Hoppa till innehåll

Månad: december 2025

Facit till lucka 15 heter lucka 16 (Lilla Julkalendern 2025)

Hur ska man kunna se en deckarförfattare mitt i en förvanskad bibeltext, tänkte jag. Och såg lettrådarna ramla in och snöras ihop samt bilda ett snillrikt HB-nät.

Pysseliten får inleda facit med sin kommentar om geografi eftersom jag ju var en erkänt duktig geografiredaktör på NE och ju har skrivit helt bortitok:
– Men hörrni, till och med en dysdirektiker som jag reagerar på resan NER till Nederländerna från London. Landet ligger ju slightly norrut.

Jag skulle kunna hitta på att jag med NER menar meter över havet eftersom Nederländerna ligger på en absurt låg nivå. Men nej. Min dammiga geografihjärna hade placerat Storbritannien på en annan breddgrad!

AiP var rolig:
– Periodiska systemet förstår jag mig inte på så jag vill hellre ha ett annat.

Kaffeflickan hade liksom HB en favoritlärare:
– Jag hade en gång en favoritlärare som inspirerade mig till att söka en ingenjörsutbildning. Inte hjälpte väl det när jag nu försöker traggla mig igenom periodiska systemet. Bortsett från det där med ädelt, förstås.

Leda ledtrådade bra i den sena kvällen:
– Så här dags kan det avslöjas: detta dystra drama får en ståtlig final, när vår strävsamma HB i sista akten valsar ut hand i hand med Jane Austen! I tre delar!

Kråkan har nog ingen ledtråd här, men det lät så trevligt!
– Bekvämt bakåtlutad på läktaren i en sky av saffran somnar jag i kväll. Det är bättre än diket. Jag hör svaga snusningar och lite snark från flera håll.

Här har vi Hemlisbloggaren i lucka 15! Eller i sitt arbetsrum kanske.

HB med skrivmaskin under tidigt 1980-tal. [CC]
Phyllis Dorothy [P.D.] James (1920–2014), eller Baroness James of Holland Park, blev allmänt känd när hennes deckare om poeten Adam Dalgliesh (namngiven efter en favoritlärare) slog igenom någon gång på 1960-talet; som tv-deckare sändes just dessa en masse på 1980-talet. Då varken läste jag Dalgliesh eller kollade på honom på tv eftersom jag var ute och rullade hatt och körde på tentor mest hela tiden.

P.D.:s barndom med två yngre syskon var erbarmlig och präglades av att modern hade dåliga nerver (som det hette), och togs in på mentalsjukhus ungefär 1935. För att familjen inte skulle duka under eller splittras, hoppade P.D. av skolan när hon var 16 år och jobbade liksom sin far på det brittiska skatteverket och därmed bidra till familjens försörjning. Pappan, den buffeln, ansåg för övrigt att kvinnor inte hade på högre lärosäten att göra.

Hon jobbade, jobbade och jobbade och utbildade sig samtidigt till sjuksköterska så att hon kunde göra en insats under andra världskriget. I samband med detta, träffade hon sin blivande man – läkaren Connor White – som efter kriget fick svåra psykiska problem och dog 1964. Phyllis Dorothy lämnades då ensam med två döttrar – men hon visste ju sedan 16-årsåldern hur man försörjer sig bäst.

P.D. James med ena dottern ungefär 1943.

Det konstiga i mina ögon är att P.D. James debuterade redan 1962, när hon borde ha varit fullt upptagen med att klippa navelsträngar: de två döttrarna var då 20 respektive 18 år, och dessutom måste hon på något sätt ha tagit hand om sin sjuke make, som var inlagd på institution – varifrån han flertalet gånger rymde. Men så hittade jag anledningen till att hon på något sätt lyckades skapa enorma textmassor, debutera, bli berömd och ta emot priser mitt i bedrövelserna: det var ju makens föräldrar som tog hand om döttrarna!

När hon började skriva (kl. 05 varje morgon) i mitten av 1950-talet använde hon sig av de miljöer som hon kände så väl för att hon hade jobbat med

  • tramsig byråkrati i största allmänhet
  • problem vid NHS
  • intriger på skatteverket
  • brottsbekämpning vid Storbritanniens inrikesministerium.

Inte förrän hon var 59 år pensionerade hon sig från kontorsjobben för att bara skriva hela dagarna och dessutom njuta av att Dalgliesh blev en sådan megahit.

I böckerna ska han vara lång, mörk och snygg. Jag tycker att han i tv mer såg ut som en sliten piassavakvast. [CC]
Romanen ”The Children of Men” (1992) som äger rum i en dystopisk värld år 2021, filmatiserades 2006 (utspelas 2027) och är ytterst sevärd. (Children of Men på imdb.) Huvudrollen spelas av Clive Owen, som faktiskt är lång, mörk och snygg.

Förutom deckar-Dalgliesh har P.D. skrivit ett par mysterieböcker med huvudpersonen Cordelia Grey och en pastisch på Jane Austen: ”Death Comes to Pemberley”. (Låter ju lite Julkalendrigt.) Den sistnämnda blev en tv-serie som jag gärna skulle se, men inte har lyckats nosa fram trots att det finns en miljard streamingtjänster.

Här finns en trevlig dödsruna som innehåller mer information om hur otroligt aktiv P.D. James var ända tills hon dog. Själv orkar jag varken debattera, engagera mig inom politik eller verka för fred och rättvisa i världen eftersom jag är strängt upptagen med att spela basket och göra Julkalendrar.

Det finns väldigt få CC-bilder (som alltså inte kostar pengar att ha i bloggen) på P.D. Men här är en från 1988 med näääästan samma blus som på första bilden.

Nu ska vi dra en vinnare! Och eftersom tischorna verkligen finns i verkligheten, kommer ni att få dem hemskickade före jul, så det så. (Bild på underverket kommer endera dan.)

Två lappar ur Plommonstopet får det bli denna kväll!
Ettan kommer …. Kaj!  Tvåan kommer … Pysseliten! Häpp!

Välkomna till lucka 17 – nästa gåta – i ottan den 17 december!


Idag hade jag TVÅ embryoalster att låta er njuta av här under strecket, men eftersom jag plötsligt hörde Roger Moore prata i slutet, måste det bli den här!

grodnatt farran

vi var visst ute okcså gykclade igen embryo

ja helt omöglig lukcra det säjer jag nu

yo

lika bra att sovra på saken

yo

mitt namn är blund john blund det säjer jag nu

yo

Share
39 kommentarer

Lilla Julkalendern 2025: femtonde luckan

I förra facitet fick Frida & Marianne varsin turtischa, och eftersom det är tischaleveransmåndag idag, har namn, adress och storlek börjat dimpa ner hos mig. Det ska ni veta: jag sparar (hej gdpr) inga adresser och heller inga storlekar (det kan ju vara fukt i garderoben) från år till år, så ni måste mejla eller smsa sånt: lotten@bergman.com eller 070-888 55 42.

Jag gillade Pysselitens facitkommentar: ”Är det imorgon snart?” (För så känner även jag.)

