Etikett: pingis

Vi har en pingisplan – mot SM

Publicerat av Lotten Bergman den 1 oktober 2021 00:05

Som jag har berättat förut, är pappa pingisspelare uti rackethänderna. Träning två–tre gånger i veckan sedan 1951 har gjort att hans bollsinne är fenomenalt.

Men så fick han en Alzheimerdiagnos.
Och flyttade till en ny stad
Sedan kom coronarestriktionerna.
Därpå flyttade han till ännu en ny stad.

På 18 månader gick han från att problemfritt köra bil till träningen, till att faktiskt gå vilse i sin egen ficka och inte ha den blekaste aning om var träningsshortsen låg. Söstra mi Orangeluvan och jag fjärrstyrde honom upp på en motionscykel ett par gånger i veckan, fast det ska bollgudarna veta: man har sällan särskilt kul på en motionscykel.

Men nu jävlar.

Sista veckan i januari 2022 går veteran-SM i Halmstad. Detta år fyller pappa 85, och är alltså yngst i sin klass. Jodå, förvisso finns det fortfarande 89-åringar (Uno Hedin) som kan spela omkull honom – men om vi nu ser till att han tränar som aldrig förr, kan han kanske komma iväg och ta en liten medalj.

Uppdatering: SM flyttades till maj 2022 …

Färdtjänst är en cool grej (när den funkar). Om man beviljas en sådan, beställer man en taxi som på bestämda tider (fast bara halv, tio i och tio över varje timme) plockar upp folk som behöver plockas upp och köras nånstans. Men … om man har Alzheimers och inte hittar från vändplatsen till hallen som ligger 100 meter bort, ja … ja då måste ens döttrar åka dit och hjälpa till. Och sitta med på träningen. Och hjälpa pappa till vändplatsen igen.

Nu ska ni få se hur underligt väl pappa funkar i pingissammanhang. Hur i hela friden kan en människa med noll närminne sköta poängräkningen fullständigt felfritt? Och sedan analysera sitt spel?

Kuriosa 1: Pappa är en av Sveriges första materialspelare – gummina på hans racket är olika. Den röda sidan har nabbar, den svarta är platt. Under spelet snurrar han hej vilt på sin racket så att motspelarna inte vet vilken sorts skruv de kommer att få emot sig.

Kuriosa 2: Från Eskilstuna åker man till pappas träning i drygt två timmar: tåg, tunnelbana och Roslagsbanan till en station som har en järnvägsövergång utan bommar.

Det är väldigt välmarkerat och nästan omöjligt att missa att man ska vara försiktig här. När man är lugn och det är ljust ute.

Märk väl att jag skrev ”nästan” i bildtexten. För efter träningen var färdtjänstbilen sen – såpass sen att jag efter att ha vinkat hejdå till pappa fick älga iväg som ett jehu med tung ryggsäck och fladdrande kappa och lite för stora skor. Dessutom spöregnade det och var komplett becksvart ute. Framme vid den här avspärrningen på bilden plingade det intensivt (liksom som om ett tåg var på väg) och … och …och … jag stannade inte. Jag märkte inte tåget förrän det var kanske tio meter bort och tågföraren tutade så att det lät ända upp till månen! Då greppade jag tag i avspärrningen och stod blick stilla och flåsade.

Stressen – jag ville verkligen, verkligen inte missa tåget – gjorde alltså att jag förlorade sans och vett samt konsekvenstänkande. Måtte jag minnas detta och aldrig göra något liknande.

Kuriosa 3: När jag 1985 var på K-sektionens 20-årsjubileum med bal i Stora salen på Akademiska föreningen, hade jag en okänd man i manchesterkavaj till bordet. Det visade sig snabbt att han var kemist, pingisspelare och redlöst berusad. Jag frågade honom om han visste vem pappa (kemist och pingisspelare) var, varpå den berusade mannen föll av stolen, halkade ner under bordet och applåderade som en säl, samtidigt som han vrålade:

– Pelle med gummina! Pelle med gummina! Klart jag vet vem Pelle med gummina är!!! HALLÅ!

Mannen reste sig mödosamt upp.

– HALLÅ!

