När man ser hur jag klär mig, omger mig med underliga ting och struntar i om bilen är ren eller ej, kan man inte ana att jag är väldigt intresserad av mode, design och estetik. Det är som om Frank Andersson plötsligt skulle bekänna att han sedan barnsben knypplar spets, som om Angelina Jolie plötsligt sågs delta i sin favoritsport dragkamp eller som om världens främste sedelförfalskare under 1950-talet visade sig vara Astrid Lindgren.
(Nej, så är det inte alls. Men det är roligt att tänka ut sådana där tosserier.)
Igår åkte vi hem till kommentatorn hakkes (gement h och kk, ja) nya sommarstuga – som inte är ny per se, utan bara nyinköpt. Stugan fick ny kostym någon gång på 1970-talet av en person som visste precis hur man skulle inreda för att vara först med det senaste. Och som inte var rädd för att ta ut svängarna.
Tapet hos hakke.
Om jag bläddrar i tapetkataloger, fastnar jag ofelbart för svenskt 1700-tal eller diskreta ränder.
Tapet hos Lotten.
I hakkes nya sommarstuga gick jag omkring och på mitt synnerligen diskreta sätt medelst tjoanden och pip samt avgrundsvrål föreslog K-märkning, inredningsreportage och museiutställning.
Se bara hur gardinen och tapeten här nästan smälter in i varandras sommarängar!Dagens fondtapeter är en västanfläkt mot 1970-talets väv, som effektfullt kontrasterar mot garderobens accentuerade, brandgula tapetvådston.Frottégardinen i verkstaden betonar diskret maskinernas brutaldesign och oljedoften nästan dränkts i blomassociationer.Kökskaklets mönsterpassning skjuter mål mitt i prick.De klinkersinspirerade heltäckningsmattorna mötte våra trötta fotsulor med värme och gemenskap.Snacka om att ligga i framkant utanför boxen.
Eftersom huset inköptes inklusive inredning och köksattiraljer samt eventuella lik inmurade i källaren, hittas hela tiden saker som inte får bara mig att tjoa och pipa samt vråla. I en kökslåda låg detta, till exempel.
Vabaha?
Nu ska jag försöka komma på om jag någonsin har varit så modern och i tiden att jag idag om detta säger ”men hur tänkte jag, vilken tur att jag tog mitt förstånd till fånga”?
Axelvaddarna? Ja, jo, där var jag nog lite extrem. Men jag tycker fortfarande att de är snygga.
Frisyrerna? Ptja, nej, där har jag suttit fast i nudelträsket sedan 1976.
Skorna? Nope, bara gympadojor, inga klackar eller platåer.
Möblerna? Hahahahaaa, nej.
Aha! Jag vet! Lappade jeans! Ojojoj vad jag inte har på mig lappade jeans längre! Fast … jag skulle bra gärna vilja.
”Chaplins pojke” (som hade premiär 1921 men filmades redan 1919) visades igår på SVT. Jag skulle bara gå förbi tv:n, men stannade till för att kolla i fem minuter. Tio minuter. Ah, en kvart. Sedan, alldeles strax, skulle jag hänga en tvätt och kolla var jag hade förlagt barnen. Om en liten stund, sa jag och fortsatte att titta.
Och plötsligt hade det gått en timme. Jag antar att ni också vill se?
Den här Youtube-versionen har tyvärr inte musiken pålagd och är lite längre än den som Chaplin själv redigerade och klippte ner i början av 1970-talet, men va tusan – kolla ändå. (Eller klicka här – på SVTplay finns den nedkortade att se till den 7 juli.) Den är så vansinnigt bra. Ha i bakhuvudet att det hände en farlig massa i Chaplins privatliv under denna tid:
Chaplin var ledsen och bekymrad för han han låg i skilsmässa från Mildred Harris.
Charlies och Mildreds gemensamma son hade relativt nyligen dött, blott tre dagar gammal.
Mildred sades ha ihop det med Alla Nazimova, som sades vara ”gift” (förmodligen ett konvenansäktenskap om det alls var ett äktenskap) med Charles Bryant.
