Hoppa till innehåll

Etikett: sjukvård

Hur långt är ett snöre i Norrland?

Ni som vet hur stort Norrland är, suckar och tänker att jag kunde väl ändå vara lite mer precis. Men nej, det där i rubriken nämnda snöret är norrländskt – både bildligt och bokstavligt.

Bildligt, är det så att inget snöre är är lika långt i Norrland om man jämför med storstadsregionerna söderut.

Bokstavligt är snöret inledningsvis 2,05 m. Men jag återkommer till det.

Jomen kolla vad stort Norrland är, såhär i förgrunden! (Disclaimer eller nåt: jag är uppvuxen i Luleå, så jag ömmar för landsbygden.)

Nåväl, i norra Sverige är allt som lite anders (annorlunda). Framför allt sjukvården, där vi ju har hört om hur blivande föräldrar planerar graviditeten så att de ska slippa köra till BB 40 mil i snöstorm, och inte heller föder barn under sommarmånaderna när personalen är på semester. Kvar återstår då september, oktober, april och maj, vilket ju innebär att det blir väldigt hektiskt i bingen i januari, februari, juli och augusti.

För att inte tala om alla lomhörda, halta och lytta eller allmänt skröpliga som inte kan behandlas i Norrland eftersom resurserna helt enkelt inte finns. På statens (regionens, alltså f.d. landstingets) bekostnad får de

  • taxi till närmaste flygplats (som ligger närmare än närmaste sjukhus)
  • flygresa till Stockholm
  • taxi till hotellet
  • hotellövernattning
  • taxi till sjukhuset
  • flygresa hem
  • taxi hem från flygresan.

Läkarbesöket får man dock betala själv. En kompis som provade ut hörapparater var borta från hemmet och jobbet i drygt två dygn, men var jätteglad för minisemestern i storstan.

Ett bildligt, norrländskt snöre är alltså längre, mer tilltrasslat och av sämre kvalitet än andra snören. Men snöret till en viss gräsklippare på Svinön i Byske utanför Skellefteå, det är precis som en en nymålad stuga eller en utbytt höftled alldeles perfekt.

Snabb rekapitulation: jag var på arbetsläger i Dalarna, och for vidare (läs mer här) norrut till nästa arbetsläger med små avbrott för båtturer och havsbad. Allt gick bra tills motorgräsklipparen skulle dras igång och snöret gick av. Jag har aldrig ägt eller ens startat en sådan, så jag stod bara och glodde surt på snöret tills gräsklippeägarinnan levererade ett nytt två dagar senare. Ordern från snöre-, spade- och moppebutiken löd:

– Kåpan sitt fast med fem bultar (sic!). Ta loss alla utom den i mitten, för då schläpp fjädern och då får du ett rejnt helvitte. Men dä ä int svårt å få loss kåpan.

Jomenvisst.

Tänk er en upprullad jojo, fast med en fjäderfunktion som en gammal rullgardin som vägrar stoppa i något läge. Så funkar en motorgräsklipparstartare.

Snöret sitter inuti en mojäng som ser ut så här.

Bultar? Nej, skruvar (med gängor) var det. Nähe, det var det inte alls: kåpan satt fast med nitar, som förstörs om man tar loss dem.

– Knack, knack, knackade jag med kännarmin på kåpan.
– Hur i hela jävla friden ska vi klura ut det här? sa gräsklippeägarinnan.
– Nej, kåpan, han går inte att få loss, sa grannen som dök upp för att komma med goda råd och anvisningar.

Metallschabraket som kåpan satt på, gick däremot att med hjälp av grannens hårda nypor få loss. (Han är gammal hockeylirare med nya knän och höfter och en gång som en gammal cowboy – och jomenvisst, han har lirat mot alla inklusive Börje Salming.)

– Det här är ju idiotiskt, sa jag. Om vi hade kunnat ta loss kåpan hade det ju varit en barnlek att bara sätta fast ett nytt snöre. Och så knutar hit och dit; att hela funktionen hänger på att knutarna håller är ju också idiotiskt.
– Men skruvarna har jag i alla fall fått loss nu, muttrade gräsklippeägarinnan.
– Vet du hur långt det ska vara? sa grannen. Snöret.
– Hihi, hur långt är ett snöre!?! Nä, men jag mäter väl bara det gamla.
– Jå. Tvånollfem, sa grannen utan att mäta. Vars ä tändstickorna?

Mycket riktigt var snöret 2,05, men eftersom vi klippte av det flera gånger när vi gjorde fel och knöt om och smält-brände både ändar och knutar, krympte det betänkligt.

