Hoppa till innehåll

Etikett: #blogg100

Brutal telefonväckning i Turkiet

Resan hit gick bra, även om man på Arlanda på alla tv-apparater visade gråtande människor som sörjde sina anhöriga efter senaste flygkraschen.

Det är lite som att man visar E.R. i väntrummet på akuten.
Det är lite som att man visar E.R. i väntrummet på akuten.
Flyplanet hade mindre benutrymme än något annat plan som jag har åkt med. Karl bredvid mig flöt över sina bräddar och kunde bara med nöd och näppe knäppa säkerhetsbältet medan jag fick sitta lite på sniskan.
Flyplanet hade mindre benutrymme än något annat plan som jag har åkt med. Karln bredvid mig flöt över sina bräddar och kunde bara med nöd och näppe knäppa säkerhetsbältet, medan jag fick sitta lite på sniskan.
Som vanligt på flygplatser fanns i Atalya enoooorma, tomma ytor på vissa håll, medan …
Som vanligt på flygplatser fanns i Atalya enoooorma, tomma ytor på vissa håll, medan …
… det på andra håll vankades flaskhalsar.
… det på andra håll vankades flaskhalsar.

Men buhurrr, vad kallt det var när vi kom fram till Atalya sent igår kväll. Eller alltså … kallt och kallt. Det beror ju på, men som en normal novemberdag i Lund, tycker jag nog att det kändes. På en turkisk engelska lät välkomnandet ungefär så här, fast absurt nog av mig översatt till svenska:

– Vår guide som är jag heter Eren, vår busschaufför heter Ali, mina damer och herrar, och kom nu hit med alla era pengar. Jag tar emot pengarna i lobbyn imorrn efter klockan nio och hotellet är faktiskt mycket finare. Pengarna kostar 228 euro och är värda allt som ni får, mina damer och herrar. Om ni inte vill köpa lunchpaketet står ni utanför restaurangen och fryser i regn och snö medan alla vi andra äter och äter maten hela dagen, mina damer och herrar.

Vi åkte i drygt en timme och kom till ett hotell som tydligen är vattenpalats på somrarna. I lobbyn blev vi försedda med plastkortsnyckel och klisterlappar med rumsnumret på.

– Jag ger er nyckelar, ni tar lilla lappen med klister och sätter på stora väskan annars går ni vilse. Lilla bellboyen där tar alla väskorna på en gång i alla fall och ni får den snabbt.

Alla svenskar tar då emot nyckeln till rummet, tittar på klisterlappen, tittar på sin dyrbara väska och sedan på bellboyen och tänker att nääääheru, den här släpar jag upp själv, tack så mycket.

Utom jag och tre till: vi gjorde som vi blev tillsagda – satte på klisterlapp, lämnade storväskan och sprintade uppför de fem trapporna.

Mitt rum är stort och fint, men har en mystisk, lite skrynklig extrasäng i hörnet.
Mitt rum är stort och fint, men har en mystisk, lite skrynklig extrasäng i hörnet.

Sängen är så hård att jag fick känslan av att vara en fläskkotlett i en gjutjärnsstekpanna när jag lade mig. Jag inspekterade allt:

– Jahaja. Vatten i minibaren. Toan är pappersplomberad med VI HAR STÄDAT HÄR och titta, en vikning på toapapperet (lika underligt varje gång jag ser det: någon har varit framme och pillat på mitt toapapper) och se där finns en hårto…
– DIIIING DDDDOOOOOOIIIIING!

Jag ryckte till som skjuten av en fotbollsspelare och tänkte snabbt ”men det kan väl ändå inte vara ett brandlarm” innan jag kom på att det kanske var bellboyen med min väska och satana perkele, jag har ju inga slantar att ge honom. En femhundralapp är lite väl mycket, va? Oj, en enkrona! Nä fy.

Jag öppnade och in i mitt rum med väskan i famnen klev han. Han gick hela vägen in, bockade, glittrade med ögonen och bockade igen och jag bara stod där och fånlog. Ska man be om ursäkt för att man inte ger dricks? Jag sa tack överdrivet många gånger tills han gick. Baklänges. Långsamt. Lämnande efter sig mer rakvatten än min djefla man har haft på sig sedan vi träffades 1985. Jag somnade en stund senare och drömde om svartmuskiga män med skäggstubb upp till ögonbrynen.

