År: 2013

Realtidsrapportering under en halvtimme med Citodon

Publicerat av Lotten Bergman den 11 januari 2013 18:36

Nuuu klockan 18:01 tar jag två Citodon. Det är smärtstillande brustabletter och jag löser upp dem i alldeles för mycket vatten så att jag måste dricka på tok för mycket äckelpäckelsmakande, vilket påminner mig om när jag 1978 drack maskrosvin som smakade marsvin. Jag håller för näsan när jag dricker och får naturligtvis lock för öronen när jag sväljer.

Jag tänkte simultanrapportera hur det känns att ta sådan här stark medicin som jag inte är van vid. Egentligen skulle jag ha fått andra trallalapiller, men receptet har inte ringts in och läkaren går inte att nå och min knäkliniks telefontider stämmer inte alls överens med mina vakentider.

(För nytillkomna tittare: jag opererade menisk och brosk och flyttade knäskålen lite igår eftermiddag och har ett ännu ofotograferat bandage på knät och väldigt ont när jag känner efter.)

Hoppsan, nu skulle jag leta efter en kamera och tappade tråden. Klockan är 18:09 och jag är snurrig som efter två klunkar vin på fastande mage. Den kanske behagligaste känslan när det kommer till vinintag? (Min djefla man – nykterist sedan barnsben – håller inte alls med. Han drack två klunkar champagne 1997 och tyckte att det där lilla behaglighetssnurret kändes som att falla utför ett stup mot döden. Han drack inte en droppe till och var bakfull och oanvändbar dagen efter.)

Hjärtat slår lite snabbare plötsligt – klockan är 18:15. Jag ligger på rygg i en säng och borde inte ha så här snabb puls ens när jag går på en lay up på basketträningen. Det känns lite som när någon (ni vet vem) i den där filmen (ni vet vilken) plötsligt tar sig åt hjärtat och man anar att en hjärtattack är på ingående och i normala fall hade jag absolut definitivt kommit på vad den där filmen och den där skådesp… var det Jack Nicholson? (Procentuellt sett är ju den gissningen inte helt fel eftersom han statistiskt sett borde ha spelat åtminstonde … så stavar man inte … åtminstone en hjärtsjuk man i sitt ögonbrynsliv. Jag kan googla.)

Tänk på detta som en stream of consciousness som är en inre monolog som jag inte behåller inom mig utan lägger ut här. Klockan är nu 18:21 och jag har lite ont i huvudet och ont i knät. Vad gör Citodonskvalpet nu i kroppen om det inte har tagit bort smärtan utan tillsatt en ny och dessutom gjort mig lite dåsigt förvirrad? Det här går långsamt. Klockan är redan 18:22.

Nu kom den febersjuke Tioåringen och lade sig på mina fötter och somnade på två sekunder. Det känns som om jag borde flytta på antingen honom eller mina fötter, men jag vet inte riktigt i vilken ordning. Den ena foten är kall, den andra varm och hans panna är varmast av dem alla. Klockan är plötsligt 18:30!

Nu ska jag leta fram en passande bild. Men den är ju så suddig.

Uppdatering kl 01:20
Jaha, där försvann den kvällen! Oj, vad jag sov. Måtte jag nu hinna bli tillvand innan jag ska sluta med tabletterna, så att jag får vara lite vaken under ruset.

37 kommentarer

Operation Knee

Publicerat av Lotten Bergman den 10 januari 2013 13:39

Operation Knee … with a Vengeance. Secret mission … catch the villain … little did they know … DEATH!

Äsch, jag försöker bara vara lite amerikanskt filmtrailerlik. Om en liten stund ska jag infinna mig på knäkliniken (nej, inte ett sjukhus) och iklädas konstiga kläder, långa strumpor och hur renskrubbad jag än är, kommer läkaren bombis att ta mig i handen och besudla mina bakteriefria händer med dödens pest.

