SCHUBERT IS IN DA HOUSE!
Eller nåt liknande. Vi tar definitionen från programförklaringen:
”Att göra en Schubert: att slänga ur sig en tokfelsgissning som man är säker på är alldeles uppåt väggarna … när det i själva verket är det rätta svaret.”
Så … vad hände i lucka 9?
Först var allt helt normalt. I kommentatorsbåset klättrades det upp på läktaren och yrades om skumtomtar precis som det brukar. Inget konstigt.
Christer, the Long Distance Personal Trainer kom med ett favoritförslag (Sandro Key-Åberg):
— Ankskit. Fast honom har vi ju redan haft.
Kaffeflickan antydde att hon hade löst gåtan:
– Eventuellt gör jag en bakåtvolt ner till spelplanen, om än för att defensivt ställa mig på backposition.
Fredrik I var jätterolig:
– Vad blir det fermat?
– Tonfisk.
– Oboe, fagott!
Klockan 09:15 publicerade hakke detta, som ni får se som en bild:
Sedan fortsatte klurandet som om inget hänt. Magganini skrev om ränderna som inte går ur, Karin nämnde vagnproblemet (The Trolley Problem), Hannoia åt tonfiskröra och Ökenråttan manade till engelsk översättning av vissa personer medan Örjan fyndigt antydde att han ju tiger om svaret.
PK var filosofisk på HB-vis:
– Efter att ha läst 2/3 av texten så känner jag mej helt säker på vem det är idag. Och jag kommer att stå fast vid min gissning även om Lotten imorgon påstår att jag har fel. För då har hon fel.
Luleå-Anna visste att det ett tag sen sist:
– Förra julen fick jag ett njurstensanfall på tåget ungefär vid Bastuträsk. Det var inte roligt. Det är däremot HB. Senast han hördes av i alla fall.
Runt 20-tiden på kvällen denna tisdag kom ett sms från hakke, som annars bara skriver till mig om extremt långa ord eller Wordfeudproblem:
Herregudrun – har jag gått och gjort en Schubert?!
Japp. Vi säger så i båset: herregudrun – hommage à embryo.
[Korrekturläsarkommentar: Här finns en massa problem eftersom både hakke och embryo stavas med inledande gemener enligt lex ”harald forss & e.e. cummings” och franska ord som à alltid har fnuttar åt ena eller andra hållet, varför vi egentligen borde välja ”hommage till” istället. Utom just här ovan eftersom jag vet att det heter hommage à. Det ska fan vara språkpolis i dessa kvarter. Uppdatering med röda kinder: i hela denna kommentar hade jag skrivit á istället för à. Kommentatösen Karin ska ha tack!)
För hakke hade ju helt rätt: det var verkligen Kalle och Hobbe i luckan, om än maskerade till sina förlagor John Calvin & Thomas Hobbes.
(Här kommer en gigantisk brasklapp som kanske i alla fall inte är en brasklapp trots allt: jag publicerar nedan en himla massa bilder som kanske är copyrajtade, men som kanske inte är det ändå. Om jag blir påkommen måste jag betala 3 000–6 000 kr per bild, men det är så dumt att jag i detta nu väljer att ta chansen. Jag gör för fan reklam!)
”Kalle och Hobbe” skapades av Bill Watterson (f. 1958), som har gjort en Garbo och dragit sig undan offentligheten efter att i blott tio år hållit deadline till punkt och pricka. Yupp. Serien tillverkades bara 1985–95, sedan sa Watterson att det fick vara nog – annars skulle budskapet urvattnas.
– Vilket budskap, vaddå, var det inte bara en enkel serie i tusentals dagstidningar?
Nej. budskapet är filosofiskt, fantasifullt och fantastiskt. När serien dök upp i svenska dagstidningar var jag bara drygt 20 år. Sedan tog jag examen, kammade mig och fick ett jobb på NE och övergick till att gifta mig och föda barn. Alltså kan man säga att jag inte riktigt hängde med 1985–95 … men visst tusan läste jag Kalle & Hobbe!
Serien handlar om Kalle, som är sex år och både barnslig och brådmogen, full med tankar om lifvet och ägare till massa praktiska (om än barnsliga) lösningar på all världens problem. Hobbe å sin sida, har nästan alltid en punch line på lut – kanske lite elakt listig ibland.