Mannen plingade i sitt vinglas. Och ropade så högt han förmådde:

– HALLÅ ALLIHOP! Hennes pappa är Pelle med gummina! Hennes pappa är Pelle med gummina! Hennes pappa är Pelle med gummina!

Resten av kvällen fick jag kontakt med idel okänt folk som undrade hur jag egentligen hade blivit till om min pappa nu var en man med ”gummi”.

21 kommentarer

Pappa, pingisen och ett pladask

Publicerat av Lotten Bergman den 3 juli 2017 20:37

Min pappa – Per Stenson som fyller 80 i höst – har nog bra gener. I alla fall i knäna, där han inte har det minsta ont. Ibland blir han förkyld och när han nyser skallrar glasen inne hos grannarna, men värre än så är det inte.

För nåt år sedan kom han med en svullen arm.

Under två månader lät det så här när vi pratade:

– Gå till doktorn!
– Näää.
– Pappa! Gå genast till doktorn!
– Nääää. Äsch. Fjåsigt.
– Nu ringer jag till doktorn!
– Nej.
– Jo!
– Nä!
– Jooo!

Till slut ryckte jag telefonen ur handen på honom och ringde till vårdcentralen under det att han stod och berättade hur ovanligt fin pingis han hade spelat de senaste månaderna trots den svullna armen.

Diagnosen kom efter en snabb undersökning: borrelios.

Efter ett års medicinerande och provtagande och vilande och jag vet inte allt, fanns bara ett symptom kvar: ovanligt fin pingis. Enligt läkarvetenskapen kan nämligen borrelios göra att nervbanorna påverkas – till det bättre.

I söndags åkte så pappa ner till Helsingborg för att delta i EM i veteranpingis. Jag har berättat om dylika tillställningar förut, eftersom det är så fantastiskt att se alla stapplande gamlingar på strakben försöka ta sig uppför och nerför alla trapporna i alla idrottshallar. De håller sig krampaktigt i ledstänger, rollatorer, käppar och varandra.

Tills de kommer in i pingishagen. Vips, hoppar de omkring som Rocky på lätta fjät. Studs, studs, smash, loop, skruv och kantbollar i en hel vecka. Pappa skulle vara med i både singel och dubbel och med sin dopade borreliaarm är han ju numera nästan ostoppbar.

Men. Dagen innan EM satte igång, gick pappa på stan med sina pingispolare.

Här är han med några av dem under VM för fyra år sedan.

Där flanerade de på stan. Förmodligen stapplade några av dem. Med båda händerna i jackfickorna som en tonåring, fokuserade pappa mer på nåt annat än sina stora fötter – som ledde honom rakt på en refug.

– PLADAFF!

Pappa föll handlöst rakt på sin egen näsa. Ögonbrynet dämpade fallet lite, men i både näsa och ögonbryn finns oanade mängder blod. Pappa satte sig upp och blodet sprutade. Människor runt honom ringde 112 och bad om ambulanser. Ingen av polarna var från Helsingborg, varför de inte visste att de befann sig 200 meter från akuten.

– MEN HERREGUUUD, skrek jag i telefonen till honom när han berättade detta. TOG NÅGON EN BILD?

Näää.

Att köra en ambulans 200 meter från akuten i Helsingborg tog 20 minuter, så under tiden blev pappa ompysslad av sina kompisar. En förbipasserande, ung mamma slet upp en nyköpt blöja som hon tryckte i ansiktet på honom.

– MEN HERREGUUUD, skrek jag igen. TOG NÅGON EN BILD PÅ BLÖJAN?

Näää. Och ingen bild på akuten eller på läkaren som skrattade gott åt hur brosket i näsan hade mosats. Omplåstring och utskrivning, tjoff, tjoff.

Pappa lirar ungefär 1977, alltså för 40 år sedan.

Så satt han där på sängkanten morgonen när EM skulle inledas. Näsan påminde om den här:

Ja, titta, även kindbenet som har lagt sig lite ovanpå mustaschen påminner lite om pappas.

Det gjorde ont nästan överallt och pappa tänkte:

– Jahaaaa. Här har jag laddat i ett helt år [sedan han kom tvåa i SM] och så stupar det hela på en refug. Men äsch. Jag testar. Jag kommer rätt långt på rutinen.