Den gula skruvmejseln sitter i hjulet (jojon liksom) för att inte sprätta iväg pga rullgardinsfjädern. Liksom.
Det gamla snöret i förgrunden och den avklädda – men med nytt snöre utrustade – gräsklipparen i bakgrunden.

– Fan vad vi är bra! tjoade jag när vi alla tre äntligen var färdiga med Klippon.
– Men snöret är inte 2,05 längre. Det kommer aldrig att fungera, sa min inre tvivlare.
– BBHHRRRMMMMM! sa motorgräsklipparen, som sedan spann som en katt och tuggade gräs som en fårhjord.

Efter en dryg vecka var det dags att åka hem, vilket visade sig vara närapå omöjligt. Jag kunde åka norrut en timme till Luleå och ta 15 timmars nattåg för 2 500 kr eller ta nattbussen på 16 timmar för en halv förmögenhet, eller ta buss till Bastuträsk och hoppa på ett mystiskt tåg mitt i natten.

Eller … åka till Skellefteås flygplats och vara i Stockholm på 70 minuter för 675 kr. [Primalskrik.]

Så då gjorde jag det.

Och kan ni begripa: jag blev inte stoppad i säkerhetskontrollen trots titeln på boken som jag läser.
Share
22 kommentarer

Wounded Knee Massacre! Sophiahemmet FTW!

– Bort, fula slemklump! sa Cornwall till Gloucester i King Lear.
– Ja: bort, fula slemklump! sa jag till min satans menisk.

Igår hade jag tydligen 100 % menisk i knäna. Detta trots att kirurgen den 10 januari 2013 sades ha karvat bort de skadade delarna som jag fick när jag trillade omkull på scenen i Umeå 2012. Den mystiska skada som jag utan att känna till det lyckades orsaka nu i somras, var tydligen även den meniskrelaterad. Säg ”menisk” och jag får något mörkt i blicken. (Men kanske säger jag det inte längre.)

Alla meniskslamsor fick under onsdagen gå på basketlandskamp och se Sveriges tvåmetersmän vinna – och se här så fint jag (trots menisken) ler i tv-sändningen:

Sverige ledde här med 35-12, vilket var helt sanslöst fantastiskt! (Bilden togs av en tv-tittande basketspelarmamma hemma i Eskilstuna.)

Idag har jag däremot kanske bara 95 % menisk kvar eftersom en superhjälte gick in i knät och såg hur jävla trasig menisken var och därför tog han … zzzzz och zzzzz samt zzzzz. (Han förklarade vad han hade gjort, men jag måste ha slumrat till, för jag minns bara att han var glad, att sjuksköterskan på uppvaket var glad, att gardinerna var så blåa och fina samt att solen lyste både ute och inne.)

Nu följer här en oerhört utförlig rapport. Med en nästan-nakenbild. (Känsliga tittare varnas.) Det kan bero på att jag är påverkad av morfin, men också på att de där bortplockade meniskslamsorna och smärtan har tyngt mig så att jag just nu flyger på små lyckliga endorfinmoln.

I morse vaknade jag med svinto-frisyr hos min mamma på S:t Eriksplan. Man måste tvätta sig noggrant med ett desinfektionsmedel både dan före dan och på operationsdagens morgon – och detta medel funkar lika bra på håret som någonsin sandpapper och ullkarda. Dessutom är det vansinnigt trist att tvätta varenda liten cm² av kroppen.

Jag gick de 31 minuternas gångväg till Sophiahemmet eftersom

  • det kanske var sista gången jag gick en promenad
  • jag kanske skulle komma att vakna med ett amputerat ben
  • narkosen kanske skulle hamna fel så att jag aldrig mer skulle vakna eftersom narkosläkaren kanske var full
  • huvudstaden i solljus klockan 06:45 är alldeles förtjusande!

Gjorde det ont i knät? Ja, som satan. Men, förstår ni, jag var precis som Gunde Svan med sin axel ur led, som Björn Borg med muskelsträckningen i magen och som Anja Pärson med ett störtloppsfall i hela kroppen – bara lite ”äsch, pffft, tssst”.

Jag var även som Butcher 1988.

Under promenaden mötte jag nästan bara morgonjoggare med ryggsäck, en och annan onsdagspubseftersläntrare och hundägare. Cykelställena stod tomma och bilarna var få. ”De överlevande” var som vanligt min första association.

Framme på Sophiahemmet fick jag byta om till JÄTTESTORA, grova trosor med gällivarehäng. I mina ögon var de så fantastiskt roliga och absurda, att jag snabbt konstaterade att jag var ensam i omklädningsrummet och därför borde ta en bild. För att inte bli anklagad för att göra utvik à la Fib Akutellt 1975, har jag kapat bilden upptill och gjort den svart-vit.

Se alltså på bilden som ett semidokumentärt konstverk eller som reklam för lumpenkalsonger 1944.

