Författare: Lotten Bergman

Lotten Bergman är fembarnsmamma, frilansskribent, basketfantast, föreläsare, språkpolis och redaktör.

Snart är jag inte adjunkt längre

Publicerat av Lotten Bergman den 14 februari 2022 23:30

I augusti klev jag in på Mälardalens högskola för att vikariera som adjunkt i ett halvår. När jag om nio arbetsdagar kliver ut efter att oerhört noggrant ha lämnat tillbaka dator och passerkort, är det genom Mälardalens universitets dörrar.

Det har varit SÅ kul – se här vad jag får lära ut utan att någon protesterar.

Förvandlingen från högskola till universitet kom plötsligt och osynligt. Besparingskraven är desamma, studenterna likadana och lärarna identiska. Inte ens mejladresserna har ändrats än. Förmodligen händer nåt fint i framtiden, kanske

sätter nån upp sfinxer på taket
delas manchesterkavajer med armbågslappar ut till alla fast anställda
blir professorerna i sandaler fler
kommer det att krylla av forskare i vita labbrockar.

Hur som helst har jag börjat vänja mig lite vid det gamla vanliga egenföretagarlivet redan nu – det som försvann i ett slag i mars 2020. Vi håller lite hårdare i slantarna, skannar av föreläsarförmedlare, plutar med underläppen när vi inser att det kommer att bli tufft – och så gläds jag ofantligt åt att slippa gå upp i ottan och kunna jobba till efter midnatt. Men plötsligt är jag inte hemmablind som en bortapåjobbet-heltidsarbetare utan ser skavanker och förfall på hemmakontoret.

– Min djefla man! Duschrummet måste renoveras!
– Redan?
– Det installerades ju 1978! Vi måste ta banklån!
– Men funkar finf…
– Och vad ääääär det här för en disktrasa?
– Eh. Det är väl din mormors?

Ja, se på fan. Det är det. Mormor levde 1902–91 och virkade kanter på alla sina disktrasor och nu håller de inte ihop längre.

Men vad händer mer? Jo, äldsta sonen har färgat sitt långa, blonda hår blått så att han ser ut som världens sötaste mupp och så har jag fått tillbaka hälseneknastret av basketspelandet. Och söstra mi, Orangeluvan, hon har förvandlats till mordutredaren Agent Orange. Denna fascinerande persona dyker oförhappandes upp så fort vi befinner oss utomhus. För ”utomhus” är ju fullt av oupptäckta mordplatser!

(Vi har jättekul.)

Och hur har ni det?

Kuriosa:
Om disktrasor skrev jag ett kåseri för (gulp) 18 år sedan.

26 kommentarer

Minnets irrvägar

Minnets irrvägar

Publicerat av Lotten Bergman den 8 februari 2022 15:18

Söstra mi, aka Orangeluvan, och jag fascineras över hur minnet inte funkar. Men nu har vi kommit in på ett nytt område: hur minnet funkar.

Vår pappa har en alzhemierdiagnos, yada yada, ni vet hur det funkar – men kan någon förklara hur det kommer sig att han har stenkoll på allt som gäller bordtennis? Hur kan han hålla räkningen i en hel match fastän man byter serve och blir varm, svettig, trött och törstig och måste böja sig dubbel för att krypa under bordet och hämta bollen hela tiden?

När vi systrar sitter och jobbar ser det snarlikt ut vad gäller fragmenteringen eftersom arbetssjoken påminner om pyttipanna med

tio mejlkonversationer med utbroderade trädförgreningar
inplingande sms
messengerchattplingeliplong
tre pågående presentationer för fem olika målgrupper
Zoom-möten
fysisk undervisning.

Orangeluvan skriver:
”Jag lämnar ett mejl mitt i en mening för ett telefonsamtal, men hittar det igen när jag ska skapa ett nytt mejl till någon annan och fortsätter då på ursprungsmejlet. Jag går in för att ställa en fråga i en chatt och ser att jag inte svarat klart på en annan konversation och fortsätter på den innan jag tar itu med frågan jag egentligen hade. I slutet av dagen så hänger ändå allt ihop hyfsat; det är mycket sällan något helt faller ur minnet eller inte görs, konstigt nog.”

Men nu till pudelns kärna och pricken över i i detta fokusorkens tidevarv: copy–paste-minnet fallerar aldrig.