De efter hand framkallade filmerna från inspelningen smugglades i kaffeburkar till ett hotellrum där filmen redigerades i hemlighet tills skilsmässan från Mildred var färdig eftersom hon sades vilja roffa åt sig allt.
Charlie blev förälskad i en av tjejerna som spelar ängel i en dröm mot slutet av filmen … och gifte sig senare med henne. Deras stormiga relation gav Vladimir Nabokov inspiration till ”Lolita”.
Pojken (alltså the kid) spelades fullständigt otroligt väl av lille Jackie Coogan, som växte till sig och blev Onkel Fester i Familjen Addams.
Vi ska alla den vägen vandra och tappa håret, bli hålögda samt suga på glödlampor.
Den man som i filmen ovan efter 54:33 försöker ficktjuva i sömnen, är Jackie Coogans pappa på riktigt – och på riktigt den skurk som fick lille Jackie att fälla äkta tårar eftersom han hotade honom med barnhem om han inte grät när Chaplin bad om gråt. När Jackie Coogan blev lite äldre, stämde han sin mamma och styvfar, som hade snott alla hans inkomster – och fick dessutom rätt. Hans liv innehöll en hel del annat –
en av hans kompisar blev kidnappad och mördad och när han var 20 år
han var ende överlevande en bilolycka där både hans bästa vän och nyss nämnde pappa dog
han var stridsflygare under andra världskriget
Betty Grable var hans första fru.
Ojojoj vad de gifter sig och skiljer sig och krånglar till livet, di där konstnärliga typerna.
När jag letade efter information om nationaldagen nyss, trillade jag (som vanligt) in på Nordisk Familjeboks artikel om nationaldagar och det det sorgliga faktum att Sverige inte har någon nationaldag:
Oj. Oj. Oj. I uppslagsverk är ledorden för alla skribenter och redaktörer ”var neutral, kom inte med egna åsikter, vinkla inte faktainnehållet”. Därför är slutmeningen ovan mycket roande läsning för en encyklopedist. Nästan som detta:
Så här var det: salig Alf Henrikson jobbade extra som korrläsare och redigerare på Bra Böcker på 1970- och 80-talen. Det sägs att han när han hade läst den färdiga artikeln om kanslistil, skrev en liten lustiger kommentar i marginalen. Som alla med korrekturteckensutbildning vet, ringar man in allt som är frågor och undringar som inte ska redigeras in i texten. Men det glömde Alf. Så när inskrivaren hittade den extra lilla kommentaren, lade hon till den efter ett kommatecken allra sist i artikeln.
Fast det var ju inte det vi skulle prata om.
Jag läste vidare på runeberg.org och snubblade över en fantastisk liten skrift: ”Framstående mäns tankar om svenskt folklynne” (1905). Där beskrivs nogsamt svensken och andra länders uppfattningar om svensken och forna tiders (1800-talets) uppfattningar om svensken och alla är rörande överens om att vi är starka, men faktiskt inte särskilt begåvade.
De framstående männen i skriften samlades ihop av Per Gustaf Lyth (1848–1913), tydligen författare även till ”Svensk stilistik i exempel”, som jag ju måste försöka hitta eftersom stilistik är det bästa jag vet. Näst efter rabarberkräm.
Männen voro … förlåt. Man ramlar ofelbart in i gammelsvenska efter blott ett fåtal lästa rader. Männen var Lyth själv, Tegnér, Almqvist, Geijer och den allerstädes allestädes närvarande Heidenstam, som dyker upp som gubben i lådan var man än läser. Lyth sammanfattar Heidenstams beskrivning av nationalkänslan på detta vis:
Ack. ”Fosterlandskärleken i Sverige ligger död bakom ihåliga ord”. Ack.
I en av Lyths texter (skriven redan 1903) beskrivs hur vi skulle kunna fira nationaldagen om vi hade någon. Naturligtvis ska vi sjunga och dansa – vad vore väl en nationaldag utan sång och dans? – men vi måste ju göra något annat också. Lyth har lösningen: vi ska leka. Men vi måste lära oss att leka på nytt för vi har ju (1903!) glömt bort hur man leker!
