Författare: Lotten Bergman

Lotten Bergman är fembarnsmamma, frilansskribent, basketfantast, föreläsare, språkpolis och redaktör.

Jeansmodet förvånar

Publicerat av Lotten Bergman den 1 oktober 2019 15:18

Jag var i ”hufvudstaden” igår, och skriver Stockholm på detta konstiga sätt för att betona att det inte riktigt är på samma sätt där, som det är här hemma i Sörmland.

För kom och hjälp mig, vad folk hade konstiga brallor på sig!

Jag var förvisso lika förvånad när jag för första gången såg en tjej iklädd jeans med stora hål på knäna i minusgrader våren 2017. Säkert var jag lika storögd när de utsvängda jeansen plötsligt gjorde come back nån gång runt 1999.

Är det tunnelbanorna och trängselns fel? Stockholmarna kanske inte ser hur de ser ut nedanför magen? Hur kan det ha gått så inihelskotta fort att implementera dessa horrörer? (Jaja, jag är inte ung längre. Jaja, jag kanske håller på att förvandlas till en ilsken hattgubbe som hytter med näven åt långhåriga slynglar.)

Fast här har vi ju en bra idé till alla som hela tiden råkar köpa för långa byxor: KLIPP, BARA KLIPP!

Och själv då, hur ser jag ut? Äsch, jag hoppas att jag smälter in i mängden. Brallor hit, brallor dit, strunt samma. Fickor är bra, stretch är bra, ohålat är bäst.

De här gillar jag – fast varför har hon en handväska fastän hon har tusen fickor?

Men nu ska ni få höra om en dum, fix idé som jag har vad gäller kläder. Varje gång jag tar på mig underkläder, linne under en skjorta eller t-shirt under en stickad tröja drabbas jag av katastroftänkande. Tanken hade kunnat lyda ”ser jag representabel ut under?” eller ”är jag prydlig nog för att råka hamna i ett väldigt varmt rum?”. Men nej. Så här säger min hjärna när jag tar på mig en gammal undertröja med stor köttfärssåsfläck på:

– Står jag ut med att gå omkring i det här om jag blir kidnappad av terrorister, inlåst på Västtyska ambassaden eller om en bomb slår ner och jag och alla andra måste hålla oss inne i ett skyddsrum i tre veckor?

Hälsningar från signaturen ”Är jag normal?”

49 kommentarer

Jävla vikarie till att ställa till det

Publicerat av Lotten Bergman den 26 september 2019 21:35

Jag, som ju inte skulle vara vikarie mer, var nyss högstadievikarie igen – men bara i två dagar. Kanske var det så att jag blev övertalad, kanske var det så att det var panik, kanske är det så att det saknas lärare i hela jävla Sverige – och kanske var det faktiskt så att jag saknade eleverna lite.

[suck]

Hur som helst, stod jag där i klassrummen igen. Jag berättade lite om MSB och britternas lögn om morötternas mörkerseendebefrämjande och övergick sedan till den stora frågan:

Vad händer om vi – idag – står utan el i en vecka?

Eleverna ba: ”Va?”

Vi resonerade. Jag bestämde plötsligt att eleverna i just denna klass var de enda människorna i hela världen som visste att Sverige från och med NU skulle vara elektricitetsberövat i en hel vecka. Vad skulle de då göra?

Killarna:
– Köpa alla powerbanks och sälja dyrt! Höhö!
– Stjäla alla lastbilars bilbatterier! Höhö!
– Köpa konservburkar innan alla andra vet! Höhö!
– Jag skulle nog berätta för mina föräldrar. (Bekymrad min.)

Tjejerna:
– Nämen asså vi måste ju berätta för alla. (Bekymrad min.)
– Lägga ut på sociala medier! (Heurekamoment.)
– Går ju inte. Vi måste ringa. (Bekymrad min.)
– Men vi måste spara på mobilbatteriet (Bekymrad min.)
– Asså vi unga skulle ju dö! Höhö!

Alla var plötsligt överens om att de vuxna behövdes för att vika kartor, använda spritkök och ringa med gamla telefoner.

Uppgiften blev sedan att för hand på en A4 eller A3 göra en snabb skiss där de berättade för den oroliga allmänheten att det var lite kaos och panik men att ingen skulle vara orolig för att elen skulle försvinna.

– Hur stavas eletrisitet?
– Får man fantisera?
– Heter det kärnatombomsverk?
– Men fröken, asså jag fattar inte hur man kan tänka om inte Google finns.