Aldrig någonsin glömmer korttidsminnet uppgiften ”klistra in” när vi har kopierat något men inte har klistrat in det där det hör hemma.

Alla avbrott, nya tankar, plötsliga idéer och kaffepauser må få oss på nya tankespår, men i copy–paste-hörnet i hjärnan lyser flitens lampa.

Orangeluvan igen:

”Det är som att jag knutit ett snöre runt fingret, eller satt en klädnypa på örat. Jag kopierar något, blir avbruten, gör något annat, men inom ett par minuter tänker jag ALLTID: jag kopierade något, vad var det nu igen? Och så får jag klistra in det och placera det på rätt ställe.”

Mina tankar går:
– Det är nåt som skaver, det suger i magtrakten.
– Är jag månne orolig eller nervös, vad är det som händer?
– Håller jag på att bli sjuk?
– Nej, jag har ju glömt att klistra in det där, vad det nu var.

Jaaa hörni. Så mycket dumt man minns och viktigt som man inte kommer ihåg. Här kommer nu en bild som en påminnelse till mig själv att jag ju har lovat mig själv att plugga kungalängderna.

40 kommentarer

Släktlegendarer i legender

Släktlegendarer i legender

Publicerat av Lotten Bergman den 1 februari 2022 00:11

I min norrländska släkt har på ena sidan vi rejäla människor som rallare och veterinärer. På andra sidan finns en miljard rejäla prostar och namn som Klockhoff, Wattrangius, Sternelius, Trankil, von Essen, Terserus, Hernodius, Futhie, Plantin, Gyllenspets, Hornaeus, Rålamb, Bryngelsson, Klefberg, Krapp, Renhorn, Steuch [stök], Blanch och Eurenius.

Min mormors farfar – prosten Jakob Albert (1823–1914) i kalott – håller här litterär soaré för domprosten Wester (stående), pastor Lundblad (sittande bakom kakfatet), deras hustrur och två av von Essen-kusinerna, varav en hette Siri.

Med andra ord är jag av finfint genvirke. (Egen tolkning, finns inga vetenskapliga bevis för detta mitt påstående.) Jag är en norrländsk huldra med breda axlar, stora tänder och bedrövliga knäskrällen.

Men hur har vi det med legenderna då?

Min farfar sov 1918 ihjäl en mus, när han insjuknade i spanska sjukan på en resa mot Norge med 10 000 kronor i innerfickan.
En gammal släkting sades ha dött av ett kobett, när han i själva verket sedan flera decennier led av syfilis.
En annan släkting pantsatte sin moders silverbestick och rymde till Tyskland.
Min mormors syster uppträdde på cirkus genom att köra motorcykel på väggar.

Knäskrällena har jag ärvt av min farmor, som är gifter sig med farfar 1918 – strax efter musdöden och tillfrisknandet.

Åtskilliga är historierna om ond, bråd död, bedragare, skilsmässor när man inte hade skilsmässor, stöld och lögner samt det allra bästa receptet på palt. Men vi saknar (än så länge) de riktigt smaskiga släktberättelserna. Vi må vara rejäla, men inte särskilt våghalsiga. Förutom mormors syster, förstås.

Men i kommentatorsbåset är det bättre! Jag bad om några spännande släktingar och fick två förtjusande bidrag:

Ninja i Klockrike:
Då anmäler jag studsmedelbums min farfar, ’Krigarn’ kallad enär han var en stor, stark jävel som aldrig drog sig för att klå upp folk. En gång spöade han upp en dragon från Skånes dragonregemente, så farfar själv trodde att han tagit dragonen av daga. Då drog farfar sin färde och begav sig ut på fotvandring till Stockholm, i akt och mening att undkomma lagens långa arm. Det lyckades, mest för att dragonen kom sig och inte alls var avdagatagen.
På vägen försörjde sig farfar genom att göra cigarrer, ty detta var hans yrke, och av detta hampade det sig att blev han en av förebilderna till Bolle i ’Vägen till Klockrike’.

I Stockholm blev han far till ett par tvillingpojkar, Nils och Per. Nils blev bara dryga två år och strax efter honom dog också pojkarnas mor. Farfar, sålunda lämnad ensam med Per, träffade min farmor Ebon, som också hade en överlevande tvilling, dottern Elsa.

