Som jag har berättat förut, är pappa pingisspelare uti rackethänderna. Träning två–tre gånger i veckan sedan 1951 har gjort att hans bollsinne är fenomenalt.
- Men så fick han en Alzheimerdiagnos.
- Och flyttade till en ny stad
- Sedan kom coronarestriktionerna.
- Därpå flyttade han till ännu en ny stad.
På 18 månader gick han från att problemfritt köra bil till träningen, till att faktiskt gå vilse i sin egen ficka och inte ha den blekaste aning om var träningsshortsen låg. Söstra mi Orangeluvan och jag fjärrstyrde honom upp på en motionscykel ett par gånger i veckan, fast det ska bollgudarna veta: man har sällan särskilt kul på en motionscykel.
Men nu jävlar.
Sista veckan i januari 2022 går veteran-SM i Halmstad. Detta år fyller pappa 85, och är alltså yngst i sin klass. Jodå, förvisso finns det fortfarande 89-åringar (Uno Hedin) som kan spela omkull honom – men om vi nu ser till att han tränar som aldrig förr, kan han kanske komma iväg och ta en liten medalj.
Uppdatering: SM flyttades till maj 2022 …
Färdtjänst är en cool grej (när den funkar). Om man beviljas en sådan, beställer man en taxi som på bestämda tider (fast bara halv, tio i och tio över varje timme) plockar upp folk som behöver plockas upp och köras nånstans. Men … om man har Alzheimers och inte hittar från vändplatsen till hallen som ligger 100 meter bort, ja … ja då måste ens döttrar åka dit och hjälpa till. Och sitta med på träningen. Och hjälpa pappa till vändplatsen igen.
Nu ska ni få se hur underligt väl pappa funkar i pingissammanhang. Hur i hela friden kan en människa med noll närminne sköta poängräkningen fullständigt felfritt? Och sedan analysera sitt spel?
Kuriosa 1: Pappa är en av Sveriges första materialspelare – gummina på hans racket är olika. Den röda sidan har nabbar, den svarta är platt. Under spelet snurrar han hej vilt på sin racket så att motspelarna inte vet vilken sorts skruv de kommer att få emot sig.
Kuriosa 2: Från Eskilstuna åker man till pappas träning i drygt två timmar: tåg, tunnelbana och Roslagsbanan till en station som har en järnvägsövergång utan bommar.
Märk väl att jag skrev ”nästan” i bildtexten. För efter träningen var färdtjänstbilen sen – såpass sen att jag efter att ha vinkat hejdå till pappa fick älga iväg som ett jehu med tung ryggsäck och fladdrande kappa och lite för stora skor. Dessutom spöregnade det och var komplett becksvart ute. Framme vid den här avspärrningen på bilden plingade det intensivt (liksom som om ett tåg var på väg) och … och …och … jag stannade inte. Jag märkte inte tåget förrän det var kanske tio meter bort och tågföraren tutade så att det lät ända upp till månen! Då greppade jag tag i avspärrningen och stod blick stilla och flåsade.
Stressen – jag ville verkligen, verkligen inte missa tåget – gjorde alltså att jag förlorade sans och vett samt konsekvenstänkande. Måtte jag minnas detta och aldrig göra något liknande.
Kuriosa 3: När jag 1985 var på K-sektionens 20-årsjubileum med bal i Stora salen på Akademiska föreningen, hade jag en okänd man i manchesterkavaj till bordet. Det visade sig snabbt att han var kemist, pingisspelare och redlöst berusad. Jag frågade honom om han visste vem pappa (kemist och pingisspelare) var, varpå den berusade mannen föll av stolen, halkade ner under bordet och applåderade som en säl, samtidigt som han vrålade:
– Pelle med gummina! Pelle med gummina! Klart jag vet vem Pelle med gummina är!!! HALLÅ!
Mannen reste sig mödosamt upp.
– HALLÅ!
Mannen plingade i sitt vinglas. Och ropade så högt han förmådde:
– HALLÅ ALLIHOP! Hennes pappa är Pelle med gummina! Hennes pappa är Pelle med gummina! Hennes pappa är Pelle med gummina!
Resten av kvällen fick jag kontakt med idel okänt folk som undrade hur jag egentligen hade blivit till om min pappa nu var en man med ”gummi”.
21 kommentarer
