Jag äger 13 färgglada 20-kronorsläsglasögon som jag ideligen tappar bort, sätter mig på, slänger ner i väskor där de skrapas sönder mot pennor, bestick och basketskor. Mitt synfel är av gammelvarianten – den som man bara ska stå ut med. Brillorna sitter oftast på skulten, där håret kletar in reporna så att jag faktiskt inte ser mycket bättre genom dem än utan.
Sju av de tretton.
Med mina föräldrar (och alla andra gamla släktingar) är det annorlunda: alla opereras de för grå starr. Efter mammas operation utbrast hon:
– Jag har ju rosa gardiner! Inte gråa!
Pappa ögonopererades häromdagen och jag skulle vara mentalt och fysiskt stöd. Jag kom in i ett knäpptyst väntrum fullt med vithåriga människor och var alldeles andfådd efter att ha sprungit uppför trapporna och dessutom upphetsad eftersom jag hade sett en jättefin dörr.
Utan handtag. Hmmm.
– Hej! sa pappa så högt att alla i väntrummet lyfte blicken och tittade på oss.
– Höh …pust … flås … dörr … bankdirektör! sa jag och snubblade på mina egna fötter så att jag höll på att ramla i famnen på en vithårig man.
– Bankdirektören har vidare kondis, mumlade pappa.
– Nu måste vi ta en före-bild så att vi kan se skillnaden sedan! sa jag.
– Ja, jag har ju alltid varit en ”förebild”, sa pappa högt så att hela väntrummet lade sig i skrattparoxysmer.
– Har du anmält dig? sa jag nickade mot receptionen?
– Oj, hoppsan. Ska jag anmäla mig här? sa pappa till receptionisten.
– Ja, sa hon. Vill du ha kvitto?
– Nä, sa pappa.
– NEJ TACK heter det! ropade jag – och alla i väntrummet skrattade igen.
Så långt komna, kände både pappa och jag att vi stod på scen under en krogshow. Alla de vithåriga var ju en underbar publik, så skumögda de var.
– Ska du som är så ouppfostrad uppfostra mig? svarade pappa högt.
– Jag ouppfostrad? Jahadu, vems fel kan det vara? sa jag och alla skrattade igen.
– Titta, sa pappa, jag har tagit på mig doktorsringen. Så att alla ska tro att jag är läkare och ta extra god hand om mig.
– Det hade varit bättre om du hade haft en pingisracket i bakfickan så att de fattar att du spelar bordtennis.
Fnissen och skratten kan förvisso ha berott på galopperande operationsnervositet, men det funderade vi inte på. Vi drog ordvitsar, skojade och drev med situationen. Men så hämtades pappa, och tystnaden lade sig i väntrummet. När han kom tillbaka tittade han förvånat på mig och konstaterade lugnt att allt ju var mycket snyggare före operationen.
– Så före-bilden skulle vi egentligen ha tagit med mig i fokus? sa jag.
När jag nu berättar om denna vår trevliga upplevelse, där vi fick allt utom stående ovationer, visade det sig att det faktiskt inte är många vithåriga som går omkring ickeopererade. Alla har historier som påminner om sådana som handlar om vaxproppsupplösning.
– Plötsligt ser/hör jag allt!
Då undrar man ju hur det var förr i tiden; famlade sig alla över 75 år fram i ett halvgrått sudd-mörker? Snabbkoll på statistiken visar att japp, yes, så var det:
År 1980 gjordes 7 000 sådana här operationer i Sverige, 2016 utfördes drygt 125 000 … vilket gör den till den vanligaste operationen, alla kategorier. ”Ungefär hälften av Sveriges befolkning kommer att behöva opereras för katarakt [grå starr] under sitt liv.”
Hör ni det, barn? Om 30 år sitter ni och fnissar med mig i ett väntrum!
– Bort, fula slemklump! sa Cornwall till Gloucester i King Lear.
– Ja: bort, fula slemklump! sa jag till min satans menisk.
Igår hade jag tydligen 100 % menisk i knäna. Detta trots att kirurgen den 10 januari 2013 sades ha karvat bort de skadade delarna som jag fick när jag trillade omkull på scenen i Umeå 2012. Den mystiska skada som jag utan att känna till det lyckades orsaka nu i somras, var tydligen även den meniskrelaterad. Säg ”menisk” och jag får något mörkt i blicken. (Men kanske säger jag det inte längre.)
Alla meniskslamsor fick under onsdagen gå på basketlandskamp och se Sveriges tvåmetersmän vinna – och se här så fint jag (trots menisken) ler i tv-sändningen:
Sverige ledde här med 35-12, vilket var helt sanslöst fantastiskt! (Bilden togs av en tv-tittande basketspelarmamma hemma i Eskilstuna.)