Sen fick farmor och farfar en skrälldus ungar till, varav två tvillingpar till. Det sista paret var Sven och Gunnar, och Sven, se det var Fassan, det.

Karin:
Till de mer originella släktingarna hör en sappör som sattes på fästning och fråntogs medborgerligt förtroende i åtta år, samt en elak baronessa, eller som sondottern uttryckte saken ”en ovanligt le kärring”. Sappören gick från att vara dräng till att nästa vecka bli sappör vid Helsinge regemente, vilket får mig att undra lite över utbildningen till till yrket. Han var en våldsam typ som slog min mormorsmor halvt fördärvad. Sedan gick han alltså direkt till fängelse, utan att passera gå.

På farfarssidan kan jag bidra med en vacker vallon från Stjärnsund (”Ingen var så grann som Pierrou”), en krutbrännare samt diverse släktingar med tillnamn som Halvöre, Rus och Drucken.

Tack!

Som ni förstår måste vi nu omedelbums samla fler släktberättelser och skriva en kioskvältare som ger oss försörjning livet ut. Fyll kommentatorsbåset!

Det här är Ernst-Lothar von Knorr, som gifte sig med min pappas kusin Britt-Gun, även kallad Grutt-Bin. Hans kompositioner grävdes ner i en trädgård under andra världskriget – och klarade sig och kunde grävas upp igen!

47 kommentarer

Rapport från sjuksängen

Rapport från sjuksängen

Publicerat av Lotten Bergman den 27 januari 2022 11:40

Ja, här ligger jag som vanligt i januari! Sjuk och ämlig! Så här beskrev jag sjukan i januari 2020:

Efter den hemska tiodagarssjukan som hela tiden tycktes ha gått över, men som slog undan benen för mig gång på gång, klev jag på darriga ben upp. Håret såg ut som ett fågelbo och det var ytterst ovant att trä strumpor på fötterna. När jag nere i köket åt med kniv och gaffel för första gången på drygt en vecka, lade jag märke till hur de lät mot tallriken.

– Har besticken alltid låtit så här? sa jag förundrat.

Och blev skickad i säng igen.

Januari 2021 var ju när vi alla i vår bubbla hade covid-19. Och nu? (Ni som har läst förra kommentatorsbåset har redan sett denna utredning.)

onsdag förra veckan: jobb på MDU, vaccinering, basketträning
torsdag: låg nerklubbad som en säl och bara sov
fredag: kunde inte vakna, ville bara sova
lördag: FRISK! gick en entimmespromenad och åt ikapp
söndag: fortfarande frisk på förmiddagen, gick sedan en promenad och blev trött som en gnu och fick svårt att andas
måndag: jobbade på MDU, pratade en helt timme i radio, fick feber, åkte hem, däckade och kunde inte spela basket
tisdag: nedbäddad med huvudvärk & feber, helt orkeslös
onsdag: jobbade tack vare Ipren hemifrån med Zoom och pappersarbete
torsdag (idag): feber, huvudvärk och en förlamande trötthet

Vän av ordning, förnuft, klokskap samt sans och vett frågar nu varför i hela friden jag envisas med att försöka jobba under iprenpåverkan. Well … det är roligt! (Och mitt vikariat går ut sista februari så jag får liksom passa på att ha kul innan sötebrödsdagarna med lön den 25:e är över.)

Så här sitter jag när jag inte sover. Så många detaljer – och inget är arrangerat. Jo, gitarrerna förstås. De är ”uppmuntran”.

Min djefla man förstår precis hur man piggar upp sin sjukling och gör henne glad och pigg: sällskap i sängen!

Spelar jag gitarr? Nej. Tycker jag ovanligt mycket om gitarrer? Nej. Men för min djefla man är gitarrerna som snuttefiltar.

Vänta, nu vet jag.

Stackarn som ligger närmast mig heter Skalle-Per och är Plannjas matchboll från 1979.

32 kommentarer

Hur har vi det nu då?

Hur har vi det nu då?

Publicerat av Lotten Bergman den 21 januari 2022 02:39

Sedan den 13 mars 2020 har jag envist påtalat för alla att de borde skriva dagbok i dessa underliga tider. Och så har jag bestämt mig för att föregå med gott exempel och köpt en vrålsnygg dagbok (Flame Tree Scetch Book) och en fantastisk penna. Min plan var att alla om fem eller tio år skulle kunna häpna åt allt som de hade glömt, men som stod i dagboken: vad munskydd kostade, hur händerna såg ut som kebabstrimlor av allt tvättande och absurditeter som ”nästa vecka är nog allt normalt igen”.