Frågan är om Hobbe är ett gosedjur eller en riktig (eh, pratande) tiger. Och här kommer skaparen Wattersons förklaring: tigern är precis vad man ser den som. Det handlar inte alls om någon magisk förvandling. Att de vuxna [föräldrarna] ser tigern som ett gosedjur precis som de vuxna i ”Toy Story” ser Woody som en docka, beror på dem. Alltså de vuxna. Att Kalle ser tigern som en jämlik figur som leker, pratar, åker kärra & kälke samt funderar över allt som sker … ja det beror på att tigern för honom ju är levande. Inte en fantasi!
Fantasierna i seriestripparna är därem… stripp? … oh dear. Vi måste ta en SAOL-paus.
Oh. Nu känns det bättre. En stripp är inte en stripp, inte ens i ett sprucket krus.
Jo, fantasierna i serie-stripparna som förgyllde mången frukosterande människa under morgontidningarnas gyllene era, var verkligen fantasier. Kalle visste att dinosaurierna, Kalleboll och de förtrollade kartongerna som man kunde resa i tiden med inte var verkliga. Men för honom var de ju det i stunden.
Men tillbaka till den riktiga HB här: Bill Watterson, som ju inte har gjort något som helst väsen av sig sedan 1995. Varför försvann han? Vill han inte tjäna pengar? Vill han inte bli berömd? Vill han inte sälja gosedjur som Garfield & Snobben, Mumin & Pippi, Nalle Puh & Bamse?
NEJ.
Och här sitter jag i ett hus som sedan urminnes tider (1998) är proppfullt med alla ovan nämnda figurer. Min bilnyckelknippa har en Pippi, Bamse är allestädes närvarande på väggar, hyllor och golv samt källare och Mumin finns både som sparbössa och fluffdjur. De finns överallt och är … rentav älskade av barnen, deras kusiner och alla deras respektive barn.
Men Kalle och Hobbe finns bara som böcker.
Dock var det inte en dans på rosor; under lejonparten av de mest kreativa åren var han tyngd av (enligt honom) löjliga krav på hur serierutorna skulle dimensioneras, i vilken ordning de skulle placeras och hur poängen skulle presenteras. Men till slut fick han gehör för sina idéer och under de fyra sista åren av Kalle & Hobbe-skapandet fick han nästan alltid sin vilja genom.
Sedan 1995 har Bill Watterson kämpat med näbbar och klor med alla som vill göra ”merch” av Kalle & Hobbe-konceptet. Han säger nej, nej, nej och åter nej. Han går väldigt sällan med på att göra intervjuer, men om han gör det är budskapet solklart. Bestämt förklarar han att om någon någonsin ser en mjukis-kalle eller en gose-hobbe, ska de veta att det är en bov, en bandit och en bedragare som har skapat produkten – för han kommer ALDRIG att sälja sina figurer.
Han har förstås, som den kreativa person han ju är, dykt upp i olika sammanhang sedan 1995, och varje gång blir hans fans helt galna av glädje och ser en revival, en come back & en pånyttfödelse i antågande. Men nej. Det blir bara småinhopp här och där, inte mer. Någon gång skrev han [i min översättning]:
– Man kan faktiskt bli gammal utan att bli vuxen. Jag skulle inte för mitt liv vilja ha Kalle i mitt hem, men i min fantasi reder han ut problem och kommer med lösningar på trubbel som jag inte ens vet att jag har. Dessutom är det jättekul att jag oftast inte alls håller med om det som Kalle säger.
Avslutningsvis ska jag tala om att ”kissande Kalle” inte är Bill Wattersons kreation. (Jag hade faktiskt ingen aning om detta.)
Någon gång runt 1989 dök denna bastard upp i basebollsammanhang, där någon listig person hade kommit på en bra idé där det ena basebollaget pissade på ett annat basebollag. Moooget. Watterson blev skitförbannad och klagade högljutt samt betonade att de som använde sig av denna påhittade bild var brottslingar.