En vecka senare kunde vi konstatera att pappa åkte ut i kvarten och att han blev i särklass bäste svensk i singel. Alltså på delad femteplats med några andra. I EM. Lika bra gick det i dubbel. Alltså i Europamästerskapen!

Det här är pappa och den där mamman som kom med blöjan.

57 kommentarer

Mitt bollsinne och ”Bragden”

Publicerat av Lotten Bergman den 22 augusti 2012 12:40

Jag har inge vidare bollsinne. Det jag kan göra med en boll, har jag tränat upp under 35 års basketspelande. Jag ser inte klok ut om jag försöker slå till en tennisboll med ett brännbollsträ som är mindre än en stekpanna eller tjongar till en volleyboll utan touch-feeling – och jag kan inte på några villkor jonglera småbollar eller trixa med trasan. Men jag kan spela basket.

Och så kan jag ju serva i pingis. Att sedan returnera den lilla bolluschlingen som kommer tillbaka med en farlig underskruv är komplett omöjligt – eftersom det är min pappa som står på andra sidan bordet. Alla pingisspelare är mina idoler, och då särskilt bragdmännen från slutet av 80-talet och början av 90-talet. (Jorå, Stellan Bengtsson och Hammaren Johansson som kom först var ok de också.)

När pappa spelade i pingis-VM i juni (oldboys dårå), var Äpplet med och spelade. Jag klev över avspärrningar, trampade små barn och gamla tanter på fötterna och hängde över kanten på Globens läktarplats för att kunna ta denna bild:

Det är han som tittar hitåt med röd racket i handen.

Alla som står i bakgrunden på bilden ovan är funktionärer eller spelare … som liksom jag har armbågat sig fram till en plats för att få en skymt av Den Store Liraren. (Varken J-O Waldner eller Jörgen Persson var där.)

Så här glad var pappa när han skulle få spela:

pingisung — Per Stenson 1953. ”Min racketfattning är helt oacceptabel.”

Men nu till mitt ärende. Igår gick ”Bragden” på tv – en dokumentär om det svenska pingisundret – och denna dokumentär var så bra att jag inte kunde sitta ner i soffan och titta. Jag stod upp och klappade händerna, tjoade med, gick upp på tå vid de svåraste bollarna och skrattade åt de synnerligen magra benen som alla stod på.

Se den!

Emellanåt får man skåda de tre inte särskilt grånade herrarna visa hur kineserna spelade och hur svenskarna försökte komma åt spelets hemlighet. Och nu bryter jag säkert någon upphovsrättsslig regel med denna bild, men so sue me, it’s for a good cause.

J-O Waldner, Mikael Appelgren och Jörgen Persson.

(Den finns på SVTplay i 29 dagar till och man måste inte vara pingistoka för att gilla den.)

Fotnot
Min egen största bragd var när jag en gång efter tre förlängningar lyckades sätta ett avgörande straffkast.

39 kommentarer

OS: Vaken mitt i natten

Publicerat av Lotten Bergman den 23 augusti 2008 03:47

Det känns som om jag ska ut på fågelskådning. Klockan är 03:50.

Man är inte riktigt klar i bollen när man går upp mitt i natten för att titta på pingis. Och när man går upp mitt i natten för att titta på pingis är man verkligen inte riktigt klar i bollen – jag satte nyss på tv:n och blev själaglad när jag såg Persson vinna. Vinna gårdagens match i en repris.

Nu måste jag ju ladda om. Matchen börjar om tio minuter.

Uppdatering 04:44
Jag undrar om Jörgen Persson är lika trött som jag. Visserligen förlorade han mot världsettan Wang Hao, men jag har ju suttit uppe och halvdött av spänning. Pfuh.

Senare idag: bronsmatch med temat Kör över en kines.

Uppdatering sent på eftermiddagen
Nu väntar vi alla på tidningarnas lista över fjärdeplatser som vi lyckades ”knipa” i detta OS. Men den mest fantastiska fjärdeplatsen måste Jörgen Perssons vara, så det så. (Han förlorade bronsmatchen men är min hjälpte hjälte ändå.) Snart måste vi väl även göra en lista på alla fjärdeplatser som orsakades av skador eftersom Karolina Kedzierska från Malmö nyss bröt tre tår och därmed förlorade sin bronsmatch i taekwondo.

