummen som blivit vähäldigt uppfräschade. De gamla bänkarna och de gamla skåpen var utbytta mot nya skåp med sittbräda framför.
Nycklarna som, tillsammans med nummerbricka, satt fast i ett gummiband är nu utbytta mot ett plastarmband. Och går man på nåt abonnerat så har man sitt personliga armband som man har med sig varje gång istället för blipp-kort.
Armbandet släpper både förbi en i vändkorset, in i omklädningsrummet, låser ens skåp (valfritt skåp som tidigare, alltså inte ett lika personligt som armbandet), låser upp skåpet och släpper ut en genom vändkorset.
Man bara håller det emot en viss yta och vips så händer det önskade.
Men min kompis muttrade kritiskt: vad händer om det blir strömavbrott? Får vi gå hem nakna då?
Någon som vet vad som händer då?
Den enda detalj som blivit mer low-tech är att nu finns inget nummer på nyckelbrickan (armbandet). Så man måste komma ihåg skåpnumret alldeles själv alldeles utantill.
Men Cecilia, det där sista är ytterst intressant. Det sägs ju (Dom Säjer, menar jag) att nutidsmänniskan får allt sämre minnesträning eftersom allting skrivs in i elektroniska mojänger så ingen behöver komma ihåg någonting själv längre. Tänk vad många som ska glömma och därför få gå hem nakna! (Eller nåja, man kanske kan gå förbi skåp efter skåp tills ett öppnar sig.)
Alla sådana funktioner ska vara fail-safe. Det är ganska noga med att folk inte ska stängas inne vid bränder och strömavbrott. På samma sätt är det noga med att branddörrar stängs vid brand eller strömavbrott. Kolla nästa gång på ett hotell eller sjukhus – dörrarna mellan de olika sektionerna hålls uppe av magneter. När det blir strömavbrott eller en branddeckare indikerar blir de strömlösa och dörrarna stängs. Allt behöver inte vara dåligt bara för att det är nytt.
Cecilia, det låter som ett ”Tag-system” med andra ord.
Eller rättare sagt RFID (Radio-frequency Identification).
Hm… så vid strömavbrott menar du att ljuset slocknar och alla skåp öppnas och vem som helst kan plundra ur andras skåp utan att man kan se vem det är?
Nej, Cessi. Låsen är batterimatade. Precis som många hotelldörrslås.
Räcker det med att man drar ur sladden till den svarta lådan som sitter i omklädningsrummet och ser väldigt styrande ut för att skåpen ska öppnas? Larmar det till personalen om det?
Ljuset slocknar inte heller. I publika lokaler och industrier finns ett (vanligen) 110 V batteriuppbackat nödljussystem.
Det förekommer bl.a. inom vissa hyrehuskomplex där många
hus delar på t.ex. tvättstugor, garage, sopprum osv.
Utrymmen som alla hyresgäster har behov men som ingen
utomstående ska kunna komma åt.
Fördelen gentemot nycklar är att det dels blir enklare
att spärra ett visst kort eller två än att hålla på och byta lås.
Dessutom så kan man se vilket kort som använts om det t.ex.
har skett ett bilinbrott eller liknande. Med vanliga nycklar
så är det svårt att bevisa vilka som har varit i garaget vid
den aktuella tidpunkten.
Med elektroniska system så kan man direkt gå in och kolla
vilket som varit i garaget just då vid bilinbrottet och hur länge.
Nackdelen är så klart den personligen integriteten och att
en oseriös hyresvärd (eller arbetsgivare) kartlägger sina
hyresgäster mer än vad som är lämpligt/tillåtet.
Sileshåret då?
Ninja: Ang Långmjölk. Skröna?
Textutdrag: ”Idag menar dock somliga människor att det är bakterier som är vanliga på dessa växter, som gör mjölken lång.”
Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/L%C3%A5ngmj%C3%B6lk
Björn Halling, Grundare och rektor emiritus på Restaurangakadiemin har på kurs verifierat din uppfattning.
”Täte (tätört) kan ej producera långmjölk. Mina prov och erfarenheter visar detta”.
Slutsats:Långmjölk -specialvariant på filbunke?
Ninja: ”Verifierat din uppfattning”? Borde ha skrivit. ”Har påstått samma sak”.
