SCHUBERT IS IN DA HOUSE!
Eller nåt liknande. Vi tar definitionen från programförklaringen:
”Att göra en Schubert: att slänga ur sig en tokfelsgissning som man är säker på är alldeles uppåt väggarna … när det i själva verket är det rätta svaret.”
Så … vad hände i lucka 9?
Först var allt helt normalt. I kommentatorsbåset klättrades det upp på läktaren och yrades om skumtomtar precis som det brukar. Inget konstigt.
Christer, the Long Distance Personal Trainer kom med ett favoritförslag (Sandro Key-Åberg):
— Ankskit. Fast honom har vi ju redan haft.
Kaffeflickan antydde att hon hade löst gåtan:
– Eventuellt gör jag en bakåtvolt ner till spelplanen, om än för att defensivt ställa mig på backposition.
Fredrik I var jätterolig:
– Vad blir det fermat?
– Tonfisk.
– Oboe, fagott!
Klockan 09:15 publicerade hakke detta, som ni får se som en bild:
Sedan fortsatte klurandet som om inget hänt. Magganini skrev om ränderna som inte går ur, Karin nämnde vagnproblemet (The Trolley Problem), Hannoia åt tonfiskröra och Ökenråttan manade till engelsk översättning av vissa personer medan Örjan fyndigt antydde att han ju tiger om svaret.
PK var filosofisk på HB-vis:
– Efter att ha läst 2/3 av texten så känner jag mej helt säker på vem det är idag. Och jag kommer att stå fast vid min gissning även om Lotten imorgon påstår att jag har fel. För då har hon fel.
Luleå-Anna visste att det ett tag sen sist:
– Förra julen fick jag ett njurstensanfall på tåget ungefär vid Bastuträsk. Det var inte roligt. Det är däremot HB. Senast han hördes av i alla fall.
Runt 20-tiden på kvällen denna tisdag kom ett sms från hakke, som annars bara skriver till mig om extremt långa ord eller Wordfeudproblem:
Herregudrun – har jag gått och gjort en Schubert?!
Japp. Vi säger så i båset: herregudrun – hommage à embryo.
[Korrekturläsarkommentar: Här finns en massa problem eftersom både hakke och embryo stavas med inledande gemener enligt lex ”harald forss & e.e. cummings” och franska ord som à alltid har fnuttar åt ena eller andra hållet, varför vi egentligen borde välja ”hommage till” istället. Utom just här ovan eftersom jag vet att det heter hommage à. Det ska fan vara språkpolis i dessa kvarter. Uppdatering med röda kinder: i hela denna kommentar hade jag skrivit á istället för à. Kommentatösen Karin ska ha tack!)
För hakke hade ju helt rätt: det var verkligen Kalle och Hobbe i luckan, om än maskerade till sina förlagor John Calvin & Thomas Hobbes.
(Här kommer en gigantisk brasklapp som kanske i alla fall inte är en brasklapp trots allt: jag publicerar nedan en himla massa bilder som kanske är copyrajtade, men som kanske inte är det ändå. Om jag blir påkommen måste jag betala 3 000–6 000 kr per bild, men det är så dumt att jag i detta nu väljer att ta chansen. Jag gör för fan reklam!)
”Kalle och Hobbe” skapades av Bill Watterson (f. 1958), som har gjort en Garbo och dragit sig undan offentligheten efter att i blott tio år hållit deadline till punkt och pricka. Yupp. Serien tillverkades bara 1985–95, sedan sa Watterson att det fick vara nog – annars skulle budskapet urvattnas.
– Vilket budskap, vaddå, var det inte bara en enkel serie i tusentals dagstidningar?
Nej. budskapet är filosofiskt, fantasifullt och fantastiskt. När serien dök upp i svenska dagstidningar var jag bara drygt 20 år. Sedan tog jag examen, kammade mig och fick ett jobb på NE och övergick till att gifta mig och föda barn. Alltså kan man säga att jag inte riktigt hängde med 1985–95 … men visst tusan läste jag Kalle & Hobbe!
Serien handlar om Kalle, som är sex år och både barnslig och brådmogen, full med tankar om lifvet och ägare till massa praktiska (om än barnsliga) lösningar på all världens problem. Hobbe å sin sida, har nästan alltid en punch line på lut – kanske lite elakt listig ibland.
Frågan är om Hobbe är ett gosedjur eller en riktig (eh, pratande) tiger. Och här kommer skaparen Wattersons förklaring: tigern är precis vad man ser den som. Det handlar inte alls om någon magisk förvandling. Att de vuxna [föräldrarna] ser tigern som ett gosedjur precis som de vuxna i ”Toy Story” ser Woody som en docka, beror på dem. Alltså de vuxna. Att Kalle ser tigern som en jämlik figur som leker, pratar, åker kärra & kälke samt funderar över allt som sker … ja det beror på att tigern för honom ju är levande. Inte en fantasi!
Fantasierna i seriestripparna är därem… stripp? … oh dear. Vi måste ta en SAOL-paus.
Oh. Nu känns det bättre. En stripp är inte en stripp, inte ens i ett sprucket krus.
Jo, fantasierna i serie-stripparna som förgyllde mången frukosterande människa under morgontidningarnas gyllene era, var verkligen fantasier. Kalle visste att dinosaurierna, Kalleboll och de förtrollade kartongerna som man kunde resa i tiden med inte var verkliga. Men för honom var de ju det i stunden.
