Dag: 12 december 2025

Idag är det den 12/12, och vi har kommit halvvägs i Julkalendern.

I kommentatorsbåset råkade jag nämna att jag är barnsligt förtjust i anekdoter om hur vi vanliga människor ibland stöter på kända personer, så nu vet vi att Lasse Lönndahls bror, Bj*rn Sk*fs, T*mmy K*örberg, Carl-Gustaf L*ndstedt, prinsessan Christina, hela det underbara 1974-fotbollslandslaget med Ralf Edstöm och Bosse Larsson, Mästarnas mästare-deltagare, Lorry-skådespelare, en Skarsgård, Elisabet Höglund (journalist-cyklist), Per Ge*sl*, Sune Mangs, Ivar Lo-Johansson, Per Oscarsson, Mikael Wiehe, Göran Persson, kungen, Lennart Hyland och kanske en president samt Dalai Lama kan vara stolta över att de har träffat folk som hänger här i Julkalendern.

Och allt detta bara för att Karin skrev:

– I never met Lassie, but I did meet Haile Selassie.

Men vi hade väl några ledtrådar att ta tag i också?

PK-klassikern:
– Jag gissar på samma som Översättarhelena.

Hemul:
– Idag har jag irrat runt rejält, men nu tror jag att hästarna, sjuttiotalspåsken, nobelpriset och diverse annat äntligen har fallit på plats. Änglabröd, låter inte det gott?

Nina:
– Nobelfesten igår var spektakulär. Jag undrar om Elisabeth Svantessons makalösa klänning var en hommage à Sara Danius? Samma färger som hennes mest berömda klänning. Personligen tycker jag att den från 2016 var vackrare.

Leda (med av mig instoppad länk):
– […] Och en packlista som HB ritat som lämplig för hotellvistelse: 2 par jeans, 7 t-shirts, lika många strumpor, en vit och två rutiga skjortor, allt lagom att tvätta upp i tvättstället och hänga på tork i fönsterkarmen.

---

Hemlisbloggaren i lucka 11 är varken en litterär gigant eller en hyllad Nobelpristagare …. men ändå lite grann av både det ena och andra.

Patti Smith (f. 1946) är en punkpoetikon, som jag hela tiden blandar ihop med folk- och protestmusikerna

• Joan Baez (f. 1941)
• Joni Mitchell (f. 1943).

Trots att de tre varken liknar varandra till personlighet, utseende eller röst, måste jag tänka efter rejält för att hamna rätt.

Bara för att jag skrev föregående meningar och korta punk(t)lista, irrade jag på Julkalendermanér totalt bort mig i videosnuttar, svartvita foton, tidslinjer, LP-plattor och väldigt, väldigt många paralleller till politiska protester nu och då. Joan Baez har uppträtt med de andra två, men inte samtidigt. Och därför får ni dessa sex klargörande bilder!

Glasklart!

Här är förresten en skärmbild från när Patti Smith och Joan Baez uppträdde tillsammans i Stockholm 2016.

Flera gånger tidigare har jag avundsjukt konstaterat att man i kreativa kretsar söker sig till varandra, umgås intensivt och sporras av varandras framgångar. Utan att ens tänka på att bjuda in mig till sina kotterier. Fnysande kan jag blänga på gäng som

• Brat Pack (Emilio Estevez, Rob Lowe, Demi Moore, Molly Ringwald, Ally Sheedy)
• Bloomsbury-gruppen (Virginia Woolf, E.M. Forster, John Maynard Keynes, Vanessa Bell, Lytton Strachey)
• de som gick på café i Paris samtidigt (Ernest Hemingway, F. Scott Fitzgerald, Gertrude Stein, Ezra Pound)
• massa mingel i Lund (Hjalmar Gullberg, Vilhelm Ekelund, Anders Österling)
• hela Ingmar Bergmans stall
• alla som träffades på tv-kanalen ZTV och liksom hette Haag eller Luuk.

I Patti Smiths entourage fanns inledningsvis absolut ingen alls. (Det blev bättre med tiden.) Hon var blyg och sjuklig under hela den erbarmliga barndomen, men kom när hon var tolv år på att hon ville bli poet. Och musiker. Och skådespelare – men hon hade kanske inte tillräckligt fina tänder. (Att hon i kalenderluckan pratade om att ämliga, hemmaliggande barn får tid att läsa, dagdrömma och fantisera är något hon återkommer till i flera intervjuer. Precis som att dagens ungdomar bör ha god munhygien.)

