Jag har ont i höger axel. I en jävla muskel som är så snygg och vacker och stark – men som inte vill att jag sitter vid ett skrivbord och skriver.
Som en ätande romare och Kar de Mumma måste jag därför halvligga i sängen och jobba. Muskeln skriker på hjälp och vill förmodligen ha våtvarma omslag, tigerbalsam eller massage. Så fort jag sätter igång att knattra på tangentbordet, kommer muskeln och bara:
– Skriiiitschhh. Aaaaaj. Oooooont.
Igår smörjde jag med smärtstillande krämer tills jag luktade sill med nubbe, men inte hjälpte det. Då tog jag fram en linjerad anteckningsbok och en blyertspenna och började skriva som jag inte har gjort på säkert 25 år. Högerhanden bara:
– Vad händer? Skriiiitschhh. Aaaaaj. Oooooont. Sluta!
Men nu till det intressanta i kråkgången. Huvudet, tankarna, inspirationen och underliga sammansättningar bubblade fram ur pennan på ett mycket ovant sätt. Jag hade förvisso svårt att läsa vad jag hade skrivit, och gemena a och gemena n såg nästan identiska ut, men det flöt på!
Efter att ha häpnat åt min egen formuleringskonst, tröttnade jag och slog upp datorn igen för att googla detta fenomen. Och se på tusan. En studie från 2017 visade att människor mår bättre om de minst en halvtimme per dag
- antecknar för hand
- för dagbok för hand
- skriver brev för hand.
Najs. Jag skulle förstås inte palla att vänta på att Postnord skulle få ändan ur och förflytta mina handskrivna alster till Korpilombolo, så jag skulle säkert renskriva dem och mejla istället. Men i alla fall!
Slutledning: jag ska skriva en journal för hand minst en halvtimme per dag i en månad och se vad som händer. Kanske jag kan till och med börja forma a och n olika?
Hänger ni med på detta experiment?
Visst skriver man så som på den fåniga bilden, i alla fall om det är pennans vinkel mot skrivboken du uppfatar som fånig. Är man vänsterhänt och skriver med bläckpenna, ja då håller man pennan i precis den vinkeln.
Varför skulle Postnord förflytta dina alster till Korbilombolo och varför är det bråttom att de gör det? Finns det någon utlokaliserad dagboksmyndighet därstädes? Sveriges minsta ämbetsverk?
Voffo ska du skriva journal? Has dets en ny karriär som läkarsekreterare på gång?
Klorkan är vlädigt mytche, så det kans ju vahara så att är mina drankar som inte är halldelelles klarka.
Dragbok har jag frösökt skrifta hela mitt lajv, men det grår inte hals. Jag fröttnar eftrer marximalt te veckror, och sen har jag halldrag fröstått vorför.
Been there, done that! Jag återupptog dagboksskrivandet för hand efter en paus på några år och blev rent euforisk vid åsynen av mina handskrivna krumelurer, sida upp och sida ner. Jag fick även träningsvärk i handen. Nu sker det sporadiskt, men jag tror absolut på det handskrivnas positiva inverkan på psyket. Det här med att tanken ligger lite före, så att man hinner formulera sig innan man skriver, samt att man måste klara sig ur knepiga och mindre lyckade formuleringar genom att lägga till något i stället för att radera – tja, ytterligare en dimension av skapande som tränar hjärnan.
Toppen! Jag har ju på försök haft pappersfritt kontor i två år och det funkar sådär. Rätt vad det är har jag gjort anteckningar i marginalen på ett program eller baksidan av en biljett – ett värdelöst system som ruinerar det digitala om jag inte omedelbart överför dem. (Vilket jag inte har tid med.)
Men hemma! Dagbok? Kanske, om det är nyttigt. Annars vill jag ta upp serieskapandet, som legat på hyllan för länge. Papper och penna iaf.
Jag skriver dagbok och har gjort det sedan jag var 15 år. Eller egentligen längre, som liten flicka så skulle man ju ha en ”Kära dagbok” med hänglås från det man lärde sig skriva. Men jag fick en femårsdagsbok i julklapp och sedan dess har jag skrivit några meningar varje dag, Så jag har hållit på i 35 år nu med det.
Nej, det är inte samma sak som att sitta med en helt tom sida och ösa ur sig intima tankar och händelser som i en ”Kära dagbok” utan mer en redogörelse över dagen, Så himla bra att ha när man dessutom blir oense om när något gjordes!
– Joho, det var visst den 18 mars 1998 för det har jag noterat!
Slutdiskuterat, liksom.
Om det papperslösa, jag har ett noteringsblock intill mitt skrivbord samt ett skissblock och det funkar bra att samla det där. Men sedan har man så klart allt det där om man själv inte har producerat utan som folk donerar på olika sätt så viss finns här papper. Vad skulle jag annars vika pappersflygplan av?