Ack. ”Men på det hela taget leker icke folket i Sverige.” Ack.
För vi sitter hellre stilla och betraktar naturens fägring och lyssna på fåglarna, fy på oss. Men det är tur att ungdomarna finns; de kommer nog att få ordning på lekandet. Säger Lyth, som också vet hur man bäst roar sig:
Gån nu ut i naturen och förpläga er – lek glada lekar, anordna tävlingar och sjung och dansa av hjärtats lust och skänk Björn Borg en vacker tanke ity han idag fyller 57 år. Men akta er för pokuleringen.
Typisk nationaldagslek: kakelugnssparkning i lämpliga kläder.
Igår trodde jag i min enfald att jag skulle vara vakt på niornas avslutningsbal. Jag såg mig själv – den engagerade föräldern – med armarna i kors och rynkad panna, sägandes:
– NEJ.
Det blev inte riktigt så. Och det är nu jag tackar min lyckliga stjärna för en felhörning 1982, när jag skulle gå på kadettbal med min dåvarande pojkvän. När han skulle bjuda in mig, satt jag dock vid ett furubord i Luleå och drack te och diskuterade basket på brett lulmål. Jag bodde visserligen i Stockholm sedan ett par veckor, men åkte ”hem” så ofta det gick.
Så här såg jag ut.
Det ringde i den gulvita dialogtelefonen som stod på hallbordet. På knastrig telefonledning (ja, ungefär som nuförtiden på tåget mellan Flemingsberg och Södertälje) sa pojkvännen:
– … knastr … XXXXrrrfffffZZZXXkkr
– Jå, svarade jag.
– … bjuda XXXrrtttXX kadettbal …?
– Va? sa jag. Kräftvaddå?
– Kadettbal. Vill du gå med mig på kadettbal?
– Jå. Jå, det går bra.
Jag återvände till furubordet (jag tror mig minnas att vi åt hembakat tunnbröd) och kompisarna frågade förstås vem det var som hade ringt. Jag förklarade och sa att jag var imponerad över att han hade luskat reda på telefonnumret till huset där jag var. Jo, mina föräldrar måste ju ha hjälpt honom. Jo.
– Tihiii. Han vill bjuda mig på kräftbal, sa jag.
– Cooooolt! sa kompisarna.
Och så fortsatte vi att diskutera Glenn Jacobssons hook och Leffe Nyströms spänst.
Några dagar senare åkte jag hem till Stockholm och förberedde mig för ”kräftbalen”, som jag då hade gjort om till ”kräftfest” i min fantastiska hjärna. Av lokalen att döma (något slags militäriskt område, jättekonstigt tyckte jag), skulle det vara en relativt formell kräftfest – så jag tog på mig det finaste jag hade.
Som inte alls var en balklänning.
Som den lilla lantlolla jag var, märkte jag inte förrän vid valsen att jag inte riktigt smälte in bland de andra tjejerns frasande siden, håruppsättningar, långa handskar och vackra pumps.
Med andra ord är den allra största militära bedriften för mig att denne pojkvän faktiskt inte sa något, utan lät mig gå på bal i amerikansk, vit, spetssyntet. Sju år senare gick jag på Nationalencyklopediredaktionens bal, iklädd en specialbeställd sidenkreation som jag hade designat själv … och som kostade 2 800 kr att sy upp.
Med kadettbalsdebaclet i bakhuvudet, klädde jag mig alltså igår inte i full vaktmundering (graningekängor, snickarbyxor och rutig skjorta?) utan i en finklänning, en urringning och två höga klackar. Och tur var väl det.
För min vaktinsats bestod blott i att sitta med vid slottsmiddagen, äta maten, konversera elever och lärare samt bara ha jättekul.