Watterson har förstås inte lyckats städa bort kissande Kalle från internet, men … jaja. Säger han och fortsätter att gömma sig i ett stort hus i Chagrin Falls i Ohio. Alla fans skriver till honom som all världens barn skrev till Astrid Lindgren, några hittar på fortsättningar av Kalle och Hobbes liv (se kommentatorsbåset) och stundom går Watterson med på samlingsutgåvor av allehanda slag.
Men kissande Kalle irriterar honom fortfarande.
Nämen hörni, nu har vi grottat ner oss i serier tillräckligt länge – det är drags att dra en vinnare! Jag rafsar runt i plommonstopet och hittar en relativt nystruken lapp!
Låt se: Fredrik I!
Men dagen hade inte varit fullbordad, färdig och finito om inte dagens Schubertuos hade klampat in och drällt det korrekta svaret omkring sig: hakke får förstås en hederstischa för sitt tilltag. Och som bonus ger jag er tillåtelse att reta honom för detta ända till på torsdag.
(För jag känner hakke sedan år 1, alltså 2005. Jag vet att han aldrig sover gott om nätterna – inte ens om han inte blir retad. Hihi.)
Transmograf på er alla!
Lucka 11 kommer i ottan den 11 december!
Förvånad uppdatering strax efter midnatt. Kolla vem som satt på golvet i det som heter ”Stora barnrummet” i mitt hus.
I Skåne säger man, glatt rapande efter en storslagen måltid: ”Näääämen en anka [ɔŋka] på det här!” Det betyder att ”jag är så inihelvete mätt att jag inte får i mig en smula till, så jag antyder att jag minsann orkar äta upp en hel anka nu, utan att spricka”, och så skrattar alla.
Därför parafraserar jag på detta vis:
Nämen en embryo på det här!
dialogpolkagrisen mötrer språkpolkagrisen
halloj det säjer jag nu yo
hur är lägeln det undrar jag nu full med glugg
jag tänkctre vi kunde ha ett svamtal om lägret i världen
herregudrun att du bara orkcan det är ju så väderlöst det säjer jag nu
yo
kan vi inte pratra om något mer julvligt exsempelgris vad vi ska hängra i julgrannen i går det undrar jag nu
yo
jag tänkctre hängra en trumpa det säjer jag nu yo
jag tänkctre hängra en julmusk
i stroppen sättrer vi en fredsdruva det säjer jag nu okcså skrålar vi i ett glas grötvin
yo
fred på ordklotet
Här kommer en text som inte är Bill Wattersons, och är inte en del av den officiella Calvin & Hobbes-serien.Det är därmot ett mycket känt fan fiction-stycke.
Det dök upp nån gång 2006–10, förmodligen först på nåt fan-forum eller 4chan/Reddit, och har sedan dess cirkulerat i bloggar, på Facebookposter och i bildmemer. Skribenten är komplett okänd.
Calvin’s Last Adventure eller Calvin and Hobbes: The Final Goodbye
”Calvin? Calvin, sweetheart?”
In the darkness Calvin heard the sound of Susie, his wife of fifty-three years. Calvin struggled to open his eyes. God, he was so tired, and it took so much strength. Slowly, light replaced the darkness, and soon vision followed. At the foot of his bed stood his wife. Calvin wet his dry lips and spoke hoarsely, “Did… did you…. find him?”
“Yes dear,” Susie said smiling sadly, “He was in the attic. “
Susie reached into her big purse and brought out a soft, old, orange tiger doll. Calvin could not help but laugh. It had been so long. Too long.
“l washed him for you,” Susie said, her voice cracking a little as she laid the stuffed tiger next to her husband.
“Thank you, Susie.” Calvin said. A few moments passed as Calvin just laid on his hospital bed, his head turned to the side, staring at the old toy with nostalgia.
“Dear,” Calvin said finally. “Would you mind leaving me alone with Hobbes for a while? I would like to catch up with him.”
“All right,” Susie said. “I’ll get something to eat in the cafeteria. I’ll be back soon.” Susie kissed her husband on the forehead and turned to leave. With sudden but gentle strength Calvin stopped her. Lovingly he pulled his wife in and gave her a passionate kiss on the lips. “l love you,” he said.
“And I love you,” said Susie. Susie turned and left. Calvin saw tears streaming from her face as she went out the door.
Calvin then turned to face his oldest and dearest friend. “Hello Hobbes. It’s been a long time hasn’t it old pal?”