Lucka 15, som är så svår, så svååååår …


Och det hände vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle börja skriva. För vår huvudperson var det den allra första boken, och den skrevs samtidigt som jobb på olika ställen som skatteverket sköttes prickfritt med tungt ansvar för familjens försörjning. Alla försökte skriva, var och en på sin egen kammare med stora, tunga skrivbord varpå pennor och papper låg i bestämd ordning och ljuset silades genom lövverket utanför fönstret. Annalkande steg alltid anades tydligt på den kramsande grusgången. Så reste även Adam från hemstaden London i Storbritannien ner till Nederländerna, till Martins stad. Denne bodde i ett grått, trist fyrtorn med hela sin släkt. Även han kom för att skriva, tillsammans med sin trolovade, som annars harvade på utan inspiration. Medan de var där så var tiden tyvärr inne, när det var dags för honom att mördas med en silverdolk. Och vår huvudperson skrev på sådant vis i sin förstfödde bok och lade liket i ett kök, ty det fanns icke rum för honom nån annanstans. I samma nejd voro då några detektiver ute i markerna och spanade efter sådant som verkligen inte passar in i en bibeltext.


Nämen va?
Det var då fasligt vilket obegripligt klotter. Är det månne kod? Morsemedelenden? Moderna dopnamn? Akronymer? Lyd mitt råd: strunta i krafset!


Facit till lucka 15 kommer nån gång efter midnatt!

Lucka 1 och dess facit. Lucka 13 och dess facit.
Lucka 3 och dess facit. Lucka 15 och dess facit.
Lucka 5 och dess facit. Lucka 17 och dess facit.
Lucka 7 och dess facit. Lucka 19 och dess facit.
Lucka 9 och dess facit. Lucka 21 och dess facit.
Lucka 11 och dess facit. Lucka 23 och dess facit.
Share
72 kommentarer

Facit till lucka 13 heter lucka 14 (Lilla Julkalendern 2025)

Oj vad mycket ansjovis det var i kommentatorsbåset till lucka 13! Jag var så många gånger på väg att be om exakta recept på än det ena, än det andra.

Bröd!

Jansson!

Julkaka!

Många hängde på HB:s namn och kallade gåtan marig, andra antydde att badkar hade en stor del i livet. Ingen nämnde Jean-Paul Belmondo, Jean-Paul Gaultier, Jean Paul Getty eller ens Jean-Paul Sartre, som jag hade sparat för att kunna ledtråda med bortåt midnatt.

Hemul var i alla först med en ledtråd:
– Ska det behöva vara så här svårt på själva Luciadagen? En sån mardröm!

Niklas:
– Den här dagen har varit ett Maraton. Jag sätter mig lite i skymundan och knaprar på en ansjovis.

Kerstin:
– Jag önskar att jag hade ett badkar. Inte för att jag behöver direkt, men tänk att bli genomvarm i juletid! I julitid badar jag hellre i sjön däremot, det känns säkrare.

Ökenråttan:
– Medan jag blötlade sysslade Lille maken med dagens middag: Gratin Parmentier. Baronen Parmentier levde när det som refereras till i luckan hände. Vilket sammanträffande va?

Helena:
– En av de bästa sakerna med december är att man lär sig nya, oväntade saker från Lottens mariga luckor. I dag har jag lärt mig att man kan bada i havregrynsgröt. Men enligt framgooglade diagnosspekulationer hade nog dagens HB haft bättre effekt av en strikt glutenfri diet, och i så fall kanske sluppit bli mördad.

Kråkan var fyndig:
– På den tiden dog de till höger och vänster.
– På vilket sätt?
– Det var hugget som stucket.

Den arge döde i lucka 13 var Jean-Paul Marat (1743–93), som många blott känner som ”den där som dog i badkaret” – men att han var illa omtyckt och att knivmördaren var en minst lika arg kvinna, är mindre känt.

Himla massa brun vägg på halva målningen va? (Målare: Jacques-Louis-David.) [CC]
J-P – som jag egentligen skulle vilja kalla honom eftersom mitt tangentbord inte är byggt för att ”Jean-Paul Marat” ska kunna knattras fram med lätthet – studerade medicin, naturvetenskap och filosofi, vilket vi väl alla borde göra egentligen. Han pluggade, reste runt i Europa, publicerade artiklar om allt mellan elektricitet och filosofi, jobbade som läkare i London och vid hovet i Paris, blev kompis med den blivande Karl X och skaffade sig under denna tid förmodligen massa kontakter och inside information som drev honom mot radikalism och politiska pamfletter – och en sjujävla ilska mot privilegiesamhället, adeln och rättssystemet.

Gott så. Jag är förespråkare både av ilska och kritik samt pamfletter och i synnerhet retorik. Men under franska revolutionen 1789 blev Jean-Paul Marat bara argare och argare och fick fritt spelrum i sin egen publikation – den extremt radikala tidningen L’Ami du peuple (’Folkets vän’).

Till skillnad från lucktexten, där han ju mest var arg för att han var död, skrev Marat i tidningen med en ilska som tyvärr känns obehagligt modern. (Jag har dock bara läst översättningar pga. fransk fnuttfobi.) Han misstrodde kompromisser, föraktade försiktighet och var fullkomligt övertygad om att fem–sexhundra halshuggna fiender inom aristokratin skulle rädda revolutionen och förhindra ett mycket större blodbad. Naturligtvis blev han hatad och hotad till livet och till och med efterlyst, och tvingades därmed att dra sig undan offentligheten och gömma sig här och där.

Så var gömde han sig då? Ja, han gjorde helt enkelt som Bruce Willis hade gjort i sin glans dagar; han hoppade ner i kloakerna och vadade bokstavligt talat under lång tid genom skit.

Förmodligen var det därför han blev så sjuk och fick eksem över hela kroppen. För att lindra smärtan och klådan av de stora, läbbiga blåsorna, arbetade han precis som Winston Churchill i badkaret. I äldre medicinsk litteratur har man föreslagit att det var skabb, syfilis eller atopisk dermatit som han led av. Men det tror man inte numera för – och håll i er nu! – forskare har gjort en analys av en bloddroppe på papperet som Jean-Paul Marat höll i när han blev mördad i badkaret!

DÄR!!! (Lite väl utsmetat här på målningen.)

Analysen av den lilla bloddroppen gav vid handen att det skulle kunna vara en kombination av

  1. seborroisk dermatit – kronisk hudinflammation med fjällning, klåda och allmän irritation.
  2. sekundär bakterieinfektion – stafylokocker.

Dagens forskare är inte helt övertygade om att det var kloakvattnet som var orsaken, men jag tycker faktiskt att det passar bra i historien om Marat. (Och jag hade uppskattat blåsor, blemmor och sånt på målningen.)

Och vad vet vi då om mördaren? Jo, Charlotte Corday (1768–93) hade i klostermiljö läst böcker om antikens hjältar, om och av Rosseau – och senare revolutionära texter som fick henne att inse att Marat var ansvarig för allt våld i Frankrike. Därför (sa hon), offrade hon sig och röjde undan Marat för att rädda hundra tusen människor från en säker död eftersom han inte verkade kunna ”stoppas på juridiska grunder”. (Känns lite nutidsbekant.) Hon erkände snabbt och upprepade under rättegången: ”J’ai tué un homme pour en sauver cent mille.” (Måtte alla fnuttar sitta rätt nu.)

Blott fyra dagar efter mordet avrättades Charlotte Corday i giljotinen. Som exempel i etiska frågor brukar hennes namn dyka upp när det handlar om ”legitimt politiskt våld”. (Suck.)

Men vad står det egentligen på papperen i målningen? Ah, så intressant! Här har målaren (eller kanske hans uppdragsgivare) passat på att föra fram sitt eget politiska budskap.