Sanningen är att jag lider så extremt lite av bacillskräck att jag skrattade högt åt tunnelbanereklamen som jag såg igår. Ett företag som sålde handdesinfektionsmedel hade på väggen vid rulltrappan satt upp denna text (citerat ut minnet och säkert helt fel):

– Håller du i ledaren nu? Ah, då behöver du nog vår produkt.

Ledaren (gummibandet som man håller i när man åker rulltrappa) må vara smutsig och äcklig, men det är inget som jag någonsin har tänkt på. Jag äter mat från golvet, använder vilken tandborste som helst, torkar aldrig någonsin av läskburkar trots att jag dricker direkt ur dem och glömmer alltid att frukten ju måste tvättas av. När jag obduceras kommer detektiverna att säga att någon har förgiftat mig, sanna mina ord.

Men nu har jag verkligen följt instruktionerna till punkt och pricka och inte ätit eller druckit (eller snusat trots att jag fick det, men det kändes onödigt att börja) och skrubbat mig med Descutan både igår och idag. (Länken där går till en instruktionsfilm som gav mig ryggtvättsångest. Kom jag verkligen åt överallt?)

Decutanskräp. Man måste till och med stoppa fetvadd i öronen eftersom hårmedlet kan orsaka dövhet. — Descutanskräp. Man måste till och med stoppa fetvadd i öronen eftersom hårmedlet kan orsaka dövhet.

Efter tvättningen får man inte använda balsam, varför jag just nu ser ut så här. (Det stela leendet beror på att jag fokuserade mer på avtryckarknappen än på skönheten.)

Det svåraste är egentligen inte att jag inte får äta, dricka, borsta håret med balsam eller ha på mig smutsiga strumpor utan att jag inte som vanligt får smörja in ansiktet med handkräm. Det drar och sliter i hyn och jag känner mig lite så här:

Kommentatorn PK skrev nyss:

”Jag tror att Lottens operation är en sån där man börjar med att sprätta upp från armhålan ner till fotknölen. Sedan plockar man ut allt hårt som finns innanför och byter ut det mot reservdelar i kolfiber, rostfritt stål och plast i moderiktiga färger. Sedan tråcklas man ihop med björntråd och efter en kvart på uppvaket så får man gå hem. Som bedövning får man en sup och en pinne att bita i.”

Låtom oss hoppas att han har rätt; vad ska jag annars berätta om?

Uppdatering efter ingreppet!

(Skrivet i sköldpaddstakt under the influence of droger.)

Precis som jag hade hört innan, fick jag smärtstillande tabletter före operationen – som skulle sväljas med ett glas vatten. Å ja ba:

– Men jag fastar ju sedan midnatt! Ska jag sabba det med att dricka vatten nu en kvart före operationen?

En sådan lättnad – det var verkligen fråga om Wounded Knee och inte inbillning! (Jag har alltså sprungit hos läkare med knäna i en evighet, men bara fått höra att de bara är lite slitna eftersom jag är ”till åldern kommen” och har spelat så mycket basket.) Det som fixades var

en trasig menisk, som kapades, filades och flyttades och som har orsakat smärta på insidan sedan minst tre år
trasigt brosk vid knäskålen, som har orsakat smärta på utsidan sedan minst tre år.

– Eftersom du är så ung … sa läkaren, men hejdade sig så att jag fick skratta färdigt och hämta andan.
– Eftersom du är så ung, fortsatte läkaren, kommer det här nog att ordna sig. Men du måste underkasta dig mycket träning.
– Träning! Muskler! Mina ben ska få muskler igen!
– Sakta i backarna. Det handlar om sjukgymnastik.
– MUSKLER!!!

Jag fick naturligtvis inte ha med mig anteckningsmaterial och ingen i personalen kunde fokusera på att fotografera mig under operationen. Men jag tror att det såg ut såhär.