Hobbes was no longer a stuffed doll but the big furry old tiger Calvin had always remembered. “It sure has, Calvin.” said Hobbes. “You… haven’t changed a bit.” Calvin smiled.
“You’ve changed a lot.” Hobbes said sadly.
Calvin laughed, “Really? I haven’t noticed at all.” There was a long pause. The sound of a clock ticking away the seconds rang throughout the sterile hospital room.
“So… you married Susie Derkins.” Hobbes said, finally smiling. “l knew you always liked her.”
“Shut up!” Calvin said, his smile bigger than ever.
“Tell me everything I missed. I’d love to hear what you’ve been up to!” Hobbes said, excited.
And so Calvin told him everything. He told him about how he and Susie fell in love in high school and had married after graduating from college, about his three kids and four grand-kids, how he turned Spaceman Spiff into one of the most popular sci-fi novels of the decade, and so on. After he told Hobbes all this there was another pregnant pause. “You know… I visited you in the attic a bunch of times.” Calvin said.
“l know.”
“But I couldn’t see you. All I saw was a stuffed animal.” Calvin’s voice was breaking and tears of regret started welling up in his eyes.
“You grew up old buddy.” said Hobbes.
“I’m so sorry! I’m so sorry I broke my promise! I promised I wouldn’t grow up and that we’d be together forever!!” Calvin broke down and sobbed, hugging his best friend.
Hobbes stroked Calvin’s hair, or what little was left of it. “But you didn’t.”
“What do you mean?”
“We were always together…. In our dreams.”
“We were?”
“We were.”
“Hobbes?”
“Yeah, old buddy?”
“I’m so glad I got to see you like this… one last time…”
“Me too, Calvin. Me too.”
“Sweetheart?” Susie voice came from outside the door.
“Yes dear?” Calvin replied.
“Can I come in?” Susie asked.
“Just a minute.” Calvin turned to face Hobbes one last time.
“Goodbye Hobbes. Thanks… for everything…”
‘No, thank you Calvin.” Hobbes said.
Calvin turned back to the door and said, “You can come in now.”
Susie came in and said, “Look who’s come to visit you.”
Calvin’s children and grandchildren followed Susie into the room. The youngest grandchild ran past the rest of them and hugged Calvin in a hard, excited hug. “Grandpa!!” screamed the child in delight.
“Francis!” cried Calvin’s daughter, “Be gentle with your grandfather.”
Calvin’s daughter turned to her dad. “I’m sorry, Daddy. Francis never seems to behave these days. He just runs around making a mess and coming up with strange stories.”
Calvin laughed and said, “Well now! That sound just like me when I was his age.”
Calvin and his family chatted some more until a nurse said, “Sorry, but visiting hours are almost up.”
Calvin’s beloved family said goodbye and promised to visit tomorrow. As they turned to leave Calvin said, “Francis. Come here for a second.”
Francis came over to his grandfather’s side, “What is it, Gramps?”
Calvin reached over to the stuffed tiger on his bedside and held him out shakily to his grandson, who looked exactly as he did so many years ago.
“This is Hobbes. He was my best friend when I was your age. I want you to have him.”
‘He’s just a stuffed tiger.” Francis said, eyebrows raised.
Calvin laughed, “Well, let me tell you a secret.”
Francis leaned closer to Calvin. Calvin whispered, “If you catch him in a tiger trap using a tuna sandwich as bait, he will turn into a real tiger.”
Francis gasped in delighted awe. Calvin continued, “Not only that he will be your best friend forever.”
“Wow! Thanks grandpa!” Francis said, hugging his grandpa tightly again.
“Francis! We need to go now!” Calvin’s daughter called.
“Okay!” Francis shouted back.
“Take good care of him.” Calvin said.
“l will.” Francis said before running off after the rest of the family.
Calvin laid on his back and stared at the ceiling. The time to go was close. He could feel it in his soul. Calvin tried to remember a quote he read in a book once. It said something about death being the next great adventure or something like that. His eyelids grew heavy and his breathing slowed. As he went deeper into his final sleep, he heard Hobbes, as if he was right next to him at his bedside. “I’ll take care of him, Calvin…”
Calvin took his first step toward one more adventure and breathed his last with a grin on his face.
