Man åker till England för att umgås med släktingar, känna sig som en kopp te, köra bil på fel sida, dricka en pint och äta gourmetmat. Eller hur?
Fish’n chips!
Eller så åker man till England för att kolla på sevärdheter, attackera en främmande man på pub – en man som av oförklarlig anledning dricker tre pintar på en gång – och kolla på ännu en död författares arbetsrum.
Long Man of Wilmington.Nej, vi fick ingen annan förklaring till trippeldrickningen än ”Why not?”.Virgina Woolfs room of her own, som faktiskt var en friggebod.
Eller för att gå omkring i mataffärer och ta foton på sådant som man måste ta foto på.
Färgsorterad, rökt fisk.
Eller kanske för att åka dubbeldäckarbuss och fnittra hela vägen.
– Iiiiiiih! Vi kör buss!
Eller för att leta upp underliga, elektriska upphängningar som man vill ha en förklaring till.
Elapparatur i rött och grönt.
Eller så åker man till England för att på uppdrag ta ett foto på något på en plats som man inte riktigt hittar till. Min djefla man sa nämligen i förbifarten ”åk dit och dit och ta ett foto på det där cementröret där så kan jag skriva en artikel om det”.
Jag fick tre länkar som skulle klargöra allt och där det även skulle finnas en perfekt karta. Jag klickade och klickade på länkarna och hittade bara en väldig dålig karta. Men okej, det är ju han som är kartmannen; säger han att det är en bra karta så är det väl det. Tioåringen, Trettonåringen, kusin Ann och jag åkte därför iväg som på en huppegupptäcktsfärd.
Den där kartan.Vi hittade en grop. En väldigt stor grop.Vi hittade en plasttunna i ett träd.Vi hittade ett staket.Vi hittade träd, träd och träd!Vi hittade förgiftat vatten.
Vi letade och letade i två timmar, sprang ibland, klättrade ibland, backade, gick i cirklar och delade upp oss, ropade till varandra och … och … och gav sedan upp. Men innan vi slokörade begav oss till bilen igen, skickade jag ut Trettonåringen med kameran för att hon skulle springa på måfå i ett område som vi inte hade varit i. När hon hade varit borta i en kvart började jag bli orolig, och ropade på henne. Sedan satte jag på kameran och ropade en gång till. Och då!
I samma ögonblick som vi förstod att hon hade hittat det som vi hade letat efter, sa det pling-pling i mobilen, för den djefla mannen hade då kommit på att vi kanske behövde noggrannare instruktioner.
”Koordinaterna är 50.957440, -0.086323 och på den här kartan kan ni se vart ni ska.”
Skrev han. Men det var ju så dags.
Och vad var det som vi fann? Ja, se det är en helt annan historia.
Med andra ord: som gäst ska man vara väluppfostrad. Jag, Tioåringen och Trettonåringen är nu hemma hos min fantastiska kusin Ann i Ditchling, och hon är så gästfri att väluppfostrandet liksom kommer av sig självt.
Det första vi gjorde när vi kom hit var att handla i en mataffär – ungefär det bästa och roligaste jag vet. All mat här är så billig, ”2 for 1” är mer regel än undantag och avdelningen med prydligt upphängda, inplastade ko- och grisdelar är så stor och imponerande. Jag plockade på mig två stora burkar jordnötssmör som Nittonåringen har beställt och valde ut en stor chipspåse och tänkte att ”även om det här inte är en storhandling så ska jag betala den och hoppas att vi åker och handlar igen så att jag kan få betala mer”.
Under tyngden av bautachips knäade barnen.
Väl framme i kassan visade det sig att jag – mitt nöt – inte hade plånboken med mig, för den låg kvar i bilen till alla eventuella bovar och banditers stora lycka. Ann fick alltså betala hela handlingen, inklusive mina jordnötsburkar och chips medan jag bannade mig själv och tänkte att seniliteten nog har slagit klorna i mig lite väl tidigt.
Dagen därpå skulle vi åka buss till Brighton.
– Trarajdiraaa, vad kul, packa handväska, ta bort onödiga, svenska kvitton och medlemskort ur plånboken SOM JAG NU STOPPAR NER I VÄSKAN, sa jag högt till mig själv för att inte göra om misstaget.
Men hur betalar man på bussen i England? Jo, med mynt. Har jag några mynt? Eh. Nej, hela påsen med brittiska pengar ligger ju kvar hemma.
