Hoppa till innehåll

Dag: 27 augusti, 2017

bob hund har inga versaler

Sent igår kväll när vi med de små gästande kusinerna tittade på en alldeles utmärkt film, kom ett meddelande till familjens kommunikationsgrupp.

Jag tog mig åt hjärtat av lycka eftersom den unga Tjugotreåringen helt felaktigt stoppade in korrekta versaler i bandnamnet, och lutade mig tillbaka för att invänta reaktionen från min make och husbonde. (Ett JA-vrål.)

Min djefla man var en inbiten LP-bläddrare i stundentåren med Bowie, The Cure och Echo & the Bunnymen som musikaliska referenser. Han, som med Broder Jakob var på bob hund-konsert på Mejeriet i Lund en gång, har även ett förflutet som envis stage-dajvare (stejdsch-dajvare?) – även om han är den mest skötsamma punkarfan världen någonsin skådat och numera beter sig så här:

– Ska vi …? sa jag.
– JAAA! Som 1996 all over again – de gjorde som Vivaldi och Nirvana och varvade mezzopiano och fortissimo under versen och hade totalt kaos i moshpiten under refrängen!
– Ehum.

Så tittade jag ner på mitt meniskopererade knä och pratade förnuft med det en stund.

– Du är inte snygg och den där plastfilmen håller ju på att lossna. Du värker och du ser ärligt talat lite svullen ut. Suddig i konturerna. Pallar du ett konsertbesök?

Knät mumlade till svar nåt om hur en konsert ju ändå är en konsert.

En dryg timme senare stod vi utomhus på Strömsholmen i Eskilstuna, där det alls inte var lika packat som när Kent brukar spela där. Vi placerade oss tre meter från kravallstaketet och såg hur bandet stämde gitarrer, provslog trummor, hoooade i mickarna, drog upp brallorna, masserade sina gråa tinningars charm och drack öl.

– Varför är det bara Kent som håller starttiderna på konserter?
– Grrrrrrrr, fick jag till svar. (Min djefla man hatar att få vänta på musiker.)
– Okej. Och varför har bob hund liksom e.e. cummings och k.d. lang valt att skippa versalerna? Jag gillar versaler. Om än inte mitt i GöteborgsOperan och VillaXtra.

PANG! så satte konserten igång och de där versalerna fick finnas eller inte finnas så mycket de ville. Det staplades högtalare, det klättrades ut i publiken, det svänges med pärlhalsband och det hoppades, skuttades och sjöngs så att jag ibland slapp ur mig ett litet NÄH! av rädsla för att sångaren skulle falla och slå ihjäl sig, strypas, bryta nacken eller bara få en fläskläpp.

Som vore han på en maskeradbal, stod Thomas Öberg där i mask och vita långhandskar.

Mellansnacket var så ljuvligt att det faktiskt inte går att återge. Men det han inte sade var t.ex. ”har ni det braaa?” eller ”wohooo”. (Tack. Tack. Tack.)

Det ryktas att sångaren Thomas Öberg liksom min djefla man hade Helmer Lång som lärare, och att det har färgat låttexterna:

”Sanning som smör smälter i rumstemperatur.”

Nu har jag ju inte varit på jättemånga konserter i mitt liv, men fatta: när spelningen var slut, hade jag fått ont i käkarna av att stå och le så länge.

(Och nej. Det här klippet gör ju inte bob hund rättvisa alls. Det låter som ljudgröt.)

Och knät går bra? Jodå, men snyggt är det inte.

Fotnot:
Om man googlar orsaken till att bob hunds sångare har mask på sig, får man lära sig väldigt mycket om hur man bäst avmaskar sin hund.

Share
25 kommentarer