Drömmarna mina är döda
Och kinderna mina är röda
Var människa är blott en ö
I vanära drömmar kan dö
Här sitter jag själv på min kobbe
Jag outade Kalle och Hobbe
Grattis Fredrik I! Tack Båsmor!
Bravo, hakke!
Och här kommer en intervjulänk till. (Han är verkligen fascinerande, Watterson.)
https://www.kerzap.com/calvin/intrview.html
Nu har jag läst hela facit igen, mer ordentligt, och den långa första kommentaren. Vilken story! Och ja, Kalle och Hobbe är verkligen med där och slåss i toppen av listan över riktigt bra serier som håller för tidens tand.
I fortsättningen ska jag alltid säga ”hommage à”.
Jättekul hakke!! Grattis Fredrik I!
En favoritserie! Det smärtar lite att jag fastnade i tankebanan och aldrig knäckte dagens lucka. Men tröstar mig med ett roligt bås och ett fantastiskt facit.
Grattis till vinnare och bonustisha!
Fnutta mig hit och fnutta mig dit, men hommage à (!) Lotten för ett tårar-i-ögonen-fint citat om The Final Goodbye! Så vackert!
Heja hakke och grattis Fredrik I!
Grattis till vinnarna och tack för en rörande berättelse.
Då hade både jag och Lotten rätt. Tur för henne! Jag tog det på tonfisken, sedan var det bara att beta av lettrådarna en efter en. Sedan började jag läsa kommentarerna och började tvivla eftersom det antyddes både det ena och andra och när någon, jag säger inte vem men namnet börjar på hak och slutar på ke, la ut en bild på Kalle och Hobbe på den berömda vagnen så började jag känna mej lurad. Det verkade inte vara så enkelt som jag trodde. Typiskt när man för en gångs skull får en ide och vad luckan handlar om och den verkar stämma. Nåja, hon är klurig, den där Lotten. Så jag började googla reformatorer men fastnade på Luther och inget stämde och då gav jag upp och bestämde mej för att stå fast vid min gissning.
Jag är glad att min stora seriefavorit får uppmärksamhet. Såsom varandes en yngling, jämfört med båsmor, så gick jag på gymnasiet när jag först kom i kontakt med Kalle och Hobbe. Då tror jag att jag tyckte att den serien var lite smårolig men samtidigt lite barnslig. I takt med att livet framskridit så har serien växt. En hel den igenkänning från småbarnsåren och som åldrande vuxen även igenkänning från minna minnen från barndomen.
Tack båsmor för denna påtvingade påminnelse om att jag behöver läsa några strippar, inte strippor, Kalle och Hobbe lite då och då.
Via massa nederländska filosofer med corn i sina namn nuddade jag vid Calvin men blev inte närmare än så.
Men det är roligt att läsa Båset så jag är nöjd.
Grattis Fredrik I! Och hakke!
Woohoo! Härligt att vinna en högtidsdräkt, dagen till ära. Tack Lotten, och tack för grattis, båset!
Grattis till tishorna!
Och tack Lotten för fanfiction, jag var inte beredd på att fälla en tår över Kalle och Hobbe kl 08:08 men så blev det.
Och! Här är min lilla brorson för ett år sedan (då ca tio månader gammal) med tigern han fick av mig i julklapp.
Va! Bilden kom inte med! Går det nu?
Jag ser bilden, Hannoia!
Och det gör jag mitt i en fnuttstress av gargantuaska proportioner. Det ska stå hommage à med Karins fnutt [TACK] åt rätt håll. Jag och min franska! Jag till och med KOPIERADE rätt a-med-fnutt för att vara på den säkra sidan – och så visar det sig nu att jag kopierade en källa som hade fel. (Korrar!)
Åh en sån söt bild, Hannoia! Och din Pippin-lettråd igår var smart!
Själv tänkte jag att eftersom Kalle och Hobbe diskuterades när Asimov var HB så var det väl passande att gissa på honom nu.
Grattis Fredrik I och hakke!
Jag kände lite som PK, att så lätt kunde det ju inte vara med illustration och allt. Men se det var det.