Pennan tappade jag bort omedelbart och så här ser första uppslaget fortfarande ut. Men jag har gjort ett avtryck: en fläck!

Om jag hade skrivit dagbok som jag ju planerade, hade jag på gårdagens datum skrivit detta:

20 januari 2022

Igår fick jag tredje vaccinsprutan – den som kallas påfyllnads eller booster – och det gick som vanligt finemang. Sjuksköterskan hade ärvt ett byggföretag och sagt upp sig för flera år sedan, men höll på med vaccineringar sedan ett år. ”För det är så kul!”

På kvällen tränade jag basket och sen gick jag hem och kunde inte somna.

Idag kunde jag tvärtom inte vakna.

Sedan hade jag förmodligen inte skrivit mer, för hur kul är det att berätta om en dag där jag bara var vaken runt frukost, lunch och middag? (Därför ser ni att jag är klädd i pyjamas, för dagboksbilden togs i någon av vakenhetsperioderna.) Boosterdosen boostade alltså min sömnfunktion. Men nu är jag pigg och glad klockan 02 på natten eftersom jag ju sov hela dagen!

I min coronavärld är allt jättemegasuperförvirrat. MDU (Mälardalens Universitet där jag vikarierar till 1mars) har gett diffusa order om att undervisningen bör ske på campus – men att de lärare som kan, ska jobba hemifrån. (Nej, det går ju inte riktigt ihop.) Basketmatcher ställs in på löpande band samtidigt som ingen riktigt vet varför vi egentligen får fortsätta träna. Vädret beter sig likadant: snöstorm ena dagen, vårväder nästa dag, följt av en köldknäpp på tio minusgrader och ishalka överallt.

Bara nån dag senare hade all snö smält, men då dök ett norrsken plötsligt upp.

Några av släktingarna som jag har intervjuat om läget ska jobba på plats och frottera sig med 700 andra människor, andra ska sitta hemma på kammarn trots separata enmansarbetsrum på arbetsplatsen. Några har komplett frihet att göra som de vill, andra får strikta order där arbetstiden hemma respektive på plats kontrolleras med sekundexakthet. De som studerar får ibland sitta helt normalt och fnittra i en fullsatt aula, ibland med munskyddstvång blott använda var tredje stol. Några är sjuka mest hela tiden, andra sitter i karantän varannan vecka. Men en sak har vi alla gemensamt:

Vi avskyr att sitta i digitala möten.

Inledningsvis kändes det kul att via Zoom

hinka vin framför datorn med gamla kompisar
diskutera dåliga böcker med bokklubbarna
fnittra i möten när Nisse för femtonde gången frågar om han hörs
föreläsa i pyjamasbyxor och kavaj.

Imorrn ska jag pigga upp ~~åhörarna~~ mig själv genom att byta ut min profilbild till den här:

Kapten Zoom gick bara i fem program 1976, men gjorde ett outplånligt intryck på mig.

Men hur har ni det? Eländes elände, foten i kläm och solsken i blick?

35 kommentarer

Ännu en tidsresa: 1909

Ännu en tidsresa: 1909

Publicerat av Lotten Bergman den 16 januari 2022 17:43

När fan blir gammal, blir hon fullständigt galen i gamla kolorerade filmer med pålagt ljud.

Se!

Nu skulle jag kunna rabbla allt som fascinerar och sticker ut – men jag kan också låta er titta och häpna såsom jag gjorde nyss. Jag ska inte nämna vad ni ska titta på ~~skorna, hattarna, kläderna, packningen, den plötsligt uppdykande bilen~~ utan bara låta er njuta.

Men för att sätta filmen i ett sammanhang ska jag ändå berätta vad som hände 1909. Den elektriska brödrosten uppfinns, Edvard Munch målar Skriet och Selma Lagerlöf blev den första svensk som får Nobelpriset i litteratur.

I Frankrike var det lite mer dramatiskt.