Jag är verkligen inte först med att vara nyfiken; det finns många, många tolkningar. Konsthistorikerna är helt överens om att lappen i Marats hand kommer från Charlotte Corday – där drog hon i verkligheten till med en lögn för att få audiens hos Marat. Det transkriberas:

”Il suffit que je sois bien malheureuse pour avoir droit à votre bienveillance.”
– Charlotte Corday

Ungefär: ’Det räcker att jag är mycket olycklig för att ha rätt till er välvilja.’ Det ska tolkas som att hon framställde sig själv som oskyldig, bedjande om hjälp, medan Marat var hygglig som släppte in henne.

Den andra, mindre lappen ska se ut som att den är skriven av Jean-Paul Marat själv. Den antyder att han är en välgörare som helt oskyldig har bragts om livet. En martyr, helt enkelt.

Uj, vad svårt att se fnuttarna.

Marat ger alltså enligt målningen pengar till en fattig änka:

Donnez cet assignat à cette mère de cinq enfants dont le mari est mort pour la patrie.

Ungefär: ’Ge denna sedel till denna mor med fem barn, vars make har dött för fosterlandet.’

Och hur såg karln ut när han levde?

Lite förvånad, kanske? Och se, massa brun vägg ovanför igen. Känner jag någon som kan sin konsthistoria och vet vad detta dominerande bruna gör med åskådarens upplevelse av konstverk? (Målare: Joseph Boze.) [CC]

Nu har ni lärt er tillräckligt om denne fransos, så då ska vi dra vidare – mot en vinnare!

Eftersom tischorna är på ingång kan jag nästan lova att de postas på måndag och kommer fram … när Postnord finner det lämpligt. Jag drar två! Oj, de ser nästan nystrukna ut:
Frida & Marianne! 

Välkomna till lucka 15 – nästa gåta – i ottan den 15 december!


Harrrkl. Jag kan inte låta bli. Jag bara måste dra upp embryo. Igen! Om inte annat så för svampyrerna!

 

har du varit nere i skällaren embryo okcså hämtrat julmusten det undrar jag nu yo

nej jag törst inte: det bror svampyrer där nere i mörkcret okcså frukcten det säjer jag nu

yo

har du varit uppe på vinden embryo okcså hämtrat luciatråget det undrar jag nu

yo

nej jag vägrar jag vågrar inte det bror sladdermöss okcså skriftspindlar däruppe det säjer jag nu

yo

har du varit ute i vitshusboden embryo okcså hämtrat julkrubbet det undrar jag nu

yo

ja men allt jag hittrade var skämt det säjer jag nu

yo

då får du grå över till julgrannen okcså lånra en luciakrona eller två så vi kan köpra lite glugg eftrersom dom tre grise männen okcså pepparkakegrubblarna okcså lussekrattorna kommrer okcså spritter i vår vinterfnatt det säjer jag nu

yo

 

Share
35 kommentarer

Lilla Julkalendern 2025: trettonde luckan

Den tolfte dagen presenterades facit till lucka elva, men var även dagen när alla i båset fyllde på information om HB, berättade om Lassie-ögonblick och tände lite ljus för DDM här och där. Ur plommonstopet drogs Niklas i Göteborg, och tröjtryckeriet har lovat mig leverans nu på måndag. Oj, vad jag ska sprätta frimärken omkring mig!

Lucka 13, som inte alls låter som en vän Lucia-typ


Kolla! Kolla!
Förbaskade jävlarns skit!
Jag är ju död! Så död man nånsin kan vara.

Jag ska lugna mig. Men. Helvete, vad jag är förbannad. Har jag mig själv att skylla? Jo, kanske det, men på detta sätt skändligen mördad en varm julidag utan någon som helst förvarning? Salope! Är det att visa respekt? Nej! Putain!

Med tanke på min utbildning borde jag förstås ha kunnat göra nåt åt situationen – men det hann jag fan inte ens tänka på! Allt är despoternas fel!

Var min kärlek till er alla för stark, eller? Var jag för frispråkig? För ilsken för er smak? Ni tycker väl förstås att det är mitt fel, men det ska jag säga att det var faktiskt inte jag som drev mig själv till mardrömslivet nere i avloppssystemen. Fan! Jävla kloakhelvete!

Min själ har flytt min stackars erbarmliga kropp, och nu kan ni bara se den där virala bilden från brottsplatsen. Merde. Tog någon ens och kollade fingeravtryck och sånt? Nä! För ”tiden är inte mogen” sa de!

Inser ni nu – när jag är död – att jag var förnuftets röst? Nej, ni är blinda och offrar glatt det allmännas väl utan att inse att huvuden borde rulla. Och därför är ni inne i en nedåtgående spiral där allt blir värre bara för att ni inte inser att om en sisådär fem- eller sexhundra influencers offrades på stupstocken, skulle vi alla leva lyckligare.

Utom jag då, för jag är jättedöd!


Att jag lägger ut oviktiga bilder för att distrahera er är förstås ett ofog. Så då kommer en jätteviktig bild som är lösningen på allt! (Not. Verkligen inte alls.)


Facit till lucka 13 kommer nån gång efter midnatt!

Lucka 1 och dess facit. Lucka 13 och dess facit.
Lucka 3 och dess facit. Lucka 15 och dess facit.
Lucka 5 och dess facit. Lucka 17 och dess facit.
Lucka 7 och dess facit. Lucka 19 och dess facit.
Lucka 9 och dess facit. Lucka 21 och dess facit.
Lucka 11 och dess facit. Lucka 23 och dess facit.
Share
86 kommentarer

Facit till lucka 11 heter lucka 12 (Lilla Julkalendern 2025)

Idag är det den 12/12, och vi har kommit halvvägs i Julkalendern.

I kommentatorsbåset råkade jag nämna att jag är barnsligt förtjust i anekdoter om hur vi vanliga människor ibland stöter på kända personer, så nu vet vi att Lasse Lönndahls bror, Bj*rn Sk*fs, T*mmy K*örberg, Carl-Gustaf L*ndstedt, prinsessan Christina, hela det underbara 1974-fotbollslandslaget med Ralf Edstöm och Bosse Larsson, Mästarnas mästare-deltagare, Lorry-skådespelare, en Skarsgård, Elisabet Höglund (journalist-cyklist), Per Ge*sl*, Sune Mangs, Ivar Lo-Johansson, Per Oscarsson, Mikael Wiehe, Göran Persson, kungen, Lennart Hyland och kanske en president samt Dalai Lama kan vara stolta över att de har träffat folk som hänger här i Julkalendern.

Och allt detta bara för att Karin skrev:

– I never met Lassie, but I did meet Haile Selassie.

Men vi hade väl några ledtrådar att ta tag i också?

PK-klassikern:
– Jag gissar på samma som Översättarhelena.

Hemul:
– Idag har jag irrat runt rejält, men nu tror jag att hästarna, sjuttiotalspåsken, nobelpriset och diverse annat äntligen har fallit på plats. Änglabröd, låter inte det gott?

Nina:
– Nobelfesten igår var spektakulär. Jag undrar om Elisabeth Svantessons makalösa klänning var en hommage à Sara Danius? Samma färger som hennes mest berömda klänning. Personligen tycker jag att den från 2016 var vackrare.

Leda (med av mig instoppad länk):
– […] Och en packlista som HB ritat som lämplig för hotellvistelse: 2 par jeans, 7 t-shirts, lika många strumpor, en vit och två rutiga skjortor, allt lagom att tvätta upp i tvättstället och hänga på tork i fönsterkarmen.


Hemlisbloggaren i lucka 11 är varken en litterär gigant eller en hyllad Nobelpristagare …. men ändå lite grann av både det ena och andra.