– Harrrkl, hrrrrm, kära kusin, eh, får vi låna lite slantar till bussen? sa jag och höll ut handen som den tiggare jag är.
Naturligtvis fick vi det. Tio pund i slantar skramlade en stund senare i min ficka och på huvudet hade jag mina läsglasögon eftersom jag ju fortfarande måste läsa valören på pengarna. Vi var rustade för stadens äventyr, helt på egen hand! Allons-y!
Vi åkte in till Brighton och hittade två Tardis, om än i fel färg och av fel årgång.Som de absolut enda i hela Brighton, badade sedan barnen.Själv satt jag kvar på stranden och frös ihjäl.
Efter badet, var det dags för shopping. Eller vad man kan kalla det: vi går in i affärer och klämmer och känner och så får barnen önska sig något som jag köper och så fikar vi och så köper vi en glass och så andas vi brittisk luft och trrrrrrrivs. Men för att kunna trivas på just detta vis måste man ha pengar!
– Hej pankomaten, nu ska vi ta ut pengar, trallalaaa. Plånboken har jag här och nu ska jag stopp … stoppa … nu ska jag stoppa in mitt kort … eh … men … hallå?
Jahaja. Inga kort. När jag plockade ut onödiga saker ur plånboken, tog jag ju även ut betalkorten. De enda som låg kvar var tre lånekort. Andas. Andas. Le lite snett, för det gör människorna i sådana här lägen i romaner.
– Ojojojoj, barnen. Jag har klantat mig, så nu har vi inga pengar. Men vänta! Här i fickan har jag ju nästan fyra pund! Här får du ett, här får du ett, här får jag ett. Nu får ni handla för ett pund var!
Tioåringen spelade upp sin peng på ett arkadspel, Trettonåringen köpte en liten mjukis-surikat som nu heter Will Shakespeare och jag köpte ett anteckningsblock som ser ut att vara minst hundra år gammalt. Vi sammanstrålade efter ett par timmar med kusin Ann och jag förklarade läget.
– Nämen! Nämen! sa hon. Hur mycket vill du låna? Hundra pund? sa hon.
– Ja … tack … sa jag och höll ut handen som den tiggare jag var – ännu en gång.
Summa summarum: jag har hittills inte gjort av med en enda krona, men för kusin Anns 110 pund haft riktigt roligt!
Men här var det helt gratis att stå och oooooo:a och aaaaaaa:a.
Jomen. Sveriges största beredskapsmuseum finns strax söder om Viken, som ligger mellan Helsingborg och Höganäs på västkusten i Skåne.
(Halva läsekretsen drar nu efter andan – den halvan som hänger i kommentatorsbåset och igår fick reda på att Tioåringen, Trettonåringen och jag har tagit flyget till England. Den halvan som ju nu förväntar sig fish’n chips-recensioner och dubbeldäckarbilder. Men som hamnar på militärmuseum. Så underligt.)
Jag har hängt i Höganäs-trakterna sedan 1985 i och med att min djefla man är uppvuxen i Viken och Nationalencyklopedins redaktion låg där 1986–99. Men inte en enda gång har jag kommit mig för att kolla in Beredskapsmuseet, som ju ligger blott ett stenkast från väg 111. Vilket, inser jag nu, inte är så himla konstigt; det invigdes nämligen så sent som 1997.
Man började med att gräva fram ett skyddsrum som hade murats igen och fylla på med gåvor och upphittade prylar som sådana som jag samlar på sig. Och det är verkligen intressant. Jag som verkligen struntar i all vapenhistoria, fann en vansinnig massa att titta på och läsa om. Att jag inte förstår mig på vapen beror förmodligen på ett renodlat ointresse och obildning. Om jag hade kunnat peka på en kanon och säga nåt om den, hade det säkerligen varit roligare.
– Jahaja, modell 187-B, den med alltför små hjul som tippade framåt när den inte fastnade i kaninhål. Det intressanta var att den häääär mittendelen visade sig med att ett enkelt handgrepp kunna förvandlas till en perfekt kastrull med inbyggt durkslag. Den yttersta delen av synnerligen hårt järn med små räfflor återanvändes som en del i Saabs förgasare under 1960-talet.
(Jag ska kanske för säkerhets skull tala om att allt i föregående replik är rappakalja.)