Den f.d. franske presidentens famösa franska frilla Marguerite-Jeanne Steinheil anklagades för att ha strypt både sin make, den ytterst kompetente miniatyrmålaren Adolphe Steinheil, och (i samma veva) sin styvmor. Hon ljög och fabricerade bevis, men var så oskicklig att hon hela tiden avslöjades.

– Det var tre svartklädda män och en rödhårig dam som gjorde det!
– Men varför ströps inte även ni?
– Jag vet inte! De tog mina gobelänger!
– Men alla gobelänger hänger ju kvar …
– Nej! Och förresten hade bovarna nog vita kläder. Och kvinnan var nog blond!

Dock fälldes hon till slut ändå inte för morden – trots en ytterst misstänkt bläckfläck på ena knät – eftersom det inte var ställt utom allt tvivel att hon var skyldig.

Denna (för mig okända) historia spreds till Sverige, där man undrade om det månne var så att kvinnor i största allmänhet for med osanning oftare än män. Svaret blev ”nej, vi är nog alla lika goda kålsupare”.

Men kanske inte ändå, för den 30 maj 1909 visade det sig att kvinnor som kunde misstänkas vara demimonder inte fick röka inne på Berns salonger.

Vilket inte har ett dugg att göra med filmklippet ovan. Seså, njut av det nu!

”Toquen är ju icke endast en kulle utan brätte – dvs. En blomkruka eller skopa eller vad den nu liknats vid, puddingform, hink etc. – utan ibland har skopan ett litet brätte, som omramar den till tre fjärdedelar, den blir då en förtjusande cabriolet eller kyss-mig-om-du-vill-hatt; ibland är det diminutiva brättet uppvikt något i ena sidan och det hela blir då något à la Henrik IV barett; ibland åter är brättkanten klockaktigt stupande och klädsamt tillbucklad här och var, så att den mjukt inramar ansiktet. (Sign. Diane i SvD 22/4 1909.)

25 kommentarer

Fågel! Fågel! Vi har fågel!

Fågel! Fågel! Vi har fågel!

Publicerat av Lotten Bergman den 10 januari 2022 20:53

I rollerna:

Koltrasten
Messi

Statister: Tjugofyraåringen & Den djefla mannen & Lotten

Det hände sig denna januaridag att min djefla man skulle ta bussen strax utanför huset, och att han då hittade en perplex koltrast. Den satt i busskuren och stirrade tomt framför sig. Bussen närmade sig, så Tjugofyraåringen kallades ut för att rädda fågeln.

– Ta hit en kartong!
– Den här vinflaskelådan?
– Ja!
– Men hur säger man till den att hoppa in i kartongen?
– Äsch, jag lägger henne där bara.

Sa min djefla man och skred till verket. Ploff, låg koltrasten i kartongen. Hon tittade upp på sina två ömmande människor.

– Hejdå! sa den djefla mannen.
– Men … vad ska jag göra? sa Tjugofyraåringen.
– Ta in henne i köket och se till att hon får upp värmen, ba!
– Och sen?
– Du får … KABLONGSCCHHH.

Bussdörrarna stängdes. Tjugofyraåringen bar in lådan med koltrasten i köket, satte henne under en lampa för värmens skull (som dock var en LED-lampa utan värme), satte ner lite vatten i en skål och satte sig att vänta. Han ringde mig för att berätta om äventyret.

– Jösses! sa jag.
– Nu vet jag inte riktigt vad jag sk…
– Du har väl tagit en bild? avbröt jag honom.

Koltrastlådan. Schrödingers fågel. En fågel i lådan är bättre än …

Efter blott en liten stund började koltrasten rumstera om i kartongen. Och swooooooosch flög hon plötsligt omkring i köket. Tjugofyraåringen bävade för allt bajstorkande som han insåg komma skulle.

Koltrasten satte sig i ett hörn. Flög till ett annat hörn. Inspekterade ett tredje hörn. Satte sig på diskbänken och tog därefter ett resolut steg rakt ner i diskhon. Tjugofyraåringen bestämde sig för att ringa till mig och be om råd igen.

– Mamma! Vad ska jag göra?
– TA EN BILD!

Jag skulle kanske ha sagt ”men plocka undan lite köksstök först”.

Där satt koltrasten ett bra tag. Tjugofyraåringen öppnade verandadörrarna och ytterdörren på vid gavel och satte sig tyst och väntade. Han ringde mig igen.