I morse klockan 07:19 plingade det på dörren.

– DIIIING DDDDOOOOOOIIIIING! 

Ja, det plingade precis som när min väska anlände, vilket ju som alla vet är helt fel; på hotelldörrar ska det knackas. Jag gick upp, sa ”who’s there?” till dörren, fick inget svar och gick och lade mig igen. Klockan 08:00 ringde telefonen inne på toaletten.

– RRRRRRIIIIING! RRRRRIIIIIIIING!

När det ringer i en telefon som man inte känner till, blir man smått förvånad. När man sover och det ringer som av ett brandlarm av en okänd telefon, blir man rädd.

– YES? skrek jag i toalettelefonen.
Good mårnink, dis is yours wake up kall.
– But I didn’t … hann jag säga tills jag insåg att det var en automatturk i luren. Och hon hade redan klickat bort sig.

Jag frågade reseledaren varför jag väcktes så tidigt när vi inte skulle åka iväg förrän 10:30.

– Det är vanligt att vi gör så för allas bästa, damen. Att ingen missar den fantastiska frukosten och sover för länge är för alla väldigt viktigt, damen.

Jag har nu betalat mina extrapengar (vilket jag kände till) för alla museiinträden, luncher, båt- och bussresor, kvällsmat och partyn – 228 euro som jag hivade fram i form av turkiska lira (vilket inte var populärt eftersom de vill ha euro) och som jag inte på några villkor kunde få kvitto på. När jag var lite besvärlig och tjatade (med stort leende), sa han att han skulle försöka fixa ett kvitto trots allt. (Tror jag inte ett dugg på.)

Innan jag kastar mig iväg på okända mål på en båt, ska ni få se vad det står i hotellets säkerhetsföreskrifter (där man påstår att gymmet öppnar halv nio när det är halv tio och där man försäkrar att det finns wi-fi i lobbyn, vilket det inte finns):

Ja, semestertatueringar är ett gissel.
Ja, semestertatueringar är ett gissel.

När man tar in på hotell måste man kolla nödutgångar och läsa brandföreskrifter, har jag lärt mig. Ivrigt slog jag upp ”in case of fire”:

Om det börjar brinna måste jag alltså se till att genast g
Om det börjar brinna måste jag alltså se till att genast g
Share
50 kommentarer

På tåget

– Huäääääääääärk!

Ack, så bekant. Det var ju precis det ljudet som jag hörde igår vid midnatt. På tåget. Killen som kräktes då skrek efter hulkningen:

– Guuud så skönt!
– Guuud så skönt!

Nu – drygt 12 timmar senare – låg det uppkräkta inte i mittgången utan inne på toa.

– Huäääääääääärk!

Jag satt precis utanför toan och lyssnade och fick det stora nöjet att en liten, liten stund senare se Den Kräkande Mannen. Iklädd klanderfri kostym, prydlig slips och Ville Vessla-skor vacklade han med röda ögon och svettig panna ut ur toan. Han tittade inte på någon utan gick med sänkt blick mot tågdörrarna.

– Snart kommer Dustin Hoffman och varnar oss!

Ville jag säga till någon som skulle förstå, men tågklientelet var inte sådant att det skulle ha förstått min association.

Bakom mig satt fyra personer som jag inte kunde se annat än i ögonvrån. De var väldigt blonda och väldigt solbrända och väldigt berusade. Det får de ju vara om de vill, men MÅSTE ALLA BERUSADE PRATA SÅ HÖGT? Och med mig?

– VITT KÖTT! GRISEN HAR VITT KÖTT!
– RÖTT KÖTT!
– VARFÖR SKULLE INTE GRISEN HA RÖTT KÖTT OM KOSSAN HAR DET?
– IDIOT! Nu saruju tvärsom!
– Du kan va … Fiskar har vitt kött, okej?
– INTE LAX! Förresten finns det brunt kött på kycklingar. Slemmigt.
– Tjyckl… schyyyeling …  SCHY…CHLING HAR VITT!
– DUUUU! Hörru du som sitter med datorn. Vaaaaa … heteru?
– Lotten. Förlåt, jag måste … (jag pekade intensivt på datorn).
– Vilket djur har rött eller vitt vin?
– Va? Vin? Ni pratade väl om kött? Muskelfib…
– HARU TJUVLYSSNAT? BRUDEN HAR TJUVLYSSNAT!

