Haha, vad svår jag gjorde lucka 19! (Nej, jag menar förstås ursäkta och förlåt.) Det var Milou och Maplestreams släktingar samt kompis med kungen, en paj, en linbanegondol och dessutom italienska sånger – och här stod jag och fnissade i ena sekunden och tog mig ångestfyllt åt hjärtat i nästa.
Förutom att Fredrik I skrev detta …
– Idag tror jag faktiskt att jag vet vem HB är. Hen tillhör inte någon amerikansk urbefolkning, om nu någon trodde det.
… var det Ardy som först hasplade ur sig ett konkret ledtrådspaket:
– Sångare, dansare, musikalartist, poet, medborgarrättskämpe och bordellmamma. Mest känd som författare?
Pysseliten var först ute och reste i Italien, men kunnig som hon är i det tyska språket kom hon på:
– Namnet kan ju också kopplas till fiske – på tyska.
Nina:
– Hon är inte en piraya, men delar namn med en.
[Länk från mig.]
Maplestream på slutet:
– Kände kungen, X:et, presidenter och hade Rötter.
Sorry, alla som famlade efter Linus på linjen och andra hemlisbloggare som ligger nära till hands för att jag ofta väljer mina favoriter. (Hemlis: många av mina bloggkompisar tipsar mig sedan 20 år om författare som skulle kunna passa i en eventuell lucka. ”Intressant”, svarar jag och lägger denna person – den litterära alltså – i karantän i minst elva år.)
Hemlisbloggaren i lucka 19 var Maya Angelou (1928–2014), och precis som Ardy ju skrev en himla massa annat än just författare. Men som vanligt ska jag försöka hålla mig till en någorlunda kronologisk tråd här.
Mamma och pappa Johnson hette Vivien (sjuksköterska och spelkortsutdelare på kasinon) respektive Bailey (dörrvakt och ”navy dietitian” [legitimerad marindietist, vad i helskotta det kan vara]) och de var alls inte kompatibla, men fick – som brukligt är – ändå barn. TVÅ barn.
Under Mayas tre första år bodde den lilla familjen hemma hos morföräldrarna (som var okej, tror jag) i Missouri. Men sedan blev föräldrarna ovänner, varefter pappan skickade Maya och den ett år äldre brodern per tåg (ensamma, utan vuxna) till farföräldrarna i Arkansas.
Även om det finns bra mycket mer att berätta om Maya Angelou i detta facit, kan jag inte släppa detta med tågresan. Den beskrivs i självbiografin ”I Know Why the Caged Bird Sings” – och tack och lov fick hon och hennes bror förmodligen hjälp av någon i tågpersonalen. Dessutom hade de ju jättefina adresslappar fastsatta på kläderna, så det var ju klart att de kom fram …
Men alltså. Baaarnen!
Det här var förstås inte helt ovanligt under den stora depressionen under decenniet efter 1929, när familjer splittrades pga. ekonomiska svårigheter: barnen skickades helt enkelt iväg – på tåg, buss eller med kärror och lastbilar – till släktingar eller vänner som skulle kunna ta hand om dem bättre än föräldrarna.
(Och här går vi omkring nästan 100 år senare och är bekymrade över vilken negativ påverkan ett eventuellt luciatåg kan ha på ett förskolebarn.)
Maya Angelou nämner tyvärr inte hur lång tid resan kan ha tagit. Själv blev jag skickad med Norrlandståget från Luleå till min moster Kickan i Stockholm redan 1975, när jag var 11 år. Jag åkte liggvagn med främmande tanter och farbröder och resan tog drygt 17 timmar – men jag hade ingen som helst aning om att jag var ute på farligheter enligt dagens mått mätt. Om jag nu letar på internätet precis som att ni i kommentatorsbåset googlar er blå, finner jag att mellan St. Louis (Missouri) och Stamps (Arkansas) är det ca 900 km med dagens bilvägar. AHA! Det är ungefär som sträckan mellan Luleå och Stockholm! Jag är Maya Angelou!
I 1930-talets USA gick tågen långsammare än moderna snabbtåg (i den mån USA idag har tåglinjer, harrrkl), och en sån resa tog förmodligen en hel dag eller mer – kanske ett dygn beroende på antalet stopp och byten. Och där sitter två barn, 3 respektive 4 år och är på väg till farföräldrarna som de inte ens känner.
(Här tog jag en paus och gick ner i källaren för att slå på en boxningssäck ett tag.)