– Den sitter bara där och tittar.
– Ha tålam…
– DEN FLYGER! NEJ! DEN SITTER I LUCKAN OVANFÖR KÖKSKLOCKAN!
– Ta en bild!

Ja, ena lampan har en röd sladd. I den andra lampsladden sitter en gaffel. Men fokusera nu på fågeln i luckan!

Nu började det bli lite kallt i huset med alla dörrar på vid gavel. Tjugofyraåringen gjorde en åkarbrasa och försökte prata förnuft med koltrasten, som inte alls tänkte lyda. Och då … då kom grannens katt Messi på besök.

Messi går som barn i huset trots att jag ju är allergisk, men han och Tjugofyraåringen är ovänner sedan en kycklingfiléincident i höstas.

– Alltså … kattfan är här, sa min son som vanligtvis inte svär.
– Oh, skit!
– Nu flyger fågeln! Oj, den halkade ner på blåa sittbänken! Nu kommer Messi springande!
– Skräm bort honom!
– Jag kan inte titta!
– ÖPPNA ÖGONEN!
– Oj, nu hoppade koltrasten ner på golvet! Nu jagar Messi efter den! Fågeln skuttar mot dörren! Den hoppar jättefort! Den är ute! Men Messi är nästan ikapp!
– NEJ!
– Oj. Oj …

Tjugofyraåringen var tyst en stund.

– Vad hände?
– Koltrasten bara flög iväg. Messi sitter och tittar upp i luften efter den.
– Tog du nån bild?
– Nä, men jag filmade lite innan det blev dramatiskt.

Messi tassade sedan besviket bort i solnedgången.

19 kommentarer

Dürer & da Vinci & noshörningarna

Dürer & da Vinci & noshörningarna

Publicerat av Lotten Bergman den 7 januari 2022 16:53

Förnicklade Dürer till att ha ett krångligt tyskt y i namnet. Den här texten höll inte på att bli till bara för att ü:et kräver så himla mycket koncentration och förvånansvärt ofta blir ett û.

Men idag, den 7 januari, är det lite av en Albrecht-dag (see what I did there) eftersom det var på just detta datum år 1514 som han, Albrecht, blev färdig med gravyren ”Melencolia I”.

”Bilden uttrycker den kreativa människans konflikt mellan skapande och vanmakt.” (NE.se)

Det är särskilt den magiska fürkanten i övre högra hörnet som har imponerat på mänskligheten. På nästan samma sätt som att meningen med livet är 42, är summan av alla rader kors och tvärs i denna kvadrat 34.

Men det finns mer, kolla t.ex. på hur 1, 4, 13 och 16 i hörnen blir 34. Och si på fan; även det då aktuella årtalet är med …

Om man tittar på NE:s artikel om Dürer (nu kom jag på att jag ju kan kopiera och klistra in hela namnet!) och översätter den till mitt eget liv, ser det ut så här:

Lotten gick i språklära på hos sina rättstavande föräldrar och präglades till stor del av resorna till Frankrike, Västtyskland, England, Danmark, Östtyskland, Belgien och Luxemburg under sommarloven. Åren 1982–83 företog Lotten sin gesällvandring till USA, då särskilt i Texas och Iowa samt Arkansas. Lottens intensiva julkalenderstudier av bl.a. författare saknar motstycke i den samtida bloggkonsten, se >Dürer.

Nja, okej, det står förstås lite mer om Albrecht Dürer (1471–1528) i NE, men det är fasligt stort fokus på hans resor. Samtida med honom var Leonardo da Vinci (1452–1519), som mest åkte mellan Florens och Milano (noggrant angivet i NE). Och hejsansvejsan vad otroligt fabulöst fantastisk deras konst var dåförtiden – och är än idag.

Båda två jobbade de i olika material med olika metoder och båda inspirerades av vetenskapliga rön och jag tänker, nej jag skriker:

– FLY MIG EN NUTIDA FABULÖS KONSTNÄR SOM INSPIRERAS AV VETENSKAPERNA!

Helt opåkallat visar jag upp en liten del av konstverket ”Till Raoul Wallenberg” av Kirsten Ortwed. Kanske är det en noshörning, symboliserande Raoul Wallenbergs mjuka stabilitet och inre fred?