Svepande pastell, glitterdetaljer och en kuvertväska respektive svart kostym är det som gäller.De finaste leveransbilarna var finare än finast: de var helt underbara.Nästan alla tjejer hade vaaaaaaansinnigt höga klackar. (Och nästan alla tjejer bytte om till gympadojor när det blev dags för dans.)
En annan gång ska jag berätta om när jag i mammas balklänning fick en berusad karl i manchesterkostym som bordsherre. Och vad det var för ruskigheter han sa.
Detta är egentligen bara ett dagsboksinlägg. Eller … vaddå ”bara”?
Tsssst, nu börjar jag om:
Nu ska jag berätta vad jag gjorde igår! För jag var på punkkonsert med det famösa bandet Baditudes (med gästmusiker från Sator och familjen Bergman). Det hela började med en högst normal och ickepunkig bjudning hemma hos sångaren, som till vardags jobbar på lokaltidningen. Vi minglade verserat, doppade morötter i tsatsiki (heja den svenskstavningen!) och uppförde oss väl (förutom när jag klev så brutalt i soffan att ett vinglas for upp i någons näsa). För så är det med alla dessa musiker i medelådern: de må hoppa, skutta, fara omkring och vråla – men på måndag står de där och är tjänstemän eller lärare samt projektledare. Ni vill se vilka låtar de drog av, va?
1. Sex Noll Två (AGAG)
2. Holidays In (CBAG)
3. Nasty Nasty (GGCC)
4. Cretin Hop (EADEE)
5. Clampdown (AAA)
6. Ever Fallen in love (C#mC#mB)
7. Levande begravd (AAAA)
8. Bodies (EEEE)
9. Kill The poor (CAmFG)
10. Janie Jones (EEEE)
11. Atomreagge (AAA)
12. Sedated (EEEE)
13. Basket Case (DA……)
14. White Riot (ADAD)
15. Sheena is… (CCCC)
16. Rövarnas Visa (BBBB)
1. Party in Paris (GA#FG)
2. Homicide (DDCG)
3. Pretty Vacant (AAA)
4. Radion (ADAE)
5. Borstal breakout (EEEE)
6. Rockaway Beach (DDD)
7. Wasted Life (AAAAA)
8. Anarchy in the UK (GFEDC)
9. Should I stay… (DDGGD)
10. New Rose (DBEA)
11. Blitzkrieg Bop (AAADE)
12. Kids are united (AAAA)
13. I Fought the Law (DDGA)
14. Klockan 8 (ADAD)
15. Dancing with myself (EEEE)
16. Punkrocker EAC#mC#m)
Det ska fan vara tonårsrebell när 45-åringarna ser ut så här.Kvällens Iggy Pop tog av sig tröjan efter 15 sekunder.Min djefla man repar före konserten genom att be om en madrass där han planerar sitt stage dive.Själv hade jag tagit på mig 17 armband (jättepunkigt ju) och övade på mobiltelefonsduell genom att ha en i vardera ficka (fyra sammanlagt). DRA! (Lite Kenneth Andersson över posen, va?)Japp.
Nu ska jag berätta vad vi gjorde idag! För vi åkte iväg till vår badsjö. När vi gjorde det för för tio år sedan hade jag alltid fem barn och minst tre stora väskor med mig; numera är det bara två som är intresserade – och de bär sina egna handdukar. Skallrande tänder och iskallt vatten och hundbajsluktande sandstrand – allt är precis som det ska vara, säger de.
Jag lyckades ta en bild precis när Tretton- och Tioåringen skulle landa:
Plask! Men … vad ser jag i bakgrunden?
Jag stirrade på bilden där jag i gåshud satt och hackade tänder på den kluckande bryggan. Om det hade varit en amerikansk skräckfilm, hade hela skogen strax sugits ner i ett slukhål större än Johnny Depps säng.
Jag vandrade upp på stranden, trippade försiktigt mellan hundbajskorvarna, dumpade skorna, satte mig ner och tog den här bilden samtidigt som jag ropade på barnen.
”Skor framför sjunkande container” kallar jag detta konstverk.
– Nämen ska vi ligga här, mamma?