Och så här föreställer jag mig att personalen ojade sig när jag yrade om fjärilar och kall öl strax innan jag sövdes.

Jag vaknade av att någon drog ut en kalebass ur halsen på mig och kunde inte förstå hur det inte alls var en kalebass utan ett smalt rör. Sedan serverades jag te och macka, varefter jag hoppade ur sängen och tog mig hem. Halv tre haltade jag in genom dörrarna, halv fem haltade jag ut.

Nu ska jag snart ta ett morfinliknande preparat som min djefla mannen hämtar ut på apoteket – för att kunna sova hela natten utan att ha ont. Sova? SOVA? Jag har ju knävlar i mig inte gjort annat det senaste dygnet.

Uppdatering igen

Aha. Inget recept med morfinliknande yr-medicin har ringts in. Aha. Hm. Men så bra, då slipper jag ju fundera över sömnen.

50 kommentarer

Going cold turkey … or not …

Publicerat av Lotten Bergman den 9 januari 2013 19:02

Att på engelska gå kall kalkon är att snabbt avsluta ett beroende utan nedtrappning. Uttrycket sägs kanske komma från ett av fyra alternativ, nämligen

en heroinist som slutar knarka abrupt liknar en kall, huttrande, naken och blek kalkon med ståpäls
”talking cold turkey” eller ”talking turkey” betyder ”getting down to business” (alltså … prata kalkon betyder nä nu jävlar ska jag bruka allvar och inte tramsa runt längre)
den magra perioden efter julfirandet när man fick i sig massa alkohol och kalkon
det faktum att kalkon behöver väldigt lite förberedelser vid tillagning.

Eftersom jag från och med midnatt onsdag/torsdag ska fasta i 15 timmar för att sedan knäopereras jättehungrig, kom jag förra veckan på att jag ju kommer att få ont i huvudet av teabstinens. Därför drog jag ner från hundra pottor om dagen till ungefär tre. Och sedan två. Och vips en. Men inget hände.

Sedan i förrgår har jag varit helt tefri, men tyvärr drabbats av sömnsjuka. (Jag tänkte skriva narkolepsi, men det är sedan massvaccinationerna 2009 ett ord som inte går att använda i mindre seriösa sammanhang.) Jag håller på att somna i radiostudion, jag sover som en stock på tåget och somnar mitt i spännande deckare på tv och jag har svårt att hålla mig vaken när jag rör i mina stora grytor. Gäspandet kan vara terelaterat, men för att detta ska bekräftas måste jag nog tillsätta en forskningsutredning.

Istället kan jag visa upp några helt okalkoniga bilder från denna dag, när jag gäspande var i Stockholm för att prata med en myndighet som behöver uppdaterade skrivregler och en rolig föreläsning.

Den bruna papperspåsen som jag glömde på tåget den 20 december är upphittad och mot en avgift på 80 kronor avhämtad. — Den bruna papperspåsen som jag glömde på tåget den 20 december är nu upphittad och mot en avgift på 80 kronor avhämtad.

Och så gäspade jag.

På Söder kryllade det av polisbilar. Jag tyckte att det verkade intressant och mystiskt och kände mig lite som Kitty Drew tills jag upptäckte att jag stod utanför polishuset. — På Söder kryllade det av polisbilar. Jag tyckte att det verkade intressant och mystiskt och kände mig lite som Kitty Drew tills jag upptäckte att jag stod och funderade utanför polishuset.

Och så gäspade jag.

På tåget hem satt endast jag och en skäggstubbig, fyrkantig karl. Men bagagehyllan såg ändå ut så här. Kitty Drew funderade på bomber och granater, men överlevde resan.

Och så gäspade jag.

En barista som såg ut som Davy Jones gjorde världens finaste kaff… oj.

Hoppsan. Jag har inte alls gått kall kalkon. Jag har ju druckit kaffe både igår och idag och kan alls inte skylla tröttheten på tein- eller koffeinbrist.