Patti Smith (f. 1946) är en punkpoetikon, som jag hela tiden blandar ihop med folk- och protestmusikerna

Trots att de tre varken liknar varandra till personlighet, utseende eller röst, måste jag tänka efter rejält för att hamna rätt.

Bara för att jag skrev föregående meningar och korta punk(t)lista, irrade jag på Julkalendermanér totalt bort mig i videosnuttar, svartvita foton, tidslinjer, LP-plattor och väldigt, väldigt många paralleller till politiska protester nu och då. Joan Baez har uppträtt med de andra två, men inte samtidigt. Och därför får ni dessa sex klargörande bilder!

Inte hemlisbloggare.
Inte hemlisbloggare.
Hemlisbloggare.

Glasklart!

Här är förresten en skärmbild från när Patti Smith och Joan Baez uppträdde tillsammans i Stockholm 2016.

(Ni kan kolla här, men det är väldigt dåligt ljud.)

Flera gånger tidigare har jag avundsjukt konstaterat att man i kreativa kretsar söker sig till varandra, umgås intensivt och sporras av varandras framgångar. Utan att ens tänka på att bjuda in mig till sina kotterier. Fnysande kan jag blänga på gäng som

  • Brat Pack (Emilio Estevez, Rob Lowe, Demi Moore, Molly Ringwald, Ally Sheedy)
  • Bloomsbury-gruppen (Virginia Woolf, E.M. Forster, John Maynard Keynes, Vanessa Bell, Lytton Strachey)
  • de som gick på café i Paris samtidigt (Ernest Hemingway, F. Scott Fitzgerald, Gertrude Stein, Ezra Pound)
  • massa mingel i Lund (Hjalmar Gullberg, Vilhelm Ekelund, Anders Österling)
  • hela Ingmar Bergmans stall
  • alla som träffades på tv-kanalen ZTV och liksom hette Haag eller Luuk.

I Patti Smiths entourage fanns inledningsvis absolut ingen alls. (Det blev bättre med tiden.) Hon var blyg och sjuklig under hela den erbarmliga barndomen, men kom när hon var tolv år på att hon ville bli poet. Och musiker. Och skådespelare – men hon hade kanske inte tillräckligt fina tänder. (Att hon i kalenderluckan pratade om att ämliga, hemmaliggande barn får tid att läsa, dagdrömma och fantisera är något hon återkommer till i flera intervjuer. Precis som att dagens ungdomar bör ha god munhygien.)

Patti blev i tonåren liksom sin far (som nyligen visade sig inte vara hennes biologiska pappa) fabriksarbetare, men poesin drog henne mot musiken och Paris, och vidare till N.Y och till pojkvännen Sam Shepard samt teaterscenen – och så träffade hon den stora kärleken i form av fotografen Robert Mapplethorpe (1946–89). Att Jimi Hendrix, Janis Joplin och Jim Morrison dog under tio månader 1970–71 tog dem (och alla andra) hårt, och kristerapin tog sig musikaliska och poetiska former. Smith och Mapplethorpe fortsatte att umgås intensivt även sedan de hade gjort slut, och det är han som har gjort det väldigt kända omslaget till hennes debutplatta ”Horses”. (Som jag inte kan visa upp här pga. strikta bildrättighetsregler. Vilket irriterar mig mer än skoskav.)

Kanske är den här låten av Bruce Springsteen bekant?

Under fem år levererade Patti Smith med olika musikkonstellationer fyra plattor, hon turnerade, hon engagerade sig politiskt och var egentligen överallt hela tiden. Och så 1980, PLOFF, gifte hon sig med en ny stor kärlek (musikern Fred Smith, jättepraktiskt så slapp hon fundera på att byta efternamn), fick två barn och försvann helt från offentligheten. På Wikipedia finns en tidslinje, som även om man inte är ett dugg intresserad av innehållet måste upplevas så innerligt vacker i sin tydlighet.

Varför hon gav ut en platta just 1988 beror på att maken övertalade henne. Hon skrev i memoarerna:

Fred really pushed me. He wanted me to sing again. He said: ”People need to hear your voice again.”

Men hon tänkte ”hellre är jag en fantastisk mamma än en medioker artist” (hennes ord), och gick i ide igen. (Men att vara mamma är sannerligen inte att gå i ide.) Att hon kom tillbaka med besked 1996 berodde på att både hennes man och bror 1994 dog hastigt – helt oväntat – och kreativiteten ju behövde pysa ut någonstans.

I DN skrev Henriette Zorn 1999 så här om Patti Smiths 1970-tal:

”När kvinnliga rocksångare skulle vara blonda, glamorösa och sexiga på ett traditionellt sätt var Patti Smith androgyn, tufft frispråkig och beläst. En osannolikt tunn 30-åring som spottade ut rå poesi till tunga elgitarriff och som snabbt utvecklades till ett slags kvinnlig rockschaman som integrerade hymnens sakrala uttryck med rock’n’rollens. De gammaldags engelska formerna thy och thee var lika ofta förekommande i hennes texter som fuck och shit. Med välorkestrerad gränslöshet och utlevelse ömsom deklamerade, ömsom sjöng, viskade, väste och skrek hon ut sina poetiska visioner fyllda av provokationer, litterära och religiösa referenser, biblisk talmystik och inte minst ett erotiskt laddat bildspråk.”

Under hösten 2025 intervjuades Patti av allt och alla överallt, t.ex. av Stephen Colbert (där man ser ”mustachen”), och nästa år fyller hon 80. Inte så illa pinkat av en mager punktjej.

Av hennes 37 utgivna böcker har memoarerna fått mest uppmärksamhet. ”Just Kids” som kom 2010 handlar om livet tillsammans med Mapplethorpe – och är enligt alla recensenter ”förvånansvärt läsvärd”. Hade de kanske väldigt lågt ställda förväntningar? De andra tre memoarerna, som även de anses mycket intressanta, heter ”M Train” (2015), ”Year of the Monkey” (2019) och ”Bread of Angels” (2025).

Den sistnämnda recenserades i DN för knappt tre veckor sedan. Kolla på slutmeningen här nedan. Jag undrar om det betyder att boken är utdragen och långtråkig och om en redaktör med skinn på näsan hade kunnat göra något åt det. Eller om det faktiskt är bra att ha transportsträckor.

När Patti Smith som 18-åring fick en Dylan-platta av sin mamma, anade hon inte (nä hur fasen skulle hon kunna ana det, ovanligt dumt skrivet, Lotten) att hon 2016 skulle stå på Nobelscenen och sjunga eftersom hon då tog emot polarn Bob Dylans Nobelpris i litteratur.

(Hon är supernervös och kommer av sig, men på nåt sätt är det bara precis som det ska vara.)


Nu ska vi dra en vinnare! Det går rykten om att tischorna är på ingång; jag ska få besked imorrn! Rafs, raaafs, här ska dras en liten lappelilapp!

Niklas i Göteborg! 

Välkomna till lucka 13 – nästa gåta – i ottan den 13 december!


Herregudrun – idag kommer embryo med ett avslöjande! Som vi har undrat!