Idag har jag däremot kanske bara 95 % menisk kvar eftersom en superhjälte gick in i knät och såg hur jävla trasig menisken var och därför tog han … zzzzz och zzzzz samt zzzzz. (Han förklarade vad han hade gjort, men jag måste ha slumrat till, för jag minns bara att han var glad, att sjuksköterskan på uppvaket var glad, att gardinerna var så blåa och fina samt att solen lyste både ute och inne.)
Nu följer här en oerhört utförlig rapport. Med en nästan-nakenbild. (Känsliga tittare varnas.) Det kan bero på att jag är påverkad av morfin, men också på att de där bortplockade meniskslamsorna och smärtan har tyngt mig så att jag just nu flyger på små lyckliga endorfinmoln.
I morse vaknade jag med svinto-frisyr hos min mamma på S:t Eriksplan. Man måste tvätta sig noggrant med ett desinfektionsmedel både dan före dan och på operationsdagens morgon – och detta medel funkar lika bra på håret som någonsin sandpapper och ullkarda. Dessutom är det vansinnigt trist att tvätta varenda liten cm² av kroppen.
Jag gick de 31 minuternas gångväg till Sophiahemmet eftersom
det kanske var sista gången jag gick en promenad
jag kanske skulle komma att vakna med ett amputerat ben
narkosen kanske skulle hamna fel så att jag aldrig mer skulle vakna eftersom narkosläkaren kanske var full
huvudstaden i solljus klockan 06:45 är alldeles förtjusande!
Gjorde det ont i knät? Ja, som satan. Men, förstår ni, jag var precis som Gunde Svan med sin axel ur led, som Björn Borg med muskelsträckningen i magen och som Anja Pärson med ett störtloppsfall i hela kroppen – bara lite ”äsch, pffft, tssst”.
Jag var även som Butcher 1988.
Under promenaden mötte jag nästan bara morgonjoggare med ryggsäck, en och annan onsdagspubseftersläntrare och hundägare. Cykelställena stod tomma och bilarna var få. ”De överlevande” var som vanligt min första association.
Framme på Sophiahemmet fick jag byta om till JÄTTESTORA, grova trosor med gällivarehäng. I mina ögon var de så fantastiskt roliga och absurda, att jag snabbt konstaterade att jag var ensam i omklädningsrummet och därför borde ta en bild. För att inte bli anklagad för att göra utvik à la Fib Akutellt 1975, har jag kapat bilden upptill och gjort den svart-vit.
Se alltså på bilden som ett semidokumentärt konstverk eller som reklam för lumpenkalsonger 1944.
Iklädd dessa – samt knähöga strumpor och en djupblå pappersmorgonrock – fick jag sedan i en stor sjuksal träffa en himla massa människor som presenterade sig med namn och titel. Alla var så rasande trevliga.
– Hej, det är jag som är narkosläkaren, sa narkosläkaren.
– Hej, är du nykter? svarade jag.
– Det var då en jävla fråga! hörde jag en uppbragt patient säga på andra sidan förhänget.
Narkosläkaren sa att det nog är värre med flygplanspiloter, som gärna slår runt på kvällarna före en flygning. Operationsläkaren, operationssköterskan, operationsundersköterskan och narkossköterskan blev alla mina bästa vänner och jag fick berätta allt jag visste om särskrivningar och sociolekter, som inte räknas som dialekter.
– Sociolekten ”svenska med arabisk brytning” som talas av ungdomar som har svenska som modersmål ger nämligen hög status. Keff och guss och … bla bla bla sa jag.
Dessutom berättade jag för säkerhets skull att jag en gång vaknade efter narkosen och hade tio sjukvårdare som skrattande hängde över mig eftersom jag under narkosens inflytande hade berättat om min dröm – en lång och ingående samt av detaljer fylld fantasi där jag kysste Johnny Depp.
Istället för att räkna ner från tio strax innan narkosen tog mig till drömlandet med Hollywoodskådespelare, sa jag:
– Särskrivningar som är roliga, är t.ex. ”färsk kyckling lever” och ”drages i vått till stånd” och det påminner mig om … sju öl. Sex öl. Nej, åtta öl och nzzzzzzzzzz …
Sedan drömde jag om landskampen.
Drömmen såg ut precis så här. (Basketspanjoren och svärsonen Julian, basketspelarna Ramon och Emma samt baskettanten Lotten.)