– Javisst!
– Alltså det är fullt med myror här!
– Bra, då ser det verklighetstroget ut!
– Hjääääääälp! Vi sjunker!
I själva verket var det inte mer dramatiskt än att containern helt enkelt hade tippat.
Det är ju lätt hänt när man är en sisådär tjugofem personer som ställer sig på den och verkligen tar i.
Om det var varmt i vattnet? undrar ni nu. Nähedå, verkligen inte.
– Frrrrys, hutter, ska-a-ak, som Kalle Anka hade uttryckt sig.
Ujujuj, nu kommer ni att inte få något gjort på flera veckor.
Frågan är om GeoGuessr går att kombinera med fiskgjusar och allt annat BNP-sänkande trams som vi håller på med här. Nej, förmodligen är det kört nu. Inga fler barn blir gjorda, inga toaletter kommer att städas och aldrig mer kommer vi att ta oss tid att quilta ett överkast. Kommentatorn LL99 förklarade det hela så att jag förstod, och nu är jag fast.
Detta var Osaka, visade det sig.
Man får se slumpmässigt utvalda vyer och ska sedan gissa var någonstans i världen man är. Som ”På spåret” fast utan järnväg, utan fart, utan Fredrik Lindström och utan en trist orkester. Ju bättre man du gissar, desto högre poäng får man. Tävlingsmänniskan i mig blev på två sekunder galen av poängbegär och jag troooor att jag lyckades jättebra.
Varje omgång består av fem olika vyer som man gissar på, och efter de fem omgångarna får man ett slutresultat.
Här ser man att jag råkade hamna i USA två gånger, Kanada en gång och Japan en gång.
Håll koll på skyltar, bilar, brevlådor, flaggstänger och …
… kitsch …
Kännarna vet att gula streck på vägen betyder USA, Kanada eller Norge.
Själv tror jag att detta är en megasuccé och att alla lärare kommer att hjula medelst joddling av pur förtjusning. Men förmodligen går världen under ändå eftersom vi ju inte kommer att hinna quilta överkast och göra allt det andra som vi borde.
Jonas Gardells bok ”Torka aldrig tårar utan handskar” har jag nyss läst och verkligen tyckt om. Den är välskriven och rörande, konkret och faktaspäckad på ett ytterst sympatiskt sätt. Tydligen är den ännu bättre som ljudbok eftersom han själv har läst in den och till och med avbryter läsningen och tilltalar lyssnaren på ett vansinnigt häftigt sätt. Boken är förvånansvärt snabbläst trots nästan 300 sidor och jag rekommenderar den verkligen.
Bild från tv-serien med samma namn.
Och nu kan ni sluta läsa, alla som tycker att mitt petiga sätt att läsa texter är ett djävulens påfund och att jag ska knipa igen och inte påtala sådant här trams och att analyser och ifrågasättande ska man bara pyssla med i skolan. Hejhej!
Ni andra: är det här ett stilistiskt grepp, tror ni? (Att detta beskrivs som det ”mest spännande” på ett nästan likadant sätt på två olika ställen i boken.)
1.
2.
En helt annan sak nu. Ser ni ordet skall i båda styckena?
Hmmm, mumlar jag och tar mig lite intellektuellt på hakan – det är inte så vanligt att man idag skriver skall eftersom ska liksom är modernare. (De som känner att ska och skall har olika betydelse kan få göra det, men inte räkna med att läsaren känner samma betydelseskillnad. Numera.) Jonas Gardell varierar även mellan ledsen och lessen och lite och litet, vilket alltså inte är fel – men väldigt intressant ur språkutvecklingsanalytisk synvinkel.
Här är två ska/skall-exempel.
1.
2.
Ska i den övre brödtexten och skall i den nedre repliken. Hmmm, mumlar jag igen (denna gång med pekfingret på min egen näsa och blicken i fjärran). Inte ens Regeringskansliet använder skall längre – och nya lagtexter skrivs med ska. Vid varje skall i hela boken hoppar jag till, tar mig åt hjärtat och famlar efter fotfäste. (Vilket med tanke på att man sällan famlar med fötterna måste se annorlunda ut.)