En person vid namn O. Westin skriver mininoveller som finns bland annat på ansiktsboken, sök på Microsff. Den här är från oktober i år:
An alien fleet appeared in Earth’s orbit, and broadcast a message:
”Having studied you furtively, we now seek formal contact, and want to meet your greatest thinkers…”
A long list followed.
”How do we tell them?” world leaders wondered.
Topping the list were the names Calvin and Calvin’s Dad.
Grattis vinnare!
Jag är så imponerad av alla fantastiska historier i luckorna. Tack för att du klurar fram dem åt oss, Lotten!
Min wikipedia säger att Bill Watterson numera bor i Clevelands Heights, därav min kommentar igår.
(Nu skriver jag inom parentes så att Lotten inte ser. Jo, i dag är ju en dag som handlar mycket om pengar. Och då tänker man lätt på PayPal. Som du ser här till vänster. Ska vi inte mata in lite deg där, så Lotten har till våra fina tischor? Det säjer jag nu, yo. ) (Eller swisha, dårå.)
Förresten har jag glömt varför det kallas att göra en Schubert. Finns det någon förklaring till det?
För att Shubert var HB och någon i båset slängde ur sig ”men det kan ju inte vara Shubert”. Om jag kommer ihåg rätt.
Helt korrekt, Dina! Här är den famösa Schubert-luckan från 2012, och banne mig – Fredrik I är ju där och kommenterar!
https://lotten.se/2012/12/julkalendern-den-10-december-2012.html
Sådan denne Schubert!
(Eller ja, inte ständigt kanske. Mer tillfälligtvis, när någon extra korkad eller ivrig båsist klantar till det.)
Hon var så intresserad av flugfiske att dom kallade henne ForEllen hela kvällen.
Såg hackes lilla bild, gogglade på ”tiger och liten pojke” och då kom reformatorn och filosofen upp. Glad blev jag. Tack hakke!
Grattis Fredrik I och ha-ha-ha-hakke!
Tack hörni, båsmor och alla bässlingar, för allt roligt och smart och klokt man får sig till del här!
Jag sökte lite på Häpnadsmannen för jag kom inte riktigt ihåg hur hans mantel såg ut, och jag fick fram att den var röd.
Men nuförtiden visar Google ofta upp ett AI-resultat överst vet ni. Det såg ut som nedan, först det ena och en liten stund senare det andra. Jag har sedan länge bestämt mig för att det däringa AI, det är inte mycket te lita på.
AI-föreläsare Bergman här igen: It’s complicated. AI kan SÅÅÅ mycket och har så jädra fel i så himla mycket.
Dessutom har jag varit extra noggrann med formuleringarna i år så att eventuella AI-assistenter ska bli förvirrade.
Äntligen kunde jag en lucka! Tack till Ökenråttan för ledtråden om att leta på engelska, det funkade. Jag hade helt missat hakkes bild ända tills det började antydas att en Schubert hade förevarit. Grattis till vinnarna!
Grattis Fredrik l och hakke !
Jag hade en smak av kufisk hela dagen
stärkte mig med tonfiskrullarna från frysen
För läänge sedan klipptes och klistrades Kalle och Hobbe strippar från dagstidningen till ett häfte för äldsta barnbarnet.
Jag upprepar en av Lottens länkar här, ifall någon senkomling missade den i flödet. Intressant intervju med HB.
https://www.kerzap.com/calvin/intrview.html
[…] luckan med Schubertfeeling och dess klargörande facit hedrades genom kuriosa galore & extra kryddor samt två nya ägare av osynliga tischor: hakke […]
Har tre volymer i bokhyllan med allt som gjordes. Hade länge ett par bärkassaar med serietidningar där C och H var med. Det är verkligen fantastiskt filosofiskt. Ordvitsar, föräldraångest, frigörelse, kärlek börjar alltid med bråk och allt däremellan. En favorit är när Calvin säger till läraren ”I have to go”, på toa alltså. När han en stund senare kommer hem frågar Hobbes varför han inte är i skolan. ”I had to go”, blir svaret, och vi ser en blivande avtalskonstnär eller jurist. En annan är när Calvin står med glasögon och Hobbes frågar vad han gör. ”Being cool”. ”You look bored to me.” ”Life bores you when you’re cool.” Briljant rakt igenom.
[…] Lucka 9 och dess facit. […]