Klockan 09:45 blev jag väckt av uppvakets sjuksköterska, som hette precis som min Broder Jakob. Han frågade om jag hade ont, och ville veta på en skala till 10 hur ont jag i så fall hade. ”Sju eller åtta, satan vad ont det gör!” tänkte jag och svarade käckt:
– Ptja, fem … sex kanske.
Då fick jag en rosa-brun morfindos och kände strax att jag skulle kunna gå upp och dunka med herrboll uppe på 3,05 meters korghöjd.
– Har du väckt mig före 09:45? sa jag nyfiket till uppvakets anfader: Syster Jakob.
– Javisst, klockan halv tio pratade du en himla massa om särskrivningar och att du inte hade kysst Johnny Depp samt att du var besviken över det.
– Oj, förlåt, sa jag, för Syster Jakob kunde ju inte veta vad det var jag hade babblat om i operationsrummet.
Sedan fortsatte jag glatt att babbla och gav massa boktips – och drog det där om sociolekter igen. Varefter jag helt utan smärta trippade in på toa, träffade kirurgen (fast inte inne på toa) och försökte att låta bli att kyssa honom i brist på Johnny Depp.
Det är så hälsosamt och stärkande på sjukhus!
– Berätta om operationen! sa jag.
– Jag skulle precis säga att jag nu tänkte berätta om operationen, sa kirurgen.
– Sorry.
– Det här kommer att bli bra. Vi gick in här på insidan av knät och såg precis vad det var som har gjort så ont. Då reagerade du kraftigt med höjd puls och blodtryck – du kände alltså ingenting under narkos, men då hade du ont. Rejält ont.
Aha, tänkte jag och kom ihåg den överraskande stora mängden salt som jag nyss hade gnuggat bort ur ögonvrårna.
– Vi kollade också på utsidan av knät, men kunde inte se att någon del av menisken saknades. Detta är underligt med tanke på din tidigare operation, där en del av menisken ju skulle ha tagits bort.
– Men vaff…?
– Ja, men nu är det fixat. Du har lite flikar i brosket och du är lite skrovlig bakom knäskålen, men någon grav artros såg vi inte. Mild artros, javisst. Men sannerligen inte ”grav” som det stod i en av dina tidigare journaler.
Än en gång fick jag motstå impulsen att kasta mig om halsen på Johnny Depp. Eh, kirurgen.
Och så fick jag svar på varför man inte sätter in menisk-implantat när man ju fyller all världens byster med hur mycket som helst.
Oerhört läckert meniskimplantat om ni frågar mig.
Man pluttar ofta in meniskimplantat i Belgien, men 6–7 % av patienterna drabbas sedan av infektioner. Detta är inte tillräckligt låga procent för Sverige, vilket jag måste hålla med om … nu när jag är fixad.
Här ligger jag horisontell och hög hemma hos mamma.
Efter att i början av juli först blivit nästan enbent av knäsmärta och sedan fått trippla röntgenundersökningar på både härsan, tvärsan och baklänges, kom så svaret via telefon:
– Din menisk är ju sprucken på både längden och tvären. Det är inte konstigt att du har fått så ont.
– Va? Menisken! Det hade jag ingen aning om!
– Nämen det kan du inte veta, lilla gumman. Vad söt du är – du kan inte veta det eftersom även vi har svårt att sätta en diagnos. Men din menisk är verkligen i småbitar.
Men så här kunde jag ju lira senast i maj! (Det är vänstran som är kass, men för balansens skull har båda knäna knäskydd.)
Här måste vi ta en kränkthetspaus. Blev jag fly förbannad över det där lilla gummandet. Blev jag arg av söthetskommentaren? Nej, inte alls. Inte det minsta lilla. Jag är ju nästan som en liten gumma som är väldigt söt när jag inte förstår. Dessutom var läkaren villig att omedelbart sätta upp mig på en operationslista. HEUREKA!
Nu till en förklarande bild, som inledningsvis inte alls ser särskilt förklarande ut eftersom jag trodde att det där mitt i bilden var en rumpa och att guldpengen satt i någons höftled. Men nej, det här är ett muskulöst lår med högerknä på väg mot höger bildkant.
”Meniskerna är två halvmåneformade broskskivor som sitter mellan lårben och underben. En menisk på knäts insida och en på knäts utsida. Dess uppgift i knät är att vara stötdämpande, att tryckutjämna belastningen och bidra till stabiliteten i knät.” Men jävlar vad snygg han är, menisken!
Och swooooooooooosch flyger vi i tiden 2012, när jag blev lika glad, men den operationen faktiskt gjorde allt mycket värre. Men det är inte
samma skada
samma knäsmärta
samma läkare.