Jag har inte kunskaper att ifrågasätta hans påstående
Så värst modern är ju inte myten – om det nu är en myt. Uppfattningen har säkert funnits i hundratals år och alldeles felaktig verkar den ändå inte vara. Profeten har, verkar det, lagt sileshår i mjölk medan Wiki säger att man gnider insidan av ett kärl med sileshår för att få långmjölk. Om det sedan är beståndsdelar i växten som sådan eller, som det sägs i Wiki-artikeln, eventuellt grejer som sitter på växtens yta, tycker jag är ganska ointressant. Jag finner tröst i att Vår Vördade Fader inte ljög för oss om denna väsentliga detalj.
Då kanske det stämmer att man kan bota tandvärk och andra krämpor med alruna också…
Njae – jag blev ju tvungen att googla till slut. Då kom följande fram:
http://www.faktoider.nu/pinguicula.html
Själva Linnée led av uppfattningen att tätört/sileshår kan ge långmjölk. Men senare försök har visat att metoden inte fungerar. Hur gör man i så fall? På något sätt måste man ju ändå ha fått fram urlångmjölken.
Alruna har jag försökt odla. Gick inte, den grodde visserligen men tål inte vintern här. Fast jag hade väl inte optimala betingelser på andra vis heller — den man trollar bäst med ska ju växa under en galge där någon har blivit hängd (och vattnat backen med kroppens olika utsöndringar i dödsögonblicket, vilka, åtminstone enligt myten, vid just hängning även innefattar sperma — om det är en karl som hängs, dårå). Sånt kan verkligen inte jag ordna till.
SG: Din barndomsupplevelse av extra tjock ”filmjölk”, som släppte från skeden utan att lämna vit hinna kan dock ingen ta ifrån dig. Inte heller minnet av smaken.
Cecilia -> För 15 år sedan kände jag inte henne, så jag vet inte om hon då befann sig norrut. Jag tror inte det, men omöjligt är det väl inte.
Myten om sileshåret och dess befinnande på självaste Wikipedia bevisar ingenting anat än att man ska ta denna s.k. kunskapskälla med en stor nypa salt.
SGs Vördade Fader ljög nog inte, utan vidarebefodrade något han själv trodde på, s. k. muntlig tradition.
Mjölkens omvandling till syrad mjölk av olika foremer och semak, beror på att mjölksockret spjälkas av bakterier, under bildandet av bl a alkohol! Som av en händelse är en av bieffekterna av dessa bakterier framfart att proteinerna i mjölken, t ex kasein, koagulerar, och hej samt hå, filmjölk!
Anledningen till att det finns så många olika sorter är att det finns så många olika sorter av bakterierna. Och dessutom olika stammar av de olika sorterna. Och detta beror i sin tur på att det inte är direkt en mamma bakterie och en pappa bakterie när det ska blir fler bakterier, utan de kan vara både asexuella och sexuella, byta gener med varandra hej vilt och ha sig. (Usch, va?)
Man kan visst få mjölken att tjockna av sileshårsingnidning, men man ska nog vara duktigt på röken för att ens i sin vildaste fantasi kalla resultatet för fil.
Och om man är duktigt på röken, så har man betydligt smakligare dryck att inmundiga än slem som smakar gamla brottarbyxor.
Hur smakar egentligen gamla brottarbyxor, är det någon som har prövat (utom gamla brottare, vilka av vissa matchbilder att döma har smakat på många, många gånger)?
Ja, fältet är öppet för empiriska studier…
Man kallar inte långmjölken för fil.
Det var en namnförvirring som uppstod på sextio-sjuttiotalet när fil och yoghurt började dyka upp i affärerna.
Jag tror att omedvetenhet om den stora skillnaden mellan de två produkterna bidrar till låsta ståndpunkter.
När våra barn var små tillbringade vi somrarna på riktiga landet, med en mjölkbonde som granne. Där köpte vi mjölk direkt från korna. Min lilla moster i Norrland plockade och skickade oss lite tätört(= sileshår) per brev och så gjorde vi tätmjölk (eller långmjölk), precis sån som jag mindes den från mina norrländska barndomssomrar.
Om åldern på den Hävla kvarnen, Cecilia N
Jamen! Då var det inte ljug då. Jag får besöka kyrkogården och be Vår Vördade Fader om ursäkt för att jag tvivlade.
Utan tvivel är man inte riktigt klok. Sa väl Tage?
Sileshårets vara eller ej, hur som helst ett jätte gott brödrecept! Fram för mer hälsosamma surdegsrecept. Med allt prat om allt högre blodtryck och höga kolesterolvärden hos oss i Sverige (statiner som metoprolol och simvastatin lär vara två av de mest sålda läkemedlen för tillfället) är det hög tid att börja laga nyttigare mat. Fram för surdegarna! 🙂 God forsättning.