Iklädd dessa – samt knähöga strumpor och en djupblå pappersmorgonrock – fick jag sedan i en stor sjuksal träffa en himla massa människor som presenterade sig med namn och titel. Alla var så rasande trevliga.

– Hej, det är jag som är narkosläkaren, sa narkosläkaren.
– Hej, är du nykter? svarade jag.
– Det var då en jävla fråga! hörde jag en uppbragt patient säga på andra sidan förhänget.

Narkosläkaren sa att det nog är värre med flygplanspiloter, som gärna slår runt på kvällarna före en flygning. Operationsläkaren, operationssköterskan, operationsundersköterskan och narkossköterskan blev alla mina bästa vänner och jag fick berätta allt jag visste om särskrivningar och sociolekter, som inte räknas som dialekter.

– Sociolekten ”svenska med arabisk brytning” som talas av ungdomar som har svenska som modersmål ger nämligen hög status. Keff och guss och … bla bla bla sa jag.

Dessutom berättade jag för säkerhets skull att jag en gång vaknade efter narkosen och hade tio sjukvårdare som skrattande hängde över mig eftersom jag under narkosens inflytande hade berättat om min dröm – en lång och ingående samt av detaljer fylld fantasi där jag kysste Johnny Depp.

Istället för att räkna ner från tio strax innan narkosen tog mig till drömlandet med Hollywoodskådespelare, sa jag:

– Särskrivningar som är roliga, är t.ex. ”färsk kyckling lever” och ”drages i vått till stånd” och det påminner mig om … sju öl. Sex öl. Nej, åtta öl och nzzzzzzzzzz …

Sedan drömde jag om landskampen.

Drömmen såg ut precis så här. (Basketspanjoren och svärsonen Julian, basketspelarna Ramon och Emma samt baskettanten Lotten.)

Klockan 09:45 blev jag väckt av uppvakets sjuksköterska, som hette precis som min Broder Jakob. Han frågade om jag hade ont, och ville veta på en skala till 10 hur ont jag i så fall hade. ”Sju eller åtta, satan vad ont det gör!” tänkte jag och svarade käckt:

– Ptja, fem … sex kanske.

Då fick jag en rosa-brun morfindos och kände strax att jag skulle kunna gå upp och dunka med herrboll uppe på 3,05 meters korghöjd.

– Har du väckt mig före 09:45? sa jag nyfiket till uppvakets anfader: Syster Jakob.
– Javisst, klockan halv tio pratade du en himla massa om särskrivningar och att du inte hade kysst Johnny Depp samt att du var besviken över det.
– Oj, förlåt, sa jag, för Syster Jakob kunde ju inte veta vad det var jag hade babblat om i operationsrummet.

Sedan fortsatte jag glatt att babbla och gav massa boktips – och drog det där om sociolekter igen. Varefter jag helt utan smärta trippade in på toa, träffade kirurgen (fast inte inne på toa) och försökte att låta bli att kyssa honom i brist på Johnny Depp.

Det är så hälsosamt och stärkande på sjukhus!

– Berätta om operationen! sa jag.
– Jag skulle precis säga att jag nu tänkte berätta om operationen, sa kirurgen.
– Sorry.
– Det här kommer att bli bra. Vi gick in här på insidan av knät och såg precis vad det var som har gjort så ont. Då reagerade du kraftigt med höjd puls och blodtryck – du kände alltså ingenting under narkos, men då hade du ont. Rejält ont.

Aha, tänkte jag och kom ihåg den överraskande stora mängden salt som jag nyss hade gnuggat bort ur ögonvrårna.

– Vi kollade också på utsidan av knät, men kunde inte se att någon del av menisken saknades. Detta är underligt med tanke på din tidigare operation, där en del av menisken ju skulle ha tagits bort.
– Men vaff…?
– Ja, men nu är det fixat. Du har lite flikar i brosket och du är lite skrovlig bakom knäskålen, men någon grav artros såg vi inte. Mild artros, javisst. Men sannerligen inte ”grav” som det stod i en av dina tidigare journaler.

Än en gång fick jag motstå impulsen att kasta mig om halsen på Johnny Depp. Eh, kirurgen.

Och så fick jag svar på varför man inte sätter in menisk-implantat när man ju fyller all världens byster med hur mycket som helst.

Oerhört läckert meniskimplantat om ni frågar mig.

Man pluttar ofta in meniskimplantat i Belgien, men 6–7 % av patienterna drabbas sedan av infektioner. Detta är inte tillräckligt låga procent för Sverige, vilket jag måste hålla med om … nu när jag är fixad.

Här ligger jag horisontell och hög hemma hos mamma.
Share
59 kommentarer