Se där, jag har just gjort en snabb forskningutredning. Fast jag kan inte tolka den …

31 kommentarer

Engelsk särskrivning i svensk text?

Publicerat av Lotten Bergman den 8 januari 2013 15:30

Hej Språkpolisen!

Jag hade en fundering hur det är när man blandar svenska och engelska ord i meningar. För engelska ord särskrivs rätt mycket och det ser lite fel ut i ”svensk text”.

Två ord som jag undrar just över är Home styling och Home staging. Sätts dessa två ord ihop när det hamnar i svenskt sammanhang? Jag själv särskriver dessa ord, men tycker att det kan se konstigt ut.

Mvh Lisa

Hej!

Det är en mycket bra fråga — och det är precis detta som gör att svenska ord är så himla mycket bättre än de engelska … i alla fall när vi skriver på svenska.

Redan för sju år sedan föreslog Språkrådet ett svenskt ord för dessa två engelska: flyttstajlning. Helt ok, tycker jag. Men det finns fler förslag: hempiffning, flyttinredning och visningsinredning. Tyvärr har dessa ord inte alls slagit igenom hos gemene man, så de är lite svåra att använda eftersom det kanske stör läsningen mer än de engelska, vanligare uttrycken.

På svenska har man därför tagit till en annan lösning: man skriver homestaging och homestyling utan särskrivning! Man har liksom försvenskat orden utan att ändra stavning och uttal.

Om det var jaaaaag som skulle skriva texten, skulle jag ha gjort så här:

”Nuförtiden kan ingen vettig människa med sinne för ekonomi sälja sina bostad utan flyttstajlning (eng. home staging eller home styling).”

Om du känner att flyttstajlning är för fånigt (?), skriver du istället:

”Nuförtiden kan ingen vettig människa med sinne för ekonomi sälja sin bostad utan homestyling.”

Hoppas att någon av lösningarna känns bra!

Förresten. Det var i nyordslistan 2005 som Språkrådet föreslog de svenska orden. Så här ser det ut:

Men hur jag än letar, finner jag inga bevis för att man ska skriva ihop orden på engelska. De är särskrivna all over the place.

/Lotten

19 kommentarer

Medellängd i köket: strax under två meter

Publicerat av Lotten Bergman den 6 januari 2013 14:54

Ni vet kanske att jag har några passioner – basket, bollar, barn, blogg samt spagetti med köttfärssås och ovanligt långa män. Ja, gärna i kombination.

Igår klev fyra basketspelande spanjorer in genom dörren här hemma för att äta spagetti efter en match (förfärligt spännande med gruff, stök, svordomar, tekniska och avsiktliga fouls och på toppen dessutom en förlust för oss). Deras namn (Julian López Rodríguéz, Jairo Blanco Aldao, Domingo José Pérez Sánchez och Lluís Jacas Adserà) är lika långa som de basketspelare de ju är – och de kom tillbaka idag för att laga en spansk måltid eftersom det är trettondagen.

”Eftersom det är trettondagen … ” säger jag och kliar mig i huvudet. Jag måste fråga spanjorerna.

Roland de Mois trettondagsversion från 1589.

Ok, de tre vise männen Caspar, Melchior och Balthasar (som representerar Europa, Asien och Afrika) kom ridande på respektive en häst, en kamel och en elefant. De hittade till slut Jesus och gav det lilla barnet rökelse, guld och myrra. Jesus kan förstås inte ha varit i stånd att uppskatta gåvorna, men i Spanien firas detta ändå stort – epifanía. Här i Norden börjar vi väl på sin höjd fundera på om inte granen ska slängas ut.

Den sprarrisen här åkte ut redan på nyårsdagen, när den trillade för fjärde gången.

När vi i godan ro satt och åt igår kväll, sprang man omkring som tokar i Spanien och klädde ut sig, gick i festivaltåg och förberedde festmåltiden och paketöppningen som sker idag, den 6 januari. Alla är jätteglada och umgås med varandra och ingenstans ser man en enda dunjacka eller plogbil.