”Hallå, vad är det där?” sa ett barn nyfiket. ”Jamen det är ju hylle”, svarade jag.Forna tiders GPS.Forna tiders handsfree.– Det här, förstår ni barn, är madrass som är full av hästhår. Känn!
Den där tagelmadrassen ovan var storligen fascinerande för de små allergivana barnen i sällskapet. De var överens om att den trots allt var ganska bekväm även om hårda strån stack ut som överraskningar här och där. – Men hur klipper man av hästen allt hår? – Vad gjorde pälsdjursallergikerna? – Var hittade man så många hästar så att det räckte till alla Sveriges madrasser? – Vad trångt det är!
Det trånga utrymmet var Sveriges enda bevarade mobila logement. (Alla de andra brändes upp efter kriget.)Den här tidningen låg på en pinnstol bakom glas. Jag försökte trycka mig genom avspärrningen för att klämma och känna på den, men misslyckades.Kryddblandning och sill förstår jag, men vad är ”val”?
Även känslan att gå ner i ett skyddsrum var fantastisk. Kallt, fuktigt, stort och trångt på en gång och väldigt … rustikt. En liten 40-talsbiograf fanns där nere, olika uniformer, skidor, pjäxor, fältpost, slantar och vapen. Och vapen. Pickadollor och gevär, kanoner och musketörer och kulor samt lite mer vapen.
Men det finns här som på alla museer med självaktning en genusgenomtänkt hörna – här med allt från bröllopskläning och klackskor till toalettpapper och virkade sanitetsprodukter.
– Men? Rapport från England? undrar ni nu.
Jodå, den kommer, den kommer! Imorrn ska vi göra Brighton osäkert, have a nice cup of tea 14 gånger och köra bil på vänster sida.
Jag pratade med en kompis som nyss har flyttat till Skåne och som säger att det är ju rent löjligt vad vackert allt är. Korsvirkeshus, platta åkrar med inslag av blåklint och vallmo, böljande kullar (om än väldigt låga) och stockrosor mot varenda jädra vitkalkad vägg! Efter att ha bott 23 år i Skåne, svarar jag alltid något i stil med:
– Och?
För Skåne är ju bara Skåne. Jättefint, verkligen. Har ni sett vad vackert det är i Jämtland? I en sörmländsk skog? För att inte tala om Jämtlands dalgångar och (gäääsp) Stockholms skärgård.
Men nu är det ju här i Skåne vi är, jag och de två yngsta barnen. Vi satte oss i bilen, styrde kosan snett sydöst från Olseröd … och körde lite vilse. Sedan hittade vi rätt, körde lite fel, körde rätt på en kungagrav, en chokladfabrik och en gammal borg.
Jag tror att det kan ha sett ut så här om vi hade dokumenterat alla stopp som vi borde.
Vädret är helt bedrövligt – det påminner ganska mycket om april eller oktober, men vi biter ihop och tänker ungefär ”det här kan vi ju berätta för barnbarnen” i stil med halm i träskorna och fem mil till skolan samt ”vi besökte varenda kyrka i hela Tyskland”.
Vi körde och körde och såg oss omkring. När det blev lite varmt i bilen, hittade vi en fläktknapp som visade sig vara en helt fungerande luftkonditionering. Särskilt vid ett litet, fascinerande blåshål kom nordanvindsk luft.
En neonskylt med CHOKLAD och texten ”liten chokladfabrik” fick mig att tvärnita.
I den lilla chokladfabriken köpte vi sju praliner och kom ut 100 kronor fattigare, nästan andfådda av upplevelsen att köpa något så fullständigt onödigt och så fasansfullt dyrt. Vi lade chokladen alldeles bredvid det särskilt kalla blåshålet och kände oss nöjda.
Plötsligt tvärnitade jag igen. Vi parkerade och vandrade genom en ramslöksskog med rotvältor till en kungagrav från bronsåldern.
Se hur den tämligen sällsynta ramslöken har lagt sig att vila bredvid stigen.
