Ah! Bilälskare var ju ett intressant ord.
Men nu ska jag inte berätta ekivoka historier om vighet från ungdomen utan om vår kära, stora, klumpiga silverpil till bilskrälle. Det är en Volvo 745 från 1987 som till för sju år sedan ägdes av en gammal skånsk bankir som bara körde den på söndagar och som resten av dagarna putsade på den, där den stod i ett varmt garage. Sedan hamnade stackarn (bilen, bankiren dog nog) i en fembarnsfamilj utan garage, utan mekanikerkunskaper och utan allmänt bilvett eller känsla för biltvätt.
Häromdagen lämnade vi in den till en verkstad eftersom det säger ”bump” i ratten när man svänger åt vänster och motorn liksom harklar sig som en gammal bankir inför ett middagstal.
– Nämen det är ju en fin bil, sa bilmecken.
– Mhm, vi gillar den skarpt.
– Nämen nåt fel kan jag inte hitta.
– Inte? Så trevligt!
– Nämen jag fyllde på olja och spolarvätska.
– Tack!
(Nu vet jag att det är hål i spolarvätskebehållaren och att allt kommer att sippra ut på tre timmar, men det borde jag kanske kunna fixa själv på något sätt. Silvertejp?)
– Men … sa bilmecken och rynkade pannan.
– Ojoj, vad har du hittat?
– Nämen alltså när tvättades bilen senast?
– Öh. Tjugohundr…
– Ni måste tvätta bilen. Den mår inte dåligt av det.
– Ok!
Det där med biltvätt är för oss som att använda tandtråd eller stretcha efter träningen samt knipa efter en förlossning: det blir bara inte av. Men ni ser – jag lyder när jag blir åthutad av proffs.
När jag kom ut ur skumtunneln, kastade jag mig ur bilen för att skåda undret – det skulle liksom se ut som i tecknade filmer med gläns- och lyseffekter överallt.
Men. Då fick jag en chock. Bilen såg nämligen ut som en gammal disktrasa. Biltvätten hade fått bort all normal smuts, men inte sådant som vanligtvis endast växer på Jätten Jorm eller Storsjöodjuret.
Min teori är att bilen under många orienteringsresor och parkeringar på orienteringsvänligt inställda bönders fält, har acklimatiserat sig såpass att den har börjat anta en annan form. Den håller på att förvandlas till en levande organism med mossa och lav i ögonbrynen. Precis som den möglige mannen, som vi ju har diskuterat så många gånger förut. (William Hope Hodgsons ”Voice in the Night” är en skräckis som filmades 1958 och som många minns som en Hitchcockrysare. I slutscenen kommer en svamp roende.)
Eller … vad heter den underbara barnboken om en gammal mossig trästock som förvandlas till en flygande drake? Uppdatering: Jag hade bara behövt gå 25 meter bort till min djefla man och fråga: Resan till landet Längesen av Elsa Beskow var det ju jag menade.
Om tre år blir silverpilen en äkta sekrutt: veteranbil. Kommer vi ens att kunna se att det är en bil då?
Mossa bakom listen. Vad gulligt.
(Wv är förkyld. Acksped säger den, ska förstås vara hackspett.)
Din prokrastineringssjuka har verkligen en trevlig effekt på kommenteringsfrekvensen, AB!
Resan till Landet Längesen är det väl du menar?
Fixeringsbild: nån som kan se vår bil?
En bil med mossa måste väl ändå ses som miljövänlig? Eller i alla fall som miljövänligt inställd.
Nu ska jag genast leta fram bilden på min stackars hund som blev halvt ihjälskrämd när han fick följa med mig och tvätta bilen för några år sedan. (Han fnissade inte kan jag säga.)
Tänker direkt på den förvildade bilen i Harry Potter. Se upp så inte Silverpilen börjar orientera på egen hand!
Den djefla mannen: Bilden föreställer ju en hel parkeringsplats från järnåldern!
Prokrastineringssjuka: Ja, istället för att skriva briljanta artiklar skriver jag långa intressanta kommentarer under andras artiklar. Samt i bloggar. Fast kortare.
MJ-artikeln har nu tre hela stycken. Med den takten blir jag klar om en vecka.
Elsa Beskow: Resan till landet längesedan.
"När tomten sprutar med sin trollspruta över den gamla stocken, förvandlas den till en drake."
Ungefär som en biltvätt, alltså.
Äsch, den hette faktiskt "Resan till landet längesen".
Så här rädd var Higgins i biltvätten.
Arma bil. Hoppas att bankiren inte ligger begravd i Läsketuna, för då kommer ni snart att braka ner i underjorden allihop eftersom han osaligen roterar som en stor borr som vrider sig fram och åter under hela stan och underminerar marken ni bor och lever på.
Silvertejp är givetvis helrätt att laga spolarvätsketanken med. Det håller ju och är dessutom — om man har rätt sorts tejp, den där med lite glesare väv i — väldigt formbar kring bukiga ytor.
Tvättunneln ser kul ut. Var ligger den? Cirkus Gillette ska till din stad om några veckor för att hälsa på en moster, och barna gillar att åka biltvätt lika mycket som jag: vi skulle alla uppskatta lite variation på den stillastående standardkonfekten.
Jag tror att Lotten bara luras! Om man vänder den sista bilden 90 grader i positiv riktning (motsols för alla er som inte vet vad det egentligen heter) så ser man att det är en bild av en liten skogsklädd ö på andra sidan en fjärd med en typisk vinterhimmel bakom. Man skulle kunna anmärka på att bilden är något sned, som om fotografen kanske inte var helt nykter vid fototillfället.
Kom och hälsa på i fula, gula huset, Miss Gillette!
Biltvätten ligger på väg mot Parken Zoo när man kör av från motorvägen. Gap Sundins väg 4.
Där sa du något, Niklas: tänk att åka och tvätta bilen, varandes inte helt nykter. Vilken grej! (Lite trist för chauffören, kanske.)
Det är ju inte nödvändigtvis föraren som tar bilden… Och min anmärkning rörde ju främst bilden på ön.
OJ, jag trodde i min enfald att jag och maken brukar ha Sveriges skitigaste bilar – fast inte just nu eftersom vi spolat av den värsta leran i samband med byte till vinterdäck.
Men mossa har vi aldrig lyckats med. Grattis! Vilken ekobil.
Min bil från 1995 har också mossa på sig (listerna då), vilket är bra har jag upptäckt. Alltid glada miner vid besiktningen "bra bil, inte en rostfläck någonstans, fortsätt att köra" år efter år. Jag brukar tvätta min bil med slang och svamp och varmvatten varje vår. Rullande biltvättar verkar otäcka. /Monika
Jättefint, lite Go Green över det hela.
(Vi har små blommor som växer i diskhon.)
[…] lov ha stannat i växten), husdjuren (undulaterna dog för flera år sedan) eller bilen (den med mossa på). Nej, det är […]
[…] handlar det inte om vilken sekruttbil som helst, utan den älskade kombin från 1987, som ägdes av en söndagskörande bankman i 15 år. Tyvärr hamnade bilden sedan […]