Men tillbaka till den riktiga HB här: Bill Watterson, som ju inte har gjort något som helst väsen av sig sedan 1995. Varför försvann han? Vill han inte tjäna pengar? Vill han inte bli berömd? Vill han inte sälja gosedjur som Garfield & Snobben, Mumin & Pippi, Nalle Puh & Bamse?
NEJ.
Och här sitter jag i ett hus som sedan urminnes tider (1998) är proppfullt med alla ovan nämnda figurer. Min bilnyckelknippa har en Pippi, Bamse är allestädes närvarande på väggar, hyllor och golv samt källare och Mumin finns både som sparbössa och fluffdjur. De finns överallt och är … rentav älskade av barnen, deras kusiner och alla deras respektive barn.
Men Kalle och Hobbe finns bara som böcker.
Dock var det inte en dans på rosor; under lejonparten av de mest kreativa åren var han tyngd av (enligt honom) löjliga krav på hur serierutorna skulle dimensioneras, i vilken ordning de skulle placeras och hur poängen skulle presenteras. Men till slut fick han gehör för sina idéer och under de fyra sista åren av Kalle & Hobbe-skapandet fick han nästan alltid sin vilja genom.
Sedan 1995 har Bill Watterson kämpat med näbbar och klor med alla som vill göra ”merch” av Kalle & Hobbe-konceptet. Han säger nej, nej, nej och åter nej. Han går väldigt sällan med på att göra intervjuer, men om han gör det är budskapet solklart. Bestämt förklarar han att om någon någonsin ser en mjukis-kalle eller en gose-hobbe, ska de veta att det är en bov, en bandit och en bedragare som har skapat produkten – för han kommer ALDRIG att sälja sina figurer.
Han har förstås, som den kreativa person han ju är, dykt upp i olika sammanhang sedan 1995, och varje gång blir hans fans helt galna av glädje och ser en revival, en come back & en pånyttfödelse i antågande. Men nej. Det blir bara småinhopp här och där, inte mer. Någon gång skrev han [i min översättning]:
– Man kan faktiskt bli gammal utan att bli vuxen. Jag skulle inte för mitt liv vilja ha Kalle i mitt hem, men i min fantasi reder han ut problem och kommer med lösningar på trubbel som jag inte ens vet att jag har. Dessutom är det jättekul att jag oftast inte alls håller med om det som Kalle säger.
Avslutningsvis ska jag tala om att ”kissande Kalle” inte är Bill Wattersons kreation. (Jag hade faktiskt ingen aning om detta.)
Någon gång runt 1989 dök denna bastard upp i basebollsammanhang, där någon listig person hade kommit på en bra idé där det ena basebollaget pissade på ett annat basebollag. Moooget. Watterson blev skitförbannad och klagade högljutt samt betonade att de som använde sig av denna påhittade bild var brottslingar.
Watterson har förstås inte lyckats städa bort kissande Kalle från internet, men … jaja. Säger han och fortsätter att gömma sig i ett stort hus i Chagrin Falls i Ohio. Alla fans skriver till honom som all världens barn skrev till Astrid Lindgren, några hittar på fortsättningar av Kalle och Hobbes liv (se kommentatorsbåset) och stundom går Watterson med på samlingsutgåvor av allehanda slag.
Men kissande Kalle irriterar honom fortfarande.
Nämen hörni, nu har vi grottat ner oss i serier tillräckligt länge – det är drags att dra en vinnare! Jag rafsar runt i plommonstopet och hittar en relativt nystruken lapp!
Låt se: Fredrik I!
Men dagen hade inte varit fullbordad, färdig och finito om inte dagens Schubertuos hade klampat in och drällt det korrekta svaret omkring sig: hakke får förstås en hederstischa för sitt tilltag. Och som bonus ger jag er tillåtelse att reta honom för detta ända till på torsdag.
(För jag känner hakke sedan år 1, alltså 2005. Jag vet att han aldrig sover gott om nätterna – inte ens om han inte blir retad. Hihi.)
Transmograf på er alla!
Lucka 11 kommer i ottan den 11 december!
Förvånad uppdatering strax efter midnatt. Kolla vem som satt på golvet i det som heter ”Stora barnrummet” i mitt hus.
I Skåne säger man, glatt rapande efter en storslagen måltid: ”Näääämen en anka [ɔŋka] på det här!” Det betyder att ”jag är så inihelvete mätt att jag inte får i mig en smula till, så jag antyder att jag minsann orkar äta upp en hel anka nu, utan att spricka”, och så skrattar alla.
Därför parafraserar jag på detta vis:
Nämen en embryo på det här!
dialogpolkagrisen mötrer språkpolkagrisen
halloj det säjer jag nu yo
hur är lägeln det undrar jag nu full med glugg
jag tänkctre vi kunde ha ett svamtal om lägret i världen
herregudrun att du bara orkcan det är ju så väderlöst det säjer jag nu
yo
kan vi inte pratra om något mer julvligt exsempelgris vad vi ska hängra i julgrannen i går det undrar jag nu
yo
jag tänkctre hängra en trumpa det säjer jag nu yo
jag tänkctre hängra en julmusk
i stroppen sättrer vi en fredsdruva det säjer jag nu okcså skrålar vi i ett glas grötvin
yo
fred på ordklotet
32 kommentarer