Men … nu var jag faktiskt elak. Just de här exemplen ovan är faktiskt korrfel – Jonas Gardell har ju medvetet valt skall i brödtext och ska i repliker för att få fram en arkaiserande effekt. Och hur vet jag det?
För han sa det till mig i morse.
Just den här boken läste jag som e-lånebok, vilket verkligen är praktiskt när man inte kan låta bli att analysera. Personerna flämtar tolv gånger och suckar nio gånger, vilket nog är normalt. Ibland flämtar de lite oftare, ibland ropar de andlöst – vilket säkert kan förklaras med att det är så sällan man behåller fattningen när man ser en vit älg.
Däremot blir typografin ibland extremt svårläst i e-boken – så här ser det säkert inte ut i den tryckta versionen:
På ett ytterst sympatiskt sätt svarade Jonas Gardell på våra (alltså Breakfast Book Clubs) frågor och förklarade att den här trilogin kommer ut som tre separata delar inte för att det är ekonomiskt försvarbart (ergo fördelaktigt), utan för att han
helt enkelt inte hade tid att skriva allt på en gång
är en kass planerare som gör saker som det faller sig
älskar tanken på att läsekretsen ska längta efter nästa del – längta efter rollfigurerna som ingen har längtat efter dem förr
hoppas att böckerna ska läsas inte bara en gång utan kanske till och med två eller tre.
Måtte jag nu aldrig få en bok utgiven och råka ut för nån jädra språkpetimäter som kommer och har synpunkter eftersom jag säkerligen kommer att skriva cement istället för betong, sockar istället för sockor och Katherine Hepburn istället för Katharine Hepburn samt basket istället för basker.
Jajaja. Vi har nyss vunnit VM i ishockey och det är alldeles jättekul och fantastiskt trots Daniel Sedins jättelårkaka som Justin Matthias Bieber orsakade, men si jag är ett under av simultanförmåga som kan planera en tiotimmarsresa till Jämtland så att jag får uppleva jättemycket och samtidigt hinna fram nästan lagom till nedsläpp.
Eller … who am I kidding. Jag har inte varit med om någonting, nästan.
För det första är jag alltså inte särskilt långt hemifrån: sex timmar hade det tagit om jag hade kört bil. Men tåg, tåg, buss och buss tar sin tid. Särskilt om man fastnar i en halv evighet Österforse, som ligger åt fel håll.
Ni ser … från Sundsvall mot Sollefteå, men man måste stå i drygt två timmar i Österforse för att få åka tillbaka och ner till Bispgården – vilket bara tog 20 minuter (på en 90-väg utan vägren, så jag hade inte kunnat gå dit).
Men vi tar det från när jag klev av bussen där i Österforse. Ensam. Så himla ensam. Där stod bara jag och min rullväska.
Hejdå tryggheten i bussen! (Eller vaddå trygghet, busschauffören visste knappt var han var eftersom han hade blivit blixtinkallad och aldrig brukade köra den här sträckan.)
I båset hade jag fått veta att hållplatsen som heter ”Österforse kiosk” nog inte var ens en kiosk. Men hur illa kunde det egentligen vara?
Jo, till att börja med hette ju busshållplatsen inte det vi trodde.Men föredettingen stod ändå där i all sin prakt. (På insidan fanns en drickaback med LP-skivor.)
Strax till höger stod ett annat hus med massa skyltar. Jag och rullväskan rörde oss mot det.
Ooooh, sa jag högt till mig själv och gick närmare för att kolla.
Jag läste högt för mig själv:
– Petterssons hembageri, Stil-sko, både Ica och Konsum, Mode samt Frisör. Och en gammal löpsedel. Men så underligt.
Vaddå 90-talet? Det var bättre material i löpsedlarna förr i tiden: den här är från 17 juli 1992!Se så vackert patinerade bokstäver!