Nåväl. De kallade mig i alla fall inte tant.

Share
14 kommentarer

Melodifestivalfinalen på nationalarenan

Jajaja, jag vet att jag ju har sagt upp bekantskapen med Mello sedan två veckor. Men Orangeluvan gav mig och Elvaåringen biljetter till kvällens genrep och det kan man faktiskt inte på några villkor tacka nej till. Det är en liten tradition vi har sedan år 2000, när hon och jag såg ESC med Olsenbröderna som vinnare: Fly on the Wings of Love – som jag omedelbart utnämnde till bästa låten direkt när jag hörde den. (Det var sista gången jag gissade rätt.)

mello_startordning

Startistan är inte alls lottad numera (den var faktiskt det en gång i tiden, så det så) utan uträknad enligt ett snillrikt system och vetenskapligt tänkande. Till vänster ses SVT:s planering med notisar och whiteboard (men det är tyvärr inte jag som har smygtagit bilden bakom kulisserna).

1. Anton Ewald – Natural
2. Ellen Benediktson – Songbird
3. Alcazar – Blame It On The Disco
4. Oscar Zia – Yes We Can
5. Linus Svenning – Bröder
6. Helena Paparizou – Survivor
7. Yohio – To the End
8. Sanna Nielsen – Undo
9. Panetoz – Efter solsken
10. Ace Wilder – Busy Doin’ Nothin’

Enligt Christer Björkman är ”tanken bakom startordningen” denna:

– Vi har försökt variera och spetsa det så det ska kännas spännande. Det ska också hålla en intensitet som går upp och ner.

Vad underligt att programmen har varit så erbarmligt trista dårå.

Men det kaaaanske blir bättre i finalen eftersom Anton Ewald har kaoshår på huvudet, handen i skrevet och en sångare som hjälper honom på Singin’ in the Rain-vis i kulisserna samtidigt som Yohio har symbolikfyllda kristaller för hela 4 000 kr på sina kläder och dessa kläder faktiskt ger honom styrka i kampen mot de onda andarna.

Skärmavbild 2014-03-07 kl. 16.39.50

Vi sitter så att vi måste ha öronproppar och under uppvärmningen spelas alla gamla glittriga örhängen och vi kan nästan se allas orensade näsborrar.

Programledarna visar upp sig i morgonrockar …
Programledarna visar upp sig i morgonrockar …
… och Christer Björkman intervjuas, klädd för minusgrader.
… och Christer Björkman intervjuas, klädd för minusgrader.

Jag återkommer med rapport från genrepet. (Den riktiga sändningen är ju inte förrän imorrn.)

Uppdatering efter spektaklet
Värst vad engagerad jag blev! Här trodde jag att jag skulle sitta och sura, men icke. Nour och Anders var jätteroliga när de inte höll sig till manus, så det tycker jag att de inte ska göra – och någon måste ge Anders större skjorta!

Jag hejade på Kära bröder (som tydligen bara heter Bröder), älskade Panetoz tokglädje, anser att Alcazar gjorde det allra bästa liveframträdandet och tror att Ace Wilder vinner på de internationella rösterna medan Titiyo Yohio får flest svenska röster.

Men det hela inleddes med en programenlig troschock eftersom Charlotte Perrelli fick göra entrénumret (”Copenhäääägen”) iklädd liten näsduk.