 

hallon farran

hallon hallon vad har du på julehjärtat din lilla julnior det undrar jag nu yo

kan du inte berättra något om före i tiden det undrar jag nu

jag har ätrit julrusch med kalle schubert det säjer jag nu yo

nä nä farran nu julgrer du

nej det är stensäkert

farran krom igen

ja jag kanske slarvar lite men i det stora hela är det sand det säjer jag nu

yo

okcså har jag diskcruterat fisolofi med nissche okcså hobbes okcså zaras hustru det säjer jag nu

ho ho ho det säjer jag nu altso nu sprahc det farran du överdrivrer det säjer jag nu

yo

okcså har du väl varit på jordpolen okcså hälsrat på jultomten det säjer jag nu yo

det är jag som är jultomten har du inte fattrat det ännu lilla embryo det undrar jag nu

yo yo yo

Share
24 kommentarer

Lilla Julkalendern 2025: elfte luckan

Nionde luckan med Schubertfeeling och dess klargörande facit hedrades genom kuriosa galore & extra kryddor samt två nya ägare av osynliga tischor: hakke och Fredrik I. (De trycks i detta nu, säger ryktet. Tischorna alltså.)

Men nu ramlar vi vidare!

Lucka 11


Vi var ju bara juniorer

Jag brukar bli ombedd att ge unga människor råd. Förmodligen bara för att jag en gång själv var ung. Något annat kan det inte handla om eftersom jag verkligen inte tog hand om mig själv eller var listig och smart på något sätt. Så jag brukar bara säga att ungdomarna i alla fall ska borsta tänderna. Inte så höga krav, kan man tycka. För vem fan kan vara kreativ när man samtidigt måste beställa tid för rotfyllning?

När vi var unga ställde vi hela tiden frågor om framtiden, men jag tycker bara att de unga av idag ska rycka på axlarna och leva så sorglöst det går. Om det går. Det ena leder till det andra och plötsligt är man bara den man är, liksom. Ta ut svängarna, var lite flippad, dansa barfota utklädd till ett spöke vetja!

Människor har ju oftast makten att styra sig själva i rätt riktning vad det lider.

Sedan är det inte så himla noga med allt, och det finns ingen som helst mening med att fokusera på sitt yttre. Många ifrågasätter mina androgyna kläder och säger att jag faktiskt ser ut som en häst med mustasch, men det skiter jag i.

Det är inte allom bekant, att jag som barn var sjuk. Ofta. Länge. Sängliggande månader i sträck. Det sägs att sådana barn – om de liksom Proust och Kafka överlever – har större chans att få ett kreativt yrke eftersom de under så lång tid inte kan göra annat än att läsa och fantisera.

Nu när jag har ungdomen långt bakom mig och kan uttala mig om vad vi höll på med då, ifrågasätter jag inte ens de etiopiska episka äventyren med de absurt höga vågorna. Särskilt inte det vi skapade under den famösa påskveckan på sjuttiotalet. Vi var ju faktiskt bara juniorer som inte visste bättre!


Näääh. Den här bilden är väl helt fel!? Mysko.


Facit till lucka 11 kommer nån gång efter midnatt!

Lucka 1 och dess facit. Lucka 13 och dess facit.
Lucka 3 och dess facit. Lucka 15 och dess facit.
Lucka 5 och dess facit. Lucka 17 och dess facit.
Lucka 7 och dess facit. Lucka 19 och dess facit.
Lucka 9 och dess facit. Lucka 21 och dess facit.
Lucka 11 och dess facit. Lucka 23 och dess facit.
Share
90 kommentarer

Facit till lucka 9 heter lucka 10 (Lilla Julkalendern 2025)

SCHUBERT IS IN DA HOUSE!

Eller nåt liknande. Vi tar definitionen från programförklaringen:

”Att göra en Schubert: att slänga ur sig en tokfelsgissning som man är säker på är alldeles uppåt väggarna … när det i själva verket är det rätta svaret.”

Så … vad hände i lucka 9?

Först var allt helt normalt. I kommentatorsbåset klättrades det upp på läktaren och yrades om skumtomtar precis som det brukar. Inget konstigt.

Christer, the Long Distance Personal Trainer kom med ett favoritförslag (Sandro Key-Åberg):
— Ankskit. Fast honom har vi ju redan haft.

Kaffeflickan antydde att hon hade löst gåtan:
– Eventuellt gör jag en bakåtvolt ner till spelplanen, om än för att defensivt ställa mig på backposition.

Fredrik I var jätterolig:
– Vad blir det fermat?
– Tonfisk.
– Oboe, fagott!

Klockan 09:15 publicerade hakke detta, som ni får se som en bild:

Sedan fortsatte klurandet som om inget hänt. Magganini skrev om ränderna som inte går ur, Karin nämnde vagnproblemet (The Trolley Problem), Hannoia åt tonfiskröra och Ökenråttan manade till engelsk översättning av vissa personer medan Örjan fyndigt antydde att han ju tiger om svaret.

PK var filosofisk på HB-vis:
– Efter att ha läst 2/3 av texten så känner jag mej helt säker på vem det är idag. Och jag kommer att stå fast vid min gissning även om Lotten imorgon påstår att jag har fel. För då har hon fel.

Luleå-Anna visste att det ett tag sen sist:
– Förra julen fick jag ett njurstensanfall på tåget ungefär vid Bastuträsk. Det var inte roligt. Det är däremot HB. Senast han hördes av i alla fall.

Runt 20-tiden på kvällen denna tisdag kom ett sms från hakke, som annars bara skriver till mig om extremt långa ord eller Wordfeudproblem:

Herregudrun – har jag gått och gjort en Schubert?!


Japp. Vi säger så i båset: herregudrun – hommage à embryo.

[Korrekturläsarkommentar: Här finns en massa problem eftersom både hakke och embryo stavas med inledande gemener enligt lex ”harald forss & e.e. cummings” och franska ord som à alltid har fnuttar åt ena eller andra hållet, varför vi egentligen borde välja ”hommage till” istället. Utom just här ovan eftersom jag vet att det heter hommage à. Det ska fan vara språkpolis i dessa kvarter. Uppdatering med röda kinder: i hela denna kommentar hade jag skrivit á istället för à. Kommentatösen Karin ska ha tack!)

För hakke hade ju helt rätt: det var verkligen Kalle och Hobbe i luckan, om än maskerade till sina förlagor John Calvin & Thomas Hobbes.

(Här kommer en gigantisk brasklapp som kanske i alla fall inte är en brasklapp trots allt: jag publicerar nedan en himla massa bilder som kanske är copyrajtade, men som kanske inte är det ändå. Om jag blir påkommen måste jag betala 3 000–6 000 kr per bild, men det är så dumt att jag i detta nu väljer att ta chansen. Jag gör för fan reklam!)

Den Röda Kärran! (Kanske en ny term i Julkalendern: DRK.)

”Kalle och Hobbe” skapades av Bill Watterson (f. 1958), som har gjort en Garbo och dragit sig undan offentligheten efter att i blott tio år hållit deadline till punkt och pricka. Yupp. Serien tillverkades bara 1985–95, sedan sa Watterson att det fick vara nog – annars skulle budskapet urvattnas.

– Vilket budskap, vaddå, var det inte bara en enkel serie i tusentals dagstidningar?

Kolla, där går ju Hobbe och Kalle respektive Hobbes och Calvin!

Nej. budskapet är filosofiskt, fantasifullt och fantastiskt. När serien dök upp i svenska dagstidningar var jag bara drygt 20 år. Sedan tog jag examen, kammade mig och fick ett jobb på NE och övergick till att gifta mig och föda barn. Alltså kan man säga att jag inte riktigt hängde med 1985–95 … men visst tusan läste jag Kalle & Hobbe!

Serien handlar om Kalle, som är sex år och både barnslig och brådmogen, full med tankar om lifvet och ägare till massa praktiska (om än barnsliga) lösningar på all världens problem. Hobbe å sin sida, har nästan alltid en punch line på lut – kanske lite elakt listig ibland.