Ännu lite längre bort såg jag en skylt med nästan urblekta bokstäver och en liten slang. Jag tänkte att den skulle inspekteras, och drog med mig rullväskan dit.
”Slang till salu” stod det svaaaagt. (Jag har lagt min sko där i brist på tändsticksask.)
Här någonstans insåg jag att jag ju skulle se till att få se så mycket som möjligt av Österforse. Så jag började gå. Och så gick jag. Och gick. Samt försökte Facebooka om mitt äventyr.
Men nej. Inget internet över huvud taget.
Så det blev en liten film istället. Den är av dogmavariant (igen) och brasklapp brasklapp brasklapp blablabla. (Den ligger längst ner i detta inlägg.)
I filmen får ni svar på vad detta är.
Slutligen slog jag och rullväskan läger, jag klädde av mig lite, lade mig ner och blundade och vilade fötterna i solskenet. Ojojoj vad jag hade kunnat mördas under denna väntan. Ingen hade ens haft en aning om vad jag hade haft för mig.
De enda spår som hade hittats efter kanske en månad, hade varit dessa.
Uppdatering eftersom jag glömde att berätta om hur det gick till när bussen väl kom.
För det första var jag redo 20 minuter för tidigt. Inte för att jag var nervös utan för att jag ville fotografera de få bilar som kom förbi – eftersom nästan alla var jättesnygga amerikanare som brummar ett dovt blublumbluuum och inte prrrrrrriiiiprrrrriiiiiii som en Fiat. För det andra var jag iögonenfallade utomsocknes på alla sätt och vis. Allt detta borde ha säkerställt busspåklivningen. Så kom fel buss: nummer 39. Den saktade inte ner och busschauffören gav mig endast ett kort ögonkast.
Då förstod jag att här gällde det att vara t-y-d-l-i-g för att få kliva på. När min buss (40) kom, tog jag ett stort steg fram, lyfte upp rullväskan och loooooog mot chauffören.
Som inte rörde en min och helt klart och tydligt inte alls tänkte stanna. Jag hade precis läst en artikel om Beatles-albumet Help, så jag släppte allt jag hade för händer och ställde mig i Johns position.
Det funkade, för busschauffören ställde sig på bromsarna så att jag och rullväskan småspringande kunde hinna fram till dörren innan chauffören började sakna oss.
Jag hade fått tipset av många människor att flirta med busschauffören så att han kunde stanna där och där strax före avfarten dääär eller kanske i korsningen där och där eftersom det inte går några bussar till just Älgårdsberget. Min flirt gick helt åt fanders för chaffisen var helt oflirtbar, han sa att han jorå kunde stanan på macken, men att näää, det går inga bussar dit och jag och rullväskan fick knappt plats inne i bussen och just de här 20 minuterna av resan vill jag faktiskt inte alls göra om igen.
Men landskapet var vackert.
Men jag kom fram, tog mig in, hittade lite internet och ett par ägg men ingen telefontäckning alls. Och så vann vi VM i hockey!
Förresten:
För att ni ska förstå vad jag menar med filmreferensen i min film, kan ni titta på bara ungefär fem–sex sekunder här (klippet börjar på rätt ställe):
Ja, jag har tydligen lite svårt att bestämma mig för vad ploga och plöja är. Nåväl.
Jajaja. Det har varit ESC med Robin som sjöng ”You” och ingenting har jag skrivit om det, men si jag satt och deltog helt utan digitala hjälpmedel – som på stenåldern. Det som var bäst var en dansare i en glaslåda och att Carola i mellanakten föll handlöst (med flit).
Istället ska jag berätta om mig. På bara några dagar har jag nämligen inte bara städat hemma (det är nån som hela tiden stökar till och lägger mina kläder på golvet och kammen i smöret samt grustag under soffkuddarna) utan i andra människors hem, i ett helt baskethus och i en squash-hall. Det har fallit sig så eftersom folk i min omgivning opererar benen, blir sjuka och reser bort och helt enkelt behöver inhoppare.
Trist? Nä, inte alls.
Äckligt? Nope, jag kan gräva i en toa för att sedan peta min egen näsa helt utan problem.