När den 55 minuter långa lektionen tog slut hade jag svårt att samla in foldrarna för att eleverna ju precis hade kommit igång. ”Bara en liten stund till.”

Jag betonade att det ju bara var skisser till en folder de gjorde och att de inte behövde rita kärnkraftverken perfekt utan bara skriva t.ex. ”bild på en grill” i en stor ruta.

Alla släntrade till sist ut ut klassrummet – deras nästa lektion började ju om tio knappa minuter i en annan ände av den stora skolan. En elev satt kvar och fyllde i en stor blixt med en gul penna.

– Kom nu, lektionen är slut! sa jag bryskt eftersom även jag ju måste hasta iväg till en annan lektion i ett annat klassrum.
– Men fröken. Det här är viktigt.
– Fast du måste till nästa lektion. Och jag måste till nästa lektion.

(Här svor jag inombords. Skola på löpande band. Tänk inte efter, spring till nästa punkt. Gah.)

– Men fröken.
– Nej. Sorry.

(Minuterna gick. Jag måste iväg. En annan klass och en annan lärare stod och stampade i korridoren för de ska ju in i just detta klassrum – som jag dessutom måste hinna städa innan jag går. Jädra golv till att vara fullt av pappersbitar och annat.)

– Men fröken. Det är ju vi som är framtiden. Vi behöver arbetsro.

Säger eleven och lämnar in foldern med den gula blixten blott till hälften färglagd.

––––––––––––––

Fotnot
Det var så här det var. Jag har varken under- eller överdrivit.

24 kommentarer

Tigern, morötterna, mörkersynen och en soppa

Publicerat av Lotten Bergman den 22 september 2019 21:19

Bertil Almqvist – han med Barna Hedenhös – skrev och ritade ju också sagan om Vasa och andra fantastiskt fina barnböcker. Men det var även han som skapade ”En svensk tiger”, som numera kanske är mest känd eftersom den syns i ”Karl-Bertil Jonssons julafton”.

(Jättestor brasklapp när det gäller kändisskapet. De som fortfarande tittar på ”Karl-Bertil Jonssons julafton” är ju nästan lika gamla som de som faktiskt upplevde den där svenska tigern som håller truten.)

Nåväl. Jag gick via min beundran för den svenska tigern vilse på internet och hittade de brittiska och amerikanska motsvarigheterna till detta budskap.

Den brittiska damen har oerhört små fötter, stackarn!

Den amerikanska påminner om en plansch jag klippte och klistrade till en bibelcitatstävling på lågstadiet.

Och så vandrade jag vidare på min vilsna färd via foldern ”Om kriget kommer” och förvirrande flygblad som var menade att lura den lede fi till att göra konstigheter. Och hamnade i morotsavdelningen.

Ät morötter så får du bättre mörkerseende!

Jag vet att detta inte stämmer, men jag vet att om man äter tio stora morötter på raken för att på läkares order mildra graviditetsillamåendet, kan man hamna på sjukhus med anafylaktisk chock.

Ungefär såhär såg min allergiska reaktion ut.

Morötter kan förvisso (enligt vetenskapliga rön) faktiskt hjälpa folk som ser illa pga. dålig kost. Men inte alls förbättra redan god syn. Att många tror det ändå, beror på detta:

Under andra världskriget lyckades britterna utveckla ett radarlasersikte med bomber och granater så att de plötsligt sköt ner tysken med mycket bättre precision. Ryktet började gå om radaruppfinningen, så britterna spred raskt ut lögnen om de morotsknaprande soldaterna.

Och nu kommer ett recept.

Cornelias morotssoppa!

Hacka massa morötter och hälften så mycket lök samt lagom mycket vitlök.
Stek i olja.
Häll i kokosmjölk och kokande vatten. (Det kan få vara ganska vattnigt om du har tid att låta den puttra.)
Stavmixa tills du är nöjd.
Sätt i buljong eller fond.
Släng i saft och rivet skal från en lime.
Sätt i lite ingefära. Inte för mycket. Eller lite.
Krydda med chiliflingor.
Låt puttra.
Smaka.

Om det inte känns bra, plutta i en rejäl klick krämfräs eller vispgrädde. Lite salt kanske? Om det inte är tillräckligt mycket sting, släng i en vitlöksklyfta till. Stek bacon att drössla på vid matbordet.

