Förlåt alla nu som hängde med i båssvängarna igår och redan känner till detta; jag kan inte riktigt släppa det här med att köra bil i Stockholm. Att jobba i Stockholm. Att bo i Stockholm. Att leva i storstad, helt enkelt. (Om man nu kan kalla Stockholm för en storstad: enligt våra spanjorer är Stockholm en väldigt, väldigt liten huvudstad.)
Brasklapp nu innan jag börjar mitt ältande: jag har inget emot stockholmare och Stockholm är en vacker stad. Såja. Andas.
Men när jag igår körde 13 kilometer på 58 minuter utan att ens komma vilse eller fastna i rusningstrafik klockan elva på förmiddagen, brast något inom mig. Jag tror att det var tålamodet.
Nej, jag tycker inte att man ska fylla igen allt vatten och jag vill inte spränga en motorväg genom Gamla Stan. Jag kan faktiskt inte lösa detta ”problem” och får helt enkelt finna mig i det och ta med mig matsäck och kaffetermos nästa gång jag ska göra något liknande. Jag kan även förbereda mig för kortintervjuer med gatuarbetarna som kantade min väg och som försökte jobba trots att jag kom där och störde bland koner och hackmaskiner.
Frågor som uppstod:
- Vet stadsplanerarna vad som händer när man mitt i en tunnel ska välja mellan XX-torget och YY-vägen och GPS:en inte kommer att ge någon ledtråd förrän tio meter utanför tunneln? Jag skulle ju varken till XX-torget eller YY-vägen utan till FRIHAMNEN!
- Vet Eniros ansvariga att den här vägen sägs ta 19 minuter att köra?
- Kan någon höra mig skrika om jag faller djupt ner i förtvivlan med stängda bilfönster?
Men det tog förstås inte slut där. Klockan 16 skulle jag ta mig från Frihamnen och hem till bonnvischan, vilket är en lätt resa på 12 mil som bör ta lite drygt en timme. Eller fem.
Jag frågade i en kommentar här vad som skulle kunna vara den bästa vägen eftersom jag mindes förmiddagsfärden och rös av obehag. Råden kom pronto (tack!), och jag anade att den sex mil längre vägen förbi Enköping nog var lösningen.
Ser ni det stora röda krysset på kartan som visar vägen förbi Södertälje? Där stod trafiken helt stilla i en hel timme, så jag valde verkligen rätt väg. Tack, kommentatorsbåset!
Nu har jag förstått att man med sällskap i bilen, god musik, poddradio och kaffe kan stå ut med sådant här och till och med träna upp kopplingsfoten så att den klarar krypköer i upp till två timmar. Men huuuu, usch, huvva och neeej.
Så: bereden plats för storstadsälskarna nu! Berätta varför ni vill bo i små dyra lägenheter och springa i rulltrapporna och sitta i bilköer eftersom det där som jag inte riktigt förstår uppväger allt det här som är så bökigt och negativt. Jag diskvalificerar omedelbart ”närheten till puben” och ”det stora bioutbudet” samt ”alla mina kompisar bor här” eftersom man har tillgång till sådant även här där jag bor. ”Jag jobbar ju här” är förstås godkänt, men pfffft, bättre kan ni!
En sak kan jag dock hålla med om och som verkligen talar till mig – detta argument:
Om man bor i Stockholm kan man ta tunnelbana till alla bortamatcher.