Frågan är om Hobbe är ett gosedjur eller en riktig (eh, pratande) tiger. Och här kommer skaparen Wattersons förklaring: tigern är precis vad man ser den som. Det handlar inte alls om någon magisk förvandling. Att de vuxna [föräldrarna] ser tigern som ett gosedjur precis som de vuxna i ”Toy Story” ser Woody som en docka, beror på dem. Alltså de vuxna. Att Kalle ser tigern som en jämlik figur som leker, pratar, åker kärra & kälke samt funderar över allt som sker … ja det beror på att tigern för honom ju är levande. Inte en fantasi!

Fantasierna i seriestripparna är därem… stripp? … oh dear. Vi måste ta en SAOL-paus.Oh. Nu känns det bättre. En stripp är inte en stripp, inte ens i ett sprucket krus.

Jo, fantasierna i serie-stripparna som förgyllde mången frukosterande människa under morgontidningarnas gyllene era, var verkligen fantasier. Kalle visste att dinosaurierna, Kalleboll och de förtrollade kartongerna som man kunde resa i tiden med inte var verkliga. Men för honom var de ju det i stunden.

Men tillbaka till den riktiga HB här: Bill Watterson, som ju inte har gjort något som helst väsen av sig sedan 1995. Varför försvann han? Vill han inte tjäna pengar? Vill han inte bli berömd? Vill han inte sälja gosedjur som Garfield & Snobben, Mumin & Pippi, Nalle Puh & Bamse?

NEJ.

Och här sitter jag i ett hus som sedan urminnes tider (1998) är proppfullt med alla ovan nämnda figurer. Min bilnyckelknippa har en Pippi, Bamse är allestädes närvarande på väggar, hyllor och golv samt källare och Mumin finns både som sparbössa och fluffdjur. De finns överallt och är … rentav älskade av barnen, deras kusiner och alla deras respektive barn.

Men Kalle och Hobbe finns bara som böcker.

Här är Bill Watterson med katten Sprite, som var förlaga till Hobbe. Bilden är uuuurgammal, men det finns faktiskt inte nyare. [CC]
Watterson insåg som liten palt att han kunde rita, så han ritade i alla skoltidningar som han stötte på, målade sedan som Michelangelo i sitt rum på college, och fick därefter anställning på Cincinnati Post. Som avskedade honom prompt under provanställningen när han inte ens kunde få till politiska karikatyrer som de ville. Han tog alla jobb han kunde hitta under fem år … tills han fick sitt break och (inledningsvis på nåder) fick rita Kalle och Hobbe i tio år.

Dock var det inte en dans på rosor; under lejonparten av de mest kreativa åren var han tyngd av (enligt honom) löjliga krav på hur serierutorna skulle dimensioneras, i vilken ordning de skulle placeras och hur poängen skulle presenteras. Men till slut fick han gehör för sina idéer och under de fyra sista åren av Kalle & Hobbe-skapandet fick han nästan alltid sin vilja genom.

Här är de allra sista rutorna, publicerade den 31 december 1995. (Oj, 30-årsjubileum coming up!) ”It’s always better to leave the party early”, sa Bill Watterson då, och betonar att han aldrig har ångrat sitt beslut att sluta.

Sedan 1995 har Bill Watterson kämpat med näbbar och klor med alla som vill göra ”merch” av Kalle & Hobbe-konceptet. Han säger nej, nej, nej och åter nej. Han går väldigt sällan med på att göra intervjuer, men om han gör det är budskapet solklart. Bestämt förklarar han att om någon någonsin ser en mjukis-kalle eller en gose-hobbe, ska de veta att det är en bov, en bandit och en bedragare som har skapat produkten – för han kommer ALDRIG att sälja sina figurer.

Han har förstås, som den kreativa person han ju är, dykt upp i olika sammanhang sedan 1995, och varje gång blir hans fans helt galna av glädje och ser en revival, en come back & en pånyttfödelse i antågande. Men nej. Det blir bara småinhopp här och där, inte mer. Någon gång skrev han [i min översättning]:

– Man kan faktiskt bli gammal utan att bli vuxen. Jag skulle inte för mitt liv vilja ha Kalle i mitt hem, men i min fantasi reder han ut problem och kommer med lösningar på trubbel som jag inte ens vet att jag har. Dessutom är det jättekul att jag oftast inte alls håller med om det som Kalle säger.

Avslutningsvis ska jag tala om att ”kissande Kalle” inte är Bill Wattersons kreation. (Jag hade faktiskt ingen aning om detta.)

En mall för ”Peing Calvin” kan se ut så här, där man ersätter ”Your Text” med något som man verkligen vill förnedra, förmedla eller skita i. Förlåt, pissa på.

Någon gång runt 1989 dök denna bastard upp i basebollsammanhang, där någon listig person hade kommit på en bra idé där det ena basebollaget pissade på ett annat basebollag. Moooget. Watterson blev skitförbannad och klagade högljutt samt betonade att de som använde sig av denna påhittade bild var brottslingar.

Förlagan till ”Kissade Kalle” var Wattersons originalteckning i en stripp från 1998.

Watterson har förstås inte lyckats städa bort kissande Kalle från internet, men … jaja. Säger han och fortsätter att gömma sig i ett stort hus i Chagrin Falls i Ohio. Alla fans skriver till honom som all världens barn skrev till Astrid Lindgren, några hittar på fortsättningar av Kalle och Hobbes liv (se kommentatorsbåset) och stundom går Watterson med på samlingsutgåvor av allehanda slag.

Men kissande Kalle irriterar honom fortfarande.

Nämen hörni, nu har vi grottat ner oss i serier tillräckligt länge – det är drags att dra en vinnare! Jag rafsar runt i plommonstopet och hittar en relativt nystruken lapp!

Låt se: Fredrik I! 

Men dagen hade inte varit fullbordad, färdig och finito om inte dagens Schubertuos hade klampat in och drällt det korrekta svaret omkring sig: hakke får förstås en hederstischa för sitt tilltag. Och som bonus ger jag er tillåtelse att reta honom för detta ända till på torsdag.

(För jag känner hakke sedan år 1, alltså 2005. Jag vet att han aldrig sover gott om nätterna – inte ens om han inte blir retad. Hihi.)

Transmograf på er alla!

Lucka 11 kommer i ottan den 11 december!


Förvånad uppdatering strax efter midnatt. Kolla vem som satt på golvet i det som heter ”Stora barnrummet” i mitt hus.


I Skåne säger man, glatt rapande efter en storslagen måltid: ”Näääämen en anka [ɔŋka] på det här!” Det betyder att ”jag är så inihelvete mätt att jag inte får i mig en smula till, så jag antyder att jag minsann orkar äta upp en hel anka nu, utan att spricka”, och så skrattar alla.

Därför parafraserar jag på detta vis:

Nämen en embryo på det här!

dialogpolkagrisen mötrer språkpolkagrisen

halloj det säjer jag nu yo

hur är lägeln det undrar jag nu full med glugg

jag tänkctre vi kunde ha ett svamtal om lägret i världen

herregudrun att du bara orkcan det är ju så väderlöst det säjer jag nu

yo

kan vi inte pratra om något mer julvligt exsempelgris vad vi ska hängra i julgrannen i går det undrar jag nu

yo

jag tänkctre hängra en trumpa det säjer jag nu yo

jag tänkctre hängra en julmusk

i stroppen sättrer vi en fredsdruva det säjer jag nu okcså skrålar vi i ett glas grötvin

yo

fred på ordklotet

Share
32 kommentarer

Lilla Julkalendern 2025: nionde luckan

I facit till lucka 7 kan man läsa sig till en vanvettig nivå vad gäller allmänbildning, och dessutom fick Karin och Looooooooo varsin tischa på slutet. Eller fick och fick … tröjtryckeriet har fått hicka. Men de är på ingång!