Förlåt, jag råkade klippa av upptill.
Förlåt, jag råkade klippa av upptill.
Anton Ewald tog sig i skrevet och plockade fram en extramick som vanligt. Båda två handlingarna är obegripliga regimissar.
Anton Ewald tog sig i skrevet och plockade fram en extramick som vanligt. Båda två handlingarna är obegripliga regimissar.
Ellen Benediktson fastnade inte på bild eftersom jag var fullt upptagen med att fotografera de ursnygga lamorna som omgav henne på en liten scen som hon fick ha eftersom den stora pyntades för nästa framträdande.
Ellen Benediktson fastnade inte på bild eftersom jag var fullt upptagen med att fotografera de ursnygga lamorna lamporna som omgav henne på en liten scen som hon fick ha eftersom den stora pyntades för nästa framträdande.
Tre glittriga rumpor som heter Alcazar rev av allt de hade. Jädrar vad det brann, smällde, sjöngs och dundrade. Deras folkparkssommar är säkrad.
Tre glittriga rumpor som heter Alcazar rev av allt de hade. Jädrar vad det brann, smällde, sjöngs och dundrade. Deras folkparkssommar är säkrad.
Oscar Zia är till min stora glädje lång som en basketspelare. Och banne mig tog han sig inte i skrevet han också.
Oscar Zia är till min stora glädje lång som en basketspelare. Och banne mig tog han sig inte i skrevet han också.
Linus Svenning måste sjunga "Kära bröder" på skånska om han vinner imorrn. Hans låtsas-stockholmska är förfärlig; låten hade vunnit på lite diftonger. (Tyvärr stod han på en liten scen två centimeter från publiken som larvade sig i bakgrunden.)
Linus Svenning måste sjunga Bröder på skånska om han vinner imorrn. Hans låtsas-stockholmska är förfärlig; låten hade vunnit på lite diftonger. (Tyvärr stod han på en liten scen två centimeter från barnpubliken som larvade sig i bakgrunden.)
Helena Paparizou har tyvärr klämts in i galonbyxor som var så tajta så. Men sjunga kan hon ju ändå.
Helena Paparizou hade tyvärr klämts in i galonbyxor som var så tajta så. Men sjunga kan hon ju ändå.
Yohio har såååååå många fans bland barnen. Alla var verkligen alldeles tokiga – jag hörde spridda gallskrik när han dök upp.
Yohio har såååååå många fans bland barnen. Alla var verkligen alldeles tokiga – jag hörde spridda gallskrik när han dök upp.
Sanna Nielsen har här precis som alla de andra poserat på en liten scen strax framför scenen. Så fort artisterna har smällt av leenden och vinkat mot publiken, kommer ett förinspelat klipp och studiomannen kommer RUSANDE för att ta artisten i handen och föra denna mot scenen. (Han hann inte med Oscar Zia, som tog tre sjumilakliv och försvann.)
Sanna Nielsen har här precis som alla de andra poserat på en liten scen strax framför scenen. Så fort artisterna har smällt av leenden och vinkat mot publiken, kommer ett förinspelat klipp och studiomannen kommer då RUSANDE för att ta artisten i handen och föra denna mot scenen. (Han hann inte med Oscar Zia, som tog tre sjumilakliv och försvann uppåt strålkastarskenet.)
Panetoz – gladast idag. Till och med jag fick lust att klappa i otakt. (Vilket man ska undvika, förstår ni.)
Panetoz – gladast idag. Till och med jag fick lust att klappa i otakt. (Vilket man ska undvika, förstår ni.)
Ace Wilder är verkligen urproffsig och ”kliver rakt genom rutan” som det heter – men är tråkig för en publik på plats. De randiga dansarnas kläder vill jag ha.
Ace Wilder är verkligen urproffsig och ”kliver rakt genom rutan” som det heter – men är tråkig för en publik på plats. De randiga dansarnas kläder vill jag ha.

Pausnumret bestod av ABBA-låtar tolkade av Marie Bergman, en helt okänd artist, Charlotte Perrelli och Robin Stjernberg. Den okända artisten visade sig vara en reserv för Malena Ernman, som nog är i Tyskland och sjunger Agrippina eller nåt och rusar in imorrn kl. 21:15 eller så.

När det hela var slut drog vi oss alla tusen och åter tusen människor mot Solnas pendeltågsstation – där de har byggt en jättefin extratrappa av plockepinn!
När det hela var slut drog vi oss alla tusen och åter tusen människor mot Solnas pendeltågsstation – där de har byggt en jättefin extratrappa av plockepinn!