Kungagraven i Kivik är en jättejätteplatt hög med stenar (som ett stenröse) och en ingång till en stenkista med vackra inristningar. Den är svår att datera eftersom människor i bygden under århundraden sedan bronsåldern (runt 1500 f.Kr.) tog sten för att bygga murar och annat hemma i byn. När man hade tagit såpass mycket sten att allt liksom rasade samman, beslutades att graven skulle återställas till ursprun… men vänta nu. Man visste ju inte hur det såg ut. Hmmm, sa man och kliade sig på hakan medan man kontaktade alla som hade ”stulit” stenar och krävde att få dem tillbaka. Det blev ett evigt kånkande, men till slut blev det en trevlig turistattraktion av det. Men lite förvirrande är texten på plats:
Hövdingen var funnen! Men det var ju ingen där.Själv gillade jag bronåldersmännens fokus på skiljetecken.
Vi tog sedan en tur till Kiviks musteri, där allt var vackert, gott, fullt av naturliga råvaror och för dyrt. Så vi körde mot närmaste hål i väggen i Simrishamn, där solen lyste och alla människor var vänliga och jag råkade köpa ett kuddfodral för 300 kronor för att jag trodde att det kostade 30.
Att jag vill ha just sådana här kuddfodral beror på att vårt vardagsrum går i färgskalan grönt, vitt, rött, blått, gult och svart.Caesarsalladen var inte som caesersallader brukar vara, för den hade bland annat hamburgerdressing och riven hushållsost på sig …
På väg ut ur Simrishamn föreslog jag att vi skulle åka till Glimmingehus, men sedan körde jag fel och hamnade på avvägar, grusvägar, irrfärder och i återvändsgränder. Barnen tjöt av skratt och skrek att NU ÄRE SOMMAR!!!
Plötsligt dök ett stort, gammalt hus upp bakom en platt åker. Detta hus visade sig underligt nog vara Glimmingehus. Som var alldeles fantastiskt intressant med stora salar, två meter tjocka väggar, vallgrav, kanongluggar, stearinljus, dödsfällor, tygtapeter, fiendenedkast, försvarsutkast och jag vet inte allt. Borgen byggdes 1499 och användes bara som bostad i ungefär 50 år eftersom det var ganska opraktiskt och faktiskt svinkallt. I mitten finns en stor stentrappa, vilket var synnerligen modääärnt för medeltiden. I köket fanns två bakugnar (som har rasat) och rökgångarna fungerade som uppvärmningskanaler för hela huset, vilket kan liknas vid en tepanyakihäll vad gäller coolness.
När adelsmännen flyttade ut till bekvämare hus på gården, var borgen sädesmagasin (va!!!) i flera hundra år. Vallgraven fylldes igen och inga ramaskri hördes över nejden eftersom jag inte var född än. (Det finns mycket mer att berätta, men jag tycker att ni ska åka dit och kolla själva.)
I mitt gul-grön-vita-röda-blåa-svarta vardagsrum vill jag ha sådana där sittbänkar vid fönstret.
Caféet var även det alldeles rasande trevligt, om än slitet (precis som bron över vallgraven, som var fylld av varningsskyltar som fick oss att tro att vi skulle döden dö innan vi ens hade betalat inträdesbiljetten.
På cafétoaletten fick jag mitt lystmäte tillfredsställt vad gäller skamfileri, droppande rör och rostigt järn.
Drippen dropp och drappen dripp.Tvålrost.
Något jag ännu inte har ältat är vår Doctor Who-vurm. (Det kommer, var så säkra.) Ni som inte vet vad jag nu pratar om kan bara luta er tillbaka, tända en pipa, peta näsan eller gå en promenad. Ni andra ska kolla noga, för i Glimmingehus’ tak finns Amy Ponds spricka:
The Crack.
Nu är vi på släktkalas i Viken, men nya äventyrsrapporter kommer vad det lider. Imorrn måndag ska jag nämligen ut och åka flygplan.
När jag var liten, stoppades vi barn in i bilen och så körde våra föräldrar oss till Tyskland och Frankrike. Vi bodde på hotell med dunbolster och levde livets glada dagar (och gick in i ALLA kyrkor) med restaurangmat emedan vi var barn till lärare, som ju hade bra lön och sommarlov precis hur länge som helst.
Idag stoppar jag in tre av barnen i bilen och så ska vi (med sprucken vindruta) köra ner till Olseröd för att hälsa på Ami (hon med Carl Larsson-boken). Men vad skaaaaa vi hitta på på vägen ner?