Taekwondo är en tuff sparkidrott kampsport där man lätt som en plätt med undersidan av foten mosar motståndarens näsa. Idag blev en kuban galen av ilska och gav sig på domaren och sparkade till honom på munnen.

Det här fick kubanen inga poäng för.

Aftonbladet skrev om det, och ökade i ett slag antalet människor på jorden med drygt 994 miljarder.

Tsst, Ara Abrahamians beteende i förra veckan var ju en västanfläkt.

Nä, nu ska jag kolla på damernas basketfinal, för Australiens tjejer spelar ju i baddräkter.

Så här brukar basketspelare se ut. (USA)

Men Australiens lag har en body med ben. Och knäppning endast på ena axeln. ”Har alla kissat?” skriker coachen när matchdräkterna plockas fram.

USA leder, Australien spelar lite för mesigt.

– Det måste kosta blodiga knän och spräckta ögonbryn! tjoade kommentatorn Dennis Aulander nyss.

Snacka om att han hade gillat att se mig spela – jag har sytt båda ögonbrynen och har Sveriges trasigaste knän.

Uppdatering
Ara Abrahamian har fått rätt – han skulle ha fått lämna in en protest efter matchen som han plötsligt förlorade. Men bronsmedaljen som han i rena rama vredesutbrottet regelrätt vann, är för evigt förlorad. Jag upprepar: han slängde inte ifrån sig medaljen under prisutdelningen. Han lade den lugnt och värdigt ifrån sig i mitten på brottningsmattan.

15 kommentarer

OS: Boxning och pingis är nästan samma sak (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 22 augusti 2008 10:39

Tänk er hur en boxare trippar på tå – den där dansliknande rörelsen som de ju övar upp genom att hoppa hopprep. Sedan kryper de ihop och fokuserar.

Se nu framför er hur en pingisspelare mellan bollarna trippar lätt på tå och sedan kryper ihop och fokuserar.

Lika som bär!

(”Mellan bollarna” är idrottsfackspråk och betyder alltså inte att någon står klämd mellan en massa bollar utan bara ”den tid som bollen inte är i spel”.)

Visserligen blev det inte någon medalj i kanot, men vi kan glädja oss ända till kl. 04 inatt över att Jörgen Persson har tagit sig till semin i pingis. Primorac [priimorats] spelade alls inte dåligt – Jörgen var helt enkelt bättre. Han har en specialbackhand som kommer oväntat som skjuten ur en kanon och fantastisk koncentrationsförmåga. Ni som inte har tittat och som kanske tror att pingis är en fjes- och messport som t.ex. basket, ska titta på denna snutt:

Jörgen Persson och J-O Waldner. Kanske är de inte jätteoffensiva, kanske drar de ut på det lite extra eftersom de tycker att det är så kul. Men det tackar vi för.

Tillbaka till boxning. Precis som i pingis är det ett himla torkande och vattnande i alla pauser. Pingisspelarna får sköta’t själva eftersom de ju har användbara händer och sällan hjärnskador, medan boxarna har assistenter. Nyss upptäckte jag en produkt som jag inte visste fanns:

Spill- och drällbrickan! Varför har inte alla småbarnsfamiljer en sådan under barnstolen?

Uppdatering
Carolina Klüft tappade farten i längdhopp, fick bara till 6,49 m och var inte bland de åtta som får hoppa vidare. (De åtta bästa efter tre hopp får hoppa tre gånger till.) Kommentatorerna i tv försöker analysera klokt samtidigt som de är lite förvånade. Jag och Anders Gärderud är inte ett dugg förvånade.

Däremot är jag lite arg å Robert Kronbergs vägnar, häcklöparen som inte fick åka till OS för att han ”sprang för långsamt och inte skulle kunna ta sig till final”. (Oj, kolla den här bilden!) Ska vi räkna upp alla andra som inte var i närheten av final? Jag anar en gravad hund.