Sa spanjorerna och såg lite ledsna ut. De bor tillsammans i två ettor utan kök och skulle kanske kunna fira med … sovmorgon. Så idag åkte vi till Coop och köpte spansk mat.

– So we weigh them here? But all the tomatoe are hard, why are they not soft? — – So we weigh them here? But all the tomatoes are hard, why are they not soft?

Men se vilken tomtebolycka! Det är söndag eftermiddag och grabbarna (plus en flickvän som heter Sofía och är lika kort som sitt namn) hackar lök, steker kyckling, sprätter saffran omkring sig och skrattar så det bullrar i skåpen med filskålar.

Även spanjorer hackar lök med ögonskydd.

Domingo och Sofía steker köttfärs som ska läggas i auberginerna.

De fyra tvåmetersmännen får här en paus i matlagningen för att lära Tioåringen att göra 20 armhävningar.

46 kommentarer

Sådant man undrar

Publicerat av Lotten Bergman den 4 januari 2013 14:08

Eftersom barnen här hemma är mellan 10 och 20 år, får jag numera sällan frågor som dessa:

– Varför är månen halv ibland?

– Hur smakar mask?

– Jag ser inte hålet i foten! Var är det?

– Kan man tappa brösten?

Därför läser jag lite då och då på Quora för att känna mig lite yngre.

Visst undrar väl ni också vad som händer vid en tågolycka? Jo, det blir ju förstås jättestökigt och egentligen borde ingen få ha med sig bagage. (Läs mer här.)

Eller – vad händer om man hoppar ner i en bassäng som är fylld med sprit? Jo, för det första så är det ju svårt att andas (lite som att dricka varm punsch en torsdagskväll), sedan är det svårt att simma. Inte på grund av hostan, men för att alkoholen har annan densitet: man flyter svårligen hur mycket man än fyller lungorna med luft eller crawlar som Tarzan. (Troligtvis drunknar man innan man blir alkoholförgiftad.)

Apropå hosta, så lär det vara så att man kan distrahera smärta med hosta. I exemplet som jag läser, sägs att om man är rädd för sprutor, kan man för att slippa smärtan (ja, den ohyggliga smärtan) hosta till precis när nålen sticker till. Att man med sin hosta då riskerar att distrahera inte bara smärtkänslan utan även vårdpersonalen, står det inget om.

Apropå vårdpersonal, så kan man stoppa en kräkreflex genom att med vänsterhanden krama vänstertummen på samma sätt som man inte bör knyta nävarna om man ska boxas. Att kräkreflexer ofta har en vettig orsak och att det som vill komma upp kanske bör få tillträde uppåt, är en annan sak. (Oj. Nu lär jag mig att många som är rädda för tandläkaren är det enbart för att pillandet i munnen orsakar kräkreflexer. Kniiip tummen!) Inte så här:

Men så här. Den övre bilden är en boxarnäve, det här en måillanäve.

Apropå tummen, så växer tumnageln och lillfingernageln långsammast eftersom den yttersta fingerledens längd bestämmer hur fort nageln växer. Tänk, här har jag trott att min tumnagel liksom slets mer och därför inte växte lika fort som de andra barnen. Förlåt, som de andra fingrarna.

Och apropå öh … något … så är Quora fullt av vetenskapsmän, författare och kändisar som svarar på frågor som egentligen bara de kan svara på. Så nu undrar vi förstås hur det är för en skådespelare att kyssa en annan skådespelare. Vi låter ett proffs svara:

”While making the film Wilde, Jude Law, Michael Sheen and Ioan Gruffudd were charming kissers. I can’t say what they thought of me. I like to think I delivered.” /Stephen Fry

Så nu har jag en fråga: har ni några frågor som ni vill ha svar på?

60 kommentarer