LL99 i båset säger att vi ska ta en tur till Kåserbega och Ale stenar och i Kåseberga äta laxburgare med pepparrotsgrädde. Vi vet att vi måste stanna på stationen i Kristianstad, annars är vi öppna för allt. Det sägs att det är 50 mil som tar 6 timmar, men inser att det mycket väl kan bli 70 mil som kan ta 12 timmar.
Ett av barnen (Tjugoettåringen) i bilen har sedan i måndags körkort, så det kan hända att jag till och med får till en och annan uppdatering här.
Uppdatering kl 13:02 på Burger King vid Östgötaporten
Ring, ring.
Kall wrap, halvbrända lökringar och ett vansinnigt plaskregn. Det är jättekonstigt att Burger King inte har något nätverk till oss och kaffeapparaten är trasig och piper i panik nu när reparatören närmar sig med en jättehemsk dammsugare som suger så att våra trumhinnor ställer sig i darrig givakt. Men – här sitter vi och trivs.
Omkörda av lastbilar blev vi hela tiden. Men vi hämnades genom att spruta vatten på en traktor.
Uppdatering i en säng i en fantastiskt snyggt stajlad friggebod mittinatten
Det bidde inga som helst besök på vägen. Regnet hälldes ner i sådana mängder att vi inte ens stannade för att gå på toa eller köpa glass.
Jag har verkligen inte gjort mycket dumt i mitt liv. Om man räknar bort den där gången när jag visslade på en bartender och när jag följde med två italienska, helt främmande karlar på konstvisning, så är jag ett under av skötsamhet. Anser jag själv.
Gårdagen började med bokklubbsfrukost och fortsatte med en föreläsning om svenska skrivregler på en revisorsfirma som firade deklarationerna genom att inte ta kaffepaus utan istället champagnerast. Därefter sammanstrålade jag med det kära herrmiddagsgänget och åt gott och länge. (Både jag och de vet att jag inte är en herre. Men jag har sedan flera år fått dispens.)
För drygt två år sedan slutade herrmiddagen med en underlig situation där jag råkade få hela gänget utslängt från en krog. Eftersom vakterna var brutalråa och vi fick en känsla av att repressalier inte var dem främmande, nämnde jag inte plejset vid namn, och kommer att försöka göra likadant nu när jag ska berätta om vad som hände igår.
Nu får ni tänka er vilket gäng vi är och hur vi ser ut med ledning av att
alla är födda under första halvan av 1960-talet
herrarna arbetar i kostym
alla har vi någon form av glasögon
herrarna inte sällan har fler än en examen från universitetstiden
jag står ut i mängden eftersom jag varken har slips eller frisyr
jag är den enda i gympaskor.
Vad man tyvärr inte ser eftersom jag missade fokus, är att det på griffeltavlan i bakgrunden stod ”Boll”.
Efter en fantastisk måltid på ”Flyt” vid Slussen, vandrade vi en liten bit bort för att avsluta de 314 olika diskussionerna över en öl i den ljumma sommarnatten. När klockan var en kvart över midnatt, blev vi tillsagda att gå inomhus eftersom stället inte hade tillstånd att servera utomhus efter midnatt. ”Jahaja, jaså, det var en konstig regel”, sa vi, men satte oss lydigt vid ett bord inomhus, där musiken var både kass och på såpass hög volym att det där med att prata vad nästintill omöjligt.
– Va?
– Jo jag sa just det att skrvng flkrutpf!
– Va?
– Men igår klspft uio!
– Va?
Efter ett par, kanske tre minuter vid bordet kom dörrvakten till vårt bord och bad oss omedelbart lämna lokalen. Han pillade lite på öronsnäckan och jag tänkte att han nog fick order av George Clooney i den.
Han såg ut ungefär så här. Ung, ganska söt – men väldigt bestämd.
– Lämna genast lokalen!
Vår vana trogen svarade vi med en mun:
– Va?
Vakten förklarade att vi var oregerliga och att ägaren hade bett honom köra ut oss och att vi inte längre var välkomna – och tog herrarnas ölglas (inte mitt) och gick iväg med dem. De var drygt halvfulla (glasen, that is) och mina herrar protesterade genom att säga:
– Neeej! och så följde de ölen med blicken, där den försvann.
En av herrarna vände sig till bordet bredvid vårt och frågade vad som nyss hände. Det sällskapet log brett och sa att de inte hade den blekaste aning.
– Har vi stört er?
– Nej, inte alls!
– Vad hände?