Släck lamporna och kolla om mörkerseendet har förbättrats.

39 kommentarer

Dagbokens återkomst

Publicerat av Lotten Bergman den 19 september 2019 00:43

Jag har ont i höger axel. I en jävla muskel som är så snygg och vacker och stark – men som inte vill att jag sitter vid ett skrivbord och skriver.

Nåja. På engelska skriver jag inte. Och inte på skrivmaskin. Och inte med texten centrerad. Och inte dagbok.

Som en ätande romare och Kar de Mumma måste jag därför halvligga i sängen och jobba. Muskeln skriker på hjälp och vill förmodligen ha våtvarma omslag, tigerbalsam eller massage. Så fort jag sätter igång att knattra på tangentbordet, kommer muskeln och bara:

– Skriiiitschhh. Aaaaaj. Oooooont.

Igår smörjde jag med smärtstillande krämer tills jag luktade sill med nubbe, men inte hjälpte det. Då tog jag fram en linjerad anteckningsbok och en blyertspenna och började skriva som jag inte har gjort på säkert 25 år. Högerhanden bara:

– Vad händer? Skriiiitschhh. Aaaaaj. Oooooont. Sluta!

Men nu till det intressanta i kråkgången. Huvudet, tankarna, inspirationen och underliga sammansättningar bubblade fram ur pennan på ett mycket ovant sätt. Jag hade förvisso svårt att läsa vad jag hade skrivit, och gemena a och gemena n såg nästan identiska ut, men det flöt på!

Vilken synnerligen fånig bild jag hittade. Så här sitter man ju inte och skriver.

Mer så här såg det ut, men en emaljmugg håller ju värmen alldeles för dåligt.

Efter att ha häpnat åt min egen formuleringskonst, tröttnade jag och slog upp datorn igen för att googla detta fenomen. Och se på tusan. En studie från 2017 visade att människor mår bättre om de minst en halvtimme per dag

antecknar för hand
för dagbok för hand
skriver brev för hand.

Najs. Jag skulle förstås inte palla att vänta på att Postnord skulle få ändan ur och förflytta mina handskrivna alster till Korpilombolo, så jag skulle säkert renskriva dem och mejla istället. Men i alla fall!

Några av mina mottagna brev. (Men vaaaarför sparar jag dem?)

Slutledning: jag ska skriva en journal för hand minst en halvtimme per dag i en månad och se vad som händer. Kanske jag kan till och med börja forma a och n olika?

Hänger ni med på detta experiment?

18 kommentarer

Allmänbildning, utantillkunskap och internet

Publicerat av Lotten Bergman den 16 september 2019 12:08

Eftersom jag numera inte längre jobbar som lärarvikarie på högstadiet, kan jag som en normal, frilansande människa sitta mitt på dagen och inte tjäna en enda spänn utan istället blogga här.

Min allmänbildariver har dock inte stillats. I skolan häpnade eleverna när jag berättade hur man förr i tiden (inte på medeltiden utan faktiskt på 1900-talet) inte var så brydd när det gäller nakenhet. De frågade även vad ord som hägring och petimäter betyder och bad mig berätta hur man förr i tiden stod ut med att inte få svar på allt omedelbart. Detta replikskifte är mellan mig och elever som inte räcker upp handen utan som bara höjer rösten (vilket verkligen inte är att rekommendera).

– Du menar hur vi klarade oss utan att googla? sa jag.
– Ja.
– Vi frågade först vuxna runtom oss om dom visste.
– Jamen dom kan ju liksom inte veta när nån dog till exempel.
– Jo, det kunde dom.
– VARFÖR ska man veta i huvudet när nån dog?
– Kanske för att kunna svara på en fråga om när … eh … I alla fall. Mina föräldrar kan fortfarande massa saker utantill som de lärde sig i skolan.
– Jag också! Jag kan sjunga alla låtar av …

(Eleven sa namnet på en artist som jag tyvärr inte hade hört talas om – en klar brist i min allmänbildning.)

Plötsligt fick även de blyga och tysta mål i mun och alla berättade vad de kan utantill. Låttexter. Massa låttexter. Det blev ett himla liv i klassrummet när alla på en gång sjöng eller rappade en låt som de mindes. Jag bröt festen och frågade vad de skulle vilja kunna utantill som inte har med musik att göra.

Det blev tyst. Ingen sa något.

Jag föreslog geografisk kunskap som världens huvudstäder och flaggor. Nej, det ville ingen kunna.