– Nu jädrar ska jag bli världens bästa knäoperationspatient! sa jag till läkaren och slog näven i bordet så att temuggen skvimpade omkull.
I tre veckor har jag tränat styrketräning i minst en timme per dag. Jag har även motionscyklat i källaren varje dag och dessutom köpt en apparat med muskelstimulerande elektroder som man sätter på låren om man inte kan använda knäna som normalt folk.
Men inte märker jag av nån skillnad, inte. (Tålamod är inte min bästa gren.)
På torsdag den 17 augusti kl 07:30 ska jag infinna mig jättenyduschad på Sophiahemmet i Stockholm. Jag ska vara renast i stan och håret kommer att se ut som ett penntroll med svintohår och de knälånga, vita strumporna ska vara mina bästa vänner.
Utan balsam försmäktar jag så här på torsdag.
Om jag så vaknar med hela vänsterbenet amputerat, så ska jag hålla humöret, tänker jag. Sådant jag med galghumorn sprittande kan säga är t.ex. ”spik i fooooten” och ”det man inte har i benen får man ha i njurarna” och så kan jag skriva grötrim där menisk får rimma på anemisk och ekumenisk samt sjunga en trudelutt om hur jag inte längre kan ha foten i en potta.
Men kan någon förklara för mig varför det inte är vanligare att man pluttar in en konstgjord silikon-menisk? Jag hade ju mycket hellre haft implantat där än på andra, putande ställen.
Jag kan direkt säga att jag inte är först med den rubriken till en text som handlar om ett skadat knä. Men jag är kanske först med att illustrera med två indianknän?
(Nejnej, jag försöker på intet sätt skoja bort den vanvettiga massakern 1890 – den kan jag skriva om en annan dag.)
Men mitt knä ser inte riktigt ut sådär. Utan så här:
Den här bilden togs för snart en vecka sedan – och de enda slutsatserna man kan dra av denna illustration är att rätt knä opererades (se pil), hyn ser jätteskum ut, att allt är jättesvullet samt att jag har på mig Hello Kitty-strumpor.
När jag vaknade ur narkosen, var det särskilt tre saker som jag lade på minnet. Eller, det var nog blott tre saker jag lade på minnet, resten försvann i dimman:
Jag ska ta det lugnt i fem dagar och sedan ta bort bandaget.
Läkaren ringer in ett recept på smärtstillande.
Jag kommer att få remiss till en sjukgymnast.
Men sedan pratade jag med knäkliniken för att tala om att de smärtstillande tabletterna inte hade ringts in. Då fick jag veta att
Jag ska ta det lugnt i sju dagar och sedan ta bort bandaget.
Läkaren glömde att ringa in ett recept på smärtstillande.
Jag kommer inte att få remiss till en sjukgymnast.
Aha. Men hur känns det i knät? Väldigt bra, faktiskt. Jag kan visserligen inte börja det mer än i en rät vinkel (90° för er som vill ha extra koll), alla musklerna har flyttat till andra låret och trappor är långa, branta och besvärliga. Men ont har jag inte. På basketträningen ligger jag som en säl vid sidlinjen och sparkar och sprattlar medan de andra har roligt.
Min utsikt på senaste träningen.
Samtidigt har jag under denna vila tittat på alla roliga program på hela internet och dessutom läst böcker om alla intressanta människor i hela världen. Det jag har lärt mig är att
i USA är många upprörda och ängsliga över att dejtingkulturen håller på att dö ut
i Sverige dör vägg- och halltelefoner ut, men folk säger inte upp sina abonnemang
Hugh Lauries mamma tyckte inte om honom och sa upp bekantskapen med honom när han gifte sig med en tjej som hon inte gillade
Emma Thompsons egenhändigt skrivna manusbearbetning till Förnuft och känsla (som hon fick en Oscar för) räddades från en datorkrasch av Stephen Fry (som slet i åtta timmar med manuset).
Så … imorrn ska bandaget bort. Om det ser hemskt ut, lägger jag ut en bild här. Annars kan ni bara titta på indianknäna där uppe.
Operation Knee … with a Vengeance. Secret mission … catch the villain … little did they know … DEATH!
Äsch, jag försöker bara vara lite amerikanskt filmtrailerlik. Om en liten stund ska jag infinna mig på knäkliniken (nej, inte ett sjukhus) och iklädas konstiga kläder, långa strumpor och hur renskrubbad jag än är, kommer läkaren bombis att ta mig i handen och besudla mina bakteriefria händer med dödens pest.