– Vi förstår heller inget! Men det är ganska roligt!
Herrarna reste sig som en man och följde efter vakten som då hade lämnat ifrån sig ölen på bardisken och ställt sig på sin plats i entrén igen. Jag satt kvar inomhus, tittade på min ensamma öl och på de tomma platserna runt omkring mig och satte sedan på kameran och filmade hur jag gick ut och vad som sedan sades.
Det är en fem minuter lång filmsnutt som visar hur jag på ett väldigt tydligt och välartikulerat sätt försöker få en förklaring till varför vi slängdes ut. Vakten hotade med polisanmälan och skrattade rått åt oss och kallade på andra vakter från en närliggande krog … och stämningen var faktiskt hotfull.
De tillskyndande vakterna såg ut ungefär så här. Fast utan bekymrade rynkor.
Vakterna från den andra krogen berättade för oss att det finns en ny lag som förbjuder filmande på allmän plats och att det vi håller på med är ”trakasserande”, vilket man säkerligen blir dömd för.
– Det är ni som åker dit på det, vet ni.
Och där stod jag hela tiden som ett otroligt irriterande fån med kameran höjd och filmade hela situationen. Ingen rörde mig, ingen svarade på mina frågor, men alla var extremt måna om att vi skulle försvinna från platsen ögonaböj. Vakten sa till slut till mig – med en röst som dröp av (låtsat?) förakt:
– Hur gammal är du egentligen? Tolv? Tretton? Du är som en trettonåring.
Det piggade ju upp, måste jag säga. Men så kom ett förtydligande:
– I alla fall inne i skallen. Du är tretton år i skallen. Det är du.
Efter denna utseendekränkning fann vi för gott att släntra iväg. Aha! Hurra! Rakt mot en polispiket! Hurra! Poliser är det bästa jag vet! Hurra!
Men oj och ack vad poliserna fann oss ointressanta.
En krog slänger ut ett gäng kostymnissar och en trettonåring i en fyrtionioårings kropp.
Dessa vill sedan älta orättvisan och den förspillda ölen med närmaste polis.
Polisen anser inte att detta behöver handhas av polisen.
Efter kanske en minuts polissamvaro fann vi för gott att avsluta kvällen.
Så hur skötsam är jag egentligen? Vad får man och vad får man inte göra på krogen? Går inte alla vakter kurser i konflikthantering för att undvika just sådant här? Och kommer det att tutas som av Hesa Fredrik till varning nästa gång vi ska ut och rulla hatt en vanlig tisdag?
En av fördelarna med att köpa tusen och en tågbiljett för dyra pengar och att sedan missa släktmiddagar för att tågen fastnar i Hallsberg och snubblar över signalfel, är att en belöning väntar när tusenlapparna på löpande band i en halv evighet har matats in i SJ:s mage som påminner om Jätten Glufs-Glufs.
Tillgång till loungen.
Det är ”sällskapsrummet” på Centralen där man inte söker sällskap utan faktiskt sätter sig att jobba mellan tågavgångar och möten. Det funkar så vansinnigt bra att få lov att sätta sig i loungen att jag är beredd att köpa extra tågbiljetter bara för att komma upp till denna nivå resten av livet.
Så här sitter jag just nu.
I min favoritavdelning – den tysta – sitter främst de deadlinestressade och introverta. Ingen, ingen, ingen, INGEN läser en bok, tittar i taket, petar naglarna eller stickar en halsduk. Alla stirrar stint i datorns djup och släpper skärmen med blicken blott för en stilla suck med slutna ögon.
I den yttre avdelningen är det annorlunda — där samtalar man med sitt ressällskap, har möten och och pratar i telefon.
Alla i loungen har tillgång till knäckebröd, vetebröd, aprikosmarmelad och philadelphiaost samt kaffe, juice, te och världens godaste digestivekex.
Mormors hosta!Det här vet jag inte riktigt vad det är, men jag får äta hur mycket jag vill av det.
I tysta avdelningen finns det gott om eluttag i små hemliga luckor. Där kan man som för i tiden även stoppa in nätkabel för att få tillgång till det däringa World Wide Web.
Visst känns det lite antikt?
Nu när jag har talat om hur underbart det är här, ska ni få ta del av medaljens baksida. För även här drar sig de underligaste, mest högljudda och illaluktande till platsen precis bredvid min.