Jobbigt? Jaaaa; jag har fått känningar i ljumskarna och tre bulor i pannan.
Hemma vet jag att det finns syndare som råkar slänga jeans i soptunnan istället för tvättkorgen, ställa filskålar och temuggar i bokhyllorna, tomma filpaket på diskbänken och nästan tomma filpaket (med 30 ml kvar på botten) i kylen samt tandborstar i min säng.
Bildbevis.
Men hur är det med folk som inte bor i vårt hus? Kan man dra några slutsatser och uttrycka sig kategoriskt om människorna som stökar till och skräpar ner i andra miljöer än i mitt hem? Numera borde jag ju veta eftersom jag går under namnet Storstädare Bergman.
Det finns de som har dammigare mattor än vi.I offentliga miljöer har man fler städsaker, men inte nödvändigtvis renare.Grovdammsugarnas ägare byter påse ännu mer sällan än vi. (Den här var så full att den nästan hade vuxit ihop med själva apparaten.)Squashhallar må vara stilrena och opyntade samt färgmatchade … men kolla på den nedersta röda linjen där. För den gömmer …… en snusränna! Squashlirare är med andra ord snusande snuskisar!För att få denna duschvägg ren, blev jag tvungen att klä av mig naken eftersom de åtta duscharna hade rörelsedetektorer och började spruta så fort jag närmade mig. Med andra ord finns det ett okänt antal nakenstädare.
Såja. Nu ska jag leta upp städarnas riksorganisation och be om risktillägg och massage. Under tiden kan ni titta på mellanakten, som var ovanligt bra i Malmö 2013.
Jag sitter på tåget mot Malmö – en stad som jag som f.d. lundabo på den gamla goda tiden inte besökte oftare än, säg, Korpilombolo. Jag sitter för första gången på platsen alldeles bredvid toan, och det säger jag eder: folk är i största allmänhet väldigt nödiga. Genomsnittssittningen är på 4,20 minuter.
Jag och min kompis toan.
Men varken Malmö, Korpilombolo eller toan har med detta att göra. För nu ska vi tala om öde städer. (En ståuppkomiker från en storstadsregion hade här gärna gjort en busig association till Korpilombolo.)
Jag har som mål att besöka några av de mest spännande platserna som ligger öde sedan andra världskriget, men kommer nog inte att komma iväg på ett par, tio år. Då ska jag även försöka ta mig till till staden Centralia i Pennsylvania i USA, som till 1962 var en på det hela taget ganska vanlig, amerikansk stad med ungefär 2 000 invånare, järnvägsstation, kyrkor, hotell, skolor, postkontor och affärer samt ohyggligt många pubar.
Centralia 1962.
Många arbetade i kolgruvan – och det är kolgruvan som är huvudpersonen i resten av stadens historia. Så här ser det nämligen ut på vägarna i Centralia idag:
Ser ni det lilla rökmolnet i mitten?
Det som hände 1962, var att det började brinna i gruvan. Och sedan den dagen har det brunnit. Det brinner och brinner och inte ens alla traktens brandmän har kunnat släcka elden. Under de första 15 brandåren flyttade halva befolkningen medan resten nog hoppades att någon en vacker dag skulle kunna släcka. Men nej. Och när en mackägare 1979 tyckte att det var lite varmt i närheten av en av hans enorma, underjordiska behållare med bensin, kollade han läget genom att hissa ner en termometer. Som visade 80 °C.
Här skymtas Centralia-elden på ett foto från 1969.
Det finns många olika teorier till varför det började brinna, men till syvende och sist handlar det förmodligen om slarv – och de som får skulden är … brandmän som inte släckte relativt liten eld tillräckligt väl … Idag är ytan som brinner under vägarna, kyrkorna och husen 1,6 km2. De åtta personer som envist bor kvar, säger att det går så bra så att bo på en eld. Och nu längtar alla till 2016, när de utflyttade kommer att samlas för att öppna en tidskapsel som grävdes ned 1966.