Lucka 09 verkar helt galen.


– Se goddag, filosofen.
– Goddag, reformatorn.
– Jag föreslår att vi lägger bort titlarna.
– Javisst. Jag undrar nu hur den här dialogen ska skrivas så att läsarna ska förstå vem som säger vad.
– Det vet vi väl. Jag säger detta och …
– … jag säger detta. Och jag bör nog låta en aning filosofisk, annars anar ingen att jag är jag.
– Om du är filosofisk måste väl jag vara… reformatorisk. Kanske till och med förutbestämd?
– Ja! Som om våra repliker vore skrivna i förväg.
– Herregud, ja. Eller så kan nån rita av oss så att läsarna hänger med i svängarna.
– Sa du bita? Det påminner mig. Jag är hungrig.
– Det var inte särskilt filosofiskt sagt. Dessutom sa jag rita.
– Min mage kurrar. En macka med tonfisk och lite majs för vitaminerna hade suttit fint.
– Jag borde predika om syndernas konsekvenser nu, men ärligt talat är jag också hungrig.
– Bra! På tonfisk?
– Nej. Tror du förresten att man kan äta räkornas ögon?
– Tigerräkornas kanske. Men inte är det mycket vitaminer i dem. Tonfisk därem…
– Vänta! Kolla, det snöar! Snögubbar! Kom! Vi kan göra kufiska snögubbar!
– Sa nån tonfisk?


Nämen … vad gör den här kärran här? Den måste ni ju ignorera.


Facit till lucka 9 kommer nån gång efter midnatt!

Lucka 1 och dess facit. Lucka 13 och dess facit.
Lucka 3 och dess facit. Lucka 15 och dess facit.
Lucka 5 och dess facit. Lucka 17 och dess facit.
Lucka 7 och dess facit. Lucka 19 och dess facit.
Lucka 9 och dess facit. Lucka 21 och dess facit.
Lucka 11 och dess facit. Lucka 23 och dess facit.
Share
87 kommentarer

Facit till lucka 7 heter lucka 8 (Lilla Julkalendern 2025)

Hehe, här gick jag och tänkte att det skulle bli lite osedligt och oanständigt eller rentav snuskigt i kommentatorsbåset. Lite hett och brännande. Istället handlade det länge om nya barnbarn och Bach i Botkyrka!

Mapplestream körde först associationsleken, och fortsatte sedan på med en hel limerick:
– Sågbock, träbock, julbock, kåtbock, bockbock …

Det var ett kvinnfolk fra ett annat lann,
som drömde om att hon också kan.
Hon skrev, Nån sen gav kritik,
det här var ju mest skit.
Men tji fick han för visst var det hon som vann.

hakke:
– Bockar som vill ligga, snacka om att ligga i tiden.

Hyttis klämde in tre ledtrådar på varandra (min kursivering):
– Sicket erlende somliga skaffat sig och som slutar med svarta döden. Nä, jag tänker inte fundera mera på detta idag för jag anser mig fääärdig med detta som tjejen sa.
Men man vet ju aldrig …. ändå … en medalj blev det ju.

Ökenråttan förklarade ganska tidigt:
– ”Hur konkret är det erotiska i den här luckan egentligen?” undrar Ingela. Jätteerotiskt skulle jag vilja säja och rodnar. Jag är ju en fin flicka, som ni vet.

Brid vågade sig fram:
– En närstående yngre person tyckte att ”liggvagn” på tåg var ett ofrivilligt ironiskt ord, för det gör man ju i varje fall inte där, bland de okända medpassagerarna.
Jag hittar ut själv.

Då gnuggade jag händerna av pur förväntan. Men snusket uteblev till min stora besvikelse.


Innehållet i sjunde luckan var en kontaminasammanblandning av norska folksagan ”Bockarna Bruse” och norska eposet ”Kristin Lavransdotter”. Och författaren samt hemlisbloggaren var alltså Sigrid Undset (1882–1949). (Och ja, ett epos kan vara ”längre, berättande prosaframställning av skönlitterär art” och måste alltså inte vara dikt.)

Helt absurt inleder jag dagens facit med att citera Bang (min husgud Barbro Alving), som kämpade länge för att få till en intervju med Sigrid Undset:

”På onsdagen blåstes norska veckan in på allvar — i arla gryningen steg Sigrid Undset ur Oslotåget. Sigrid Undset går inte att intervjua, har det sagts, och det stämmer till hälften, det blir lätt något av trettiåriga kriget över proceduren. Men när hon tre gånger i timmen öppnar sin mäktiga mun, så kommer där märkliga ting, och rätt som det är, så vet man följande: att hon hoppas få skriva en detektivroman innan hon dör, att hon avskyr bridge och Shirley Temple, men tycker om god mat, blommor, småfåglar och chaufförer, som äro de älskligaste bland människor, att hon inte vill ha Kristin Lavransdatter filmad och att hon inte kan skriva norska i öjeblicket på grund av rättstavningsreformen. Och ett vet man om Sigrid Undset vare sig hon talar eller tiger: att hon är en strålande rolig och riktig människa.”

Om vi tar Undsets liv lite mer kronologiskt, så föddes hon i Danmark och flyttade till Norge med sin danska mor och norske far när hon blott var två år gammal. Den relativt inom arkeologi framstående fadern var rejält skruttig pga, malaria och tyfoidfeber, och dog blott 40 år gammal när Sigrid var elva år. (År 1934 skrev hon den självbiografiska ”Elva år” om denna upplevelse.)  Familjens ekonomi kollapsade då helt, och från 17-årsåldern fick Sigrid jobba på kontor för att hjälpa mamman att försörja familjen. De två yngre systrarna Ragnhild & Signe ”hjälpte henne” senare, när hon var spirande författare.

Ett fantastiskt foto! Sigrid Undset med småsystrarna Signe & Ragnhild (1894). Foto: Nasjonalbiblioteket

Detta att systrarna ”hjälpte henne” nämns nästan inte alls i texter om hennes författarskap. Däremot står det att hon (ickekronologiskt)

  • tog hand om makens tre barn från ett annat äktenskap
  • skrev och rökte på nätterna
  • födde tre barn
  • fortsatte att jobba på kontor på dagarna och skriva böcker på nätterna
  • höll sig vaken med hjälp av ännu mer cigaretter och dessutom kaffe
  • skötte dottern Charlotte (vilket även var mammans namn), som hade svårbehandlad epilepsi och var gravt funktionsnedsatt
  • begärde skilsmässa (på den tiden!)
  • konverterade till katolicism
  • fick oerhört mycket negativ kritik eftersom böckerna ansågs vara fyllda av ”osedligt snusk”
  • förlorade dottern, som dog 23 år gammal
  • förlorade modern bara någon månad senare
  • förlorade en 27-årig son i andra världskriget (1940)
  • publicerades under pseudonym i censur-Tyskland eftersom hon var anti-nazist
  • flydde Norge 1940 och flyttade sedan runt över hela världen samtidigt som hon kämpade för sitt hemland på allehanda sätt
  • tilldelades Nobelpriset i litteratur när hon var 48 år!