Jag sitter just nu bredvid en karl som har hörlurar med ljudläckage (visserligen Mozart, men ändå liksom) och som äter knäckebröd som vore det den första måltiden på två veckor och den sista i livet. Smulorna yr genom både näsa, mun och skägg medan marmeladen rinner från mustaschen ner till kavajslaget, där den sammanstrålar med hårpiskan som ligger som en kopparorm över axeln.
På min andra sida sitter en man med tättslutande lurar och därför okänd musik. Men han har ett ohyggligt, genomträngande tutpip i näsan. Jag vet inte och kan inte föreställa mig vad det är för anordning som sitter i näsborren, men den borde han ta patent på och sälja till Försvarsmakten.
Själv är jag ju som alltid ett under av ordning, skönhet, väldoft och lugn.
Det här ska bli en lista med tips för alla som inte är världsvana resenärer!
Inte ett av mina barn, nudelfrippan till trots.
Nittonåringen, som nyss var en liten fyraåring med kläderna på bakåfram och utåin, flög i fredags alldeles solo till Spanien för att hälsa på en av våra djupt saknade basketspanjorer. Hon och en väska stor som en hundkoja (fylld med spanjorernas kvarlämnade prylar) flög från Köpenhamn till Madrid, där hon fick vänta i tre timmar och hennes telefon gick sönder, vilket är opraktiskt när boardingkortet finns i den. Sedan flög hon vidare mot slutdestinationen (efter att ha lånat en telefon och lyckats laga den egna), där det sägs regna 350 dagar per år. Vilket vi har valt att inte tro på.
Jag (som på flygplatser tappar bort kameror, går vilse, läser fel på biljetten, checkar in fel, kommer för sent, tappar brallorna i säkerhetskontrollen, hotas med handklovar och dricker öl) berättade för henne att man väntar precis likadant på en flygplats som på en järnvägsstation. Med den lilla skillnaden att man inte behöver hämta sitt incheckade bagage, som mystiskt och automatiskt (oftast) kommer dit man själv ska utan att man behöver göra något. Jag fick av snälla släktingar tips om att Nittonåringen skulle
dricka mycket (vatten eller juice that is)
undvika att ta kontakt med trevliga farbröder
ha med något att läsa
låta bli att läsa och istället världsvant flanera omkring i taxfreeområdet och prova parfymer
klämma på svindyra väskor
se till att prata med alla
köpa vatten med en smaksättning som man inte förstår sig på eftersom allt är skrivet på utrikiska
sitta och gissa på människors nationalitet
ha mobilen på larm så hon inte missar flyget
stänga av mobilen eftersom det är svindyrt att ens titta på den
ta reda på var gaten ligger meddetsamma
kolla tavlorna med avgångstider och gate flera gånger eftersom de ibland hux flux byter och det blir jättestressigt så att man måste springa
lyssna noga på alla högtalarmeddelanden
akta sig för ficktjuvar
gå på toa
gå omkring hellre än att sitta ner och stirra i en bok.
Lite spretigt, kanske? Är mina släktingar inte som jag?
Ingen ger ju råd om hur man hittar eluttag!Ingen ger råd om hur man bloggar stående i sista sekunden!Ingen berättar heller att man kan blogga sittande på ett kallt golv.
Visst har ni mer att dela med er av? Fyll på med tips om öronproppar och extra örngott samt snytpapper även om sådana råd inte nödvändigtvis har med flygplatser att göra. Kom igen alla resvana – tänk er att små rara ungdomar (eller helt vanligt folk) googlar fram just detta inlägg och nu skriker högt av glädje eftersom det är en kunskapens och erfarenhetens källa till visdom!
(Och svaret är ja. Det kan man. Jag har gått vilse på Philadelphias flygplats och den är inte ens särskilt stor.)
Ibland får jag höra att jag borde tänka mer på framtiden än på dådito.
– Okej, nu tänker jag på framtiden allt vad jag kan. *gnissel*
– Och vad finner du?
– Kläder av folie och gasmasker på alla.
– Jamen, nämen nu skojar du allt, Lotten.
– Ja.
För jag blir så vansinnigt mycket mer tillfredsställd av att älta vårhattar, fältslag, pestsmitta och statysnoppar. Idag var jag med kommentatöserna Ami och Ökenråttan och kollade på Nationalmuseets Carl Larsson-utställning i Konstakademiens lokaler eftersom vi ju numera är Carl Larsson-experter och stolt kan peka finger åt experters faktafel och andras tabbar.
