Adjö, adjööö Julkalendern 2025 (förutom DRT, som kommer på annandagen)! Sistluckan 23 var tydligen plättlätt för de flesta. Redan i arla morgonstund hoppade några av er ur bingen, glatt tjoande!
Ninja i Klockrike:
– Min Gud, jag tror jag kan det!
Vilket jag naturligtvis inte gör, för varför skulle jag göra det när jag inte begripit en enda lucka hittills i år. Dock! Jag utbrister ändå; Min Gud, jag tror jag kan det!
Örjan snuddade vid XXXX-stämpeln:
– Någon sportmurvel som fått Boccamerone-snuva?
Aku var diskret som få:
– Har inte läst HB så kan inte uttala mig om verket är dekadent eller inte.
hakke:
– Och min gud, jag tror att Ninja-Malin kan det! Tur att jag är lyckligt ogift med en litteraturvetare så att även jag har lite koll.
Nina:
– Ett helt gäng små c verkar det vara idag. Och ett stort D.
Maplestream:
– Känns lite dött.
Lucka 23 innehöll en text som i ursprungsmodell faktiskt är nästan 700 år gammal: Decamerone. Men huuuur skrev man böcker i mitten av 1300-talet? undrar ni nu. Okej, jag kommer till det.
Författaren till verket var Giovanni Boccaccio (1313–75), som var resultatet av en utomäktenskaplig relation där modern idag är komplett okänd, medan fadern tydligen tog hand om sin lilla parvel på ett alldeles utmärkt sätt. (Visst vill man veta mer?)
I de dokument som fortfarande finns att granska, står inget om Giovannis mamma. Hon kan enligt världens samlade forskargärning ha varit en
- tjänstekvinna i Florens
- fransyska i Paris
- adlig italienska som inte fick dra skam och vanära över sig och släkten.
Det man däremot har konstaterat med säkerhet är att Boccaccio har många för sin tid väldigt starka kvinnoporträtt i texterna. (Och sedan drar forskarna massa associerande slutsatser om den försvunna modern ur detta faktum.)
Fadern skickade sonen till Neapel för att han skulle utbildas till köpman och jurist – vilket han misslyckades kapitalt med. (Trösterikt för alla som inte klarar sina studier.) Istället satte han allt fokus på hovkultur, klassisk litteratur, poesi, filosofi och naturvetenskaperna. I samma veva skrev han sina tre första verk (Filocolo, Filostrato och Teseida), och det är nu jag måste berätta om hur det dåförtiden gick till att ”ge ut en bok”.
För det är lite som dagens print on demand.
Dessutom skrevs allt för högläsning, vilket kan jämföras med radiomanus eller den process som ljudböcker BORDE genomgå så att replikerna skrivs för en lyssnare, inte för en läsare.
Exempel på tystläsningsrepliker:
De tittade på varandra med viss avsmak.
– Du din lilla råtta! sa Jan till Leif, samtidigt som han sträckte sig efter den halvdruckna flaskan Beaujolais.
– Råttor är enligt alla mått mätt intelligentare än andra gnagare. QED, din jävla Musse Pigg! kontrade Leif.
Exempel på samma repliker, fast inlästa av en skådespelare:
De tittade på varandra med viss avsmak. Jan sträckte sig efter den halvdruckna flaskan Beaujolais och sa:
– Du din lilla råtta!
Leif drog ett väsande, djupt andetag och svarade:
– Råttor är enligt alla mått mätt intelligentare än andra gnagare. QED, din jävla Musse Pigg!
[Brasklapp till alla som blir störda av ovanstående repliker: de är blott mina fantasier.]
När man lyssnar på en bok, behöver man alltså först veta vem som pratar strax, inte höra repliken först och sedan förstå vem som yttrade den. Retoriken bör i högläsningsmanus även vara rytmisk, lite upprepande samt tydligt strukturerad på ett sätt som inte alltid krävs av läs-böcker. (Detta är min åsikt. Om jag lyssnar på ljudböcker? Nja, ytterst sällan.)
Tillbaka till Boccaccio nu, för han skrev chockerande nog på toskanskt folkspråk, inte på latin. Det betydde att folket på gatan kunde förstå historierna, som alltså inte var riktade till kyrkans män utan till lekmän – kanske till och med till kvinnfolk!
Böckerna lånades ut vid hovet, i olika nätverk (jodå, redan då fanns sådana), inom klostervärlden, på universitet och vid privata salonger. Om Boccaccio själv inte var tillgänglig, fick någon annan vid behov kopiera hela rasket för hand. Säkerligen gjordes en hel del ändringar även då.