Kolla, Ninja håller på att bli embryo klockan 01:41 missinassen!
Intressant! Jag skriver mycket på min bärbara, min blogg, brev, dagbok etc. Min handstil är inte särskilt tjusig och den störs numera av att jag har artros i höger tumme. MEN, när jag skriver på tangentbordet så går det så pass fort att det blir ganska likt de tankar som flyger genom skallen OCH kanske att inte allt skulle nedtecknas svart på vitt. Inte sällan behöver jag faktiskt redigera mig själv, ja kanske till och med censurera vissa saker. Att skriva för hand blir säkert mer genomtänkt men också anpassat och kanske inte lika personligt? Tål att fundera på.
Groomen skriver dagbok på datorn, och de senaste åren har jag också skrivit i den (det handlar om vad som hänt, i regel inga hemligheter). När vi är på resa skriver vi i ett anteckningsblock och skriver rent vid tillfälle. Det går fortare och blir betydligt mer lättläst att skriva direkt på datorn, och lättare att få saker och ting i den ordning man tror de hände blir det också.
Men visst vore det bra att öva skrivfingrarna lite mer ibland.
Nu har jag – för hand – skrivit en halv artikel om ”humor i skrift”. Det gick utmärkt och jag kände mig både klok och antik. Särskilt gillade jag att stryka och göra bubblor och ändra lite brutalt med kryss och stora, mörka moln.
Min syster var en flitig dagboksskriverska hela livet och min dotter var det länge, men hon har slutat med det tror jag.
Jag tänkte verkligen komma igång för några år sedan, så jag gick och köpte en bok. Det var väl ungefär det.
Men låtom oss sätta igång igen! Skriv i en månad!
(Nyfiken i en strut undrar förstås om syster Annikas dagböcker är sparade och omhändertagna.)
Ååååkej … Eftersom jag slängt ungefär 28 års dagböcker och inte skrivit på ungefär lika många år kanske det kan vara dags.
Mina dagböcker från förr var antingen obeskrivligt käcka (de från tidiga tonår och ett tag framåt som inte handlade om min verklighet utan om sånt som jag trodde det skulle stå i dagböcker) eller obegripligt dystra. Från tjugofemårsåldern och framåt skrev jag bara när jag var ledsen eller arg, vilket var sällan. Ganska trist läsning och skrymmande var de dessutom, så jag langade dem vid någon flytt i början av detta sekel. Saknar dem inte och är glad att eftervärlden slipper dem.
Jodå, Annikas dagböcker bevaras och bevakas av den andra hälften, ni vet. Antar jag i alla fall, det var länge sen vi pratade om det.
Vad bra, Magganini! Puh.
Karin: När jag var i 15–30-årsåldern ansåg jag att ALLA dagböcker skulle sparas oavsett vad de innehöll. I min värld fanns det nämligen inga onödiga meningar eller ord, hur negativa eller tråkiga de än var.
Efter att ha läst mina egna anteckningar från lifvet i 25-årsåldern ändrade jag mig. Maken trist smörja har jag då aldrig skummat genom.
Om vi hittar nån lapp med nån gammal anteckning på är det inte säkert att vi ens själva kan se vem som har skrivit: Annika, hannoia eller jag. Det är alldeles likadant.
Alltså ni har samma handstil, ni tre? Jag skriver fult som min pappa, jag. Sjuttonåringen, han har en alldeles egen handstil som är både prydlig och läslig!
Ja, samma. Åtminstone när det har krafsats med viss hast.
Förr i tiden ritade jag maskinritningar vid ett gammaldags ritbord. DÅ minsann kunde jag skriva o-er-hört prydligt och läsligt för hand. Men den förmågan har helt förtvinat under de senaste 20-25 åren, av lätt insedda skäl.
Dagbok skrev jag under tonåren, konventionellt, ungefär som Karin beskrev det. Men sista sommarlovet innan studenten var jag i Paris för att piffa upp min franska och den dagbok jag skrev då är verkligen tänkvärd och bra att ha kvar. Sen blev det en paus till dess vi fick vårt första barn. Och efter det skrev jag, så länge vi hade nåt barn hemmaboendes. Jag har skrivit rent en del och gett barnen och dom tycker att det är spännande att läsa om när dom själva var små. Guld värt.
Vår dotter skrev dagbok under hela sitt liv. När hon hade dött bestämde vi att eftersom dagböckerna var hemliga när hon levde så skulle dom vara det i fortsättningen också; ingen skulle snoka. Vi brände böckerna, olästa.
Bra! Helt korrekt och enligt de oskrivna dagboksreglerna, Ökenråttan. Men ack, o ve så sorgligt.