Detta gjorde mig synnerligen bekymrad eftersom ju ingen människa klarar av att leva under sådan press. När jag äntligen hittade meningen om att systrarna ”hjälpte henne”, blev jag lättad. Dessutom tjänade hon ju sedermera rejält med pengar.

”Framgångarna gjorde livet lättare. Hon kunde anställa husjungfru och barnflicka, köpte ett hus, anlade trädgård och inrättade sig på att klara sig själv – Svarstad [maken] var inte att räkna med.” (källa)

Men så dog hon ju plötsligt som 67-åring när hjärtat gav upp. Tror jag det – hu, vilket slitigt liv.

Tillbaka till det osedliga nu. Var det oerhört upprörande, det hon faktiskt fick publicera? Hon hade ju redaktörer och förlag i ryggen, tänker jag – och kommer i nästa stund på att även idag är det ju ett himla hallå angående t.ex. stora förlag som släpper självbiografier med (kanske) påhittat material som säljer bra. (Och visst är vi pryda på olika sätt även idag? Kvinnor råds att skyla sig ordentligt när de ammar, barn duschar inte längre efter gympan och vissa ämnen är nästintill onämnbara. Se här hur jag ju inte nämner dem!)

Jag citerar en mycket utförlig artikel om Undset:

”Kristin är sinnlig och ger sig fullständigt hän i erotiken, men problemen mellan henne och Erlend börjar på allvar när hon har fött sin första son. Därefter präglas deras äktenskap av hennes slitning mellan att vara mor och att vara älskarinna. När Erlend är frånvarande kan Kristin leva ut sin kärlek till sönerna. Och de många förlossnings- och amningsscenerna i kvinnornas rum är sensuellt och erotiskt skildrade.” (källa)

I Litteraturbanken har jag under flera timmar snokat fram några passager som kanske kan tolkas som mindre lämpliga för 100 år sedan. (Det var oerhört fascinerande att gå in i verken söka på ord som bröst, amning, blod, förlossning, åtrå, kyssar, säng, bädd, lakan … även om det jag de facto hittade inte var särskilt upprörande.)

Jahaja. Förförelse i Kristin Lavransdotter, Brudkronan (1921).
Huga, en flera dagar lång förlossning, där barnet liknas vid en oformlig, röd massa – i Kristin Lavransdotter, Husfrun (1922).
Ujuj, mjölkstinna bröst i Kristin Lavransdotter, Korset (1923).

Avslutningsvis en underbar bild från Sigrid Undsets arbetsrum, där en gigantisk taklampa tillåts skymma nästan en fjärdedel av vyn och hennes skrivbordsröra är den finaste röra jag någonsin har sett på ett skrivbord. (Själv jobbar jag ju som bekant bara i säng, soffa och fåtölj – skrivbord ger mig ont i axlarna.)

Fiffigt att ha skrivbordet framför en låg liksom Billy-bokhylla som mest är till för blommor. Och är det en hög kant på skrivbordets högra del? Eller en låda? Ta fram lupp och titta på allt riktigt nära! Foto: Anders Beer Wilse 1923. (källa)

Det var det! Imorron är en annan dag!

Nu ska vi dra en vinnare! Karin får först en bonustischa pang bom direkt, bara för att hon skrev så upplysande om ett enkelt ord:
– Apropå Norge stötte jag på ett klurigt uttryck för ett tag sedan.  Det handlade om någons ”uplettede sedelige vandel”. Och vad kan upplättad vandel handla om, om inte lösaktighet? Lite det som vår eventuella HB:s verk fick kritik för när det begav sig. Men nej och åter nej! Upletted betyder tvärtom utan ”pletter”, dvs fläckfri, dvs oklanderlig! Där ser man var falska vänner kan ställa till med, broder- (och syster-)folken emellan!

Men jag drar en vinnare ur plommonstopet också, så att den inte känner sig övergiven. Åheeeej: Loooooooooooo!

Välkomna till lucka 9 – nästa gåta – i ottan den 9 december!


Dagens embryo (ja, jag särbehandlar poetbåsisten på detta vis) är full av finurligheter!

vem är det som bankcrar på min bror det undrar jag nu yo

DET ÄR DEN STORA BOKCEN TOMTEBRUS DET SÄJER JAG NU

men slutra med det genast jag liggrer här okcså läsrer en julbokc

DET ÄR MITT JOBB ATT BANKCRA PÅ DIN BROR VAD SKA JAG ANNARS GÖRAN

dra nån gamman över dej och hare så kul

KOM FRAM DITT GAMMELA TROLL OM DU TÖRST

tyskc jag drikcer skjulmust okcså  läsrer om tomtegrubblare okcså rudolf med gröta mulen

MEN DET ÄR JU EN ANNAN SAGA ÄR DU ORDTROGEN DET UNDRAR JAG NU

yo

nu får du vara tyskc annars kommrer du snart liggra här som en knubbad själ det säjer jag nu

yo

då grår jag hem till särbokvarnsvägen okcså tröstrar mej med en flaskca rågångsglugg det säjer jag nu

yo

SKRÅL PÅ DEJ DÅ

Share
28 kommentarer

Lilla Julkalendern 2025: sjunde luckan

I facit till lucka 5 visade det sig att väldigt många hade löst gåtan, och fyllt kommentatorsbåset med förtjusande lettrådar. Plommonstopet valde ut Hyttis och Ökenråttan, som inom kort kommer att kunna glädjas åt den än så länge osynliga tischan. (Alla som vinner: skicka postadress och önskemål om storlek till mig! Herr GDPR har bett mig att slänga alla era adresser prompt den 25 december varje år, så det gör jag.)

Lucka 7


De tre bockarna Bruse hade bott på gården i två år, och nu ville den yngste av dem ligga på sätern över sommaren, kanske redan från gräsmånaden.

Han hade funderat på det länge, ända sedan vintern. På andra gårdar var det alls inte konstigt att göra som så, och sedan en dotter berättat att hon var bergtagen av denna sed, ville alla ligga i fjället under somrarna. Men eljest brukade inte bockarna dra till säters ensamma.

Charlotte, den vackraste av flickor, tänkte samtidigt på just denne yngste broder, på hur hon smugit sig till Bruses loft och låtit sig famnas av just den yngste. Sjuk av av fruktan att hon aldrig mer skulle bli hans, tyckte hon att här hörde hon inte längre hemma. Dessutom var hon rädd att folk skulle undra och tala om henne. Så fick de väl i Guds namn bruka sina tungor! tänkte hon.

Om detta visste yngste brodern Bruse intet, ty han var upptagen med att sköta sina egendomar omsorgsfullt och förståndigt, och lantbruket ledde han med iver och duglighet. Den kommande helgen skulle han ta upp frågan om sätern med de äldre bröderna.

Fotnot till 27:e upplagan. En bock är per definition en äldre man med allt­för starkt erotiskt intresse, men äldre kan man inte kalla de tre ynglingar som var bröderna Bruse. Yngsta bocken Bruse var den vildaste, och i hans plan låg att ligga. På sätern över sommaren.


Men vad fint! Vilken trevlig (men helt onödig) bild!


Facit till lucka 7 kommer nån gång efter midnatt!

Lucka 1 och dess facit. Lucka 13 och dess facit.
Lucka 3 och dess facit. Lucka 15 och dess facit.
Lucka 5 och dess facit. Lucka 17 och dess facit.
Lucka 7 och dess facit. Lucka 19 och dess facit.
Lucka 9 och dess facit. Lucka 21 och dess facit.
Lucka 11 och dess facit. Lucka 23 och dess facit.
Share
61 kommentarer