Väl hos farföräldrarna gick det bra i fyra år, kanske eftersom farmodern hade gott om pengar; hon drev en butik med exakt sådana produkter som alla människor var beroende av trots depressionen. Men så kom den förnicklade pappan helt utan förvarning och flyttade tillbaka barnen till modern, som då hade en pojkvän vid namn Freeman. Han våldtog den då åttaåriga Maya, som hade mod nog att berätta vad som hade hänt. Freeman fängslades i en hel dag, släpptes fri och blev sedan under inte särskilt mystiska omständigheter mördad.
Då slutade Maya helt att prata. I hennes värld berodde mordet på att hon hade skvallrat. Det enda sättet att förhindra att det skulle ske igen, var att hon helt enkelt bara var tyst.
”I thought, my voice killed him; I killed that man, because I told his name. And then I thought I would never speak again, because my voice would kill anyone.”
Då placerades de två barnen hos mormodern igen och Maya levde sitt liv i tysthet under fem år, när hon bara läste, läste, läste och läste. En lärare övertygade henne om att hon för att förstå poesi faktiskt måste läsa texterna högt, och vips, pratade den då tonåriga Maya Angelou igen. När hon var 15 år flyttades hon och brodern hem till modern än en gång – och som 16-åring började hon extrajobba som spårvagnskonduktör i Los Angeles. (”De hade så fina uniformer och jag gillade väskan där man stoppar in pengarna.”) Tre veckor efter att hon gick ut high school, födde hon Clive, sitt enda barn.
Efter alla dessa rader i dagens facit skulle man ju kunna tänka sig att jag har tröttnat på att skriva – men det är ju nu Maya Angelous liv börjar ordna upp sig. När hon var 23 gifte hon sig med en grekisk sjöman-elektriker-musiker, och tillsammans försörjde de sig nästan som dansare. Men både äktenskapet och dansuppdragen kraschade, varefter Marguerite Annie Johnson bytte namn till Maya Angelou – och började intressera sig för teater och medborgarrättsrörelsen. (Sonen, som bytte namn till Guy, råkade samtidigt ut för en allvarlig bilolycka och höll på att stryka med, men repade sig och blev poet, författare, samhällsaktivist, fick barn och barnbarn samt dog 2022.)
(Stycket ovan är en extremt förkortad version av allt som hände under 1960-talet när ju både Malcolm X och Martin Luther King mördades och Maya gick från klarhet till klarhet vad gäller konstnärlig talang och intelligens. Och inte nog med detta: nu ska jag förkorta hennes historia ännu mer, för ett facit kan inte bli hur långt som helst.)
- I Know Why the Caged Bird Sings (1969): till 1944
- Gather Together in My Name (1974): 1944–48
- Singin’ and Swingin’ and Gettin’ Merry Like Christmas (1976): 1949–55
- The Heart of a Woman (1981): 1957–62
- All God’s Children Need Traveling Shoes (1986): 1962–65
- A Song Flung Up to Heaven (2002): 1965–68
- Mom & Me & Mom (2013)
Maya Angelou blev hedersdoktor på 30–50 (källorna är inte överens) universitet runt om i världen, och åkte ända tills hon dog omkring och höll föreläsningar överallt. Om jag föreläser mer än tio dagar på en månad, är jag halvdöd … så jag förstår inte hur hon bar sig åt. (Men nu slog det mig att hon kanske inte körde heldagsföreläsningar. Ah, så måste det ju vara.)
Så hur är det att läsa Maya Angelou? Poesin har jag inte lyckats få tag på, som e-bok i Biblio finns ingenting och i Eskilstuna finns ett fåtal översättningar som det är kö på … så jag vet inte! Om någon av er andra har läst henne – berätta!
Tischadags! Plommonstopet drar en vinnare i … Eva-L! Och en till! Magganini!
Välkomna till lucka 21 – näst sista gåtan – i ottan den 21 december …
Oj, här kommer minsann embryo och talar om en tischa!
vilkcen snygg tetröja farran det säjer jag nu yo
takc jag vann den på lottenri
nä nu hittrar du på igen farran
nej jag var på julmarkcnad okcså köpte hela luciatråget fullt av lottrer: en hel julklappsskräkc full det säjer jag nu
yo
okcså nu har jag skraprat en melon tristlottrer
yo
okcså högsta vintern var en sådan här tetröja det säjer jag nu: blinkrande renar okcså tomtrar som nissrar bullerklang bullerklang
yo
den klär dej farran: blir perfekct på julbrasmorgonen
takc takc men jag tänkcte klä julgrannen i den
det blir en rikctigt gran jultröja det det säjer jag nu
kommer stå grön okcså gran i struvan
yo
Så … för att avsluta detta facit som är längre och bredare än en 1970-talsslips, kommer här en bild på det som alla tischavinnare får hemskickat om de mejlar mig adress och storlek!
25 kommentarer