Det var det! Nu ska jag hem och packa inför Turkietäventyret som tar sin början imorrn!

Share
60 kommentarer

Knäppgökens semla (recept)

Sedan i lördags har Fjortonåringen klämt i sig semlor på löpande band. Vart hon sig i världen vänder, är någon där och bjuder henne på semmelfika. Om någon säger ”jag borde egentligen inte …” är hon snabbt framme och erbjuder sina semmelätartjänster. (Det visar sig förstås att just jag borde egentligen inte-sägaren är den som är minst villig att ge bort ljuvligheterna.)

Men hu. Vad hände? Fjortonåringen drabbades nu ikväll av abstinens. Inga bullar, ingen grädde, ingen mandelmassa och inte ens en liten kaka som substitut fanns i huset.

– Frukt är godis? sa jag trevande och klämde på en skrynklig apelsin.
– Ja. Gott. Men dom är väl inte semlor?
– Näe … Eh … gå och lägg dig nu! sa jag lite förstrött och tog mitt pick och pack (dator och mobil samt temugg) och gick.
– Mäh, sa Fjortonåringen och såg inte alls ut att vara på väg i säng.

En liten stund senare kom hon och rapporterade: semmelbegäret var tillfredsställt.

– Man tar bröd, mjölkprodukt och mandemassesubsitut.
– Man tar bröd, mjölkprodukt och mandemassesubsitut.
– Man lägger in lagom många mandlar och en klick gräddfil och sätter på locket.
– Man lägger in lagom många mandlar och en klick gräddfil och sätter på locket.
– Man äter. Helst i sängen.
– Man äter. Helst i sängen.
Share
43 kommentarer

Mysko resa?

I höstas kom ett reklamblad med en historisk tidning som vi prenumererar på. Det handlade om en resa och det stod ungefär “upplev det vackra Turkiet”, ”bildningsresa” och ”kolla vad snorbilligt” samt ”tillägg” och ”lite mer tillägg”. Allt andades skumraskaffärer, lurendrejerier, bondfångeri och snar konkurs.

Så jag bokade en resa för 900 kr. Som egentligen skulle kosta uppåt 6 000.

Sedan kom december med allt vad därtill hör och så blev det plötsligt mars utan att vi hade försmäktat eller förtvivlat under januari och februari. Och på lördag ska jag åka. Jag är väl medveten om att jag måste betala ett par tusenlappar till på plats, men jag vet också att det här nog är helt okej.

Ungefär så här ska jag resa.
Ungefär så här ska jag resa. (Läs mer.)

Vi har fått en farlig massa information via mejl och jag vet nu att jag inte ska stoppa något i munnen som inte har skalats eller kokats eller renats i en autoklav. Nu ser jag en till varning:

OBS! Vänligen observera att resan även kan äga rum i omvänd ordning av organisatoriska skäl.

Man inleder alltså med att landa på Arlanda dårå …


Turkiets bidrag i ESC 2003.

Share
55 kommentarer

Ännu en basketsöndag

Idag är det basketmatch!

[plats för fanfar]

Att det är lite speciellt idag beror på att detta det är den första matchen på nästan två år där jag ska vara med som spelare och inte bara coach. Det handlar om div III och det handlar om en paniklösning eftersom mitt lag är fullt av sjuklingar och skadade samt bortresta spelare. Det trasiga knät har ju fått diagnosen ”grav artros”, och då gäller det tydligen att hålla igång och träna så mycket som möjligt även om det gör ont. Jag bad till och med om tillåtelse på smärtkliniken som jag numera hör till:

– Bra! Lova att du aldrig slutar med basket eftersom du måste har kul och skratta!

Sa de där. Jag sa inte som jag brukar göra ”det är inte artros, det måste vara något annat, det måste vara en skada av något slag” eftersom ingen tror på mig. Därför sitter jag strax i en bil tillsammans med alldeles för få lagkompisar. Vi ska åka till Sunne:

etuna_sunne

Det tar tre timmar och tio minuter, varför vi åker tidigt på förmiddagen och kommer hem vid åttasnåret på kvällen. Vi ska äta matsäck i bilen på väg dit och jättemycket köpepåmmfritt på vägen hem. Eftersom vi förlorade hemmamatchen trots full uppställning, förväntar vi oss inte att slå  dem eller oss själva med häpnad utan bara att försöka

  • screena & rulla med pondus och list
  • gå på många snabba uppspel
  • sätta åtminstone en trea
  • ha 100 % på straffarna
  • fnittra
  • blockera ut, särskilt i anfall
  • låta bollen göra jobbet
  • fylla på med kaffe och bullar i halvtid.