Jag föreslog då det allmänna ”årtal som är viktiga för att det hände nåt just då”. Men nej, det spelar ingen roll, sa eleverna, ”för årtal är faktiskt inte viktiga”.

Jag föreslog en mängd andra saker – som eleverna inte alls ville kunna utantill. En kille räckte upp handen och jag hurrade och gav honom ordet. And I kid you not. Detta var vad han sa:

– Jag skulle vilja lära mig alfabetet utantill!

Reaktionerna lät inte vänta på sig; några av de andra eleverna såg alldeles chockade ut, medan andra höll med om att jo, de hade också känt att det där med att kunna alfabetet utantill vore en bra grej.

Här kommer nu en härlig gammal nyhetssnutt från 1993!

Fotnot
Ni som undrar hur det kommer sig att vi pratade om nakenhet på svensklektionen: gör inte det. Jag babblade om Lubbe Nordström, Tintins brallor och antikens akvedukter också.

34 kommentarer

Jag har då aldrig någonsin varit så trött

Publicerat av Lotten Bergman den 11 september 2019 20:41

Nääää, jag kan inte rekommendera att jobba 100 % som lärarvikarie på högstadiet samtidigt som ett företag ska drivas utan att bolinerna blir lösa.

Som det är nu, cyklar jag till skolan kl 07 och har sedan lektioner till 16-ish, varefter jag cyklar hem och sätter mig att redigera texter eller förbereda föreläsningar på högskolor och företag. Jag är så trött att jag har slutat plocka upp mina egna kläder från golvet, slutat handla och nästan tömt frysen på kuppen.

I söndags blev dock min fina, dyra cykel stulen – trots att den var fastlåst med två typgodkända lås som borde ha gett tjuvarna kalla fötter. Eller i alla fall träningsvärk i sågarmen. Jag var så trött när jag upptäckte detta, att jag bara tog en bild på den tomma platsen där blott min torkasadelntrasa och en P4-reflex låg kvar.

Ack. Sedan ryckte jag på axlarna och gick till bussen.

Idag var det däremot lugnt och tjolahopp i skolan: eleverna och lärarna hade friluftsdag med ”Skoljoggen” som bara innebär fyra timmars springande, dansande, tjoande, ätande och städande. Det hela utfördes i ett moln av pulverfärg, vilket var förvånansvärt tokroligt. Inte ett dugg uttröttande var det faktiskt.

Japp, där nånstans är jag. (Detta fenomen heter ”Colour Run”.)

Man nu har jag bara två dagar kvar som lärarvikarie. Sedan ska jag bli kung och president samt politiker och envåldshärskare och införa livskvalitet, fruktkorg, soffvila, printerservice, proffsmentorer och sköna jobbskor för all världens lärare.

19 kommentarer

Här ligger jag i August Strindbergs sovrum

Publicerat av Lotten Bergman den 7 september 2019 18:10

Jag har tidigare berättat att jag understundom åker till ett visst hus på Runmarö i Stockholms skärgård, för att där idka skörlevnad och frottera mig med August Strindbergs ångor. Här hyrde han nämligen rum runt 1890 när han var i tvist med Siri von Essen och skrev novellen ”Silverträsket”.

Förr om åren har jag slagit läger i hans blåa arbetsrum, men det har inte hjälpt det minsta lilla; min fantastiska generationsroman/lärobok/poesisamling har inte alls knattrats fram på mitt lilla tangentbord.

Se så fint renoveringarna har dokumenterats!

Nu är jag här på herrmiddag i dagarna tre med karlar som heter Glappis, Bocken, Muther, Drottningen, Schanslö, Vört, Draggen, Morbide och Fylle. Själv heter jag bara Lotten.

Här finns tidernas häftigaste 90-talsgrill från Kalifornien. Man tänder den med hjälp av blott tidningspapper i ett hål i stammen, liksom. Huruvida den går att mata även med mobiltelefoner och paddor i detta digitala tidevarv återstår att se.

I smyg går jag omkring och rotar i högar och petar i bokhyllorna för att finna spår av litterära giganter. Nyss hittade jag istället en liten, liten ask med ett förtjusande handtag på locket.

Nu ska jag ut och åka flakmoppe!

Den oerhört koncentrerade minen beror på att jag bara har kört moppe en enda gång förut, och det var i ungefär en minut 1979. (Jag körde rakt in i ett träd med en Puch Dakota.)

