Det jag nu ska berätta om, hände 1982 – och sedan dess har jag berättat om hur tokigt det kan bli. År 1999 skrev jag ett inte helt sanningsenligt kåseri om det, och sedan jag började blogga på lotten.se har historien gång på gång dykt upp i små parenteser. Jag hittade inte beviset – en bild – och fortsatte att berätta om hur det gick till utan att kunna verifiera sanningshalten, om nu sådana kan verifieras.
För att göra den tidigare ganska korta historien lite längre, så var det så här: jag var 18 år, hade precis kommit hem från ett år i Dallas och där funnit att körkort var något bra. Praktiskt. Vuxet. Och dyrt.
Men jag började övningsköra med pappa, som på sin tid tog åtta lektioner och som kan sladda och köra fort och har en perfekt simultanförmåga och med den har vunnit SM i pingis. Det gick bra, trots att bilen (en sekrutt-Volkswagen 242 412 med registreringsnummer FMJ 242) inte klarade av en tiondels sekund utan gas.
– Pjutt, sa bilen.
– Du måste gasa hela tiden, sa pappa.
– Jag gasade! ljög jag.
Och så lät det under de timmar som vi körde. En gång stannade bilen när jag (av oklar anledning) skulle vända mitt på en väg och en buss kom och chauffören blev så arg och otålig (där jag höll på att snurra med ratten och fel håll och bara köra bilen tio centimeter i taget) att han lade sig på tutan. En annan gång lyckades jag på en helt tom parkeringsplats köra in i en stolpe – det absolut enda som man kunde köra på, på den annars helt tomma parkeringsplatsen.
En enda gång övningskörde jag med mamma, som kan prata 317 språk, som tog så många körlektioner att ingen riktigt minns hur många det var (68) och som är en kvinna som inte skyndar sig i onödan. Med henne gick allt som en dans – inga motorstopp och inga tutande bussar! Den kvart som vi körde innan mamma tröttnade, var på det hela taget riktigt intressant. Jag kände helt enkelt att jag skulle kunna köra upp imorrn. Jag var redo.
Men så var det det här med att backa upp på garageuppfarten på Arrendevägen 24 i Täby. Det allra sista momentet. Precis exakt så här gick det till:
– Nu koncentrerar vi oss, sa mamma.
– Jahaja, sa jag.
– Du tar pedalerna och ratten så tittar jag bakåt! sa mamma och vände sig om och stirrade på garagedörren.
– Okej, då backar jag! sa jag triumferande med fullt fokus på ratt och pedaler.
– Bra, rakt på, bra, lagom fart, bra, håll i ratten, bra, bra, bra, bra …
Sa mamma tills jag med ett brak körde rakt in i den stängda garagedörren som visserligen hade sett bättre dagar, men som alls inte var på väg att pensioneras.
Och det var sista gången jag övningskörde med någon som inte var bilskolelärare.
Det var innan du nerlade DJM. Övning ger färdighet.
En hel garagedörr! Jag är imponerad. Vad sa din mamma?
Jag minns inte alls vad mamma sa … men jag skulle kunna tänka mig att hon blev förskräckt. Och förvånad.
Pappa tyckte förstås att det hela var helt obegripligt. Någonstans i röran var det någon som räknade ut att jag kunde ha fått 20 körlektioner för vad garagedörren kostade.
Sedan flyttade jag hemifrån och vidare till Lund och inte förrän jag var 25 år ansåg jag mig behöva körkort, vilket fixades snabbt och kvickt och utan problem.
Jag tror verkligen på konceptet att en tittar och en kör! Det blir lite Trixa med Truxa över tillvaron då.
Passande. Dagens bil med nr FMJ 242 ägs av bilskola. Golf någonting.
https://fordonsfraga.transportstyrelsen.se/fragapaannatfordon.aspx
Idag skulle hon ha kunnat fira 96 år.
Lyssna och njut! Ingen dålig musikpartner, eller hur?
På vem då, Örjan?
Tror Örjan tänker på Ella
Backkamera Is Da Shit.
/Hondaägare.
…annars verkar Björn Borgs föräldrars garagedörr ha värderats under stort ståhej till både 100 och 150 papp, men inget avslut ha gjorts.
Ack tänk när man var så där ung och smal… Undrar hur det skulle kännas att bli sådan igen?
Guuud vad lång du var redan då; perfekt basketvirke!
Provar igen, nu utan finlänk. 5 min kvar på hennes födelsedag.
http://www.youtube.com/watch?v=PprEQF9C0Qk
Guuud vad snygg hon var redan då?
Eller hur?
Åh, Ella! Här är ett exempel som jag dyrkar.
Men vad skulle jag säga … precis när jag nyss hade tagit körkort skulle jag & mor & far åka hem från syster (ja, hon som är äldre bodde sedan tre år ”hemifrån” men jag bodde fortfarande ”hemma”), och pappa fick för sig att jag skulle köra. Då hör det till saken att hans bil var en Saab Turbo, och någonting av den arten kom man ju inte i närheten av på körskolan. Så … jag backade, och lade sedan i ettan, och körde framåt med liiite för mycket gas. Varpå bilen hoppade fram och krossade baklyktorna på systers bil.
Uj vad turbosaaben kunde åka fort, och uj vad detta faktum inte var lämpligt för en som knappt kunde köra bil.
Två drottningar. Ella och Marilyn.