Jag återkommer förhoppningsvis med rapporter under dagen – passa på att ställa frågor så ska jag berätta varför man väljer denna tillvaro framför att ligga hemma och se på film och göra långkok på högrev. Tills vidare kan ni se här hur det ser ut när vi tränar:

Detta är alltså F64–F93. Alla borde ha ett eget basketlag.

Uppdatering när vi närmar oss Örebro.

Här sitter jag i baksätet och babblar.
Här sitter jag i baksätet och babblar.

Vi drabbades av två återbud till nu i ottan: en spelare med feber och en med knäkollaps. Alltså är vi förutom mig och mina knän

  1. en frisk
  2. en till frisk
  3. ännu en frisk
  4. en med ryggkrångel
  5. en med jättesnuvan Snor.

Men med Voltaren, Fishermans friend, Bricanyl, Ipren, vitamin c, järntabletter och snytpapper kommer det här att gå så bra så. Tänk på alla som åker Vasaloppet; de har det mycket tuffare.

Uppdatering 30 minuter före uppkast!

Vi har kört fel och är jättesena!
Vi har kört fel och är jättesena!

Uppdatering – framme i Sparbankshallen i Sunne.

FRAMME! SKYYYYNDA!

Det här är lika spännande varje gång: man kliver stelbent ut ur bilen, irrar runt i den okända hallen i jakt på omklädningsrummet, tar upp de kalla matchdräkterna ur den kalla väskan, slåss en stund om tröjnumren och de lagom stora shortsen och letar så upp en härlig boll. Vi konstaterar att golvet är si, plankan så och att det här med att sitta på gympasalsbänkar känns som att sitta på små barnstolar inne på Ikea.

Vi tejpar stukade fingrar, fyller på med Voltaren och lite liniment och sätter upp håret med tofsar och klämmor. Någon klagar på orakade ben, någon annan snyter sig och en tredje visar upp licenserna och skriver de sex namnen i protokollet.

Nu kör vi!

Uppdatering efter matchen, men före påmmfritten

Näe. Vi förlorade. Och vi är så sura.

Vi är bortalaget och de gröna plupparna är våra fouls. Jag är nummer 10, och blev alltså inte utfoulad!
Vi är bortalaget och de gröna plupparna är våra fouls. Jag är nummer 10, och blev alltså inte utfoulad!

Vi har tusen och en anledningar till vår förlust, men har enats om att bara dra fram det faktum att vi bara hade en avbytare. Och att domarn underkände ett av deras skott när 24-sekundersklockan ljöd och sedan ändrade han sig när hemmalaget protesterade. Och att vi fick tusen fouls medan hemmalaget knappt skrapade ihop en handfull. Fast egentligen handlade det bara om att vi var så få och … förstås att vi missade våra skott när motståndarna foulade oss.

(Ni hör? Det finns SÅ mycket bortförklaringar.)

Deppigt värre.
Deppigt värre.

Uppdatering strax utanför Karlskoga:

bild

Share
44 kommentarer

Och här begår jag helgerån

Jomensåatt. En annan åker ju till Lilla Hyttnäs i Sundborn och sover i Carl Larssons säng då och då.

Där! Precis där!
Där! Precis där!

Fast Karins är skönare.

Det är den gröna sängen till höger som är Karins. Svår att bädda, dock.
Det är den gröna sängen till höger som är Karins. Svår att bädda, dock.

Och nu när turisterna dräller in i ottan måste man ju gå upp för att bädda och städa undan efter sig, så då är det mycket bättre att ligga i Gökrummet. Nej, förlåt, Duvslaget heter det – ett av alla rum som turisterna inte får komma in i.