31 kommentarer

Lund Comedy festival, ordning å reda 2019

Publicerat av Lotten Bergman den 3 september 2019 12:18

När jag för första gången 2010 for ner till ”Humorfestivalen” i Lund (jodå, förr talade man minsann svenska), lyckades jag övertala ledningen för festivalen att låta mig få ett fripass och gå på så många föreställningar det någonsin gick och simultanrapportera och skriva och fotografera och lägga ut – och bloggen svällde vips som en Barbapapa till oigenkännlighet.

Men gah. Vofför gjorde jag på det viset? Det var ju bara jättejättejobbigt.

Ett annat år hängde jag med min djefla mans tremänning som är rolig operasångerska och lyckades inspirera tre olika relativt berusade brittiska komiker såpass att de nämnde mig från scen. Till exempel sa Phil Jupitus:

– I just met a Swedish woman who can outwhistle you all. Nobody whistles like her!

Tjugosjuåringen, aka Erik, satt i publiken och messade mig ”har du träffat Phil Jupitus nyss?” – och det hade jag ju.

År 2019 var det lite mer ordning och reda på schemat: föreställningarna är verkligen blott i Lunds centrala centrum och överlappar inte varandra tidsmässigt. Däremot är andelen ståuppare som säger ”jag är bara här och testar nytt material” bra mycket större. Fine, det går ju jättebra – just dessa komiker är ju ambitiösa och skriver nytt material. Värre är det med dem som inleder med att säga:

– Heeej. Den här föreställningen har jag turnerat med i Storbritannien i tre år. Sorry om vissa saker är lite daterade. Jag har inte kollat, men har ni nåt kungahus i Sverige? En drottning? Jahaaa. Och så äter ni korv med sirap? Nähe? Potatis med honung? Hm, jag måste ha blandat ihop Sverige med nåt, är jag i Schweiz?

(Mina väldigt roliga exempel ovan är påhittade. Den där ståupparen var jättetrist.)

Alla föreställningarna som jag besökte (och tog bilder på i smyg) ryms i detta potpurri.

Inspelningen av ett ”På minuten”-program som sänds om två veckor var HYSTERISKT kul. Om jag kunde ge mitt vänstra knä (det dåliga) för att få vara en i panelen, skulle jag lätt göra det.

Ibland lämnade möbleringen mig ingen ro. Denna stackare stod bakom schabraket till vattenkaraffbord i 50 minuter.

Precis så här flyktig var den fantastiska Luisa Omielan. När föreställningen enligt schemat skulle vara slut, sa hon helt sonika ”ni som behöver gå, gör det – jag kör i 50 minuter till”.

Men allra roligast var när alla i hela Stora Salen på Akademiska Föreningen tog av sig skorna till Povel Ramels ”Ta av dig skorna”.

Nu fortsätter jag att vara vikarie på högstadiet i knappt två veckor till. Sedan vidtar min nya karriär som inbegriper en strävan mot att

bli deltagare i ”På minuten”
få ha en Språkpolis-show på nästa års Humorfestival.

Eller så sätter jag mig bara ner och skriver den förnicklade generationsromanen som jag tror mig vara kapabel till. Målgrupp: högstadieelever som inte har läst en enda bok i sitt liv.

51 kommentarer

Lund Comedy Festival för tionde året i rad

Publicerat av Lotten Bergman den 31 augusti 2019 00:56

Jag gillar som bekant att skratta, fnissa, fnittra och gapflabba. Därför har jag (när schemat så tillåter) besökt Humorfestivalen i Lund så ofta som möjligt de senaste tio åren. I år har jag dessutom lyckats plutta in alla föreställningar med plingeliplongpåminnelser så att det till exempel ser ut så här i mobilen idag, lördag:

Så vad gör jag när jag inte flänger omkring och skrattar på dessa lattjolajbantillställningar? Jo, jag

stämmer möten med kompisar och äter upp till tre frukostar per dag
ser på trista pod-inspelningar (försöker lära mig hantverket) där det visar sig att en professor är bra mycket roligare än en ståuppare
cyklar på en lite för liten cykel
sover i David Sims vackra lakan.

Av nyss nämnde David har jag lärt mig att man inte bara ska lägga fram lakan till gästerna. Han bäddar alltid åt mig så att jag känner mig som en prinsessa med fnuttron handdukar, den nyutgivna boken och en necessär full med nödvändigheter samt en ”sovagottsprej”.