Men … så stod ju Gutenberg och tryckte i kulisserna med sina revolutionerande typer, så efter 1450 trycktes Decamerone i för den tiden enorma upplagor, och blev dessutom snabbt översatt.
Om man jämför med samma tidsperiod i Sverige, så var det Heliga Birgitta som var först med att få sina religiösa uppenbarelser och profetiska visioner nedtecknade … fast fortfarande på latin. En bok (på latin) fanns kanske i blott ett enda exemplar, som dessutom var låst till ett specifikt kloster. Jomenvisst, vi var ju lite bonnigare än italienarna, som satt där med sitt varma klimat i stora städer och vågade skriva så att folk fattade. Först 1483 trycktes den första boken i Sverige, men den innehöll tyvärr trista, moraliserande fabler – på latin.
Nejmen vänta nu igen, det var ju Boccaccio jag skulle berätta om. Okej, när digerdöden slog till 1347 kollapsade faderns ekonomi alldeles, och när Boccaccio såg hur samhällsordningen upplöstes, började han skriva på storverket ”Decamerone”. Den handlar om tio personer som under tio dagar berättar en historia var – när de har flytt digerdöden i Florens. Boken innehåller
- oanständigheter
- list (särskilt av de mindre bemedlade)
- maktdiskussioner
- religion
- klassfrågor.
Som expert på Dante Alighieri, skrev Boccaccio en biografi över sin idol, men fascinerande nog skrev han även en biografi över 106 berömda kvinnor: ”De mulieribus claris”.
Pampinea – Pernilla Wiberg
Fiammetta – Frida Karlsson
Filomena – Frida Hansdotter
Emilia – Ebba Andersson
Lauretta – Lotta Schelin
Neifile – Nilla Fischer
Elissa – Evy Palm
Panfilo – Peter Forsberg
Filostrato – Fredrik Ljungberg
Dioneo – Daniel Ståhl
Avslutningsvis får ni nu en fullständigt absurd trailer till Pier Paolo Pasolinis filmatisering av ”Decamerone” från 1971. Sätt på er hörlurarna, för ingen i er närhet kommer att stå ut med musiken.
På Netflix finns en miniserie från 2024. Den heter visserligen ”The Decameron”, men sedan är likheterna slut. (Jag såg två avsnitt, men mest pga. de roliga kläderna.) Recensionen av Jan Söderqvist i SvD var kul:
I pressmaterialet sägs den vara ”löst inspirerad” av Boccaccio, men jag menar att det där med ”löst” är något av en överdrift. Och möjligen det där med ”inspirerad” också. Vad Jordan har gjort är att hon har lånat en titel, några personnamn och vissa ytliga linjer från en ramhandling. Vilket strängt taget innebär att titeln innebär vilseledande marknadsföring.
Det var det! Boccaccios liv finns sammanfattat via information från böckerna, anteckningar i marginalerna och brev. Han blev aldrig förmögen, och var bitter för det – men hade ändå ett glatt humör. Han var självironisk och ångestfylld på en gång – och mycket noggrann med sitt skrivande. Ja, som en normal författare kanske?
Nu ska vi dra tre vinnare! (Det är högst oklart hur många tröjor som Plommonstopet väljer att spotta ur sig. Eller varför) Här kommer de!
Hemul
Maplestream
Hannoia
Välkomna till DRT-facit på annandan! (Någon eller några ska vinna tischor även då.)
Här kommer embryos av ledtrådar fyllda poem om Nobellsamlingen!
embryo
embryo
embryo hallon hör du mej det undrar jag nu yo
embryo: är du vakren
EMBRYO HALLON
tyskc jag skrivrer
vad skrivrer du nu det undrar jag nu yo
en nobell
aha
jag tänkctre flå nobellpriset det säjer jag nu
yo
vad handelar din nobell om det undrar jag nu yo
om en ugn förvirkad tomtelurare som hetrer embryo okcså har råkt till medellöstiden okcså träffrat barna medellös okcså deras farra okcså morra okcså hästkor okcså en krullig kund
vad händrer med dom det undrar jag nu
dom skrivrer
aha: okcså vad skrivrer dom det undrar jag nu
dom skrivrer om sina flöden okcså nävertyr: allan hamnrar i hamnrar i skumma tomtekvartrer där dom blir jagrade av allan mögliga sorters branditer okcså prirater
hu: hur slutrar det det undrar jag nu
yo
grott okcså väl hemma på julafton med prakcet under julgrannen
aha: okcså vad är det i embryos prakcet det undrar jag nu
yo
en nobellsamling skulle jag gissla men har ingen varning eftrersom det är ju en hermelighet det säjer jag nu
yo
46 kommentarer