Just nuuuu ligger jag i den högra sängen.
Just nuuuu ligger jag i den högra sängen.

Det är en fantastiskt underbar känsla att gå omkring i de vackra rummen och klämma och känna på dåtiden. Jag följde idag med fingrarna i de inkarvade namnen i skåpsängen, där både Selma Lagerlöf och prins Eugen har sovit. (Om än inte samtidigt.) Jag åt mat vid samma bord som en gång Carl och Karin åt mat och klämde och kände på alla detaljer som även de klämde och kände på. Det är verkligen som att äntligen få resa i tiden och uppleva 1913 … på låtsas. Jag njuter som aldrig förr och tänker att jag ska åka hem och måla allt grönt och orange hemma.

Carl Larssons barnbarnsbarn Pontus, som är den som låter oss bo här ibland, berättade att hans mammas kusiner en gång stod och fäktade med några sablar inne i Carls ateljé – och då råkade skära en tavla rätt itu. Swooosch, bara – för även om det här är ett museum, får man gå omkring och pilla och greja och sitta och ligga och sova.

Och begå ett litet helgerån.
Och begå ett litet helgerån.
Share
84 kommentarer

– Vad skulle du göra om du vann en miljon?

Så har man väl alltid sagt, eller hur? En miljon kronor var så överdrivet mycket t.ex. år 1976 att det inte riktigt gick att greppa. Nu känns det som om en miljonvinst snarare skulle få mig att säga:

– Va? Inte mer? Med en miljon kan jag inte ens betala tillbaka mina lån. Fnys! Pah! Du kan ta din gamla miljon och stoppa u…

Förlåt, jag blev lite till mig.

När jag nu kollar, visar det sig att en miljon 1976 bara motsvarar 4,6 miljoner kronor idag. Vad får man för en sådan liten slant då? En etta på Söder? Eller vänta, 400 jättefina, extremt stadiga utomhusbasketkorgar! Ja!

Fast gärna med den lilla fyrkanten på plankan så att den inte ser så naken ut.
Fast gärna med den lilla fyrkanten på plankan så att den inte ser så naken ut.

Faktum är att det är det enda jag känner att jag behöver (förutom nya gummistövlar) just nu: 399 basketkorgar till 399 skolor och en till mig. (Nej, jag har inte räknat fel: man måste inte ha två korgar och spela helplansbasket.) Sedan eftersom jag ju får grupprabatt pga. det stora inköpet, kommer jag att ha råd med några bollar också. Närmare bestämt 401. (Två till mig.)

Men okej, om jag nu vann en futtig miljon och inte fick ge bort något och heller inte betala tillbaka några lån, skulle jag ha köpt en friggebod full med sängplatser. Och satt en basketkorg på ena gaveln. Och sedan kokat jättedyr mat till alla gäster i den här som jag också skulle ha fått råd att köpa:

le-creuset_casserole

Er tur nu: slösa bort en miljon (nej, inte 4,6 – nån måtta får det vara på min givmildhet) på sådant som egentligen bara roar och gagnar just er. Ingen välgörenhet här inte!

Share
113 kommentarer

Lögnen jag minns

Förbjud folk att flytta!
Förbjud folk att flytta!

Härom minuten kom jag att tänka på hur bra jag är på att ljuga när det verkligen är helt oviktigt och hur fantastiskt kass jag är på att ljuga när det verkligen gäller. Och eftersom det är första maj, låg mina demonstationstågslögner nära till hands i minnet.

demonstationstågslögn, [-ʃo`ns-] [löŋ´n]  subst. ~en ~er  medvetet osant påstående framfört i syfte att slippa demonstrera {→osanning}: demonstrationstågslögnshistoriademonstrationstågslögnpropagandademonstrationstågsnödlögnhon spred ut ~er om sina förehavanden

KONSTR.: en ~ (om särsk. den 1 maj)
HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. lyghn; gemens. germ. ord; bildn. till ljuga

Det var nämligen så i Luleå runt 1975–77 att vi i skolan ideligen uppmanades att demonstrera. Ibland fick vi ledigt från lektionerna för att ta bussen ner till stan och demonstrera, ibland fick vi rita protestplakat på teckningslektionerna – och nästan varje gång drabbades jag av oförklarligt komplicerade förhinder emedan jag led av akut ointresse vad gäller politik och allt vad som därtill hör.

