Hoppa till innehåll

Dag: 23 november, 2011

Nioåringen är lite justerad

För fem år sedan skrev jag om den nuvarande Nioåringens epilepsi. Den lyckades vi efter två års mecklande med mediciner mästra: inga anfall, bara en glad (lite trött) grabb. Nu har han på försök fått sluta med medicinerna för att kolla om det hela hade vuxit bort – men si, det har inte alls gått bra.

Anfallen har kommit tillbaka – när han är trött, när det är stojigt eller när han blir förvirrad. Det är inte epilepsifall av aladåbvarianten som på filmer; han bara stannar till, blir förstenad, tittar uppåt … och så kommer han plötsligt tillbaka och kan fortsätta med det han höll på med. Nu ska vi börja om med medicinutprovning och det här:

EEG-undersökningen 2006.
EEG-undersökningen 2006.

Han får nu inte cykla, gå i simskola, spela basket, klättra i träd eller åka buss ensam, vilket han ju fick nyss. Istället måste han plötsligt behandlas annorlunda av sina vanligtvis inte alls överbeskyddande föräldrar. Dessutom måste vi ju se till att han har sällskap till och från skolan eftersom han under ett anfall kan kliva rakt ut i gatan.

Alltså va, jag som precis hade vant av mig med att ha småbarn! (Märk väl hur jag lider med grabben och inte alls tänker på mig själv.)

Men nu har Nioåringen tillfälligt löst vårt livspusseltrubbel med ständig påpassning eftersom han sedan en vecka även har en defekt stortå och måste vara hemma och kureras. En megajätteläskig inflammation med floder av kletigt var och röda skinnflikar fick opereras bort på så sätt att hela nageln helt enkelt drogs loss.

Tån och tv:n.
Tån och tv:n.

Filmer som Reservoir Dogs (Tarantino och örat), Casino Royale (Bond på stolen utan sits) och Maratonmannen (Dustin Hoffmans tänder) är rena barnsagorna jämfört med Pojken utan stortånagel.

Nu funderar jag bara på filmrättigheterna och vad uppföljaren skulle kunna heta. Pojken utan stortånagel: With a Vengeance kanske?

Share
30 kommentarer