Med kommentatösen Agneta uti Lund gick jag på en inte särskilt spirituell diskussion om det digitaliserade samhället, framtiden och ålderdomen. Bara titeln, asså: ”Hjälp, min hemhjälp är en robot” … gah. Men Susanne Iwarsson (professor i gerontologi) var rolig!

Kolla vilka coola fåtöljstolar man sitter i på Grand (Piratensalen); det nedfällbara lilla bordet har en lampa!

Ett spirituellt samtal mellan tre vita män i 44–45-årsåldern, lett av Johan Wester – kan det vara nåt? Jaaa. För om Johan Glans är på scenen, då blir det roligt. Det hela var till synes knappt repeterat, men naturligtvis hade de, proffs som de är, tänkt ut några poänger i förväg. I skrift blir sådana här samtal inte roliga, men när de pratade lite om ”dagens i-landsproblem” sa Johan Glans:

– För mycket mjöl i kroppkakorna är i alla fall ett Ölandsproblem.

När Johan Wester förolämpade Johan Glans och istället för Kvarteret Skatan sa något i stil med ”Området Skatan, felåt, vahettere …”, kontrade Glans med:

– KVARTERET SKATAN! Å du då, men din lilla hip-hop-show.

Hipp-hipp, alltså. Men som sagt: pratskämt gör sig sällan bra i skrift. När de diskuterade huruvida de kissar i poolen sa Johan Glans:

– Javisst, det ska jag inte sticka under stol med. Men jag bryr mig inte om att gå ner i vattnet, nej jag ställer mig bara på poolkanten och kissar ner i vattnet.

Här vinkar Johan Wester adjö till publiken efter en pratstund med tre komiker (bl.a. den hysteriskt rolige Johan Glans) som diskuterade störande moment i livet.

Stan är proppfull av studenter i färgglada LTH-overaller. Det är musik i varenda hörn och ölen flödar. Jag träffar gamla kompisar och kolleger och känner mig som en cooling till celebritet när artisterna hälsar på mig. Allt är ljuvligt. Och så älskar jag Lund pga. en massa andra detaljer.

Till exempel den här till synes permanenta steninskriptionen som (väl) strax ska tas bort när konstverket kommer på plats igen.

Hur i hela friden ska jag orka vara lärarvikarie igen på måndag? Bäst jag börjar ladda redan nu genom att bära på massa papper och pärmar och ha en stor nyckelknippa runt halsen samt tuschpennor i bakfickan och hyssja på folk som jag möter.

26 kommentarer

Mitt i natten är lärarvikarien minsann vaken

Publicerat av Lotten Bergman den 28 augusti 2019 02:19

När jag jobbade på Nationalencyklopedin, var vi några som varje morgon berättade hur bedrövligt vi hade sovit den gånga natten.

– Kunde inte sluta tänka på amalgam.
– Jag drömde mardrömmar om abort.
– Magkatarren gjorde sig påmind när min man nämnde akvedukt.
– Andra världskriget tar kål på mig.

Det där handlade förstås om NE-artiklarna amalgam, abort, akvedukt och alfabetiseringen av andra världskriget. (Skulle andra världskriget hamna på a och första världskriget på f eller skulle båda ligga långt in i framtiden på v?)

Nu är klockan strax halv tre på natten och här ligger jag vaken och kan inte annat. Igår svettades jag så mycket under skoldagen att jag fick kramp i vaderna som hade jag spelat tre basketmatcher på raken. Eleverna klättrade av förklarliga skäl på väggarna och bad ideligen om att få gå på toa, om att få snyta sig och att få dricka vatten. I brist på sympativakna NE-kolleger ligger jag nu här och funderar på

det lämpliga att kalla diagnostiskt prov för ”diagnos” eftersom alla hela tiden även talar om medicinska diagnoser
det faktum att jag ena dagen i skolan inte hinner äta lunch och andra dagen hinner äta lunch två gånger
om jag imorrn kanske ska berätta lite om Bröderna Marx, Karl Marx, Helan & Halvan samt konsten att skriva nubbevisor.

Men först måste jag ju somna! Hur var det nu man gjorde? Ska jag räkna elever? Rätta uppsatser? Springa tre varv runt skolg… nej …

I morgon är en annan dag! Jag läser artikeln om andra världskriget på ne.se, gör några armhävningar, kokar mjölk och äter en banan! ZZZZZ på er, grevar och baroner!

29 kommentarer