Det finns en mängd analyserande jämförelseutredningar om Dürer och Leonardo dü Vinci, men en sak missar alla forskare: att fastslå att den förre hade gigantiska händer och en förtjusande frisyr under nattmössan.

Man undrar ju om Dürer var vindögd för att han sneglade så här i spegeln när han målade av sig själv som 26-åring 1497.

Detta kan vara ett relativt nyupptäckt självporträtt av Leonardo da Vinci från ungefär 1478, när han var 26 år. (Här finns argumenten för detta.)

Äsch, nutiden är ju inte renässansen, kom jag på nu, och bestämmer mig för att inte vara konstsur. Genierna idag är ju upptagna med att få livspusslet att gå ihop, distraheras i kontorslandskap och leta efter extrapriser.

Hm. Apropå noshörningar.

Dürers noshörning, som han tecknade helt utan att ha sett en livs levande. Den var så omtyckt att läroböcker använde den långt in på 1800-talet.

Förresten.

Ni vet hur alla foton måste ha fotografen nämnd och man måste betala dyra tusenlappar om man publicerar en svartvit bild på Ingemar Stenmarks mössa 1977 (näää ja ä int’ bitter), men att textstölder räknas som okej sampling? Apropå noshörning (igen), får inte Jan-Öjvind Swahn nån cred alls för den här finfina bildtexten som jag inte har nämnt på säkert ett helt decennium.

Ur Bra Böckers gröna lexikon under uppslagsordet ”parning”.

29 kommentarer

Vad händer 2022?

Vad händer 2022?

Publicerat av Lotten Bergman den 2 januari 2022 17:05

För prick ett år sedan skrev jag en rapport om hur det var att insjukna i covid-19. Detta var alltså före vaccinationer och släppta restriktioner samt mitt i pudelns kontaminationer.

Men nu stundar nya tider! Vi får tredje och kanske även fjärde sprutan och rekommendationer om än det ena, än det andra. Det enda rätta är väl då att se på 2022 som (tadaaaa) 1922?

(Eventuell logik i detta mitt resonemang saknas förmodligen.)

Året är … 1922!

januari
BBC börjar sända radio, och kan då berätta att Storbritannien regerar i hela 25 % av världens landyta. (Idag är landet på 78:e plats i en lista över länder med stora arealer.)

Första insulininjektionen görs på en människa. (Antiinsulindemonstranter lyser med sin frånvaro.)

februari
Anders Pers på Vestmanlands Läns Tidning föreslår ett skidlopp till minne av Gustav Vasa. (Alla ropar hurra och börjar koka blåbärssoppa och steka pannkakor.)

mars
Skogsarbetaren Ernst Alm vinner det första Vasaloppet. (Ingen häpnar över hur oerhört snabbt och lätt det var att anordna tävlingen trots att hela 119 män deltog.)

april
Josef Stalin blir generalsekreterare i det sovjetiska kommunistpartiet. (Volgogradborna anar inte att deras postadress kommer att ändras.)

Den svenska riksdagen inför bilskatt, lufttrafikförordningen och luftfartsmyndigheten. (En sådan effektivitet idag hade inneburit Twitterförordning [2016], sparkcykelfartsmyndighet [2018] och hostskatt [mars 2020].)

juni
Man föreslår strikta regler för hur shimmy och andra moderna danser ska dansas moraliskt och konstnärligt. (Idag skulle jag vilja föreslå moraliska och konstnärliga regler för nybyggda, offentliga byggnader.)

juli
Greta Gustafsson säger upp sig från PUB för att försöka bli skådespelerska.

augusti
Första ordinarie Damolympiaden hålls i Paris trots att männen samtidigt är bekymrade över

hyperinflationen i Tyskland
Marockos revolt mot spanjorerna
turkar som attackerar greker
att Japan drar trupper från Sibirien
greker som attackerar turkar
den svenska folkomröstningen om spritförbud.

(”Damidrott, sprit och krigiska män” låter väl som en kioskvältare?)

september
USA, som tidigare under året skickade soldater till Kina för att skydda amerikaner där, skickar nu soldater till Osmanska riket för att skydda amerikansk egendom där. (What else is new, liksom.)

oktober
Stockholms polismästare förbjuder dans på kaféer och restauranger om man inte har ett särskilt tillstånd. För dansen ”har ju urartat” vid flera tillfällen. (Den som ändå fick uppleva en urartande dans idag.)

november
Mussolini får diktatoriska maktbefogenheter.