Sanningen är att jag lider så extremt lite av bacillskräck att jag skrattade högt åt tunnelbanereklamen som jag såg igår. Ett företag som sålde handdesinfektionsmedel hade på väggen vid rulltrappan satt upp denna text (citerat ut minnet och säkert helt fel):
– Håller du i ledaren nu? Ah, då behöver du nog vår produkt.
Ledaren (gummibandet som man håller i när man åker rulltrappa) må vara smutsig och äcklig, men det är inget som jag någonsin har tänkt på. Jag äter mat från golvet, använder vilken tandborste som helst, torkar aldrig någonsin av läskburkar trots att jag dricker direkt ur dem och glömmer alltid att frukten ju måste tvättas av. När jag obduceras kommer detektiverna att säga att någon har förgiftat mig, sanna mina ord.
Men nu har jag verkligen följt instruktionerna till punkt och pricka och inte ätit eller druckit (eller snusat trots att jag fick det, men det kändes onödigt att börja) och skrubbat mig med Descutan både igår och idag. (Länken där går till en instruktionsfilm som gav mig ryggtvättsångest. Kom jag verkligen åt överallt?)
Descutanskräp. Man måste till och med stoppa fetvadd i öronen eftersom hårmedlet kan orsaka dövhet.Efter tvättningen får man inte använda balsam, varför jag just nu ser ut så här. (Det stela leendet beror på att jag fokuserade mer på avtryckarknappen än på skönheten.)
Det svåraste är egentligen inte att jag inte får äta, dricka, borsta håret med balsam eller ha på mig smutsiga strumpor utan att jag inte som vanligt får smörja in ansiktet med handkräm. Det drar och sliter i hyn och jag känner mig lite så här:
Släpp!
Kommentatorn PK skrev nyss:
”Jag tror att Lottens operation är en sån där man börjar med att sprätta upp från armhålan ner till fotknölen. Sedan plockar man ut allt hårt som finns innanför och byter ut det mot reservdelar i kolfiber, rostfritt stål och plast i moderiktiga färger. Sedan tråcklas man ihop med björntråd och efter en kvart på uppvaket så får man gå hem. Som bedövning får man en sup och en pinne att bita i.”
Låtom oss hoppas att han har rätt; vad ska jag annars berätta om?
Uppdatering efter ingreppet!
(Skrivet i sköldpaddstakt under the influence of droger.)
Precis som jag hade hört innan, fick jag smärtstillande tabletter före operationen – som skulle sväljas med ett glas vatten. Å ja ba:
– Men jag fastar ju sedan midnatt! Ska jag sabba det med att dricka vatten nu en kvart före operationen?
Beundra resåren.
En sådan lättnad – det var verkligen fråga om Wounded Knee och inte inbillning! (Jag har alltså sprungit hos läkare med knäna i en evighet, men bara fått höra att de bara är lite slitna eftersom jag är ”till åldern kommen” och har spelat så mycket basket.) Det som fixades var
en trasig menisk, som kapades, filades och flyttades och som har orsakat smärta på insidan sedan minst tre år
trasigt brosk vid knäskålen, som har orsakat smärta på utsidan sedan minst tre år.
– Eftersom du är så ung … sa läkaren, men hejdade sig så att jag fick skratta färdigt och hämta andan.
– Eftersom du är så ung, fortsatte läkaren, kommer det här nog att ordna sig. Men du måste underkasta dig mycket träning.
– Träning! Muskler! Mina ben ska få muskler igen!
– Sakta i backarna. Det handlar om sjukgymnastik.
– MUSKLER!!!
Jag fick naturligtvis inte ha med mig anteckningsmaterial och ingen i personalen kunde fokusera på att fotografera mig under operationen. Men jag tror att det såg ut såhär.
Och så här föreställer jag mig att personalen ojade sig när jag yrade om fjärilar och kall öl strax innan jag sövdes.
Jag vaknade av att någon drog ut en kalebass ur halsen på mig och kunde inte förstå hur det inte alls var en kalebass utan ett smalt rör. Sedan serverades jag te och macka, varefter jag hoppade ur sängen och tog mig hem. Halv tre haltade jag in genom dörrarna, halv fem haltade jag ut.
Nu ska jag snart ta ett morfinliknande preparat som min djefla mannen hämtar ut på apoteket – för att kunna sova hela natten utan att ha ont. Sova? SOVA? Jag har ju knävlar i mig inte gjort annat det senaste dygnet.
Uppdatering igen
Aha. Inget recept med morfinliknande yr-medicin har ringts in. Aha. Hm. Men så bra, då slipper jag ju fundera över sömnen.