Summertime med vår svenska tolkerska.
Jag får nästintill rysningar i ryggen vid lyssning Så bra är Monica Z.
Tack, Örjan! Jag håller med, och det är märkligt att MZ är så lite uppmärksammad. Jodå, folk känner till nå’ Hasse&Tage, och nå’ Utvandrar-filmer, men hur många har uppfattat att hon var en strålande vokalist … snarare, en fantastiskt begåvad röstkonstnär som kunde sjunga allt från visa till svår jazz.
’schäkta, jag blir lite rörd. Åkej, man kan ju börja med att lyssna (lyssna) på den här.
Rena nattradion här! Lyssnade på flera YouTube-inspelningar med Ella förliden natt. Bland annat en sprudlande Ella i Make the Knife.
Annika: Underbar. Även favorit. Svårt att tänka mig att annan artist kan göra egen variant på den låten.
Om inte annat textraden
”hände sej ett utav di stora miraklera”
Mer om textförfattandet, dvs samarbetet Povel och Monica.
http://www.phpbb88.com/povelramel/viewtopic.php?t=369&sid=c8dd021d10d3ba8b44d93cd1aecdb786&mforum=povelramel
Agneta: Nästan rätt. men ”Mack the Knife” heter den väl egentligen. Ur Brechts ”Tolvskillingoperan”.
Intressant inspelning. Stockholm 1963 med Leif Asp vid flygeln?
Inte så lätt att hålla reda på alla bokstävlar mitt i natten. Självfallet skulle det stå mack the Knife. Jag har en tendens att skriva och skicka in innan jag läst genom. Men inte är Leif Asp. Vet inte riktigt var det är inspelat. Berlin kanske? Eller i USA.
Agneta: I Stockholm. Referens till originalet. Kolla 3.37 ”Stockholm Sweden”. http://www.youtube.com/watch?v=7DFx9ZgZKPw&list=PL1EA752004F93449C
OK Leif Asp kanske fel- vilken pianist kan det vara?
Borde jag skrivit originalet(?) ang Ella och knivsången? Säker kan man aldrig vara.
Jom Stockholm tycks det ju vara. Men jag får inte pianisten till Leif Asp. Han var inte så tunnhårig. Här har jag nog hittat rätt besättning:
Vocal- Ella Fitzgerald
Piano- Tommy Flanagan
Bass- Jim Hughart
Drums- Gus Johnson
Guitar- Les Spann
(Jom = Jo, )
Här nedan är mer från samma inspelning i Stockholm 1963 och där nämns mycket riktigt de musiker jag nämnde ovan.
Tre sånger till med Ella
Men oj, var ni uppe och rullade hatt inatt?
Men vilken rolig slump att bilmodellen och regnumret är samma. Fast jag tror att 242 är vanligare på volvoar än på volkswagnar.
Nu har jag googlat mig blodig utan att hitta Volkswagen 242 och kan bara hålla med PK om att sifferkombinationen nog hör hemma på en Volvo.
Nytt uttryck som Google kan protestera emot – ”googla sig blodig!”
–Googling something is not hurtful! It’s not like banging your head into the wall! Googling cannot draw blood! We forbid you to use that expression! You’ll have to say ”it’s not googleba…” OK, no, you can’t say that either… ahum, we’ll be back…
Skulle tro att det är ett litet tryckfel och att det är en VW 412 som avses. Har ett svagt minne av en sån i denna blogg. Men det måste vara länge sedan. Eller så rör jag till det för mej igen.
Tydligen så har Piret gjort ett nytt besök i boet i morse.
VW 412 har jag klara minnen av från min ungdom. Den hade väl motorn längst bak i bilen och ett stort lastutrymme framtill under motorhuven eller vad det nu kallas när det inte finns någon motor under huven.
-Welcome back, Google!
Video på Pirets besök.
Men förlåt! Jag har ju skrivit fel! Och Per har googlat sig blodig! Det var ju 412! Förlåt! Bild finns här!
Vad bra att ni när ni rapporterar om fiskgjusarna har med länkar — jag har så svårt att hinna med att kolla in dem, men med er hjälp har jag någorlunda koll.
Fiskgjusesex nu på lunchen.
VW 412 var en kul (och ganska dålig) bil, som såg ut som om den kom från en framtid som redan hade passerat. Till skillnad från Citroën CX, som såg ut att komma från den riktiga framtiden.
Men föregångaren VW 411 (som var nästan identisk med 412) var ännu roligare! Den hade nämligen charmigt avväpnande ovala strålkastare och kallades för ”der Nasenbär” (‘näsbjörnen’) av tyskarna. Man blev glad av att se 411-or och 412-or i början av 70-talet.
(Tyskt grammatikexempel, objektiv predikatsfyllnad: Man nannte ihn den Nasenbär.)
Jag struntar helt i den Nasenbär och fokuserar på de ovala strålkastarna: tänk om det var en 411 vi hade!!!
Lika bra att strunta i björnen, för jag skrev ju fel i hastigheten, och då blir det ju skräp till grammatikexempel.
”Man nannte ihn den Nasenbären” ska det ju vara!
Kanske finns en vintage oval strålkastarbild?
Jag som trodde att 411 var tvådörrars och 412 fyrdörrars.
Nä, för då hade inte den elaka sloganen som var i svang i samtiden funkat:
”Volkswagen 411 – 4 dörrar, 11 år för sent!”