Georges Clemenceau varnar i ett tal i New York för en tysk uppstickare vid namn Hitler.

N.Y. Times 21 nov 1922: Hitler till vänster och Mussolini till höger. I mitten en stackare som fick en planka kastad på sig när visslan ljöd för ”arbetsdagens slut”.

(November är för övrigt en jäva skitmånad 1922. Grekland avrättar massa f.d. premiärministrar och allt verkar gå fullständigt åt pepparn överallt i hela världen. December är inte mycket bättre.)

december
Sovjetunionen bildas – världens första regelrätta kommuniststat.

Nääää. Det var ju ett bedrövligt år. Jag ändrar mig … 2022 ska inte alls bli som 1922. Jag testar 1822 istället! I kronologisk ordning finner jag detta:

Storbrand i Simrishamn.
En tredjedel av Norrköping brinner upp.
Brand på Blasieholmen.
Enorm brand i Kungsör.
Borås brinner ner till grunden.
Det svenska kaffeförbudet upphävs.

Jamen det var ju bra med kaffet i alla fall? Nej, nu vet jag. Vi tar klädmodet från 1922 och struntar i resten!

35 kommentarer

Nyordslistan 2021

Nyordslistan 2021

Publicerat av Lotten Bergman den 27 december 2021 15:15

Tänk, en gång i tiden skrev jag hela kåserier och noveller med ett enda mål: att klämma in alla nyordslisteord i ordmassan. Likadant gjorde jag med orden från högskoleprovet.

Det gick finfint. Men om jag idag – på den heliga nyordsdagen – hade försökt mig på detta, hade det blivit en oerhört krystad text om corona, matsvinn, digitala jävla möten, vaccinationer och miljömål.

Nyss pratade jag i radio om nyordslistan och upprepade då med emfas och en dåres envishet att nyordslistan inte är Svenska Akademiens ordlista och att den borde byta namn till något krångligare.

Men eftersom ni ju längtar efter en mikroutredning (väl), ska ni få några finurliga (och två bedrövliga) ord.

Såna ord som egentligen är jättegamla

gaslighta  – [gäslajta] manipulera en person genom att förneka fakta eller att sprida felaktig information i syftet att få personen att tvivla på sitt förstånd
anosmi –  frånvaro av luktsinne

Såna ord som är roliga

ljushare –  ljusprick som hjälper löpare att hålla en viss hastighet under ett lopp
maskne –  finnar och andra hudbesvär som orsakas av att bära munskydd eller visir
spökkök –  matställe där menyn från en känd restaurang erbjuds enbart för avhämtning eller utkörning
jukeboxbio  – biografvisning där publiken väljer både film och starttid
jobbonär  – person som fortsätter att arbeta efter att ha nått åldern för pension
domedagsskrollande –  överdriven konsumtion av medierapportering med negativ innebörd

Såna ord som är av corona- och covidrelaterade skäl uppfunna, men faktiskt ointressanta: så ointressanta att de inte ens föräras en egen punktlista

vaccinpass, postcovid, coronabubbla, coronahund, generation corona, genombrottsinfektion, hybridarbete, hybridmöte

Två ord som jag tycker illa om av alla skäl – som skapelse, som företeelse och som ljudbild

vaccinnationalism –  prioritering av vaccinering av egna medborgare trots att behovet kan vara större i andra länder
gangfluencer –  person som ingår i kriminellt nätverk och använder sociala medier för att visa upp sin livsstil

Gäng från förr – lika fåniga i sin sabotageiver då som nu. ”The Bowery Boys” (N.Y.) var aktiva bekämpare av katolicism och allt irländskt 1820–60, och förutom ligister även frivilliga brandmän som bar brandmanskläderna även när de inte jobbade.

Ett ord som jag kommer att inkorporera i det dagliga språket omedelbart är ”svinna” – alltså verbet av ”matsvinn”. Perfekt att uttala, stava och förklara och propagera för. Så här:

– Sluta svinna; lukta på möglet innan du slänger gamm-brödet!

Här skulle jag lägga upp en bild på mögligt bröd, men det blev så vansinnigt äckligt att jag valde min brända foccacia istället.

Fotnot
Här finns hela listan som nätsida och som pdf.

18 kommentarer