Patti blev i tonåren liksom sin far (som nyligen visade sig inte vara hennes biologiska pappa) fabriksarbetare, men poesin drog henne mot musiken och Paris, och vidare till N.Y och till pojkvännen Sam Shepard samt teaterscenen – och så träffade hon den stora kärleken i form av fotografen Robert Mapplethorpe (1946–89). Att Jimi Hendrix, Janis Joplin och Jim Morrison dog under tio månader 1970–71 tog dem (och alla andra) hårt, och kristerapin tog sig musikaliska och poetiska former. Smith och Mapplethorpe fortsatte att umgås intensivt även sedan de hade gjort slut, och det är han som har gjort det väldigt kända omslaget till hennes debutplatta ”Horses”. (Som jag inte kan visa upp här pga. strikta bildrättighetsregler. Vilket irriterar mig mer än skoskav.)

Kanske är den här låten av Bruce Springsteen bekant?

Under fem år levererade Patti Smith med olika musikkonstellationer fyra plattor, hon turnerade, hon engagerade sig politiskt och var egentligen överallt hela tiden. Och så 1980, PLOFF, gifte hon sig med en ny stor kärlek (musikern Fred Smith, jättepraktiskt så slapp hon fundera på att byta efternamn), fick två barn och försvann helt från offentligheten. På Wikipedia finns en tidslinje, som även om man inte är ett dugg intresserad av innehållet måste upplevas så innerligt vacker i sin tydlighet.

Varför hon gav ut en platta just 1988 beror på att maken övertalade henne. Hon skrev i memoarerna:

Fred really pushed me. He wanted me to sing again. He said: ”People need to hear your voice again.”

Men hon tänkte ”hellre är jag en fantastisk mamma än en medioker artist” (hennes ord), och gick i ide igen. (Men att vara mamma är sannerligen inte att gå i ide.) Att hon kom tillbaka med besked 1996 berodde på att både hennes man och bror 1994 dog hastigt – helt oväntat – och kreativiteten ju behövde pysa ut någonstans.

I DN skrev Henriette Zorn 1999 så här om Patti Smiths 1970-tal:

”När kvinnliga rocksångare skulle vara blonda, glamorösa och sexiga på ett traditionellt sätt var Patti Smith androgyn, tufft frispråkig och beläst. En osannolikt tunn 30-åring som spottade ut rå poesi till tunga elgitarriff och som snabbt utvecklades till ett slags kvinnlig rockschaman som integrerade hymnens sakrala uttryck med rock’n’rollens. De gammaldags engelska formerna thy och thee var lika ofta förekommande i hennes texter som fuck och shit. Med välorkestrerad gränslöshet och utlevelse ömsom deklamerade, ömsom sjöng, viskade, väste och skrek hon ut sina poetiska visioner fyllda av provokationer, litterära och religiösa referenser, biblisk talmystik och inte minst ett erotiskt laddat bildspråk.”

Under hösten 2025 intervjuades Patti av allt och alla överallt, t.ex. av Stephen Colbert (där man ser ”mustachen”), och nästa år fyller hon 80. Inte så illa pinkat av en mager punktjej.

Av hennes 37 utgivna böcker har memoarerna fått mest uppmärksamhet. ”Just Kids” som kom 2010 handlar om livet tillsammans med Mapplethorpe – och är enligt alla recensenter ”förvånansvärt läsvärd”. Hade de kanske väldigt lågt ställda förväntningar? De andra tre memoarerna, som även de anses mycket intressanta, heter ”M Train” (2015), ”Year of the Monkey” (2019) och ”Bread of Angels” (2025).

Den sistnämnda recenserades i DN för knappt tre veckor sedan. Kolla på slutmeningen här nedan. Jag undrar så om det betyder att boken är utdragen och långtråkig och om en redaktör med skinn på näsan hade kunnat göra något åt det. Eller om det faktiskt är bra att ha transportsträckor.

När Patti Smith som 18-åring fick en Dylan-platta av sin mamma, anade hon inte (nä hur fasen skulle hon kunna ana det, ovanligt dumt skrivet, Lotten) att hon 2016 skulle stå på Nobelscenen och sjunga eftersom hon då tog emot polarn Bob Dylans Nobelpris i litteratur.

(Hon är supernervös och kommer av sig, men på nåt sätt är det bara precis som det ska vara.)

---

Nu ska vi dra en vinnare! Det går rykten om att tischorna är på ingång; jag ska få besked imorrn! Rafs, raaafs, här ska dras en liten lappelilapp!

Niklas i Göteborg! 

Välkomna till lucka 13 – nästa gåta – i ottan den 13 december!

---

Herregudrun – idag kommer embryo med ett avslöjande! Som vi har undrat!

 

24 kommentarer