(Om det är lika kul när andra hittar våra korrfel och tangensnubblingar? Nääähääe, inte ett dugg roligt. Men än så länge har vi bara hittat ett enda: två ord utan mellanslag. Särskrivning in reverse.)
Ingenstans står det att finna i källorna att barnet var en flicka eller dödsorsaken. Verkligen ingenstans. Men här står det plötsligt! Och ingen kan ange källa!
Apropå källa, så finns det på Lilla Hyttnäs en redskapsbod som ser ut som ett runt lusthus. (Lilla Hyttnäs är alltså Carl och Karin Larssons ägor. Sundborn är tätorten.)
Till vänster Carl Larssons tavla ”Trädgårds-Erik” från 1912. Till höger Ami och Pontus Bergöö i maj 2013.
Om detta runda, lustiga hus, står det så här på utställningen som vi besökte:
Men här står det att redskapsboden var en brunn!
Jag går direkt till sanningssägare Pontus Bergöö, för att kolla fakta. Hallå! Var det en brunn?
”Det var meningen att det skulle bli en brunn, men vattnet var otjänligt eftersom det låg en gödselstack i närheten. Så det fick bli en redskapsbod istället.”
Där ser man. Det var ingen brunn!
Förutom Carl Larssons tavlor, fanns det på utställningen Zorns och flertalet andras verk med kvinnor i sekelskiftesklänning och män i pincené samt massa nakna statyer. Min utsikt under lunchen var för övrigt denna:
Pitt!
Och detta för oss nu till dagens bästa länktips (tack, Niklas!) – fotografen Léo Caillard som samarbetade med photoshopparn AlexisPersani och som klädde på gamla statyer!
– Tjena, grabbar. Den här nya styrketräningen med en pinne är tuff.– Men förbaskat vad det är svårt att klippa tånaglarna när man inte når ända ner.– Jag har köpt en antik handspegel på auktion, älskling!– Simultanförmåga is a bitch. Sitt still, nu tappade jag ju allt som låg i fruktskålen!
Jag sitter på tåget mot Stockholm och vi har fått veta att det är trångt eftersom tåget saknar plats för alla. Det tycker jag är jättekul – som när förseningen beror på att tåget kom in sent.
SJ har beställt extrabussar som ska ansluta längs vägen och personalen beklagar verkligen tusen gånger om och berättar att bussarna ska ansluta men vi vet tyvärr inte vilken tid, men vi beklagar verkligen, verkligen att det har blivit så här och hoppas att ni får en trevlig resa ändå nu när vi inte har plats för alla eftersom tåget saknar en vagn och vi ber verkligen om ursäkt och alla som vill hoppa av och ta buss från nästa station kan göra det men vi vet som sagt inte när den kommer.
(Men ingen kliver av. Förstås och naturligtvis.)
– Ursäkta, kan jag bara få ta en bild på hur trångt det är, ja just det, flytta på er lite såja, om du håller i henne där så kommer jag åt att fotografera ut genom dörren, och häääääär, ta emot den där väskan!
Jag har ingen aning om hur vagnbrist uppstår och hur man planerar, men jag kan tala om att det funkar rätt bra – resenärerna runt omkring mig delar med sig av tidigare erfarenheter i Japan (tunnelbanan i Tokyo), Indien (folk på tågtaken) och Thailand (fullt överallt på alla transporter, men det gör inget för det är ju så varmt väder).
Nu är det rena rama partystämningen här. Det är kroppskontakt och fnitter, vilda tjut och bullrande skratt när tåget rycker till eller lutar snett i kurvorna och banne mig är det inte så att tjejen som nyss stod snett framför mig nu med flit föll handlöst ner i knät på den där väldigt bredaxlade och smalhöftade karln med Mona-Lisa-leende.
– Ja just det, ursäkta, jag vill ta en bild åt det håller också ja, akta så att du inte ställer dig på hans skor och oj, ser man på, där klirrade det minsann till i påsen, hihi hohooo, ja det är ju i alla fall fredag idag.
Oj, nu är vi redan framme i Stockholm! Jag undrar jag om jag ska våga be mina nya kamrater om kontaktuppgifter eller om detta bara räknas som ett one night stand, där vi står på tåg.