Jag revolterade. Jag lärde mig att skolka från demonstrationer och obligatoriska protester redan i elvaårsåldern. Jag var med andra ord olydig.

Konstfruset är en mänsklig rättighet!
Konstfruset är en mänsklig rättighet!

Ofta handlade lögnerna bara om ont i halsen, plötslig hälta eller allmänt illamående eftersom sådana sjukdomstillstånd sällan går att kontrollera. En och annan gång hittade jag på att släkten krånglade – Orangeluvan behövde passas (hon är gubevars sju år yngre än jag), farmor behövde mitt stöd (farfar hade gubevars nyss dött) eller så var jag kallad som assistent till Högskolan, där pappa jobbade och stod i med kemiska experiment och gudvetallt.

Nej till allt som börjar på P!
Nej till allt som börjar på P!

Men en gång ljög jag så att läraren Ulrik Lönnroth inte trodde på mig. Jag var oförberedd och hade faktiskt inte hunnit samla mina tankar till en lögn.

– Majjen, majjen, jag kan inte följa med och demonstrera imorrn.
– Va?
– Mina träskor. Jag kommer att halka för att båda hälsulorna har lossnat och inuti hälen på ena finns en spricka som jag hela tiden klämmer mig i.
– Har du inga andra skor?
– Näe.

Ja, det gällde verkligen livet här. Min heder. Mina hatkänslor mot tvång, särskilt i kombination med demonstrationer. Och hur gick det – slapp jag?

Nej. Majjen visste ju att jag hade ett par gympaskor. Men jag demonstrerade mitt i demonstrationståget genom att inte skandera utan bara gå med stängd mun och se arg ut och dessutom ha på mig mina i verkligheten inte särskilt slitna träskor.

Tsssst, det här är inte vad jag kallar slitna träskor.
Tsssst, det här är inte vad jag kallar gamla träskor.

(Jag avslutar här med en länk till båsmetern eftersom jag anar att den kommer att behövas.)

Share
96 kommentarer

Kallaste dagen ever!

Säga vad man vill om Valborgsmäss, men aldrig har jag frusit som just denna dag. I Luleå, Lund och Eskilstuna – det är lika jädra kallt överallt.

När det nyss började hagla, tittade jag ut och sa “jahaja, Valborgsmässoafton”. Men så kom jag på att jag faktiskt har frusit mer en annan gång. (Visst är det så att man för alltid i evigheten amen minns de stunder när man frös som mest?) Och nämen äsch, den gången när jag ville bli värmd av tre underbara killar i min gymnasieklass har jag skrivit om inte bara en utan två gånger.)

Så därför ska jag berätta att det brukar se ut så här när vi väl kommer iväg till elden:

Jag verkar ha fått fel hatt på mig.
Jag verkar ha fått fel hatt på mig.

Och så här när det faktiskt inte är svinkallt just det år som elden i grannskapet ställdes in i brist på ideellt arbetande människor:

Det brinner i trädgården!
Det brinner i trädgården!

Och så här när det är så förbannat kallt att vi faktiskt stannar hemma:

Hemgjord eld!
Hemgjord eld.

Och så här när vi har huttrat oss halv ihjäl och det är jättelångt hem och elden är alldeles platt:

”Som efter Blitzen”, sa jag här och fick skäll av en okänd karl som inte tyckte att man skulle skämta om sorgliga ting.
”Som efter Blitzen”, sa jag här och fick skäll av en okänd karl som inte tyckte att man skulle skämta om sorgliga ting.

Uppdatering
Årets dokumentation vid elden blev dötrist:
Där är elden.
Ja, där är den.
Precis som på Louvren.

Därför blir det istället dokumentation i form av en liten filmsnutt på vägen till elden. Vi går här i spretig tropp där Trettonåringen bär på Artonåringen, basketspanjoren Julian bär på Tioåringen och Femtonåringen går på femtonåringars vis bredvid den gitarrspelande djefla mannen i slokhatt. Det är Julian som sjunger:

Share
52 kommentarer